Det här året

jag minns 2008 när jag  maniskt försökte bocka av målen jag haft på en lista sedan mycket länge. jag skickade  in låtsat nonchalanta men svidande inställsamma mejl med texter och synopsiser till blasérade redaktörer som svarade refuserande först efter fyra skavande dagar. jag hetsskrev debattartiklar och krönikor på nätterna när jag inte pluggade och fastän jag försökte att inte hoppas så dog jag inuti av att få nej. jag gav tillslut nästan upp mina american dream-desperata önskningar och ägnade mig åt schopenhauerskt viljeförnekande istället. Inför 2009 var mina mål att sluta bry mig om medievärlden och karriären, skaffa ett husdjur ”t ex and, husgris, lämmel”, diska oftare och inte stressa.

så käckt Mia Thörnblom-klyschigt är det att ibland när man släpper kontrollen och slutar vilja så mycket, så händer allting plötsligt av sig självt. något märkligt som har hänt är att jag inte längre har den där starka känslan av att jag kommer att dö inom en snar framtid.  jag tänker på vad daniel berg skrev om tid:

Sedan dess har jag bara tänkt bipolärt, antingen känns livet för kort eller så har tanken varit att förkorta det. Ännu har jag aldrig tänkt att det är för långt kvar. Men, det är ju bara en relativ skillnad.

jag pendlar mellan exakt de där känslorna, kvartslivskrisig uttråkning, kickar, en slags rastlöshet och frustration över att inte veta vad som skulle göra mig nöjdast och panik över att det finns för lite tid att hinna med allt.  det finns så många alternativ, jag blir helt matt och passiviserad och vet inte var jag ska börja. jag är rädd att inte hinna mjölka dagarna på berusning och att inte hitta det som kan ge mig den. jag gillar inte nyårslöften utan föredrar nog mål. inte så tidsbestämda som jag gillade att göra dem förut, de här är mer för en diffus framtidsrymd:

• åka till industriområden i östeuropeiska länder och bli full på parkeringsplatser och besöka förbjudna kulvertar
• skriva en bok av något slag
• tjäna jättemycket pengar alt skaffa en välvillig mecenat
• bli oavhängig
• skriva manus till komediserie som kan ersätta kvarteret skatan men är mer feministisk och smart
• börja läsa böcker igen
• ta någon examen i typ idéhistoria
• inte oroa mig
• åka tåg och vara i göteborg
• skriva i skrytiga kulturtidskrifter för att få äta mer parmaskinka på releasefesterna

överraskande och bra saker som hänt 2009:

jag blev redaktör

jag blev förälskad i irc och fick träffa datamänniskor i köttvärlden

och fick äta parmaskinka på en takterass pga axesspublicering

och återuppväckte mitt förflutna i matilda och matildas dagboksuppläsningsklubb

och började överdosera turkos ögonskugga

hittade den underbara lisa magnusson som fick mig att skratta som jag senast gjorde på mellanstadiet

och levde för rälsen

och åt jättemycket plankstek

och nedsteg i chrisks lulzgasbunker för första och def inte sista gången och var i berlin, i tv, i norska berg och i den fjärde parameterrymden. ska försöka ordna så att det händer lika mycket 2010. har ni några förhoppningar inför nästa år?

We’ll always have Berlin

Håhå, nu åker jag till berlin i några dagar!! jag har tidigare outat mitt ogillande av andra länder, men någon gång måste man väl möta eländet. Det dåliga är att jag har ätit för ungefär ett halvår den senaste veckan och jag är liksom helt vadderad och vaggar fram som en gås nu, vilket inte alls är bra när man ska göra succé som svår, utmärglat heroinchic konstnärskvinna som låter anden bestämma över köttet. Dessutom ska jag hänga med magra datamän där vars enda näringsintag består av data och folköl och jag kommer se helt oval ut bredvid deras späda gestalter!

Som tur är så har jag skaffat glasögon och ingen kommer att kunna gissa att jag har ersatt min hjärnsubstans med lussekattsdeg. Det gör inget att folk kanske blir besvikna sen när de upptäcker att insidan inte riktigt rymmer den seriositet och ansvarsfullhet som den ordnade ytan utlovar. Som Nietzsche skriver i Tragedins födelse:

…ty allt liv bygger på sken, konst, illusion, optik, nödvändigheten av perspektiv och av misstag.

Särskilt misstag, tycker jag. Madonna sade i en intervju i Britney: For the record att det var synd om Britney som olikt hennes själv inte hade fått göra misstag och leva sin trevande hittasigsjälvperiod i skymundan. För misstagen man gör i den åldern bör inte dömas, de kan inte ens klassificeras som misstag utan är bara sådant man måste göra för att hitta sig själv etc, tyckte hon.  Isobel skrev en liknande grej till mig när jag var med i den där kaotiska tv4-debatten. Ja, visst hade det varit skönt att få öva och faila osedd. Hm, jag undrar egentligen när misstag slutar vara legitimerade pga ens ringa ålder? det är väl egentligen redan försent för min del…

glasögonhållare – äldrevårdschict

Julspelsfail

Igår följde jag med min lillebror på tvångsbesök i kyrkan (det ingår i hans konfirmering). Jag väntade mig en ödesdiger, bombastisk gudstjänst med allvarsamma, mollstinna barnkörer och några få gudfruktiga, andäktiga besökare i den gotiska kyrkan ungefär som i Ensam hemma. Istället fick jag trängas med 100 arga, skrikande barn och se ett bisarrt julspel med en vuxen kvinna utklädd till åsna som på grov skånska pratade ivrigt om Jesu ankomst. Kulisserna var gjorda av wellpapp och uppenbarligen målade av fyraåringar.  Josef och Maria hade inga repliker utan stod bara passivt och tittade på medan åsnan höll långa monologer om hur viktigt det var att arbeta hårt och vara snäll (luther, boring). Ibland drog hon till med en punchline och väntade sig publikens bifall, typ: ”undrar varför maria är så tjock, kanske har hon ätit upp mina morötter?!”  åsnerollen verkade vara hennes största skådespelarprestation någonsin, kanske hade hela hennes liv lett fram till detta.  det påminde väldigt väldigt mycket om julspelet i Kvarteret skatan:

Jag vill ha olycksbådande barnkörer!

Jul etc

Det är djupt destruktivt att vara på en plats där en förälder hela tiden ivrigt försöker göda en med kärlförkalkande julchoklad. Tillslut bara ger man upp och glider in i ett likgiltigt sockerkoma. Jag sover mycket, funderar på vad jag bör göra med mitt liv och läser gamla dagböcker. Skrev en text till newsmill häromnatten.   Jag hittade en julgris hos mamma som jag var jätterädd för som liten. 

Jag är nog fortfarande lite rädd. Den får mig att tänka på de köttätande grisarna i den där Hannibalfilmen.

i en tills nu försluten skrivbordslåda hittade jag en serie jag ritade som nihilistisk och motvals artonåring.

Ps,  förra året skrev jag en traditionskåt text om Fanny och Alexander-julfetischism, avförtrollning och placebonostalgi.

Tysktestet

Magnus lärde mig att om man vill testa om en fras låter för auktoritär och diktatorisk så är det bara att säga den med entusiastisk och aggressiv röst på tyska och se om det börjar rycka i högerarmen. Tillexempel när Reinfeldt säger i en DN-intervju att ”Jag ser konturerna till en ny världsordning!” –ICH SEHE DIE UMRISSE EINER NEUEN WELTORDNÜNG!!!!

Detta utlåtande är med andra ord minst lika ohållbart som när moderaterna hade Arbete för frihet som slogan för något decennium sedan.

Jag kommer hem till jul och det som en gång var

Något jag identifierade mig med i Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora (retas inte!) var beskrivningen av prestationsångest och obekvämhetskänslor inför återvändandet till småstaden under julhelgen. För när man blir handlöst nedkastad i sin uppväxtstad för en vecka så inser man hur lite man har förändrats. Allt det man inte gillade med sig själv som man trodde att man hade lyckats korrigera finns kvar och de determinerade rollerna i de gamla vänkonstellationerna är oförändrade. Bland människorna i Den nya världen kan man vara lite hur man vill eftersom ingen vet hur man brukade vara. De äldsta vännerna minns hur man var för två och tre och fem år sedan och tycker kanske att man spelar en roll eller låtsas vara något man inte är, om man har förändrats.

Julen är som en lång söndag. Tvångstrivselkraven är ständigt närvarande och allting normalt och vanligt och vardagsrytmiskt är avstängt. Man återvänder till den gamla stamklubben där man en miljon gånger stod i en bar och svepte i sig redbullvodka och väntade på att rätt person skulle kliva in genom dörren och kanske klär man sig i svart för gamla tiders skull.

Jag längtar verkligen efter att göra om det här på juldagen, att träffa mina äldsta vänner och hänge mig åt blödig kvasinostalgi för några dagar. Men så väldigt snabbt blir jag rastlös igen och längtar efter att jobba, skriva, svara på mejl och glömma vem jag en gång var.

Hittade en artikel som Helsingborgs dagblad skrev om mig och mitt crew en av våra miljoner nätter på the tivoli år 2007 . mina minnen därifrån är så extremt bitterljuva. jag minns alla slentrianmässiga adressragg (folk man gick hem med bara för att slippa åka den långsamma kräkbussen hem genom åkrarna till ängelholm) och alla de där nätterna då spriten var som en blöt filt man svepte om sig. Det blasérade letandet efter förströelse och A forest med The cure som soundtrack.

Fall nu neder och hälsa glatt din frihet

O helga natt, o helga stund för världen,
då Gudamänskan till jorden steg ned (…)

Ty frälsar’n krossat våra tunga bojor
Vår jord är fri, himlen öppen nu är (…)

Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet
O helga natt, du frälsning åt oss gav

Låten O Helga natt sammanfattar det extremt paradoxala i kristendomen. För hur kan man falla ner på knä och samtidigt vara fri? Hur kan en av nåd nedstigen gudamänniska innebära att några bojor lösgörs? Snarare medför väl detta ett beroende till guden och den nåd, förlåtelse och tröst som han erbjuder i utbyte mot rätt handlingar. Detta är dikotomiskt olikt den grekiska moralen som aldrig skulle påbjuda att falla ned på knä för att erhålla frihet i någon form. Fast på ett sätt förstår jag tjusningen med det här paradoxala frihetstänket. Det är ju det jag själv har letat efter så länge. Ett slags förslavande som genererar mer frihet än vad alla valmöjligheter i världen gör. Tillexempel dansgolvsbasens beordrande rytm och vinet som annekterar blodet och får min kropp att göra saker jag inte riktigt planerat. Kontrollförlusten är vacker, den är frihet. Valångesten försvinner när tunnelseendet och bristen på alternativ  inträder. Det påminner om hur beroendet av någons kärlek reducerar valmöjligheterna och gör att livet kommer så mycket närmare. Samtidigt väcker den skräck för räkenskapens dag, för kärlek kan som bekant vara synnerligen ändlig.

Utseendefixation

Jag läste en gång en intervju i Elle med någon svensk skådespelerska som pratade om hur viktigt det var för henne att få känna sig liten och nätt och vän och att alla kvinnor någonstans innerst inne ville det. Vilka dumheter, tänkte jag, jag älskar att känna mig stark och hållbar och sträcka på mig inför folk jag vill vinna över i diskussioner, jag gillar min längd som möjliggör ett ovanifrånperspektiv.

När jag tittade på svt-debatten nyss kände jag bara blä, blä och blä och blev tveksam. Jag såg pinsamma obekväma rörelser, hur kameran fångade ansiktshalvan jag inte gillar, hur STOR jag såg ut i jämförelse med den lilla varelsen bredvid och hur jag inte alls var söt, återhållsam och klädsam utan mer liksom yvig och jobbig. Jag vill så gärna framstå precis som på mina facebookprofilbilder där jag plockat fram mina  mest klädsamma medvetna poser och ansiktsuttryck, där jag har kontroll och kan välja bort det fula och opassande. När man slängs ut inför fyrahundratusen människor sådär fråntas man den makten fullständigt. Det är kanske en nyttig kontrollförlust egentligen.

Sara berg påpekade att det var tonårslarvigt att oroa sig för huruvida man såg tjock ut i tv eller ej, och jag håller ju med henne i princip.  jag var tonåring för två år sedan och jag har inte lärt mig att avinstallera de där mekanismerna. Häromdagen fick jag veta att en stark, vacker kvinna jag känner har haft en svår ätstörning i många år och jag frågade mig hur det kunde vara möjligt.

när jag såg mig själv på tv förstod jag plötsligt ungefär hur jaguppfattningen kan bli så  skavande att man gör vad som helst för att korrigera den. det handlar om skam och om en vild och okontrollerbar impuls att vara lagom, att smälta in men sticka ut. att nå receptorernas medvetanden som en unik men iögonfallande ikon.

Barn i den orala fasen har inte byggt upp ett jag ännu och resonerar efter logiken att de är vad de tillskänks. jag vill inte göra som dem och tro att jag är den bekräftelse och det godkännande som folk ger mig, jag vill vara förlöst och oberoende från tillförseln av beröm och gillande. ändå är det så svårt att känna sig helt okej om inte fem människor på twitter kreddar och gullar med en. på gymnasiet behövde jag inte det där alls, jag definierade mig och min kapacitet helt själv, var självförsörjande.

Jag har aldrig fått vara med i klubben för tjejer det är synd om. jag har varit för  ansvarslös för att bli utbränd, för hedonistisk för att bli ätstörd och för lat för att bli träningsnarkoman (och jaja, jag vet att det handlar om långt mer invecklade mekanismer än så) jag har aldrig fixat det där. Jag tänker definitivt inte ändra på mig för att jag råkar känna mig lite tjock eller sådär för att sådant självbestraffningsbeteende är en så typisk kvinnofälla som jag definitivt inte tänker trilla i. jag tänker inte sluta visa mig i tv för den delen heller för det vore väl synd om något skevt medialt ideal jag har internaliserat skulle få förstöra min möjlighet till att uttrycka åsikter och mer pr? Jag tänker att man får försöka undvika de där fällorna så mycket man kan.

See the mirrors in your eyes

Tågblödighet

Nu är jag salongs på ett tåg mot göteborg igen för att prata om mononormer och jämställdhet  i SVT Debatt imorgon torsdag. antar att det kommer leda till ungefär samma hatstorm som sist, men med en mängd människors försvarstal i bakhuvudet så vet jag att jag kommer att orka. tack vare ni underbara människor i kommentarsfältet, tack vare chrisk,rsms, lisa, & anais som jag är så lycklig över att ha lärt känna, jag hade aldrig kunnat drömma om att ha en så fin försvarsmakt för två år sedan, ni är lite som föräldrar för mig och samtidigt som de coola äldre barnen som man blev stolt över att få vara med och leka med, kärlek!!!!!11

Förebilder är hittepå

exempel på djur jag inte sympatiserar med

Jag fick ett sött mejl från en organisation som tror att jag är en förebild.

Hej!
Det vore sjyst om Du som är en förebild, och som många ungdomar dagligen följer via Din blogg, kanske skulle vilja omnämna vårt nya skolprojekt Medveten Ungdom?
Arbetet inom Medveten Ungdom och Djur2000 sker helt ideellt.
Vi kämpar både för ungdomar, klimat och djuren.
Mer information om projektet på: www.medvetenungdom.se

väldigt mycket av det jag gör är sånt man vill sätta en stor BARN, PRÖVA INTE DET HÄR HEMMA-skylt på. Och jag sympatiserar tyvärr varken med djuren, klimat eller ungdomar. ungdomar är de värsta människorna, de har inte ens lärt sig att dölja hur odrägliga och fördömande de är. klimatet besvärar mig oftast bara, särskilt när det är för varmt och för kallt. djuren – visst, de skulle jag kunna tänka mig att låta leva, men bara marsvinen och fjälllämlarna.

och det här med förebild, jag ogillar när folk (särskilt kvinnor) förväntas agera förebilder bara för att de är pseudooffentliga personer samt vuxna. som om det finns en samhällelig plikt på att allt man gör ska vara så genomtänkt och rättrådigt att det är legitimt att visa upp och anamma. jag vet väldigt många saker som inte är särskilt förebildsaktiga med mig, som när jag glädjehoppade sönder mammas nyinköpta soffa i nittonårsåldern och när jag förstörde mina föräldrars bil. Jag var femton och följde med mamma när hon skulle tvätta bilen.  När vi kört in i biltvätten blev jag så intresserad av de stora tvättborstarna att jag ställde mig på sätet för att kunna titta närmare på dem. olyckligtvis stod det ett mjölkpaket på sätet som exploderade när jag råkade trampa på det. mjölken surnade sedermera och bilen luktade så illa att vi var tvungna att sälja den. förutom det så dricker jag för mycket, hjälper inte till hemma tillräckligt, bränner ut mig och beter mig respektlöst mot gamla.

när jag var yngre var mina förebilder, särskilt ronnie sandahl, som en förtröstansingivande slags halvgudar för mig. det fanns något smått religiöst över min dyrkan av idoler: de påminde mig om att det fanns en annan värld långt bortom min egen. sedan läste jag i en krönika av ronnie att han hade behandlat tjejer jättedåligt som revansch på sin tragiska uppväxt, och min romantiserade bild av honom sprack. det var då jag insåg att förebilder bara är projektionsytor för all infantil längtan man har efter tröstande nådgivande personer man kan lita på och som inte besvikar. kids, om ni ska välja en förebild så ta någon som är tillräckligt långt ifrån er egen värld för att ni inte ska kunna inse att personen bara är en människa.

Nollnolltalet, förevigandets tid

Jag skrev en text i Nöjesguiden om nollnolltalet. på klassiskt nöjesguidenmanér spetsade de till vissa delar (hann inte kolla vilka), hoppas inte att de har skrivit att jag hatar någon eller så. hm, jag måste bortprioritera något ur mitt schema, vet bara inte vad.

Manliga väsen

Som fjortonåring med pottfrisyr och hemlig förälskelse i Harry Potter läste jag förhoppningsfullt de lögnaktiga Cosmopolitanartiklarna om hur man kunde avgöra att en kille var kär i en. det var något så magiskt och sagoskimrande varmt i beskrivningarna av hur ”han värmer dina smala handleder mellan sina stora händer” och ”håller dig som skört porslin” och ”struntar i sportkvällen med killkompisarna för att bjuda dig på middag”.

det var en så magisk tid eftersom den var fylld av brist.  och brist får människor att fylla sina begärsdrömmar med det mest idealfluffiga sockervadd, brist gör att framtiden verkar magiskare än nånsin annars.  tjejtidningarna förtäljde mig myten om Den rätte (för det kan ju bara finnas en), den som om jag bad rätt böner och utförde rätt ritualer Jesuslikt skulle ta mig med till en närmast transcendent sfär av förklaringens ljus där alla problem var lösta och ingen smärta fanns. vissa historiker menar att idén om den romantiska kärleken uppstod som ett substitut för religion under den begynnande sekulariseringen på 1800-talet. som peter englund skriver:

För den kraftiga uppvärderingen av den romantiska kärleken gjordes till del med hjälp av begrepp och bilder lånade från det religiösa fältet. Det var mycket tal om ”sammansmältning”, ”förvandling”, ”upphöjdhet” och ”evighet”.

Man talar ofta om mystifieringen av kvinnliga väsen i populärkulturen, men som Mattias S skrev så är det inte endast kvinnor som höljs i ett trolskt, svårgenomträngligt skimmer av mystik och obegriplighet.  Många exempel på detta hittar man i  Cosmopolitan, som i över femtio års tid har försökt övertyga världen om att män är svårare att tolka än uråldriga aztekiska symbolspråk. De försöker framställa Mannen lite som en helt annan ras som är dikotomiskt olik Kvinnan. Inte sällan lite som ett husdjur (vilket jag som alltid associerat vissa män till vissa specifika arter tycker är kuriöst). Jag tänker på den här boken:

Om Cosmopolitan var en bok skulle den se ut såhär:

Hem till verkligheten

Nu sitter jag på ett x2000 och lyssnar på tidiga Hammerfall (don’t ask) och tittar gråtmilt på de helt fantastiska kommentarer som ni mina älskade läsare har skrivit här på bloggen till mitt försvar efter att pöbeln kräkts ut elaka recensioner av mitt utseende och min nervositet. när jag kom hem till det ensamma mörka hotellrummet igår efter den overkliga chockupplevelsen i studion och såg äckelkommentarerna blev jag ledsen och ringde den underbara lisa magnusson som gav mig balsam till såren.

att hitta ert kommentarfältstöd på morgonen var så jävla fint att jag blev gråtmild igen. jag vet för den delen att jag såg nervös ut igår. i skolan var jag jämt en av de nervösa och tysta. på gymnasiet hade jag lättare panikattacker innan en redovisning, i flera år hörde ingen vad jag sa eftersom att jag pratade så tyst. men antingen kan man välja att vara söt och hålla käften, som många nervösa tjejer väljer att göra och därmed aldrig får säga det som spränger i bröstet. eller så kan man sätta sig i en svettig tv-studio med tiotusentals tittare och vara opassande och irriterande och pinsamt nervös med pillaihåret-tics och med darrig svag röst framföra det som man drömt om att säga högt i flera år.

när jag gick med i ett hårdrocksband och sjöng för flera hundra personer trots min panikångestnervositet så var det precis lika jobbigt och förmodligen precis lika förstagången-svagt, men efter det var jag lite lite starkare och det är värt mer än se snygg och normal ut tycker jag. det var faktiskt inte särskilt lätt att hitta på smarta oneliners och gå till motattack mot hela den kristna högern på sex sekunder i direktsändning.

är det förresten inte lite märkligt att jag fått flera erbjudanden om att hålla föreläsningar med mkt trevliga arvoderingserbjudanden nu dagen efter showen, trots att jag var så dålig på att prata offentligt? tihi.

ni som gett mig kärlek, ni får mig att orka fortsätta med det här hudlösa jobbet. älskar er!

I tv4 ikväll

Eh, jaha, då ska jag alltså prata om mononormer och relationsanarki och dyl ikväll i tv4s Kvällsöppet klockan 2240. jag är lite rädd. har glömt alla gymnasiets taktiker för att hantera scenskräck. nåväl. sätter mig snart på ett x2000 mot stockholm och en oöverblickbar framtid.

Tisdagsläsning

i expressen skrev jag lite om manliga kreativa geniers rädsla för kvinnlig styrka. Även Newsmill ringde och ville ha en random text (och tjatade i sista sekunden till sig en vinkel på Tiger Woods-affären), här är den.

Oxhjärta

Om man tar tillräckligt mycket anabola steroider så sväller hjärtat upp och blir för alltid lite för stort. alla injektioner av förvildande dopande utifrånhormoner gör att det växer och annekterar allt större plats i bröstet och tar allt mer syre från hjärnan. Det får inte plats i bröstkorgen och pumpvolymen minskar och hjärtväggarna tjocknar och blodet får inte plats. sådana hjärtan kallas i fackspråk för oxhjärtan. trots att oxhjärtan är så stora att de nästan spränger bröstkorgen och får det att svindla i kroppen av syrebrist som när man står på en hög höjd och det är skönt och obehagligt samtidigt för att man är så rädd att förlora allting så är de så sköra, så sköra, att de kan explodera och gå sönder nästan exakt när som helst.

Ångest, ångest är min arvedel

nu har jag 18 000 tecken kvar att skriva på en idiotisk hemtenta om senbarockens emopoeter som bara skrev fåniga naturromantiska dikter om att ligga och bli full, och så måste jag skicka rysliga fakturor och skriva svåra utläggsräkningar, boka tågbiljetter, skriva en krönika, flyttpacka, åka till göteborg, diska, hets hets hets. Jag läser i Litteraturens historia i sverige om Bellman att ”Till 1760-talet hör den visa som senare blev Fredmans sång nr 19, den muntert makabra ”Ack! Döden är en faslig björn”. Den där fasliga björnen är en bra metafor för hur stressen känns för mig just nu. den ser ut ungefär såhär:

istället för att vidta vuxna, kloka åtgärder mot stressen såsom meditation och god sömn och kost osv så missbrukar jag alkohol och atarax och mat och sover inget och vräker i mig vitt bröd och ser på den franska teveserien Le Comte de Monte Cristo och Kvarteret Skatan, och lyssnar på fjortismetal och techno från nittiotalet och bloggar. moget. häromdagen fick jag veta att två vänner till mig som jag alltid betraktat som väldigt okomplicerat lyckliga är deprimerade och utbrända och ska börja gå i terapi, vilket kändes skönt. älskar att det alltid finns något bakom rubrikerna.