Det hemliga och fula

atarax

Jag fick värre tinnitus förrförra veckan på Inkonst-performancet Snow white. detta  ledde till en helt otippad ångestkarusell av panikattacker, akuten, psyket, lugnande medel och aptit-och -sömnlöshet. jag har aldrig haft något av det nämnda innan så det var en tämligen ovan och otrevlig upplevelse, om än intressant som antropologiskt studium. jag mår mycket bättre nu, suset och pipet hörs bara när det inte förekommer bakgrundsljud och när jag tänker på det, hjärnans selektiva förmåga är enorm.  efter det här är allting plötsligt så bekymmerslöst. allt man såg som motgångar förut är ingenting nu. plötsligt känner jag en svårbeskriven sympati för alla som tar hemliga piller för nåt som man inte pratar om. och dom är många,  de som dövar sig med något utan att berätta. må dåligt är okej fast inte att visa känslor. att vara personlig belönas, men att vara privat privat är bara skamligt, som linna skrev. jag brukar säga hurtfriska saker som att jobbiga perioder gör en starkare, men jag vet inte riktigt längre. det är väldigt, väldigt otäckt att inte ha kontroll. att inte ha någonstans att ta vägen eftersom kroppen och jaget framkallar klaustrofobi. jag minns i ängelholm. det var tre killar som tog livet av sig på högstadiet, jag förstod inte hur döden kan vara ett alternativ då men nu gör jag det. de lärde sig förmodligen aldrig att yttra känslor i ord, och då blir utvägarna få. den där förbannade stoicismen. det är så viktigt att prata med någon. bara att en vän berättade att hon har mycket värre tinnitus än jag men nästan aldrig tänker på det eftersom hjärnan sorterar bort ljudet gjorde så mycket för mig.

det är i såna här perioder som ostig musik som parodierar skräck, medicinska övergrepp och maktlöshet blir viktig.

Annonser

8 responses to “Det hemliga och fula

  1. Tinnitus ska inte underskattas. Det kan vara svårt att förmedla till omvärlden eftersom det ju är en så abstrakt form av pina, med det är ju som att ha ett antal myggor på speed och steroider instängda i skallen. Inget man flyr från. Men bättre blir det ju oftast, inte bara för att hjärnan tänker bort utan också för att en del av de av håren under membranen i örat som lagt sig vid någon ljudchock reser sig igen efter hand. Men en del hår går av för gott, och då sitter man där med en obotlig åkomma. Tinnitus är något av min antagonist; går helst inte någonstans utan ett par öronproppar längre. Dock gillar jag stoicismen. 😉

  2. joel: jag går inte heller utan öronproppar, men är väldigt arg på show-arrangörer som har så hög musik att det krävs. är det inte lättare att sänka några decibel, liksom. jag är egentligen också svag för stoicism, det var totally min grej på gymnasiet. nu är jag mer som epikuréerna. deras mål med tillvaron var att uppnå en slags ataraxi, likgiltig sinnesfrid, varifrån det lugnande preparatet ovan hämtat sitt namn ifrån…lustigt.

  3. Åh fick du atarax oxå. Det fick jag med fast mot klåda 😛 enligt bipacksedeln skulle det ju va bra mot det mesta…utom bilkörning.. blev så trött av dem så hur ska man kunna jobba då :S elaka doktor.

  4. ja jag vet, blev helt såsig på b-uppsats-opponeringen i torsdags. fast nervositeten avtog i samma veva. atarax sänker tydligen aktiviteten i hjärnan, låter smått obehagligt.

  5. Jag hatar att jag var på väg att skriva ”modigt” om det här inlägget. För att det säger lite om hur vi behandlar den här typen av frågor. Som att det är något som outas. Hade du skrivit om att du brutit benet och fått smärtstillande hade jag inte ens tänkt i de termerna.

  6. Undrar hur de gjorde förr innan det fanns hemliga piller. Brännvin? Primalskrik?

  7. elin: tack, men det krävdes faktiskt en ölrunda på möllan för att jag skulle våga publicera, så mod är kanske inte rätta ordet… & visst är det konstigt att det fortfarande anses modigt att outa sina själsliga besvär. men det känns som att det håller på att luckras upp, tänk bara på ann heberleins ångestbok, hon hade inte direkt något samhällsnyttigt alibi för att skriva den. ivar: ja, den tanken har slagit mig de senaste dagarna med…sprit är nog en bra gissning, den är ju bästa likgiltighetskatalysatorn ever.

  8. Ivar: Tror det var på en stadsvandring i Säffle som guiden sade att det på 1700-talet fanns femåringar med skrumplever. Så, sprit tror jag bestämt. 😀

    Isabelle: Nä hög volym ska det ju vara på en hårdrockskonsert, men på en showföreställning som (kanske) drar en bredare publik som inte bara vill mosha, och där musiken dessutom är förinspelad, ter det sig larvigt med tinnitus-inducing ljudnivåer. Stoikerna har jag ännu inte växt ifrån (men jag kände heller inte till dem förr om åren); får läsa på om epikuréer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s