Texter om Just nu är jag här

Bild: Kim Ihre

Jag är otroligt glad att min bok Just nu är jag här tycks ha initierat så många bra essäer och samtal. Ett urval:
Philip Teir i HBL: https://www.hbl.fi/arti…/samtidsledan-kom-fore-gillaknappen/
Joni Hyvönen i Vagant: http://www.vagant.no/den-sociala-textens-tid/
Malin Ullgren i DN: http://www.dn.se/…/malin-ullgren-samtiden-ar-en-spegelsal-…/
Sara Abdollahi Lekta i GP: http://www.gp.se/n%C3%B6je/kultur/i-stockholm-%C3%A4r-man-alltid-utbytbar-1.4339894
+ en lång intervju med mig och Tone Schunnesson av Annah Björk i GP: http://www.gp.se/n%C3%B6je/litteraturens-unga-kvinnor-lever-livet-som-de-vill-1.4370890
en intervju med mig i Bon: https://bon.se/article/varfor-drabbas-kvinnor-oftare-av-oro-angest-och-depression/
Jag är också överväldigande glad för recensionerna:
http://www.etc.se/kultur-noje/sylvasst-av-stahl-om-samtidens-neuroser
http://www.expressen.se/kultur/bocker/lysande-om-tinder-tidens-vedermodor/
Christian Swalander i BLT: http://www.blt.se/kultur-o-noje/tinder-benso-kroppen-sjalen/
Malin Lindroth i GP: http://www.gp.se/n%C3%B6je/en-svindlande-s%C3%A4ker-romandebut-1.4288690
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/isabelle-stahl-just-nu-ar-jag-har/
https://www.svd.se/isabelle-stahls-debutroman-ar-var-tids-jack
http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/oraAB/karlekens-gata-i-var-tid

Just nu är jag här

Här nedan följer lite info om min debutroman som utkommer i maj på Natur och Kultur:

»Redan i hissen ångrar jag att jag bjudit med honom hem. Jag känner mig alltid så utlämnad när jag har besök, äcklas av smutsen i hörnen och den egna kroppen i den smuliga sängen. Ljuset är grönblekt i hissen och han ser inte ut som han gjorde på bilderna. Jag känner på honom och letar efter benen under huden, famlar efter konturer och kanter, fettet fyller mig med avsmak.« Elise läser på universitetet och dejtar på Tinder. Hon har GPS:en ständigt påslagen och utbyter erfarenheter av anti- depressiva med sina vänner. Hon tycker egentligen bara om män i övre medelåldern, de är som hästar, så lugna, orubb- liga och förnöjsamma, de har ingen ångest, de bara äter och sover och berättar anekdoter. Hon skulle vilja vara en häst. När hon träffar Victor verkar hon bli lycklig på det där omedelbara sättet, trots att han är i hennes egen ålder. Lyckan går snart över i en känsla av tomhet. Just nu är jag här handlar om hur man ska kunna säga »jag älskar dig« i en avförtrollad tid där alla ord har förlorat sin mening, men där längtan efter närhet är ofrånkomlig. En Stockholmsskildring som är medveten om traditio- nen tillbaka till Hjalmar Söderberg, och samtidigt är en relationsroman i högsta grad för och i vår egen tid.

ISABELLE STÅHL är en av våra mest profilerade yngre skribenter och kritiker, tidigare verksam på Expressens kultursida, numera Svenska Dagbladet. Hon är doktorand i idéhistoria vid Stockholms universitet. FOTO: SARA MAC KEY 

Nyare texter

På sistone har jag bland annat skrivit om den stängda stockholmska vintern, ekonomistisk kärlek på Tinder, Sara Danius bok, radering och Ernst Jünger. Alla mina senaste texter på SvD Kultur finns här.

Nytt jobb

Jag är nybliven krönikör och litteraturrecensent i Svenska dagbladet.
Några av mina senaste texter handlar om den uppvärderade sociopatin, om nutidens förakt för nervsvaghet och om platser som lurar oss tro att döden är botad.

För en tid sedan medverkade jag i en debatt om feminismens framtid i SVT Debatt, kan ses här.

Sommarpratarna – lyckliga, glada och tacksamma

Jag genomlider ännu ett ”Sommar i P1″ där en nöjd och genomhygglig entreprenör framför en monolog om hur tacksam och lycklig den är. De senaste åren har programmet blivit en annonsplats där svenska tv-profiler och företagare kan göra reklam för sina verksamheter och berätta om sitt stora patos för medmänsklighet, familjen och entreprenörskap.
Med några viktiga undantag, där Maja Ivarsson och Kristian Gidlund bör nämnas, brukar det låta så här: ”Jag blev utsedd till årets stockholmare två år i rad. Jag fick beröm av kungen för att vara en god förebild för befolkningen. Jag fick all kärlek jag behövde. Vilken upplevelse det var för mig att stå inför 25000 personer och sjunga. Jag hade en lycklig barndom hemma i Skåne. Allt gick jättebra. Sådan är entreprenörens väg – sällan är den rak. Jag fick spela i elitserien i Frölunda. Jag har aldrig haft någon ångest eller dåligt samvete, jag sysslar med välgörenhet för att det är roligt. Jag var bara 12 år när jag vann en underbar talangtävling. Vi klättrade i träd och badade i ån. Jag bekymrar mig mycket om övergödningen av Östersjön. Jag vill skapa jobb. Jag är tacksam och glad. Jag förstod att det var dags att göra något. Jag åkte skytteltrafik mellan morgonsoffor och intervjuer. Jag hade aldrig kunnat ana hur det skulle bli. Jag kände ett stort ansvar för laget. Jag var fortfarande den helt vanliga femtonåriga Anton Abele.”
Sedan bryts pratet för Bo Kaspers.
P1 har varit en skyddad oas i ett medieklimat där underhållning alltid går före skönhet, dialog, komplexitet och mörker. ”Sommar i P1″ tyder tyvärr på att kanalen likt SVT1 anammat underhållningsindustrins idé om att det är personen som räknas, inte hur vackert och intressant den formulerar sig om livet.
I Tyskland gav dagstidningen Die Zeit i juni ut en 47-sidig bilaga om livsfilosofi. Något liknande är naturligtvis otänkbart i Sverige, här läser vi hellre om trädgårdsmöbler, livsstilsboenden och tv-profilers lyckliga barndom. ”Livsfrågor” associerar vi till KBT-terapi, tidningarnas frågespalter och Paulo Coelho. När man talar om ångest, främlingskap, tomhet och livets absurditet, som någon av sommarpratarna försökt sig på, är det alltid i imperfekt. Allt som är svårt måste för länge sedan ha övervunnits för att få plats i livsberättelsen.
”Sommar i P1″ erbjuder likt Kissies och Blondinbellas bloggar ett tomt, repetitivt småprat om ett smärtfritt, stiliserat liv. Jag kvävs av bilder, tomma tecken, copytexter och slogans, mätt och däst som efter snabba kolhydrater.
Likt god litteratur ska public service ge oss något vi inte visste att vi behövde. ”Sommar” ger mig något jag lika gärna kunde ha läst i tidningen Kupé.

Den här texten publicerades i Expressen Kulturs pappersupplaga.

Lite nytt

Jag skriver om sociologen Eva Illouz bok Why love hurts i Expressen kultur.
På samma sida skriver jag om hur kvinnlig självsvält blev rationell vetenskap när män annekterade den.

Det senaste

”Vi läser självbiografier som aldrig förr och tycker att det som hänt på riktigt är intressantare än det som är påhittat. Äkta är ett av de vanligaste reklamuttrycken. Samtidigt upplevs verkligheten av många som undanglidande i vår allt mer fragmenterade värld.” I Obs i P1 pratade jag om vår tids begär efter verklighet, texten kan läsas här.

Jag hoppade in som sidekick i Nordegren i P1 och pratade bland annat om S&M-influerad litteratur, kan höras här.

På min litteratursida i Nöjesguiden har jag på bland annat skrivit om 50 shades of grey och Karolina Ramqvists bok om nittiotalet jag missade, hittas här.

Alla längtar efter en diagnos

Krönika publicerad i Nöjesguiden
På en midsommarfest träffar jag och min kompis 20 samhällsanpassade människor som jobbar med ekonomi. De är vuxna på det där sättet jag aldrig har lyckats bli. De har riktiga jobb, kommer ihåg namn, organiserar lekar, kör bil, väljer bort pommes fritesen till hamburgaren och kan sitta stilla i flera timmar. Jag och min kompis är lika gamla som dem men känner oss 20 år yngre. Jag kommer på mig själv med att önska att jag åtminstone hade haft en diagnos som alibi för att jag inte är som dem.

Enligt WHO är några av symtomen på ADHD att man prokrastinerar och gör vårdslösa misstag när man tvingas arbeta med ointressanta projekt, tappar bort saker och har det rörigt hemma. Även humörsvängningar och koncentrationssvårigheter nämns som en del av symtombilden. Det är med andra ord inte överraskande att i princip alla jag känner som sysslar med skapande yrken ofta uttrycker sin starka förvissning om att de skulle få en ADHD-diagnos om de bara orkade genomgå utredningen.

I en tid där ens livsduglighet mäts utifrån hur produktiv och utåtriktad man är och där livet förväntas vara ett företag att investera i, har ADHD-diagnosen något förlåtande över sig: det är inte ens eget fel om man får hjärtklappning av fakturamallar, det beror på ett fabriksfel i hjärnan. I ett samhälle som vill att man närvarar i nuet och följer arbetslinjen till 75-årsdagen är det kanske inte konstigt att människor börjar betrakta sig som sjuka om de dagdrömmer för mycket och har svårigheter att slutföra långsiktiga projekt.

Det är inget nytt att inåtvändhet och världsfrånvändhet patologiseras. Författaren Jean Clair menar att det under 1900-talet har pågått intensiva försök att sjukdomsförklara melankoli. Melankolikern anses svika och dra sig undan från de framåtriktade samhällsprojekten, menar idéhistorikern Karin Johannisson. Melankolin inbjuder till verklighetsflykt, menar Johannisson – dagdrömmeriet den medför gör det möjligt att försvinna från sig själv, att bli vem som helst, utan plikter, ansvar och skuldkänslor. ”Att vara introspektiv är liksom vagt kommunistiskt” säger sångerskan Emily Haines i musikvideon Doctor Blind.

På sjuttiotalet kritiserade flera existentialistiska psykoanalytiker psykiatrin och dess definitioner av friskt och sjukt. Psykiatriforskaren R D Laing kritiserade det diagnossystem som söker hela orsaken till psykiska sjukdomar i individen. I sin bok Det kluvna jaget träffar han en flicka på en psykiatrisk avdelning som berättar att hon upplever det som att hon har en atombomb i magen. Hon är tydligen sjuk, medan män som hotar med domedags-vapen anses vara friska, skriver han sarkastiskt. Han rör sig bortom synen på psykiska sjukdomstillstånd som biologiska buggar och använder sig av existentialistisk filosofi för att förklara sina patienters ångest. I Det kluvna jaget uppmärksammar han en rad patienter som upplever sig själva som substanslösa, osammanhängande existenser snarare än som de enhetliga, sammansatta jag de förväntas vara. Han beskriver inte deras tillstånd som en sjukdom utan menar att de lider av en ontologisk otrygghet: en ständig upplevelse av att vara overklig, betvivla sin identitet och sitt sammanhörande med världen.

Med tanke på hur mekaniskt dagens psykiatri förhåller sig till sina patienter skulle Laings existentialistiska syn på psyket behöva göra comeback. I det psykiatriska diagnossystemet DSM III från 1987 finns en personlighetsstörning som bland annat kännetecknas av svårigheter med att uppleva sig som en sammanhängande identitet och besvara frågan ”Vem är jag?”. Jag har alltid trott att existentiell ångest är en frisk reaktion på att leva i ett samhälle där identiteter och sammanhang är upplösta. Men med dagens mått är den alltså en störning.

Mordbrandsmetal som vapen mot patriarkatet

Krönika publicerad i GP
Mitt favoritband just nu är ett norrländskt krigsmetalband som heter Raubtier och i huvudsak skriver låtar med titlar som Mordbrandsrök, Låt napalmen regna, Det finns bara krig, Dieseldöden, Terror, Achtung Panzer och Götterdämmerung. I en intervju får sångaren Hulkoff frågan vad som inspirerar dem att skriva låtar, och han svarar att ”Det finns inget speciellt tema men jag tar ofta upp negativa aspekter av livet. Inspiration hittar vi i vildmarken och i skogen.”
När jag försöker annektera Spotify på en fest och spela några låtar med Raubtier blir omgivningens reaktioner mycket obehagliga. De flesta i min ålder gillar nämligen mjuk, långsam indiemusik med texter som handlar om nån tjej som en kille med gitarr var kär i förra sommaren.
Det finns bara en av mina vänner som har låtit sig övertygas om mitt favoritbands storhet.
Eftersom hon egentligen bara lyssnar på melankolisk pop som får en att vilja gråta sig till sömns så är hon väldigt överraskad av sin nya preferens. Hon säger att något händer med henne när hon lyssnar på Raubtier. När hon till exempel är olyckligt kär i någon ny dum kille och vill gå ner fem kilo så att han ska sluta vara taskig mot henne, så lyssnar hon bara en stund på en ”En starkare art”, ”Apokalyps” eller ”Terror” och plötsligt studsar hon runt i lägenheten och skriker och kastar stolar på golvet och vill bränna ner något istället för att skära sig i armarna.
Som tjej lär man sig tidigt att man hellre bör bli ledsen än arg. Ilska är ju en farlig känsla som inte kan avväpnas med tröst. Utagerad ilska måste konfronteras, den skuldbelägger omgivningen istället för självet.
När jag skriver krönikor kommer ungefär hälften av läsarmejlen från män som heter Kent, Jan eller Kenneth. Deras mejl ser alltid ut ungefär såhär:
”Hej Tycker du är sexig och vill knulla dej i rumpan och suga på dina härliga bröst. Varma Sommar Hälsningar” (Autentiskt exempel).
När jag var arton och fick sådana mejl blev jag alltid gråtfärdigt äcklad och så arg att jag ville slå sönder någon. Men eftersom jag var uppväxt i en kultur där tjejer lär sig vara förstående och svälja ilskan så tryckte jag bara på delete och tänkte att jag skulle vara tacksam som fick skriva i tidningar trots att jag var en ung, snygg tjej, som flera redaktörer definierade mig.
På mellanstadiet blev min kompis intryckt i en tegelvägg av en kille så att hon började blöda. Hennes lärare sa att killen inte skulle få någon utskällning eftersom misshandeln bara hade varit killens sätt att visa att han var kär. Det kan du väl försöka förstå, sa läraren till min kompis.
Jag är utled på att vara förstående. Visst är det kanske inte särskilt moraliskt uppbyggligt med ett band som skriver romantiserande texter om ”natriumalumninat, polestyren, ett bombplan och bensin, bensin”. Men när vantrivseln blir för stor i en kultur där tjejer förväntas vända smärtan inåt och skära sig i armarna hellre än att utagera sin ilska, kan musik som handlar om att låta napalmen regna och bränna ner hela världen vara ett välbehövligt andningshål. På 80-talet anklagades hårdrocken för att vara degenererande och göra ungdomar till kriminella satanister. Jag tror snarare att hårdrocken var den säkerhetsventil som förhindrade det (med vissa undantag).

Det senaste

I Obs i P1 medverkade jag med en text om vad trygghetslängtande 80-talister har att lära av exilfilosofi.
I samma program skrev jag en text om Emmanuel Levinas, jaget och sömnlösheten.
I P1 pratade jag om fantasyboken Eld och en bokbransch som blivit en underhållningsindustri, något som jag utvecklade i den här Nöjesguidentexten.

När man lämnar och kommer hem samtidigt

Jag satt på Intercity 171 till Göteborg och lyssnade på Hold it against me med Britney och såg hundra mil av såriga åkrar rasa förbi i blekt vinterljus. Jag kände inte igen någon av människorna i tågkupén men ändå kändes de mer bekanta än mitt eget ansikte i fickspegeln, som att jag sett dem tusen gånger förut. Kanske för att situationen var så bekant, det dova ruset och svindeln i hjärtat när man för några sekunder inte vet om man lämnar eller återvänder. Jag var både på väg hem till något och på väg från ett hem. Bara när man lämnar kan man skriva tillräckligt bra. Bara i exilen får man den där särskilda känsligheten för musiken och ljusets skiftningar.
Men svindeln i hjärtat gjorde mig inte rädd som förut. Jag var aldrig rädd längre. Jag hade blivit som tonårskillarna jag avundades på gymnasiet, de som aldrig verkade oroa sig eller skämmas för något. De körde i 200 km/h genom livet med ett dödsföraktande lugn som låg strax mellan dumhet och mod. De skröt för mig om hur många tjejer de gick hem med och sade suckande att det alltid var tjejen som blev kär, aldrig de själva. Jag skrattade åt de löjliga tjejerna men sa inte att jag var exakt som dem. Jag hade ingen hud, inga säkerhetsalgoritmer.
Men nu var allt annorlunda. Nu gled jag fram på ett glasklart fruset vatten där horisonten inte längre var en kant man kunde falla ned för. Jag rörde mig ovan som en främling i min nya kropp.


Chrisk hade flyttat in i samma monolitiska betongkomplex som Johannes. Nu bodde de nästan granne på en höjd tusen meter ovanför Göteborg där en dimma av smog rörde sig över hamnen och de korrupta företagsskraporna i det blågrå skymningsljuset. Gotham city. En ö av stål och glas skyddade oss från den iskalla, utsålda staden och de tomma människorna som bodde där.
Vi öppnade en flaska mousserande och slog oss ned i Chrisks läsfåtöljer och jag berättade att jag hade gjort precis som de lärde mig i Ukraina för länge sedan. Jag hade avreglerat mina känslor med ett smart hack.
De sa förmanande att de inte förstod vad det skulle vara bra för. De förstod ingenting. De visste inte hur det var att känna så mycket att inget av det som kallas jag fanns kvar efteråt.
Efter ett par glas började Johannes tala högmodigt om framtiden för nationen och vad som behövde göras i samhället. Han hade en idé om att när samhället slutligen föll sönder skulle han bygga ett gods ute i den småländska skogen där han och Chrisk växte upp. Där skulle vi och deras kompis Ekman ha en självförsörjande farm så att vi aldrig mer behövde återvända till människorna.
– När staten överger oss vänder vi oss till Gud. Vi ska leva ett enkelt, fromt liv med god europeisk bildning. Vi kan bygga en barriär med sandsäckar och skjuta alla som gör intrång på egendomen, sa Johannes.
Jag gillade idén men tänkte mig snarare att vi skulle gå i exil i Afrika och upprätta ett residens på landsbygden. Chrisk och Johannes skulle stega runt tropikhattar och hålla utläggningar om jagmoderniteten medan jag skrev västerlandets viktigaste existentiella texter och på kvällarna skulle vi sitta på punschverandan och blicka ut över savannen och tala om vår ungdom. Och vårt liv skulle inte vara ett projekt som det är i Stockholm. Allting är ett projekt där, kärleksrelationerna, barnen, arbetet, söndagarna.
Jag lade mig på soffan och lyssnade på Pie Jesu medan de lagade mat åt mig. När jag såg dem hacka grönsaker och röra i grytorna bredvid varandra som ett gammalt par rörde sig ett yrvaket djur i vintersömnen inuti mig och det kändes som när man tittar på små katter eller marsvin som man inte vet vad man vill göra med, man vill kanske bara hålla dem i famnen och kanske skydda dem, gulligheten är som ett slags raseri som nästan spränger sönder kroppen.

Det kostade mig 40 minuter av mitt liv

Krönika publicerad i Helsingborgs dagblad

Allting var perfekt. Jag skulle gå på månadens eller kanske seklets roligaste releasefest. Jag såg mig i spegeln och noterade att jag hade gått ned minst ett halvt kilo under min förkylning. Perfekt. Alla skulle bli oroliga och samtidigt avundsjuka på min värdigt utmärglade kropp. Jag förberedde olika repliker framför spegeln: ”Herr redaktör, så angenämt. Ja precis, det är jag. Åh, ni smickrar mig.”
Jag föreställde mig hans imponerade min: ”Jag är en stor beundrare.  Jaså, du vill skriva en roman? Det kan vi ordna, jag ringer några samtal.  Vi kan erbjuda två veckor i ett residens på Korsika som förskottspremie. Som en tacksamhetsgest.”
Jag begav mig ut i den milda vårkvällen och tänkte nästan tårögd av förväntan på buffén av gratisvin och tweedmän i trettiotvåårsåldern som skulle vara uppdukad när jag klev in, förmodligen på någon form av marmortrappa. Av någon anledning tänkte jag mig att  pompös amerikansk marschmusik skulle spelas i bakgrunden, som när presidenten gör statsbesök.
Så var det inte. Såhär var det:
När jag klev in på releasefesten insåg jag snabbt att jag var den enda under 80 år. Vissa såg så gamla ut att de höll på att falla ihop. Min kompis hade inte kommit ännu och jag halsade i mig två glas champagne på sju minuter. Snart lokaliserade jag redaktören jag ville imponera på. Showtime. Jag gled ljudlöst upp vid hans sida.
”Nej men heej! Vilken härlig kväll! Och god sprit! Är ni också hungriga? Var är snittarna!?” skojade jag hjärtligt. Han log med en min av djupt obehag och återgick till sitt samtal.
Äntligen dök min kompis upp. Hon var nyseparerad och bedrövad och tittade paralyserad av chock på festklientelet. Allting var fruktansvärt.
”Vi tar mer sprit när ingen ser och går innan uppläsningen börjar”, sade jag listigt. Men gratisdrinkarna var slut och våra jackor var djupt begravda under massor av gamla människors kappor. Vi var fångar.
När vi inte trodde att det kunde bli värre tågade nio människor utklädda till pandor fram genom dörren. De började framföra ett musiknummer på scenen. Dörren var blockerad av de gamla människornas barnbarn. ”Vi kan inte dricka mer champagne, det är minst 250 kalorier i ett glas”, sade min kompis och jag insåg bedrövad att hon hade rätt. Men när pandorna började sjunga en egenkomponerad extravers av Bröderna Herreys Gyllene skor hade vi inget val.
Den här upplevelsen kostade mig 40 minuter av mitt liv.

Sms-dokumentation från traumat

Viktlös i ett rasande vitt ljus

Krönika publicerad i GP
Jag är på Nöjesguidens prisutdelningsfest på Scandic grand central. Jag har haft luftrörskatarr och gått ner säkert tre kilo, det är så fantastiskt. Mina handleder ser smala och bräckliga ut och jag känner mig yr och svag som någon som är alldeles för upptagen med sitt spännande liv för att hinna äta. Jag har varit i karantän i en vecka och är i chocktillstånd av att vara omgiven av fem hundra människor i glitterklänningar samtidigt. Man känner sig alltid så annorlunda när man har varit sjuk och inte har träffat folk på länge, deras ansiktsdrag ser förvridna och främmande ut, som en annan art. Som att man har slutat vara en människa och inte längre tillhör deras värld.
Och jag vet att den enda överlevnadstaktiken för sådana här situationer är att släppa taget. Jag lägger på mitt bästa flygvärdinneleende och min ljusaste röst och kliver ur personen jag brukar vara hemma och går snart på autopilot, viktlös i ett rasande vitt ljus. Mina ögon glittrar tomma och svarta och scannar mekaniskt rummet efter intressanta objekt, den målsöker utan att verkligen se. Personen jag pratar med glider snabbt ur fokus eftersom någon intressantare kanske står strax bakom.
Det är som att vara i en sådan där dröm där man vet att man drömmer och kan göra vad som helst eftersom man ändå kommer att vakna sedan, man skulle kunna hoppa från ett hustak bara för att testa hur det är att dö. Jag springer fram till killar jag inte känner och frågar dem var de kommer ifrån och om de inte är för gamla för att vara här, och förolämpningarna fungerar, allting jag lärt mig om att vara respektfull mot andra människor visar sig vara värdelöst eftersom alla bara vill ha den som är tillräckligt bra för att kunna döma ut dem. Och folk älskar hur man blir när man inte bryr sig, de dras magnetiskt till en som nattfjärilar mot ett dödligt ljus. De blir avundsjuka på min likgiltighet, den är som ett ogenomträngligt kevlar mot alla besvikelser. Det kanske bara är en roll, men den fungerar.
Och i början för flera år sedan trodde jag att det där rollspelet var något unikt för Nöjesguidens fester, men sedan förstod jag att det snarare är något som följer med att bli vuxen. Alla säger att det är så viktigt att hitta sitt sanna jag, men jag vet inte vad det skulle vara för något. Mitt jag går inte att avgränsa från rummen jag är i och människorna jag rör mig med. Det är som att när man skalar av alla lager av poser och miner och stereotyper finns det inget kvar, ingen mittpunkt, inget autentiskt och verkligt.
Jag går in på tjejernas toalett för att rekognosera med en kompis och ryggar tillbaka vid åsynen av personen i spegeln som ser blek och kladdig och smutsig ut i det fruktansvärda lysrörsljuset. Det är någon jag definitivt inte vill ha att göra med. Vi tar snabbt betäckning i det vänliga dansgolvsmörkret.
När jag kommer hem vid halv fem på morgonen faller jag ihop på luftmadrassen i min omöblerade lägenhet och det ekar när jag hostar. Kroppen är en tömd och överflödig kvarleva. Det känns som att ha varit i krig.

Det senaste

Hej! Några saker jag har sysslat med på sistone:

I P1 pratade jag om Assanges skrytiga självbiografi.
På SVT Debatt skrev jag om Blondinbella och arbetslinjen mot döden.

På SVT Debatt skrev jag om varför en kvinnlig författare hade förstört sin karriär om hon gjort som Ranelid.

 

När feminismen blir för farlig

I Nöjesguiden skrev jag om varför Horace Engdahl och Bob Hansson föredrar August Strindbergs kvinnosyn. Jag skrev en SVT Debatt-artikel på samma tema här.

En slags exil

Krönika publicerad i GP

Jag stod på Ängelholms station och väntade på tåget till Berlin och
förstod inte hur jag skulle kunna återanpassas till en tillvaro utan
möjligheten att somna halv fyra varje natt till ljudet av mina bröders krigsspel. Jag hade bara varit där i fyra dagar men redan glömt hur man somnar utan någon annans ljud i bakgrunden.
På tåget var de två sätena framför mig tomma på det där sättet som en
plats är när någon nyss har lämnat den, när frånvaron är lika påtaglig och omedelbar som närvaron, en sträv, fylld tomhet.
Lägenheten vi skulle bo i var ett palats i betong och glas. De jag var där med var nätaktivister och behövde bara internet och en näringslösning på koffein och kolhydrater för att överleva. Förmodligen hade de omdirigerat signalerna från hjärnans behovscentrum till någon server utomlands. De hade aldrig ont och de blev aldrig trötta. Efter att ha trillat ned från en lyktstolpe eller krockat med en taxidörr ute i kriget på nätterna skrattade de lyckligt medan de torkade bort blodet från datorskärmarna.
Det bästa var att de alltid var vakna. Det är aldrig så lätt att somna som när man hör att någon är vaken i rummet bredvid. Att somna är det naturligaste i världen och samtidigt det svåraste, att lämna ifrån sig allt det som är ens eget och låta medvetandet försvinna ur kroppen som om det inte tillhörde en utan bara är ett tillfälligt lån, det är som en övning inför döden.
I Berlin var det aldrig tillräckligt tyst för att jag skulle hinna tänka på något av det. Jag påmindes om när mina föräldrar hade middagar när jag var för liten för att vara med och jag lyssnade på deras avlägsna samtal från nedervåningen medan jag somnade och världen föll sönder runt sängen. En avlägsen ström av dova skratt och samtal gled in baklänges genom medvetandets gränskontroller tills det kom till en punkt dit språket inte når, där syntaxen spricker och tecknet övergår i bild och ordet bara är ett ljud.
När man inte längre förstår språket finns det inget som angår en, inget som håller en ansvarig. Det är en slags exil.
Ibland vaknade jag till av att Samira eller Jonathan sa något halvvägs genom en dröm. För  några sekunder svävade jag viktlös mellan sömn och vaken och kunde inte avgöra om det var dag eller natt eller om det jag hörde var ljudet av mina bröders krigsspel eller de två personerna jag reste med i somras som vände sig oroligt i sömnen på andra sidan rummet.
Den sista dagen i Berlin när alla hade åkt hem åkte jag till Tempelhofs nedlagda flygplats.

Verkligheten är överflödig

Krönika publicerad i GP
Fram tills att jag var sexton hände det så lite i mitt liv att jag inte kände någonting. Det var som att världen inte angick mig, den bara rörde sig vid sidan av mig som en grå, slät smet. Efter två års tid kunde jag fortfarande inte komma ihåg namnen på människorna i min klass, de hade ju ingen personlighet.
Jag kan verkligen inte minnas några känslor från den perioden som jag inte katalyserade på syntetisk väg genom böcker eller filmer. När Dumbledore dog i Harry Potter och Halvblodsprinsen grät jag i flera dagar. Jag var så tacksam över att känna något över huvud taget, även om det bara var placebo.
Med tiden började bokvärlden kännas allt mer som min primära verklighet. De sömniga dagarna i skolan och fikorna då jag bara upprepade samma inövade repliker kändes mer overkliga än det som hände Harry Potter. Det som pågick i mitt liv hade ju ändå inget att göra med mig, där var jag bara en statist i några intetsägande människors ointressanta tillvaro, en automatiserad funktion mer än en verklig person.
På gymnasiet när det började hända saker i mitt liv trappades behovet av verklighetsflykt långsamt ned. Jag backade försiktigt tillbaka in i de verkliga människornas värld där jag tydligen hörde hemma. Jag tänkte tillbaka på mitt forna missbruk med blandade känslor av skam och saknad. Visserligen hade det varit en ohållbar tillvaro i längden, men jag saknade förmågan att bli bortförd, att försvinna i något och bry mig så mycket om det att jag glömde världen.
Det krävs antingen mod eller en psykos för att lämna verkligheten och inte bekymra sig över huruvida den kommer att finnas kvar när man eventuellt vill göra ett återbesök. Jag trodde att jag hade förlorat det modet, att jag var botad.
Men så kom jullovet och jag åkte hem till Ängelholm och min bror gjorde misstaget att visa mig BBC:s serie Sherlock. Jag var hundra mil från alla jag kände och inget höll mig kvar i världen, kanske var det därför det var så lätt att tillåta sig att lämna den. Bara en liten stund, tänkte jag. Det här är inget återfall, jag har ändå inget tålamod med tv-serier, tänkte jag. När jag sett de första tjugo minuterna insåg jag att det var kört. Det var så kört. Serien var så bra att jag glömde kolla facebook på över 20 minuter, och det händer väldigt, väldigt sällan. Förut fattade jag aldrig hur folk kunde titta på The wire dygnet runt i fyra dagar och helt förlora behovet av sömn, mat och mänsklig interaktion, nu förstår jag allting. När man ser en serie som är sådär bra blir verkligheten bara som en blek kuliss eller en blindtarm som man inte har något behov av längre men tydligen måste släpa runt på ändå.
Internet triggar psykosen, för där finns det massor av människor som ägnar 98 procent av sin tid till att lägga upp gif-animationer på tumblr från serien och skriva om hur mycket sorgligare det känns att tänka på Reichenbach-avsnittet som sänds nästa vecka än att deras släkting avled i en tragisk bilolycka. De har ersatt alla sina gamla intressen med #fandom och kan bara kommunicera med intern referenshumor från serien. De har helt gett upp sina försök att försöka leva normala liv och alla besök i verkligheten upplevs som besvärliga transportsträckor fram till nästa handlösa återfall in i den gemensamma psykosen.
Eftersom Martin Freeman som spelar Watson är upptagen med att spela hobbit i Sagan om ringen 4 eller vad den nu heter (jag har aldrig förstått intresset för de där mördande tråkiga filmerna, de är ju bara ute på myren och slåss med träd eller dricker öl och pratar gamla minnen med några tjocka sagomän) och Benedict Cumberbatch som spelar Sherlock ska vara med i någon trist rymdfilm så kommer det säkert dröja åratal tills de hinner spela in fler avsnitt. Vad ska jag göra under tiden? Gå i skolan? Göra karriär? Umgås med folk? Boring, boring, boring.
I vår tid är det en statusmarkör att vara närvarande i nuet. Jag är inte intresserad av mindfullness och medveten närvaro, ibland vill jag bara få tillåtelse att vara frånvarande.

Om ångest, Heidegger och KBT

En text jag läste upp i P1 Obs om varför Heideggers syn på ångest är en viktig motkraft mot dagens KBT-terapi.

Där allt roligt är förbjudet

Krönika publicerad i Göteborgs-posten
På Kungliga biblioteket i Stockholm tillbringar jag för närvarande de flesta av mina vakna timmar tillsammans med Heideggers Varat och tiden. Att gå dit är lite som att åka tillbaka till 1800-talet eller Nordkorea. Allt roligt är förbjudet. Stolarna är så obekväma att det är omöjligt att somna i dem. Man får inte snusa i tysta läsesalen för då kommer en bister vakt i Säpoliknande kostym och ser hotfull ut. Jag har aldrig fått någon förklaring till denna extremt restriktiva narkotikapolitik, antagligen tror de att man ska kleta in nikotinet i deras gamla samlingar från 1600-talet eller att man ska smacka högt när man snusar eller något sånt.
Vakterna cirkulerar ljudlöst och allseende bakom ryggen på en och man måste lägga alla sina ägodelar i en genomskinlig plastpåse så att de ser vad man har med sig in. Man får naturligtvis inte äta godis, dricka vatten, prata, andas högt eller slå för hårt på datorns tangenter heller för då blir den man sitter bredvid rasande och man riskerar att bli misshandlad. Några doktorander berättade för mig att det en gång blev slagsmål i läsesalen då någon drack vatten för högljutt. Bordsgrannen tog strypgrepp på den som drack vattnet och de började slåss och sedan fick vakterna springa runt och jaga dem i läsesalen. Jag älskar slapstick och önskar att detta kunde hända oftare.
Jag brukar gömma snusdosan under tröjan och låtsas att jag är en hemlig agent som infiltrerar en sovjetisk militärbas och riskerar att skjutas av på bakgården. Faktum är att jag gillar den där fascistoida policyn mer och mer för varje dag. Det är som att träda in i en värld från en annan tid med ett helt nytt samhällskontrakt. Det är något med KB:s Stasistadgar som får mig att jobba bättre än jag någonsin skulle göra på det mjäkiga Stadsbiblioteket där gymnasieungarna har matkrig och det är tillåtet att göra ljud. Jag råkade ha ihjäl mitt överjag i somras. En augustinatt somnade det fridfullt in och gjorde sig aldrig påmint igen. När jag kommer till KB är jag så rädd att bli relegerad att jag snabbt internaliserar reglerna och omvandlar dem till ett slags protes-överjag.
Allting känns så svindlande och verkligt, vad man får och inte får göra står nedtecknat i ett obevekligt regelverk. En gång gick jag på en orgelkonsert i en kyrka för att jag längtade så mycket efter något heligt och rituellt och andäktigt, men det var inte ens förbjudet att applådera i den där kyrkan. Inget är förbjudet längre. På Ica spelas Enrique Iglesias låt Tonight I’m fucking you utan att ens pensionärerna ser bekymrade ut.
Jag älskar power metal och fantasy som handlar om urgamla ritualer, hemliga ordnar och världar där tingen är laddade med mening och förutbestämda betydelser. Jag växte upp med påbudet gör som du vill, bara du blir lycklig. I min värld är allting så tillåtet att man förlorar sig själv i valmöjligheterna. Förutom på KB, där minsta felaktiga rörelse kan få ödesdigra konsekvenser.

Min senaste litteratursida

ur Nöjesguiden.

Dorothee Elmiger – Inbjudan till de våghalsiga. Kabusa
Två systrar letar sig runt i en kolgruveort i förfall. De söker efter en mytisk flod vars källa skulle kunna rädda landskapet från att förgås. Desperat söker de kopplingar mellan sig själva stadens förflutna. Elmigers ödsliga undergångsprosa känns symtomatisk för en sen 80-talistgeneration av författare. Den rymmer en passivaggressiv uppgivenhet, en känsla av att ha fötts strax efter något betydelsefullt, något slags sammanhang som skulle kunnat innesluta berättarjaget och fyllt det med mening. Miljöerna är tömda och övergivna och påminner om postapokalyptiska datorspel som Fallout 3. Den arkaiska ödsligheten påminner om Carolina Fredrikssons Flod och Jan Jörnmarks bilder av övergivna industribyggnader.

Naima Chahboun – Okunskapens arkeologi. Norstedts
I politisk litteratur blir ofta språket som en för trång tröja som författaren mödosamt försöker krångla på sina angelägna idéer. Men i Naima Chahbouns mycket vackra debut händer inte det. Hennes våldsamt associativa och vackra språk får mig i första hand att känna, tankarna kommer ikapp en stund senare.

Vendela Fredricson – Sapfos tvillingar. Modernista.
Ibland, för att rädda livet på någon, måste man kränka gränsen mellan helande och våld, kärlek och övergrepp. Det är vad den här boken handlar om, men berättelsen rör sig nästan ljudlöst i bakgrunden och låter språket ta den storartade huvudroll som det förtjänar. Det inspireras av anatomiska begrepp och kirurgi vilket ger en lyriskt makaber effekt. Boken graviterar viktlöst mellan poesi och prosa.

Loka Kanarp och Carl-Michael Edenborg – Hungerhuset. Kolik förlag
En vacker serieroman om två systrar som lämnar sina förhatliga fosterföräldrar för att gå genom den mörka skogen till ett ödehus där fönstren är krossade och klockorna för länge sedan har stannat. Medan väggarna murknar, växer husets hunger. The others-stämningarna är lätta att älska.

Åsa Moberg – Väninnorna och jag. Natur & Kultur
Ca 90% av alla amerikanska filmer handlar om bromance och härliga killar som gör saker tillsammans. Kvinnors vänskap anses sällan tillräckligt intressant för att gestaltas i mer än några få repliker (som oftast handlar om män som kvinnorna är kära i). Därför tycker jag om Åsa Mobergs skildring av vänskap mellan kvinnor, hur den uppstår, vilken roll avund kan spela och vad kan hända i den komplicerade relationen med tre väninnor.

Den folkliga högerextremismen

Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder påstod att Selma Lagerlöf hade varit Sverigedemokrat om hon levt idag. Varför är det så viktigt för SD att skaffa sig tolkningsföreträde på svensk kultur? För att få svar på det pratade jag med Anders Hellström, doktor i statsvetenskap och författare till boken Vi är de goda.
SD har slutat åberopa högerextremister som Jean-Marie Le Pen och hyllar i stället socialdemokratiska hjältar som värnade folkhemmet. Varför har folkhem och folklighet blivit så viktiga begrepp för SD?
– Folkhemmet för SD är drömmen om ett förlorat paradis. Enligt den egna självbilden ser SD till ”mannen på gatan” medan de ”nya” socialdemokraterna sedan länge har fjärmat sig från folket. Folkhemmet och folklighet är sorteringsinstrument för att utse vilka som får vara med och vilka som inte får det. SD hänvisar till folkhemmet för att axla manteln som folkets ”sanna” företrädare. Man menar att socialdemokraterna inte längre primärt sätter svenskarnas intressen främst. Enligt dem ska folkhemmet vara för kulturellt lika svenskar. Detta var en icke-fråga för Per-Albin Hansson, som inriktade sig på att utjämna klyftor i samhället.
Vad innebär egentligen folklighet idag?
– Det är ett begrepp som ständigt förändras. Att t ex Jimmie Åkesson med partikamrater iklädde sig folkdräkt under riksdagens öppnande förra året är ett uttryck. Det för tankarna till nationella ceremonier och finkulturella sammanhang, vilket onekligen ger folklighet en ganska så specifik innebörd.
Använder andra partier folklighetsbegreppet på ett sätt som liknar SD:s, t ex Kristdemokraterna med sitt Verklighetens folk?
Socialminister Hägglund återanvänder ett begrepp som också Ian och Bert nyttjade. Han menar att den radikala eliten har blivit Sveriges nya överklass medan KD vill lyfta fram de frågor som diskuteras runt köksborden. Och då handlar det snarare om att få ”livspusslet” att gå ihop än om queer-aktivism eller om postkoloniala strukturer. Efter att SD också anknutit till verklighetens folk så varumärkesskyddade KD begreppet i syfte att göra sig till företrädare för det folk som ogärna vill att politiker lägger sig i hur de lever sina liv och istället kan få titta på Så ska det låta ifred.
Många menar att SD avviker från de etablerade partiernas retorik. I din bok menar du att de snarare radikaliserar deras politik. På vilket sätt?
– På samma sätt som uttalanden från SD-representanter om att Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta är en kampbok mot etablissemanget, eller att Selma Lagerlöf antagligen hade varit Sverigedemokrat i dag mot bakgrund av hennes skildringar av svensk kultur, är referenserna till Per Albins folkhem en del av ett gemensamt symbolpaket för vad som håller ihop nationen. Man utgår från och radikaliserar redan populariserade föreställningar om vad som kännetecknar svensken och svensk kultur. SD är kortet i kortleken ingen vill ha på sin hand. Borgerliga kommentarer hänvisar till SD som ett välfärdschauvinistiskt projekt som attraherar missnöjda socialdemokrater, medan kommentatorer från den rödgröna sidan istället kan tala om partiet som ett typiskt högerorienterat parti.