Ekivoka bilder från festivalen

Jag har återfunnit min mobil och nås numera på 073 093 06 19. Här är btw några tidigare konfidentiella höjdpunkter från Peace and Love.

vi förvandlades till autistiska barn

ankdammsbad, som vid Fontana di trevi

all rights reserved till jillian som tagit bilderna.

kullerbytta #1. i förgrunden syns en av mättnad utslagen maria.

kullerbytta #36

alkohol i kombination med svår hunger medför att hjärnans finmotoriska centra stängs av. tyvärr påverkar det även bordsskicket.

 blomsprutan var ren överlevnadstaktik i den rysliga hettan.

Hon kan tala med andar, klart hon har rätt

från Andreas Leijons twitterflöde.

Kunde inte SolBrith svarat att det var frun som spottade på honom och att hon kommer att hemsöka honom aggressivt tills han dör?  gubbfan var förmodligen notorisk kvinnomisshandlare och förtjänar att bli lite rädd. Det märkliga med SolBrith är att hon oavsett vad insändarna oroar sig för alltid lyckas ge ett svar som är till deras fördel. Typ folk vars favorithusdjur sprungit bort, ”Din katt är inte alls överkörd utan har tagit sig till ett tryggt och kärleksfullt hem där den kommer att stanna.” eller folk som tappat någon ägodel: ”Din gammelmormors pärlhalsband ligger i en byrålåda hemma hos en avlägsen kusin.” Det är väl precis sånt man behöver höra. Sånt som får en att sluta oroa sig.
Det märkliga med människor är att de är väldigt benägna att tro på den som säger sig veta hur saker och ting ligger till. Chefredaktörviktor brukade säga att folk behöver någon som säger åt dem vad de ska göra, exakt vad de blir tillsagda spelar mindre roll. Jag tror tyvärr att det är sant. Vi är auktoritetsgillande flockdjur. Det är lite samma mekanism bakom den betryggande effekten i ens favoritartisters låttexter. När In flames sjöng
Follow your instinct
It usually takes you home
Don’t let these words tear you down
och Hammerfall skaldade
All your dreams can come true
Follow the signs of the Crimson Thunder
We will stay by your side
The revelation is near
och Michael Jackson sa
You are not alone
Så trodde jag verkligen på det. Att allt skulle ordna sig. Att det dåvarande bara var ett tillfälligt mörker. Att alla drömmar så småningom skulle slå in. Ptja, det har gått hyfsat hittils. Vi har alla behov av någon som talar om för oss att allt ordnar sig.

Berusning är default mode

Foto: Oskar Omne

Det bästa med festivaler är att man slutar äcklas av saker. Hemma så brukar jag tvätta händerna när jag har åkt buss eftersom jag är så bakteriefobisk. När jag anlände hem från Peace and love idag var jag barfota, bajsfärgad och invirad i ett lakan. Mina fötter var bruna av ankdammsdopp och trettiosextusen festivalbesökares vägdamm. Smutsrädsla måste vara någon slags nedärvd överlevnadsmekanism, synd bara att den är rudimentär idag och får folk att tvätta bort varenda bakterie och därmed öka risken för allergier etc. Så fort man har bedövat hjärnans smutsrädslacentra så kan man göra hur ohygienska saker som helst.

På festivaler blir fyllan ett trivsamt default mode. När man tagit sig upp för den jobbiga uppförsbacken då magen vänder sig i plågor av den giftiga etanolchocken så rullar man utför i en nedförsbacke av ljuv ignorans och självklarhet. Varför måste det vara dåligt att bara kunna bli euforisk med hjälp av en drog? jag ser kroppen lite som en maskin vars signalsubstansnivåer kan regleras av externa eller interna medel. Varför måste de externa vara dåliga?  Jag älskar när alkoholen bedövar konsekvenstänkandet och civilisationens tunna fernissa rinner av och de inlärda konventionerna löses upp. Vad är tillexempel det dåliga med att göra kullerbyttor iställer för att gå, äta direkt med munnen från tallriken och ligga ned på golvet inomhus? När jag väntade på tåget kom flera människor fram och sade åt mig att inte ”ligga sådär på marken för då kan man bli våldtagen”. – Det är väl inte mitt fel, svarade jag glatt.

Typ alla principer i vårt samhälle är baserade på lutherska kristna myter om stolthet, värdighet och auktoritetslydnad. Varför är det så hemskt att vara pinsamt berusad offentligt? Det är ju knappast någon som blir ledsen av dylikt beteende, precis som jag har svårt att tro att någon blir ledsen av att man inte använder bestick när man äter eller att man tar den sista kakan. Det är principer som inte tjänar några moraliska syften. De har inget värde i sig själva utan tjänar bara principens ändamål. Vett och etikett fungerar bara begränsande. läs julia.

Festivaler är kanske medelklassens sätt att tillfälligt avsäga sig sina privilegier och på så sätt få sin klasstillhörighet bekräftad. De fyller också en funktion som jag-eskapism; när man vandrar in genom campingentrén så glömmer man vem och hur man brukar vara. Man blir bara en festivalbesökare, en av de trettiosex tusen. De flytande drogerna löser upp subjektet och jagmedvetenheten, gör en till en receptor för känsloimpulser mer än ett tänkande subjekt. I löv.

Jag är på Peace and love

och låtsas vara arton några dagar. Regression, ja tack. Om någon bloggläsare ska dit och vill träffa sin favoritbloggare, slå mig gärna en signal på 070 351 4194.

Katastrofkväll

20.15 – Konverserar lugnt med värden i hennes nya vita tygsoffa.
21.03 – Spiller ned värdens nya vita tygsoffa, min klänning och roberts skjorta med rött vin.
21.40 – Babblar osammanhängande om något jag läst i Illustrerad vetenskap om en speciell slags manet.
21.45 – Står på huvudet i hallen och försöker förklara för tre litteraturvetare att de valt helt fel bransch.
21.50 – Gör jiujitsu-kullerbyttor.
22.30 – Häller i mig rödvin på en balkong direkt ur bag in box-påsen. Lyckas spilla ned en bil på gatan nedanför och min rygg.
22.33 – Festens fem år äldre gäster verkar nu betrakta mig som min pojkväns jobbiga lillasyster och skrattar ansträngt när de måste tvätta av mig rödvinet med fläckborttagningsmedel.
22.50 – Jag springer omkring mellan köket och balkongen nedsprutad med fläckborttagningsmedel som en psykotisk parodi på en mtv-video där pimpsen sprutar ned tjejerna med champagne.
23.40 – Är på debaser och påpekar högljutt att killen mitt sällskap dejtar har päronhaka.
01.03 – Kräks yvigt i en inhägnad rosenträdgård.
01.40 – Kommer hem. Håller en monolog om kvällens händelseförlopp för robert samtidigt som jag pendlar mellan att stå på huvudet och göra kullerbyttor. ”Det var som att du blivit besatt av en ond fjortonårig ande” beskriver han det sedermera som.
01.45 – Somnar.

Vuxenvägran

Medan andra tioåriga tjejer blev förpubertala och började sminka sig och frågade chans på killar så satt jag på mitt rum och ritade serier om mina marsvin.

Vilken spännande intrig.

Jag har lyckats igen

med att supa bort min mobil. Denna gång inte genom att hälla vin på den, så jag kan inte snuva Sony Ericsson-stackarna på ännu en obefogad reparation (de tror verkligen på allt! ”den bara dog, jag har ingen aaaning om varför” duger som motivering). Facebooka eller mejla (isabellestahl@hotmail.com) om ni önskar kontakt eller samkväm. Någon som vet om man kan behålla sitt nummer om man skaffar ny mobil med nytt simkort? Och är det möjligt att spärra en mobil så att ingen annan kan använda den? Jag önskar att mobiler avgav elektriska stötar om fel person använde dem, som en James Bond-bil.

Mårdhundarnas befrielsefront

Mårdhunden är ett snällt, mjukt djur som lever i skogen. Den har kommit hit till Sverige från Asien och trivs jättebra här. Men de onda myndigheterna tycker att den är en illgegal invandrare och bör elimineras. Den sprider tydligen rabies och en inälvsmask som kan göra samtliga svenska bär dödliga att äta. Jag tycker att det är ett billigt pris att betala för att vi ska få behålla världens sötaste djur i landet. Låt oss nu tillsammans verka för att mårdhundarna ska få stanna! Det brukar bevisligen inte vara svårt att övertala människor att hjälpa gulliga djur, den där blåvalen i Rädda Willy fick ju miljoner i bidrag från människor som ville att den skulle få leva i frihet (den trivdes dock inte med det utan återvände till människorna ganska snabbt). Att däremot hjälpa folk som håller på att drunkna, bli torterade eller våldtas brukar det vara svårare med. Vi skulle aldrig äta gulliga djur, men grisar går bra. Utom i Italien där de har kanin i barnmatsform. Och häst.

Ja, ungen ser ju glad ut i allafall.

Skönhet = signalsubstanscocktail

Nyanserna i de turkosa och kornblå vattenströmmarna mot den förvandlade sjöjungfruns mjölkiga hud harmonierar på ett berusande sätt. Man vill bara hjälpa henne ned i djupet igen, det ser så mjukt sidensvart ut på det där viktorianska sättet, färgerna är sådär lysande mustiga som fina klänningar i ett skåp hos en gammal släkting på en vind.
Ibland vill jag tro att skönhet bara är evolutionärt gynnade proportioner som katalyserar signalsubstanser. Att man förtjusas av en färgkombination eller kyrktorn i jügendstil supervenierar förmodligen på samma hjärncentra som ser till att man blir betuttad i vissa killars käklinjer och vackra händer.
Jag gillar känslan av flyktbenägenhet i bilden nedan.

Bilden nedan är helt fantastisk. Är det klippor med snö i bakgrunden, vilken värld befinner de sig i? Är de över eller under vattnet? Vad för slags magi pysslar sjöjungfrun till höger med? Vad gör hon underst nere i avgrunden? Det finns något överjordiskt, sakralt över det hela. Romantiken rules.

Arbetsskygg

För att slippa jobba och kunna parasitera på staten i största möjliga utsträckning så läser jag en sommarkurs i genusvetenskap. Filosofikursen klarades galant trots att jag var i djup dvala under samtliga föreläsningar, så jag kör på samma koncept nu. Dagens anteckningar:

Ps: Ni på Filosofiska rummet och andra jag vill imponera på, jag är ambitiös och intelligent egentligen. kolla bara filosofitentan som jag fixade utan att läsa en sida i den dumma boken:

Lokaltidningar, alltså…

Soloförfest

Innan en fest så gillar jag att förbereda mig ensam med lite musik och alkohol. det är inte riktigt socialt accepterat, men skönt. min hjärna får en chock varje gång jag kliver in på en fest och måste bete mig normalt och vuxet inför trettio nya människor, jag måste förvarna den innan. soloförfesten är bra för man slipper spotifybråka med folk som klagar på ens smak för sago-metal och man kan kalibrera sitt humör till en lämplig nivå för den kommande tillställningen. På något sätt är det såklart ganska obra att behöva inmundiga en flytande drog innan man ska umgås med människor i festsammanhang, men det har varit så sen jag var femton. man sminkar sig långsamt, förbereder inledningsrepliker, planerar hur full man ämnar bli, hittar på möjliga ursäkter för flykt om festen blir tråkig. känner alkoholen lösa upp kroppen och deaktivera stress och oro. Den är som en nödutgång. en genväg till den där signalsubstansrutchkanan som får bröstkorgen att kittla av självförtroende. den ger mig tunnelseende; tivel blir beslutsamhet, ånger blir glömska. när jag var liten älskade jag ensamheten, den fick det att ila i händer och fötter och frammande ett sällsamt lugn. i vuxenvärlden är den kontaminerad av skamkänslor. soloförfestandet är en bra umgåsmedsigsjälvträning.

redaktionsfest för avgående redaktörer. roligt men vemodigt.

Gör McDonalds hippt igen!

Just nu kör jag min egen version av GI-kostmodellen. Jag har nämligen bytt ut all mat mot vitt bröd. Toppen! Det fungerar precis som förväntat; tillvaron består av tjugominuters hysteriska blodsockertoppar som övergår i apatiska, tretimmarslånga sjok av irritation och trötthet. Det strypta näringsintaget gör så att jag bara kan bli pigg genom att dricka alkohol. för att pigga upp det ganska intetsägande smakspektra som vitt bröd och smör erbjuder så brukar jag läsa kokböcker samtidigt som jag äter. det är som att titta på porr! Plötsligt känns det som att jag äter maten jag tittar på. Det måste ha att göra med att de visuella intrycken påverkar hjärnans smakcentra på något sätt. Just nu brukar jag läsa Per Morberg oförskämt självgoda smygbiografi Scenen, livet och konsten att laga mat. Det är en två hundra sidor lång genomgång av hur bra Morberg är på att jaga och hur ledsen han är över att han inte fick en son istället för döttrar (”Jag känner mig så ensam. Jag hade ju tänkt att han och jag skulle jaga tillsammans”). Han verkar leva enbart på kött, som någon slags stenåldersperson. det är en diet som skulle passa mig perfekt. Jag tror att jag ska bli en slags inverterad vegetarian, det vill säga bara äta kött. Jag gillar inte grönsaker och har en vag aning om att jag är allergisk mot dem. McDonalds är förresten världens bästa mat, den senaste veckan har jag levt på deras tiokronorshamburgare. Man måste prioritera, jag har inte råd med både mat och alkohol. Damn you CSN.

I Sydsvenskan igår

så var min text om bloggarnas skapande av hyperrealiteter publicerad, tralalala. Prenumeranterna får den idag på grund av tryckfel.

Duktiga Guldbaggenominerade Johan Miderberg kallar mig trevligt nog ”en relevant observatör och tänkare i vår tid” och skriver en intressant replik på min kolumn. Jag håller med honom om att vår idé om en ursprunglig enhetlig verklighet kanske är naiv. Vi har alldeles för många filter, tinget-i-sig och Humes fenomenologi ni vet. Ibland tänker jag att vår bild av verkligheten formas retroaktivt. när jag upplever något kan jag sällan bestämma mig för en slutgiltig bild av det som händer. Det sker först efteråt, och då blir den godtyckligt marinerad i känslor och tankar som jag och andra applicerar på den. Det jag i kolumnen menar med verkligheten är det som bloggarna inte visar, det de sorterar bort när de bildar sina livskollage. Idag förevigar vi våra upplevelser mycket snabbare än för tio år sedan. Jag bloggar om resan jag varit på bara en dag efter att den avslutats, eller till och med medan den pågår. Vi hinner inte bilda några ikoniserade, förhöjda versioner av upplevelserna, utan måste skapa dem på plats, i nuet. Vi är ständigt uppkopplade till våra mentala hyperrealiteter, transponerar vår tillvaro och skapar alternativa versioner av den medan den pågår.

Stanna världen, jag vill kliva av

Jag  satt ensam på redaktionen idag och lyssnade på datorernas konstgjorda andning och redaktörsviktors hemska indiepop och de avlägsna ljuden från staden långt nerifrån . de där ljuden har varit en trygg bakgrundsmusik i två år nu, sen jag kom till lund och anfådd letade mig upp i de hjärtinfarktframkallande långa trapporna upp till Lundagårds tornrum. den första tiden i lund när jag inte kände nån och hade för få föreläsningar kände jag mig som den missbildade quasimodo i Ringaren i Notre dame när han måste bo högst upp i klocktornet. lundagård var lite som lumpen, ett effektivt motgift mot hybris, viktors raljanta textsamtal var ganska nedbrytande i början eftersom jag dittils bara haft textsamtal med insmickrande dyslektiska lärare. jag vande mig successivt och började använda det han och emma sa.  (fast glöm att jag slutar med mina svåra ord, suckers!) lundagårdredaktörerna slutar om några dagar och det fick mig att reflektera över hur länge jag har varit i lund,  två år,  det känns som några veckor. jag känner mig gammal. jag minns när jag kom dit och alla tyckte att jag var så ung. lund var som Amerikat för mig, en ny värld, killar med glasögon och the cure och föreläsningssalar som doftade nyrenoverat. jag vill vara sådär gymnasiefärsk och naiv igen och strunta i hur man beter sig. jag vill fortsätta leva i en tidlös ström av trettiopoängskurser och människor som kommer och går. jag vill leva här i lundbubblan där människor kan resa iväg två år för att sedan komma tillbaka och ingen har märkt att de varit borta för att tiden verkar stå stilla. det är en anspråkslös och bra tillvaro, schemalagt umgänge och alkoholintag, intellektuella injektioner, en liten värld som man sällan längtar bort ifrån även om man kanske borde. jag vill  inte bli tjugofem. jag är så rädd att jag inte tömmer ögonblicken på allt onödigt fett, att jag inte stannar i dagarna, att de glider mig förbi medan jag är upptagen med att tänka på annat.

Mer kvinnliga superhjältar

Det är synd att alla kvinnliga superhjältar har kroppar som verkar vara designade av oknullade högstadiekillar. ändå så är jag enormt svag för några av dem, just nu Marvel-serien Black Widow. den handlar om en kvinna som räddas från en brand av sovjetunionens underrättelsetjänst som barn. hon lärs upp till att bli hemlig agent och förses biotekniskt med falska minnen av ett förflutet som balettdansös för att bli så anpassningsbar som möjligt. för att hon ska kunna fokusera på sitt uppdrag så lurar staten henne att hennes pojkvän har avlidit. håhå, vad jag är såld på episka långsökta historier som denna.  på mellanstadiet hoppades jag alltid att jag bar på en hemlig identitet som var mycket häftigare än min egen men som staten hjärntvättat bort. i min hemliga identitet så ingick det att jag var jättebra på brännboll, mindre ocool med killar och aldrig började gråta på mattelektionerna.  det är inte konstigt att alla superhjälteserier och fantasyromaner har huvudpersoner som är rätt vanliga men som visar sig ha ett hemligt jag som är enda hoppet för en värld i en annan dimension. är det inte vad alla önskar sig? ”Där jag är nu är jag rätt mainstream och ospeciell, men i rätt sammanhang skulle jag vara allas sista hopp”.

awesomeness.

Gör nu inte som Paris Hilton idag

som drev en valkampanj inför valet i USA men sedan var för bakfull för att gå och rösta. Skriv Feministiskt initiativ på valsedeln idag, så kan vi bli av med det utbredda abortmotståndet i europa, trafficking, påven och könsorättvisor. Strunta i piratpartiet som tycker att vård, skola och omsorg är ”skit”.

Mer djurliknelser

När jag bodde i Ängelholm och var engagerad i nördungdomsrådet och rätt höger så brukade Hans Wallmark ibland vara med på våra möten. Han var ultramoderat kommunalråd och påminde om någon slags enorm, hemtrevlig säl. En gång skrev jag en debattartikel som han gillade. jag blev jätteglad, utvald av führern liksom. Sedan kom han in i riksdagen där han är en av de absolut konservativaste. Nu så påminns jag om honom hela tiden eftersom hans ondskefulla parti kör någon slags manisk EU-valskampanj med hans oförskämt nöjda, retuscherade ansikte på varenda bussjävel i hela stan. Jag ber er; rösta på Gudrun imorgon. Hon är den enda som kan rädda oss från  traffickingen, påven och Hans Wallmark.

Dagboksinläggen man vill glömma

Igår bevistade jag en liten sammankomst där alla hade tagit med sig sina dagböcker från skoltiden och läste högt ur de värsta partierna. Efter några glas vin så vågade även jag öppna upp den kloak av tonårsångest som gömde sig i en av mina svarta skrivböcker från 14-17-årsåldern, den period jag brukar benämna som mitt livs medeltid; emo-mörker, emotionell svält, digerdöden helt enkelt. När vi skrattade högt åt varandras melodramatiska formuleringar kändes det så bra, som att det inte var meningslöst, allt det där som hände då. Så, jag gör en Lars Norén och publicerar några utdrag nedan. Jag vill uppmana alla blogghomies att göra samma sak.

Åh vad jag är trött på allt. Ingen bryr sig, bara mina föräldrar, och jag får inga vänner för alla hatar antagligen mig och jag blir aldrig populär eller omtyckt eller känd eller får en pojkvän, jag är tydligen för missanpassad för det. allt är finito, mörker, mörker. varför jag?

Mitt liv är besvikelsernas parad.

Åh vad jag är tjock! Lyssnar på Nålens öga med Kent, BRA att den handlar om barnmisshandel, bra att den slutar sorgligt. Alla mina kärlekshistorier gör det. Åh vad jag är trött på desperata omogna killar som är efterhängsna, (ett psyko på Helgon.net tillexempel). jag HATAR mitt liv just nu, allt är tråkigt tråkigt tråkigt bittert klaustrofobiskt pointless VÄNTAN, ett år till…nej, dö.

Jag och X pratade 3 timmar på msn och jag spydde ur mig allt om K och hon hade såklart varit med om samma sak fast en miljon gånger mer. MINDERVÄRDESKOMPLEX. uschfyååh vad fruktansvärt det var att höra om hennes underbara fantastiska liv. En miljon vänner killar blä blä. jag blir lycklig om en kille skriver till mig på msn, hon har fått långa oändliga kärleksbrev.

Jag pendlar mellan Absolut outhärdligt vill dö nu-stadiet och Uthärdligt. Söndagmorgon, gå en mil, plugga, msn, plugga, bulimikerartat ätande, Beckfilmen på fyran.

Allt som var mitt togs ifrån mig. Jag måste tänka konstruktivt, men hur lätt är det när mitt liv börjar om åtta månader?

Naturligtvis är det bättre idag, sorgen dunkar svagt, ett varmt blåmärke som börjar gå ner sig. Jag tog bort nästan alla bilder tills han bara var en msn-konversation där han log och log och ville komma hit och ville ville. Jag lever i ett färg-och smaklöst vakuum.

Var på Madison 18 med X igår och vi strulade, jävla skit. Kysste 22 killar, 22. Var med D och M innan det, sen stal vi mat på Hamnkrogen och vandrade runt i Båstad. Konstigt. Älskar att vara full, spriten är min bästa drömvärld. Verklighetsflykt.

Maginfluensa, ritade serier och deppade. Egentligen var han bara en fysisk kemisk reaktion i hjärnan. I’m fine without him. Det var så skönt idag att slippa skolan och ignoransen från samtliga populära killar och  utanförkänslor på lektionerna. bara jag och God channel på tv. Det är så rogivande på något sätt, deras nästan drogat lugna och enkelt konstaterande röster, den maniskt säkra blicken, löftena. Om de ändå varit mer trovärdiga.

Om min pojkvän var ett djur

Mårdhunden lever monogamt och har samma partner hela livet. (Check!)   Den sover inte någon egentlig vintersömn, men har en kraftigt nedsatt aktivitet under vintern. (Check!) Fettlagret som den har skaffat sig under hösten räcker länge så att den lämnar boet bara tillfälligt under vintern. (Check!) Vid andra årstider är mårdhunden aktiv på natten och mycket skygg. (Check!) Det stämmer ju precis!

Öh, mina blogginlägg blir inte direkt rocket science för tillfället, men jag pluggar inför filosofitenta på kontraktualism, ett ämne som med all säkerhet är det tråkigaste i hela världen. därför behöver jag lite mental avlastning, och bloggen, facebook, twitter och mejlen tar som förväntat upp 80% av tiden. föreställ dig de där riktigt fasansfullt sövande lektionerna på högstadiet, de i något helt galet verklighetsfrånvänt fantasiämne. föreställ dig hur gråtfärdig och närmast självmordsbenägen du kände dig när du plågats med ämnet någon tröstlös eftermiddag. så tråkigt är kontraktualism, fast tio gånger värre. vår filosofilärare tar bara exempel med pennor och frukter, aldrig med fördelningspolitik eller vardagssituationer eller annat ur verkligheten. förmodligen för att kontraktualism inte är applicerbart på den. på lektionerna sitter jag och stirrar lobotomerat framför mig, långt borta i sagovärlden, medan föreläsarens malande om omdömesexternalism  likt ett avlopp flyter in i min hjärna och ut igen. ibland blinkar jag till, ser mig omkring och upptäcker att jag inte alls befinner mig på en äng fylld med marsvin och bakelser utan i ett filosofiklassrum, och jag tänker; undrar när det är matdags?

”Scanlons omdömesinternalism implicerar inte att en person som anser att hon bör ha en viss attityd med nödvändighet har denna attityd, men den implicerar att om hon har den så är det en tillräcklig förklaring av detta faktum att hon accepterar omdömet. Det är inte nödvändigt att säga att hon har en önskan (”desire”) att ha attityden.” Eh?