Monthly Archives: juli 2010

Den nya unga konservatismen

Helst vill vi inte ändra på något alls, vi som föddes efter 1985.  Kanske beror det på nittiotalets välfärdsnedmontering och att allt i våra liv är nomadiska vikariat. Längtan efter att förändra är inte längre signifikativ för unga, jag kan tänka mig att den snarare kommer med åldern.  Kanske beror det på vår  jagfetischism och övertygelse om att vi kommer att slå igenom snart och ändå inte behöver några att gå ihop med för att förbättra vår omvärld och sådant där som sextiotalsteens trodde på. Vi är helt ointresserade av vår omvärld och samtidigt besatta i att den ska kommentera vår facebookstatus. Vi varnas för att tappa bort oss själva, jaget är den illusoriska permanensen i en värld i ständig övergångsfas.

”På varje sätt bunden till platser, smärtor, förfäder, vänner, älskare händelser, språk, minnen, till alla sorters ting som uppenbarligen inte är jag.” – Det stundande upproret, Första cirkeln

Var dig själv!  Kom ihåg vem du är! Har alla tjatat på mig så länge jag kan minnas. De sa väl så av omsorg: idag säljer vi inte det vi gör utan det vi är. Att ha ett leveransfärdigt enhetligt jag blir viktigt då. Vi jobbar allt mindre med att producera något och samtidigt jobbar vi hela tiden, genom att alltid vara tillgängliga. Vår enda produkt är oss själva, läser jag i Det stundande upprorets första cirkel. Samtidigt producerar vi väldigt mycket utanför jobbet, i form av wikipediaartiklar, youtubefilmer, artikelkommentarer och blogginlägg. Många drömmer om att bli upptäckt av ett trendigt företag, kanske göra en hajpad app och bli macsektens hjälte. Företag tjänar på att associeras med hippa subkulturer. De använder sig av det som produceras utanför det ekonomiska systemet och säljer det med vinst. Vi dyrkar inte längre reklamens idealbilder som unga gjorde förr, vi är misstänksamma mot multiföretag men den hype vi skapar när vi använder deras produkter och får dem att associeras med subkulturer är ett gratisarbete som  företagen  tjänar på. Pepsi-reklamen nedan skulle aldrig övertyga en nittiotalist, marknadsföring infiltrerar oss på ett subtilare men samtidigt mer närgånget sätt idag.

Vår konservatism är en överlevnadstaktik, en sammanhangslängtan: ta inte ifrån oss det lilla stabila vi har kvar! Jag tänker på Piratpartiet där ungdomsförbundet verkar vara mindre liberala i många frågor än vad de äldre piratpolitikerna är. Jag tänker på Blondinbella som vill handla möbler från Svenskt Tenn tillsammans med pojkvännen som hon bor tillsammans med sedan flera år, mer stadgad än många över fyrtio. Jag ser det hos många i min närhet. En postnihilism, vi har tröttnat på att ingen bryr sig om hur vi lever,  att allt är tillåtet: Gör vad som helst, bara du blir lycklig! Det obegränsade föder ångest, om vi inte tillvaratar valmöjligheter blir vi besvikna på oss själva.
Unga är relationskonservativa och längtar efter något bestående, emellertid inte med den som de är ihop med för tillfället. Den är bara en hållplats i väntan på det verkliga livet, vilket inte utspelar sig i reklamen, som det gjorde för tidigare generationer. Mallen för vårt idealliv hittar vi i alla sitcoms som handlar stora trivsamma kompisgäng som bor ihop. Det handlar alltid om några aningen socialt missanpassade, aparta men älskvärda karaktärer som råkar ut för tokiga upptåg i kontakten med världen utanför deras sfär. De dejtar någon och det blir pinsamt, de kan inte behålla jobbet, de misslyckas med att promota sina personliga varumärken men får ändå återvända till gängets trygga sociala alliering där kriteriet för medverkan inte verkar vara lika hårda som i verkligen. Gemenskaperna som är kravlösa men utmanande och framför allt beständiga, mjuka att falla tillbaka i och mindre flyktiga än trettiopoängskursarnas streamade säsongsvikariat av tillhörighet.
Detta till trots så känns det inte särskilt aktuellt för unga att bo i kollektiv. Det är för osexigt sjuttiotalistigt och därför vill vi gifta oss med någon som vi kan skaffa Josef Frankgardiner och en Moccamaster med så snabbt som möjligt för att garantera oss en trygg gemenskap som inte flyttar på sig och kan visas upp i facebookflödet. Men är den tillräcklig? Det betvivlar jag.

”De vill använda den biologiska familjens ”närhet” som ursäkt för att urholka allt som brinner passionerat inom oss och genom förevändningen att de uppfostrat oss få oss att förneka den verkliga möjligheten att växa upp , precis som allt som är på riktigt i barndomen”.
”Paret är kanske det sista stadiet av det stora sociala sönderfallet. Det är oasen mitt i mänsklighetens öken.”
Det stundande upproret

Lisa, Rasmus och Fredrik har bloggat fint om boken jag citerar här ovan.

Österlensekterismen

Det regnar i Gotham city-Göteborg när jag kommer hem från en veckas lättsamt umgänge med alkoholdementa dagdrivarhipsters i Malmö. Jag måste börja arbeta igen. Jag längtar till hösten. Folk är bortresta.  Mina krukväxter har avlidit. Jag vill bara boka en tågbiljett någonstans.  Det viktigaste som har hänt i världen verkar enligt media vara att Johan Rabaeus sörjer sin döda undulat. Jag tänker på Mumins träffsäkra oneliner ”Mamma, allting är grått och bisamråttan säger att jorden ska gå under!”

Nåväl. Här nedan följer min senaste ledare i Nöjesguidens malmöupplaga. Min sista kan man läsa i kommande numret.

För något år sedan försökte jag och en vän åka på minisemester till Österlen för att ta reda på om det egentligen var så spännande där som alla Möllanvänner tjatade om. Det finns något sekteristiskt och hemlighetsfullt med alla light-arty Möllantyper från mediaklassen som åker dit i stora grupper och stänger in sig i något Stephen King-isolerat hus långt ute på åkern. Gaby and the guns berättade för mig att de brukar åka till Österlen för att få lugn och ro och göra musik. Säkert! Jag slår vad om att det i själva verket i lönndom organiseras dionysiska backanaler med blodsoffer och retrochica riter där ute, lite som den där hedniska kulten i True blood. Österlen är lite som The hamptons i USA eller kanske sydfrankrike, en tillflyktsort där medieklassen kan dra sig tillbaka för ett enklare, primitivare liv i närhet till naturen och det autentiska jaget och den ädle vilden (de skånska mjölkbönderna). Ipad-fansen förvandlas till femtioplusaktiga livsnjutare (hemska, hemska ord) och pratar på ett psykotiskt, nyandligt sätt om hur gul rapsen är och hur fridfullt humlorna surrar: det är ju så viktigt att vara öppen för livet och allt vackert vi har omkring oss. Man bara väntar på att någon ska utbrista ”Carpe diem!” och börja prata om att det är de små tingen i livet som egentligen betyder något, tillexempel surdegslimpor med fikon, dinkel och ljuvlig crust som tjänstefolket ordnar.
Jag och min vän lyckades aldrig få veta vad som var så fantastiskt med Österlen. Efter den obekväma tågresan i boskapsvagnarna på Pågatågen landade vi på en åker vid en apokalyptisk liten stad där Bomben verkade ha slagit ned dagen innan. Om man räknar bort de hysteriska skriken från turistande kärnfamiljsbarn så var allt tyst och ödsligt som i en västernstad där tumbleweed susar förbi. Ishavsvinden piskade oss i ansiktet och det förlovade land av mjölk och honung som jag hade förväntat mig var i själva verket en blåsig turistfälla. Det hade ju kunnat bli så bra om vi bara hade ärvt ett sommarresidens av någon av våra rika och kulturella släktingar. Men det hela slutade med att vi vankade av och an mellan deprimerande gallerier ägda av Gudrun Sjödenkvinnor som stolta visade upp sina akvareller, fyrtio variationer på temat Fiskmås i solndedgång. Vi gick till en restaurang där personalen var odräglig, kanske för att vi båda var under medelåldern 80 år. Tåget hem gick naturligtvis inte förrän tre timmar senare. Rapsfält är överskattade.

Folkhemskt

Här är en text från min nya litteratursida i Nöjesguiden. Jag fick två panikslagna dagar på mig att göra sidan eftersom den var en expressorder.  Nu hittar man den varje månad i Nöjesguidens riksupplaga.

”Tiderna har förändrats. I mitten av åttiotalet hade drömmen om kändisskap varit just bara en ouppnåelig dröm för nästan alla. I samband med dokusåpaexplosionen kunde Lisa från Skellefteå och Mugge från Sumpan plötsligt på fullaste allvar tro att de var stigande stjärnor.”

Det där är inte en högstadieuppsats, det är ett utdrag ur John Ajvide Lindqvists senaste roman, Lilla stjärna. Det är helt okej att vilja ladda en övernaturlig thriller med lite satirisk samhällskritik, men i Lilla stjärna känns kritiken ofta kristdemokratiskt klyschig och malplacerad.  Bortsett från den är det en mästerlig roman. Precis som i de tidigare böckerna kombinerar Ajvide Lindqvist en pikant magisk realism med det extremt vanliga. Mötet mellan det övernaturliga och välbekanta granskogshorisonter på folkhemska kommunala skolor, TV4 och Lunarstorm är mycket lyckat. Det är en tröstande läsupplevelse för oss som minns våra tonårs första epok som en lång ökenvandring genom Åhlens, lågkonjunkturkorridorer och helgkvällar framför forum där ingen svarade.
Inledningen är lysande Fritzl-makaber. Som baby hittas Terese hälften nedgrävd i skogen av en avdankad svensktoppsstjärna som bestämmer sig för att uppfostra henne i en källare. Det första ljud hon utstöter är den perfekta genomborrande tonen E. Som tonåring träffar Terese den jämnåriga tjejen Teresa som är hennes motsats: halvful och osynlig men väldigt bra på att skriva dikter på poesiforum. Terese medverkar i Idol och drar till sig en kult av desillusionerade tjejer. Snart börjar det hända obehagliga saker med verktyg från Clas Ohlson. Skildringen av den alienerade pre-teenen Teresa som i förtvivlan över sin vanlighet börjar trolla på internetforum och sedan tar till betydligt mer makabra metoder för att uttrycka sin ilska är vacker.
Till skillnad från killar riktar tjejer ofta sin ilska inåt med självskadebeteenden. Tjejerna i Ajvide Lindqvists roman gör tvärtom och det är befriande.  Han lyckas väva in deras motorvägsgråa förpubertala tillvaro i ett vemodigt dimljus och skildrar utanförskap på ett stillsamt uppfläkt sätt. Det förlåter nästan den påklistrade samhällskritik som ibland förekommer. Nu försöker många författare vända blicken utåt och angripa samhällsproblem, exempel på det hittar vi i de många romaner om postapokalyps den senaste tiden. Men vi är fortfarande svultna på eskapism efter de senaste årens orgier i självbiografiska romaner och autenticitetshets. Vi längtar efter sagor. Med sin förra roman Låt den rätte komma in levererade Ajvide Lindqvist en berättelse om en så iskall och blundande vuxenvärld att det blev hjärtskärande helt utan övertydliga samhällskritiska konstateranden.  Tjejerna i Lilla stjärna dras som flugor mot lysrör till det cyniska maskineriet i Idol. Lindqvists skulle inte behövt poängtera hur hemskt det är med den osympatiska underhållningsindustrin, det välarrangerade mörker romanen rymmer talar för sig självt. Demonstrativ samhällskritik gör sig bäst i debattartiklar, inte copy-pejstade in i skräckromaner.

Idag

Skriver jag om den misslyckade sexköpslagen på Svt Opinion.

Postresetomheten

Det är sommar. Nu bör man vara som lyckligast. Jag kom hem från tvåveckorsvistelsen i östeuropa i söndags och när den första hemkomstberusningen lagt sig fylldes jag av en kraftig, stum likgiltighet. Livet får sällan sådan mening som mellan två flygplatser. Alla behov man har hemma känns bara som en avlägsen dröm. De sitter kvar som ett eko i kroppen, en motorsång som tystnat.  Man berättar för mycket om sig själv och den man har varit, man kurar ihop sig i en autonom liten alliering av intern humor. Det verkar inte finnas några andra i hela världen. Aldrig är man väl så oförställd som när man håller på att somna. Att sova i en säng i andra hörnet av ett rum kan vara så mycket intimare än att sova i samma säng.  Sovljud och sättet att vakna stryker sig högljuddare mot tystnaden.
De har känt varandra i sjutton år och jag invigdes efter bara några timmar i deras urgamla system av referenshumor. Snart hade jag börjat härma rytmen i samtalen och växelströmmen av allvar och humor tonfallen och dialekterna i de återkommande skämten, plötsligt hade deras uppväxt laddats ned i min databas och deras minnen kändes lika bekanta som mina egna. Hur det brukade vara på morgonen i någon lägenhet där de bodde en sommar,  hur ledsen någon blev när en katt blev avlivad i skogen, hur någon började vara rädd för fåglar.

Ett par dagar efter hemkommandet kändes världen jag klivit tillbaks i övergiven och avsomnad. Rutinerna räddade mig från likgiltigheten. på löpturerna i skogen hittade jag ett industriområde vid en motorväg och en horisont som påminde mig om nittiotalet, lastbilar som drar förbi och den mätta tystnaden över avsomnade industrilokaler, flammande fönsterrutor och cementskelett och slutna ögon och dörrar.  Det stilla dåsiga undantagstillståndet innan något kommer att hända. disig granhorisont i krispiga pasteller och svenskt stål i sovande maskiner.  Upplevelsen gör mig lugn och tillfreds på ett sätt som ännu en öl på l’assassino inte ordnar. Genom rening i Inferno eller Döda huset kan ett högre stadium uppnås än vad som var möjligt före nihilismen skriver Ernst Jünger i Linjen som jag läser för att uppfyllas med något. Stranden, vin på balkonger, uteserveringar, ibland känns det bara som en otålig färd mot hösten och tiden då folk börjar kommentera bloggar igen och jag ska plugga och jobba och ryckas med.

Till havs

Vi åker båt i 36 timmar från Ukraina till Istanbul. På nätterna super jag mitt resesällskap under bordet och övertygar dem att dansa yviga tangohybrider till smöriga östeuropeiska schlagers som har hjärtroten i andra skalor än jag är van vid.  De påminner om en svulstig tv-serievinjett från det tidiga nittiotalet, synthdåsig med vräkiga längtande mollgitarrsolon och saxofoner och en östeuropeisk Castafiore. All mat är inlindad i deg och det finns bara en rätt att välja mellan. Nu datar vi utmattade på ett hotell och är tysta som man bara kan vara med varandra när man umgåtts så intensivt att tystnadernas kanter slipas av och blir mjuka att vila mot. Vi pratar om gamla relationer. Vi är förlorade i översättningen i en tunnel tillsammans. Ingen förstår vad vid säger. Livet har slutat handla om att få replies på twitter och allt där hemma känns mer och mer som någon annans liv.
Gemenskapen är vad som gör det möjligt att säga “vi”. Fast inte på politikers vis (“vi måste ta krafttag mot…”), utan ett “vi” som uttalas på ett sätt som gör det till en händelse. För att tala med Spinoza: ett “vi” som en affekt som skapar allmänbegrepp som ökar vår förmåga att affekteras.

Spionromantik mellan Krakow och Kiev

Den senaste veckan har jag varit i Polen och Ukraina med Chrisk och Johannes Hummerdal.  Just nu är jag på ett dåsigt vandrarhem i Odessa.

Jag blev överförtjust i de postsovjetromantiska likheterna mellan Kiev och bondfilmen Goldeneye

När vi besökte olika krigsmuseer så gjorde Johannes och chrisk flygplansljud med munnen. Jag iakttog roat deras actionfilmskadade beteende men tröttnade snabbt på flygplanen.

Chrisk är en avancerad hacker som hela tiden lurade sig in på förbjudna nätverk och påminde starkt om Boris i Goldeneye.

På nätterna skålade vi för vår landsflykt med vodka och åt fyrarätters och gick på salsaklubb.

Allt var dubbelt så stort.

Jag ❤ betong


Jag blev förälskad ornamentiken som vilade mellan persisk och östeuropeisk

Bombattack med brev från barnen i afrika i Polen

Sovjet+barock+sydeuropa

Vi var på Kievs smådjursmuseum

Motorvägen, ett sår genom landet. Jag blev överlag väldigt kriminalromans-pekoralig under vår Kievvisstelse, vår hashtag på twitter var Åke Edwardson-ripoffen #låtdetaldrigtaslut. Allt i Kiev kändes spionromantiskt, inte mitt fel!

En ukrainsk marsvinsbok

Vi åt nationalrätten, deg med kött, varje kväll. Vi var de enda turisterna.

Vi gick upp ca 6-8 kilo

Sagoslott överallt! I på gränsen till kitchiga färger. Alla kvinnor hade klänning och högklackat jämt. För en gångs skull kände jag mig inte vulgärt överklädd.