Monthly Archives: december 2009

Det här året

jag minns 2008 när jag  maniskt försökte bocka av målen jag haft på en lista sedan mycket länge. jag skickade  in låtsat nonchalanta men svidande inställsamma mejl med texter och synopsiser till blasérade redaktörer som svarade refuserande först efter fyra skavande dagar. jag hetsskrev debattartiklar och krönikor på nätterna när jag inte pluggade och fastän jag försökte att inte hoppas så dog jag inuti av att få nej. jag gav tillslut nästan upp mina american dream-desperata önskningar och ägnade mig åt schopenhauerskt viljeförnekande istället. Inför 2009 var mina mål att sluta bry mig om medievärlden och karriären, skaffa ett husdjur ”t ex and, husgris, lämmel”, diska oftare och inte stressa.

så käckt Mia Thörnblom-klyschigt är det att ibland när man släpper kontrollen och slutar vilja så mycket, så händer allting plötsligt av sig självt. något märkligt som har hänt är att jag inte längre har den där starka känslan av att jag kommer att dö inom en snar framtid.  jag tänker på vad daniel berg skrev om tid:

Sedan dess har jag bara tänkt bipolärt, antingen känns livet för kort eller så har tanken varit att förkorta det. Ännu har jag aldrig tänkt att det är för långt kvar. Men, det är ju bara en relativ skillnad.

jag pendlar mellan exakt de där känslorna, kvartslivskrisig uttråkning, kickar, en slags rastlöshet och frustration över att inte veta vad som skulle göra mig nöjdast och panik över att det finns för lite tid att hinna med allt.  det finns så många alternativ, jag blir helt matt och passiviserad och vet inte var jag ska börja. jag är rädd att inte hinna mjölka dagarna på berusning och att inte hitta det som kan ge mig den. jag gillar inte nyårslöften utan föredrar nog mål. inte så tidsbestämda som jag gillade att göra dem förut, de här är mer för en diffus framtidsrymd:

  • åka till industriområden i östeuropeiska länder och bli full på parkeringsplatser och besöka förbjudna kulvertar
  • skriva en bok av något slag
  • tjäna jättemycket pengar alt skaffa en välvillig mecenat
  • bli oavhängig
  • skriva manus till komediserie som kan ersätta kvarteret skatan men är mer feministisk och smart
  • börja läsa böcker igen
  • ta någon examen i typ idéhistoria
  • inte oroa mig
  • åka tåg och vara i göteborg
  • skriva i skrytiga kulturtidskrifter för att få äta mer parmaskinka på releasefesterna

överraskande och bra saker som hänt 2009:

jag blev redaktör

jag blev förälskad i irc och fick träffa datamänniskor i köttvärlden

och fick äta parmaskinka på en takterass pga axesspublicering

och återuppväckte mitt förflutna i matilda och matildas dagboksuppläsningsklubb

och började överdosera turkos ögonskugga

hittade den underbara lisa magnusson som fick mig att skratta som jag senast gjorde på mellanstadiet

och levde för rälsen

och åt jättemycket plankstek

och nedsteg i chrisks lulzgasbunker för första och def inte sista gången och var i berlin, i tv, i norska berg och i den fjärde parameterrymden. ska försöka ordna så att det händer lika mycket 2010. har ni några förhoppningar inför nästa år?

Annonser

We’ll always have Berlin

Håhå, nu åker jag till berlin i några dagar!! jag har tidigare outat mitt ogillande av andra länder, men någon gång måste man väl möta eländet. Det dåliga är att jag har ätit för ungefär ett halvår den senaste veckan och jag är liksom helt vadderad och vaggar fram som en gås nu, vilket inte alls är bra när man ska göra succé som svår, utmärglat heroinchic konstnärskvinna som låter anden bestämma över köttet. Dessutom ska jag hänga med magra datamän där vars enda näringsintag består av data och folköl och jag kommer se helt oval ut bredvid deras späda gestalter!

Som tur är så har jag skaffat glasögon och ingen kommer att kunna gissa att jag har ersatt min hjärnsubstans med lussekattsdeg. Det gör inget att folk kanske blir besvikna sen när de upptäcker att insidan inte riktigt rymmer den seriositet och ansvarsfullhet som den ordnade ytan utlovar. Som Nietzsche skriver i Tragedins födelse:

…ty allt liv bygger på sken, konst, illusion, optik, nödvändigheten av perspektiv och av misstag.

Särskilt misstag, tycker jag. Madonna sade i en intervju i Britney: For the record att det var synd om Britney som olikt hennes själv inte hade fått göra misstag och leva sin trevande hittasigsjälvperiod i skymundan. För misstagen man gör i den åldern bör inte dömas, de kan inte ens klassificeras som misstag utan är bara sådant man måste göra för att hitta sig själv etc, tyckte hon.  Isobel skrev en liknande grej till mig när jag var med i den där kaotiska tv4-debatten. Ja, visst hade det varit skönt att få öva och faila osedd. Hm, jag undrar egentligen när misstag slutar vara legitimerade pga ens ringa ålder? det är väl egentligen redan försent för min del…

glasögonhållare – äldrevårdschict

Julspelsfail

Igår följde jag med min lillebror på tvångsbesök i kyrkan (det ingår i hans konfirmering). Jag väntade mig en ödesdiger, bombastisk gudstjänst med allvarsamma, mollstinna barnkörer och några få gudfruktiga, andäktiga besökare i den gotiska kyrkan ungefär som i Ensam hemma. Istället fick jag trängas med 100 arga, skrikande barn och se ett bisarrt julspel med en vuxen kvinna utklädd till åsna som på grov skånska pratade ivrigt om Jesu ankomst. Kulisserna var gjorda av wellpapp och uppenbarligen målade av fyraåringar.  Josef och Maria hade inga repliker utan stod bara passivt och tittade på medan åsnan höll långa monologer om hur viktigt det var att arbeta hårt och vara snäll (luther, boring). Ibland drog hon till med en punchline och väntade sig publikens bifall, typ: ”undrar varför maria är så tjock, kanske har hon ätit upp mina morötter?!”  åsnerollen verkade vara hennes största skådespelarprestation någonsin, kanske hade hela hennes liv lett fram till detta.  det påminde väldigt väldigt mycket om julspelet i Kvarteret skatan:

Jag vill ha olycksbådande barnkörer!

Jul etc

Det är djupt destruktivt att vara på en plats där en förälder hela tiden ivrigt försöker göda en med kärlförkalkande julchoklad. Tillslut bara ger man upp och glider in i ett likgiltigt sockerkoma. Jag sover mycket, funderar på vad jag bör göra med mitt liv och läser gamla dagböcker. Skrev en text till newsmill häromnatten.   Jag hittade en julgris hos mamma som jag var jätterädd för som liten. 

Jag är nog fortfarande lite rädd. Den får mig att tänka på de köttätande grisarna i den där Hannibalfilmen.

i en tills nu försluten skrivbordslåda hittade jag en serie jag ritade som nihilistisk och motvals artonåring.

Ps,  förra året skrev jag en traditionskåt text om Fanny och Alexander-julfetischism, avförtrollning och placebonostalgi.

Tysktestet

Magnus lärde mig att om man vill testa om en fras låter för auktoritär och diktatorisk så är det bara att säga den med entusiastisk och aggressiv röst på tyska och se om det börjar rycka i högerarmen. Tillexempel när Reinfeldt säger i en DN-intervju att ”Jag ser konturerna till en ny världsordning!–ICH SEHE DIE UMRISSE EINER NEUEN WELTORDNÜNG!!!!

Detta utlåtande är med andra ord minst lika ohållbart som när moderaterna hade Arbete för frihet som slogan för något decennium sedan.


Jag kommer hem till jul och det som en gång var

Något jag identifierade mig med i Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora (retas inte!) var beskrivningen av prestationsångest och obekvämhetskänslor inför återvändandet till småstaden under julhelgen. För när man blir handlöst nedkastad i sin uppväxtstad för en vecka så inser man hur lite man har förändrats. Allt det man inte gillade med sig själv som man trodde att man hade lyckats korrigera finns kvar och de determinerade rollerna i de gamla vänkonstellationerna är oförändrade. Bland människorna i Den nya världen kan man vara lite hur man vill eftersom ingen vet hur man brukade vara. De äldsta vännerna minns hur man var för två och tre och fem år sedan och tycker kanske att man spelar en roll eller låtsas vara något man inte är, om man har förändrats.

Julen är som en lång söndag. Tvångstrivselkraven är ständigt närvarande och allting normalt och vanligt och vardagsrytmiskt är avstängt. Man återvänder till den gamla stamklubben där man en miljon gånger stod i en bar och svepte i sig redbullvodka och väntade på att rätt person skulle kliva in genom dörren och kanske klär man sig i svart för gamla tiders skull.

Jag längtar verkligen efter att göra om det här på juldagen, att träffa mina äldsta vänner och hänge mig åt blödig kvasinostalgi för några dagar. Men så väldigt snabbt blir jag rastlös igen och längtar efter att jobba, skriva, svara på mejl och glömma vem jag en gång var.

Hittade en artikel som Helsingborgs dagblad skrev om mig och mitt crew en av våra miljoner nätter på the tivoli år 2007 . mina minnen därifrån är så extremt bitterljuva. jag minns alla slentrianmässiga adressragg (folk man gick hem med bara för att slippa åka den långsamma kräkbussen hem genom åkrarna till ängelholm) och alla de där nätterna då spriten var som en blöt filt man svepte om sig. Det blasérade letandet efter förströelse och A forest med The cure som soundtrack.

Fall nu neder och hälsa glatt din frihet

O helga natt, o helga stund för världen,
då Gudamänskan till jorden steg ned (…)

Ty frälsar’n krossat våra tunga bojor
Vår jord är fri, himlen öppen nu är (…)

Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet
O helga natt, du frälsning åt oss gav

Låten O Helga natt sammanfattar det extremt paradoxala i kristendomen. För hur kan man falla ner på knä och samtidigt vara fri? Hur kan en av nåd nedstigen gudamänniska innebära att några bojor lösgörs? Snarare medför väl detta ett beroende till guden och den nåd, förlåtelse och tröst som han erbjuder i utbyte mot rätt handlingar. Detta är dikotomiskt olikt den grekiska moralen som aldrig skulle påbjuda att falla ned på knä för att erhålla frihet i någon form. Fast på ett sätt förstår jag tjusningen med det här paradoxala frihetstänket. Det är ju det jag själv har letat efter så länge. Ett slags förslavande som genererar mer frihet än vad alla valmöjligheter i världen gör. Tillexempel dansgolvsbasens beordrande rytm och vinet som annekterar blodet och får min kropp att göra saker jag inte riktigt planerat. Kontrollförlusten är vacker, den är frihet. Valångesten försvinner när tunnelseendet och bristen på alternativ  inträder. Det påminner om hur beroendet av någons kärlek reducerar valmöjligheterna och gör att livet kommer så mycket närmare. Samtidigt väcker den skräck för räkenskapens dag, för kärlek kan som bekant vara synnerligen ändlig.