Monthly Archives: mars 2012

Det kostade mig 40 minuter av mitt liv

Krönika publicerad i Helsingborgs dagblad

Allting var perfekt. Jag skulle gå på månadens eller kanske seklets roligaste releasefest. Jag såg mig i spegeln och noterade att jag hade gått ned minst ett halvt kilo under min förkylning. Perfekt. Alla skulle bli oroliga och samtidigt avundsjuka på min värdigt utmärglade kropp. Jag förberedde olika repliker framför spegeln: ”Herr redaktör, så angenämt. Ja precis, det är jag. Åh, ni smickrar mig.”
Jag föreställde mig hans imponerade min: ”Jag är en stor beundrare.  Jaså, du vill skriva en roman? Det kan vi ordna, jag ringer några samtal.  Vi kan erbjuda två veckor i ett residens på Korsika som förskottspremie. Som en tacksamhetsgest.”
Jag begav mig ut i den milda vårkvällen och tänkte nästan tårögd av förväntan på buffén av gratisvin och tweedmän i trettiotvåårsåldern som skulle vara uppdukad när jag klev in, förmodligen på någon form av marmortrappa. Av någon anledning tänkte jag mig att  pompös amerikansk marschmusik skulle spelas i bakgrunden, som när presidenten gör statsbesök.
Så var det inte. Såhär var det:
När jag klev in på releasefesten insåg jag snabbt att jag var den enda under 80 år. Vissa såg så gamla ut att de höll på att falla ihop. Min kompis hade inte kommit ännu och jag halsade i mig två glas champagne på sju minuter. Snart lokaliserade jag redaktören jag ville imponera på. Showtime. Jag gled ljudlöst upp vid hans sida.
”Nej men heej! Vilken härlig kväll! Och god sprit! Är ni också hungriga? Var är snittarna!?” skojade jag hjärtligt. Han log med en min av djupt obehag och återgick till sitt samtal.
Äntligen dök min kompis upp. Hon var nyseparerad och bedrövad och tittade paralyserad av chock på festklientelet. Allting var fruktansvärt.
”Vi tar mer sprit när ingen ser och går innan uppläsningen börjar”, sade jag listigt. Men gratisdrinkarna var slut och våra jackor var djupt begravda under massor av gamla människors kappor. Vi var fångar.
När vi inte trodde att det kunde bli värre tågade nio människor utklädda till pandor fram genom dörren. De började framföra ett musiknummer på scenen. Dörren var blockerad av de gamla människornas barnbarn. ”Vi kan inte dricka mer champagne, det är minst 250 kalorier i ett glas”, sade min kompis och jag insåg bedrövad att hon hade rätt. Men när pandorna började sjunga en egenkomponerad extravers av Bröderna Herreys Gyllene skor hade vi inget val.
Den här upplevelsen kostade mig 40 minuter av mitt liv.


Sms-dokumentation från traumat

Annonser

Viktlös i ett rasande vitt ljus

Krönika publicerad i GP
Jag är på Nöjesguidens prisutdelningsfest på Scandic grand central. Jag har haft luftrörskatarr och gått ner säkert tre kilo, det är så fantastiskt. Mina handleder ser smala och bräckliga ut och jag känner mig yr och svag som någon som är alldeles för upptagen med sitt spännande liv för att hinna äta. Jag har varit i karantän i en vecka och är i chocktillstånd av att vara omgiven av fem hundra människor i glitterklänningar samtidigt. Man känner sig alltid så annorlunda när man har varit sjuk och inte har träffat folk på länge, deras ansiktsdrag ser förvridna och främmande ut, som en annan art. Som att man har slutat vara en människa och inte längre tillhör deras värld.
Och jag vet att den enda överlevnadstaktiken för sådana här situationer är att släppa taget. Jag lägger på mitt bästa flygvärdinneleende och min ljusaste röst och kliver ur personen jag brukar vara hemma och går snart på autopilot, viktlös i ett rasande vitt ljus. Mina ögon glittrar tomma och svarta och scannar mekaniskt rummet efter intressanta objekt, den målsöker utan att verkligen se. Personen jag pratar med glider snabbt ur fokus eftersom någon intressantare kanske står strax bakom.
Det är som att vara i en sådan där dröm där man vet att man drömmer och kan göra vad som helst eftersom man ändå kommer att vakna sedan, man skulle kunna hoppa från ett hustak bara för att testa hur det är att dö. Jag springer fram till killar jag inte känner och frågar dem var de kommer ifrån och om de inte är för gamla för att vara här, och förolämpningarna fungerar, allting jag lärt mig om att vara respektfull mot andra människor visar sig vara värdelöst eftersom alla bara vill ha den som är tillräckligt bra för att kunna döma ut dem. Och folk älskar hur man blir när man inte bryr sig, de dras magnetiskt till en som nattfjärilar mot ett dödligt ljus. De blir avundsjuka på min likgiltighet, den är som ett ogenomträngligt kevlar mot alla besvikelser. Det kanske bara är en roll, men den fungerar.
Och i början för flera år sedan trodde jag att det där rollspelet var något unikt för Nöjesguidens fester, men sedan förstod jag att det snarare är något som följer med att bli vuxen. Alla säger att det är så viktigt att hitta sitt sanna jag, men jag vet inte vad det skulle vara för något. Mitt jag går inte att avgränsa från rummen jag är i och människorna jag rör mig med. Det är som att när man skalar av alla lager av poser och miner och stereotyper finns det inget kvar, ingen mittpunkt, inget autentiskt och verkligt.
Jag går in på tjejernas toalett för att rekognosera med en kompis och ryggar tillbaka vid åsynen av personen i spegeln som ser blek och kladdig och smutsig ut i det fruktansvärda lysrörsljuset. Det är någon jag definitivt inte vill ha att göra med. Vi tar snabbt betäckning i det vänliga dansgolvsmörkret.
När jag kommer hem vid halv fem på morgonen faller jag ihop på luftmadrassen i min omöblerade lägenhet och det ekar när jag hostar. Kroppen är en tömd och överflödig kvarleva. Det känns som att ha varit i krig.

Det senaste

Hej! Några saker jag har sysslat med på sistone:

I P1 pratade jag om Assanges skrytiga självbiografi.
På SVT Debatt skrev jag om Blondinbella och arbetslinjen mot döden.

På SVT Debatt skrev jag om varför en kvinnlig författare hade förstört sin karriär om hon gjort som Ranelid.