Göteborgs miserabla klubbliv

Krönika publicerad i Göteborgsposten.

I Göteborg behöver man aldrig bli gråtmilt nostalgisk över den tid som flytt. Tiden rör sig nämligen inte alls här. Klockan 0230 på Jazzhuset tänds ett sektigt ljus i klubbesökarnas ögon och långsamt börjar de börjar vagga fram och tillbaka hypnotiserade av en loj manlig dj som spelar samma gnälliga låtar av Broder Daniel och Håkan som han spelat varje fredag i tolv år. När man är i Göteborg kan man aldrig glömma att man är i Göteborg. You’ll never get out of Casablanca.

I början trodde jag att 90-talsfetischen på dansgolven var en nostalgisk, självdistansierad blinkning men nu förstår jag att den snarare beror på långt gången demens. När jag försökte ironisera över det reaktionära Håkanmaniska klubblivet för en kille på en fest så mässade han med återhållet, lobotomerat lugn att ”Vi vill ha det så här i Göteborg. Vi tycker om det. Vi är avslappnade och härliga.”

Ibland läser jag olika musikbloggar som beskriver den ”glädje och enkelhet” som finns i göteborgsk pop. Det är nästan alltid ”fyra bra killar som bryr sig om varandra”. Alltid dessa härliga killar som skriver musik om att de är på olika goa platser i Göteborg och röker cigg och hajpar varandras kreativitet och ryggdunkar varandra som tröst för att de aldrig kom någonstans. Där finns den ”oförstörda kärleken” mellan människor, enligt flera musikbloggare. På göteborgska eventinbjudningar på facebook står det alltid i beskrivningen att tillställningen är ”avslappnad och härlig” och inte försöker vara ”något den inte är” eller pretto. Pretto är i Göteborg synonymt med allt som är ambitiöst och vill pröva något nytt och annorlunda som inte kommer från 90-talet.

Det intressanta är hur lik denna konservativa indieretorik är argumentationen hos 1830-talets nationalistiska slavofiler i Ryssland. Slavofilerna hatade förändring, renässansen och utveckling och tyckte om medeltiden. All påverkan från väst innebar att de organiska, förtroliga, kärleksfulla banden mellan människor i Ryssland slets sönder, menade de. De ville inte ha något politiskt system utan föredrog att byäldsten skulle bestämma allt. Västvännen Petr Jakovlevitj Tjaadajev motsatte sig deras konservatism i en text där han föreslog att Ryssland borde bejaka utveckling och framtidstro. Redaktören som publicerade hans skrift deporterades till Ust-sysolsk. Förmodligen kommer det hända mig nu, jag hamnar väl i Hammarkullen.
Hursomhelst så var slavofilerna djupt färgade av sin ortodoxkristna tro. I deras liturgiska texter uttrycks ofta händelser som om det förflutna utspelar sig här och nu, i presens i stället för imperfekt. Deras teologi och statsfilosofi innebär ett försök att frysa historien, till skillnad från den protestantiska liturgin som har ett linjärt tidskoncept där man vill minnas heliga händelser snarare än att de ska vara evigt närvarande.

Denna inställning till tiden är även karaktäristisk för Göteborgs klubbliv, subkulturernas mausoleum. Det vill inte minnas 90-talet, det vill leva i det för alltid, i ett evigt nu. Lyssnarna vill inte att sångaren i det nya popbandet ska påminna lite om Håkan, han ska vara Håkan reinkarnerad, gudens eviga återkomst. Likt slavofilerna anser de sig värna om en autentisk, oförvrängd kärlek mellan människor och de framhåller den göteborgska popens rena enkelhet och ärlighet, dess avsaknad av konstlade poser och obehagliga inslag från världen utanför.
Visst är det synd att Göteborgs klubbliv består av slaskig fylleindie och 90-talslik. Men samtidigt tvingar det människor till handling. Svartklubbsfloran i utkanterna frodas kanske tack vare det kvävande innerstadsklimatet. En bekant frågade mig om jag ville spela häst i hennes performance, sådant gillar jag. När klubblivet blir för homogent, blir motattackerna desto kraftigare.

Jag är rädd för min Android

Jag avskyr när folk twittrar om appar och sånt, men jag måste få ventilera detta. Jag har precis skaffat Android. Första dagarna var en mardröm. För första gången någonsin förstår jag exakt hur hemskt mina föräldrar och andra människor över 40 upplevde internet och sms när det kom.  Det är som att någon placerat ett osäkrat maskingevär i mina händer. När jag försöker twittra så retweetar den saker jag inte bett den om, för att retas. Ibland slänger den in ett överraskningsord mitt i en mening, som ”håkan”. Ibland skriver den gaga istället för haha.  Hur gör alla andra? Blir huden på deras fingertoppar tunnare? Mina fingrar tycks för tjocka och ivriga för touchskärmens minimala illvilliga tangenter. Visst har jag börjat vänja mig, men det tar så mycket längre tid än det brukar. Jag känner mig som failchattaren i den här mycket roliga chatten (som tyvärr är fejk).
Jag sover med fienden. Hur ska jag veta om den plötsligt för nöjes skull ringer upp någon eller facebookar något som den tycker vore bra kom ut?  Min rädsla för androiden passar inte in i min youth culture-image. Plötsligt känner jag mig inte alls som tonåringarna  med limegröna huvtröjor i internetreklamen på 90-talet när internet var nytt och underground. På tunnelbanan hör jag en sexåring säga till sina föräldrar att det är synd att man inte kan smsa från ipaden. !???? Jag känner mig som pappan i teliareklamen.

Jag minns i början när vi hade fått en dator och mamma trodde att det skulle hända något farligt om hon tryckte på fel knapp eller rörde musen åt fel håll, som om datorn skulle gå sönder eller explodera då. Egentligen var det kanske inte rädslan för att ha sönder något. För mig är det rädslan över att något främmande har opererats in i mig och att protesen inte samarbetar. Internet är mitt externa ansiktsminne, närvaron av mitt sociala nät, mina jobb, mina ord. Ryggmärgsreflexerna blinkar yrvaket inför det nya användargränssnittet.
Min gamla telefon var integrerad i mitt system, tryggt inkörd i nervbanornas spår, strömmen fördes sömlöst mjukt mellan min hjärna genom fingrarna till dess tysta kiselhjärta. Ibland när jag är nära att slinta med fingrarna på androiden så känns det som svindel, som att stå vid en hög höjd och nästan trilla ner. Som om min hjärna uppfattar androiden som en förlängning av marken under mina fötter som när som helst kan dras undan.

Evigt tills det tar slut

Min senaste krönika i Helsingborgs dagblad.

Det tog mig flera år att förstå vad slutscenen i Låt den rätte komma in egentligen implicerar. När vampyrflickan Eli räddar Oskar från att bli dränkt av de sadistiska klasskamraterna och de flyr tillsammans i en tågkupé mot ett liv tillsammans fjärran från Blackeberg så tänkte jag först att jag aldrig hade sett ett så perfekt slut. Men plötsligt slog det mig att Oskar ju efter en tid skulle bli precis som Håkan, den äldre man som tagit hand om Eli och dödat människor för att förse henne med blod sedan han varit en pojke i Oskars ålder. Elis och Oskars flykt är egentligen ett återvändande.

Jag önskar mig såklart inget annat slut på John Ajvide Lindqvists bok. Illusionen om våra relationers evighet är fin och mycket svår att slita sig från. Mars är en så ful månad i år, smutsgrå och brun. Här och var glänser den regnsvarta asfalten av neonskenet från reklampelare som marknadsför en ny dejtsajt som vill profitera på medlemmarnas otrohet. På deras hemsida står det att de är platsen för människor som saknar passion i sina monotona relationer och söker efter det lilla extra i livet.

Sajten försöker inte på något sätt utmana några rådande relationsnormer. Hellre än bryta upp en relation som är passionslös och tråkig ska man göra allt för att bevara den, som döda insekter i formalin. För att stå ut ska man försöka hitta genvägar till att gå bakom ryggen på partnern. Äktenskap och relationer är enligt sajten eviga och oföränderliga, tvåsamhetens evighetsnorm är en gemensam hallucination som inte får ifrågasättas och skilsmässor blir därför ett misslyckande. I DN läser jag att kärnfamiljen är hotad, att det blir allt vanligare med alternativa familjekonstellationer och att 70-talets fria syn på kärlek har gjort comeback i form av den trendiga relationsanarkin. Men egentligen är ingenting förändrat: vi klänger oss fast vid vår trötta idé om att en relation är misslyckad om den tar slut.

När man träffar någon ny så känns det alltid så extremt evigt, det är som att komma hem trots att man aldrig träffats förut, som att det aldrig skulle kunna gå över. Känslorna upplevs som så särskilda och unika, trots att de egentligen är något av det mest klyschiga man kan uppleva. Man tror att det är flykten från Blackeberg, men egentligen kommer man ju bara tillbaka. Det är kanske en nödvändig illusion. Saker kanske måste få kännas eviga tills de tar slut.

Vi har ensamma genomskådat allt

Min senaste GP-krönika.

Vi står på Andra lång när de tornar upp sig som en oformlig skock får framför oss. Det är sotarmössekillarna. Det är killar mellan 20 och 35 som har en svart mössa som är uppvikt ovanför öronen och ser ut som en dekorativ festhatt för spädbarn. Sotarmössekillarna har rutiga skogshuggarskjortor och smala jeans och gillar att raljera över white trashens dåliga mainstreamsmak, tycker om Bruce och elektronisk pop med drag av minimaltechno som var inne våren 2006 i Berlin och är intresserade av Iphone-appar och sociala medier. De tycker nästan att Apple och Google är ett lite subversiva undergroundföretag och känner sig som en modig motståndsrörelse mot ondskefulla multiföretag som Microsoft när de retweetar en tweet om någon revolution från sin Iphone. De har läst en a-kurs sociologi och slänger gärna in ordet diskursanalys i några meningar för att man ska hisna över deras bildning och förstå att de tänker unika tankar. Många av dem lever mentalt kvar i något slags övervintrat 90-tal och tänker sig att deras musiksmak är rätt svår och otillgänglig. Egentligen är den lika alternativ som reklamradio. Sotarmössan var indie för tio år sedan och resten av landet verkar ha fattat att den blivit uppäten av masskulturen. Men i Göteborg sker allting med en viss fördröjning, här tar det lite längre tid att vänja sig.

Sotarmössorna har kanske en personlighet innerst inne. Men utifrån ter de sig som det kollektiva maskinmedvetandet Borg i Star Trek och känns lika spännande som en kriminalroman eller de smaklösa ciabattorna med industribakpulver på Espresso house. När de kommer fram till mig så behöver de bara prata i ungefär sju sekunder för att jag diskret ska ta fram mobilen och evakuera till facebook. Jag kommer aldrig ihåg vad de heter. Det har hänt att jag presenterat mig för någon av dem och så är det en person från förra veckan.

Jag tänker ofta att mina tankar är så mycket mer unika än deras, att jag inte riktigt hör dit. Att jag bara är på besök i den trögflytande homogena gröt av sotarmössor jag ser på Jazzhusets dansgolv, en stilla åskådare på spårvagnen klockan halv sex på morgonen då någon med rutig skjorta och immiga glasögon mumlar och dreglar osammanhängande till mig. Att jag står bredvid och bara är på besök. Men tänk om sotarmössorna tänker exakt så de också. Att de är de enda som har förstått hur det egentligen ligger till. Att de ser igenom allt det här.

När man går ut så är det meningen att allt ska vara så mörkt och snabbt att man inte hinner förstå vad som händer. Men vissa sekunder går i slow motion och man ser aldrig saker så tydligt som då. Som när jag ser någon på en klubb desperat börja sig fram över tjejs bord för att göra ett försök till och hon besvärat plockar efter sin Iphone i väskan och ler medlidande. Hans för höga skratt ska signalera nonchalans men exponerar effektivt fem år av olyckligt kär. På klubbar är ljudet så högt inte för att man ska dansa mer utan för att man aldrig ska kunna höra vad någon säger och bli besviken på deras samtalsämnen. Alla låtar handlar om att det bästa med utelivet är att det får människor att glömma bort sig själva och tappa kontrollen och sluta vara så medvetna. Men det är väl snarare då som allting blir som tydligast. Konturerna blir så skarpa. Genom den tjocka kräklukten på vagnen hem lyckas hjärnan registrera en välbekant parfym och man förstår att man fortfarande bryr sig. Alla känner det som att de är ensamma om att ha genomskådat allt och upplever sig står lite utanför trots att de är mitt i. På avstånd ser alla ut som sotarmössorna.

Språk man inte vill smittas av

Även Helsingborgs dagblads kulturdel frågade om jag ville bli krönikör för dem så nu är jag det. Första texten:

Det finns en facebookgrupp för folk som inte vill att man pratar andra språk än svenska offentligt eftersom de känner sig rädda då. Det måste vara en fasansfull upplevelse för dem att åka på semester. De vågar väl knappt gå utomhus av rädsla för att höra utlänningarna konspirera på sin lömska rotvälska. Tur för dem att det finns många semesterorter där man i princip aldrig riskerar att träffa några obehagliga människor från andra länder! Där kan de leva i trygga inhägnader där det bara bor svenskar och de slipper utsättas för främmande, otäcka kulturer. När jag kom till Skåne som blev jag livrädd för den obegripliga lightdanska som pratades där. Den lät som en amerikansk sydstatsdialekt. Jag längtade efter att ha en tolk och undertexter på de skånska tv-programmen för att få lära mig grunderna. Ingen i den nya världen tyckte om min korsbefruktade smålandsuppsaladialekt med en touch av något jag snappat upp från barnprogram dubbade på stockholmska. De i min nya klass slutade aldrig håna mina konstiga betoningar. När vi gick hem till dem så tittade deras föräldrar på mig som om jag vore en farlig invandrare. Det finns en sällsynt lokalpatriotism i Skåne. Vi hade en årlig skånsk temadag på mellanstadiet. Det var som i Nordkorea. I många månader övade vi flera timmar varje dag på små skådespel om skånska världsavgörande historiska händelser och skånskar. Vi sjöng låtar som handlade om allt bra som finns i Skåne, främst sprit, fet mat och ett obscent bra självförtroende. De var skrivna av den odrägligt självgode landsfadern Edvard Persson och hette saker som ”Vi klarar oss nog ändå”. Om någon retar sig på vårt språk så är det deras eget fel, sjunger Edvard med en sällsynt entusiastisk etnocentrism.
Jag anpassade mig tillslut till sederna i det nya landet och filade bort min kantiga uppländska. Men så fort jag umgicks med någon gammal vän från norr så föll jag tillbaka in i mitt gamla hemspråk. När man träffar någon man gillar kan man låna betoningar och ord som stannar kvar i ens system väldigt länge efteråt, långt efter att personen försvunnit ur ens liv. Någons röst kan finnas kvar som ett eko i ens språkmelodi. Det kan betraktas som ängsligt och poserande att härma dialekten hos de man umgås med, men egentligen är det så sympatiskt. Det finns något i våra hjärnor som heter spegelneuroner. De avger nervimpulser både när vi utför en viss handling och när vi ser en handling utföras av en annan individ. Neuronerna får oss att uppleva beteendet som utförs av en annan individ som om vi själva utförde det. Enligt ny forskning får spegelneuronerna språket att smitta på samma sätt som gäspningar och skratt.

Jag vill sjunga en visa i klaraste dur
ty den handlar om Skåne och slätter och djur.
Kan hända den retar en del
men i så fall är det deras eget fel.