Helst vill vi inte ändra på något alls, vi som föddes efter 1985. Kanske beror det på nittiotalets välfärdsnedmontering och att allt i våra liv är nomadiska vikariat. Längtan efter att förändra är inte längre signifikativ för unga, jag kan tänka mig att den snarare kommer med åldern. Kanske beror det på vår jagfetischism och övertygelse om att vi kommer att slå igenom snart och ändå inte behöver några att gå ihop med för att förbättra vår omvärld och sådant där som sextiotalsteens trodde på. Vi är helt ointresserade av vår omvärld och samtidigt besatta i att den ska kommentera vår facebookstatus. Vi varnas för att tappa bort oss själva, jaget är den illusoriska permanensen i en värld i ständig övergångsfas.
”På varje sätt bunden till platser, smärtor, förfäder, vänner, älskare händelser, språk, minnen, till alla sorters ting som uppenbarligen inte är jag.” – Det stundande upproret, Första cirkeln
Var dig själv! Kom ihåg vem du är! Har alla tjatat på mig så länge jag kan minnas. De sa väl så av omsorg: idag säljer vi inte det vi gör utan det vi är. Att ha ett leveransfärdigt enhetligt jag blir viktigt då. Vi jobbar allt mindre med att producera något och samtidigt jobbar vi hela tiden, genom att alltid vara tillgängliga. Vår enda produkt är oss själva, läser jag i Det stundande upprorets första cirkel. Samtidigt producerar vi väldigt mycket utanför jobbet, i form av wikipediaartiklar, youtubefilmer, artikelkommentarer och blogginlägg. Många drömmer om att bli upptäckt av ett trendigt företag, kanske göra en hajpad app och bli macsektens hjälte. Företag tjänar på att associeras med hippa subkulturer. De använder sig av det som produceras utanför det ekonomiska systemet och säljer det med vinst. Vi dyrkar inte längre reklamens idealbilder som unga gjorde förr, vi är misstänksamma mot multiföretag men den hype vi skapar när vi använder deras produkter och får dem att associeras med subkulturer är ett gratisarbete som företagen tjänar på. Pepsi-reklamen nedan skulle aldrig övertyga en nittiotalist, marknadsföring infiltrerar oss på ett subtilare men samtidigt mer närgånget sätt idag.
Vår konservatism är en överlevnadstaktik, en sammanhangslängtan: ta inte ifrån oss det lilla stabila vi har kvar! Jag tänker på Piratpartiet där ungdomsförbundet verkar vara mindre liberala i många frågor än vad de äldre piratpolitikerna är. Jag tänker på Blondinbella som vill handla möbler från Svenskt Tenn tillsammans med pojkvännen som hon bor tillsammans med sedan flera år, mer stadgad än många över fyrtio. Jag ser det hos många i min närhet. En postnihilism, vi har tröttnat på att ingen bryr sig om hur vi lever, att allt är tillåtet: Gör vad som helst, bara du blir lycklig! Det obegränsade föder ångest, om vi inte tillvaratar valmöjligheter blir vi besvikna på oss själva.
Unga är relationskonservativa och längtar efter något bestående, emellertid inte med den som de är ihop med för tillfället. Den är bara en hållplats i väntan på det verkliga livet, vilket inte utspelar sig i reklamen, som det gjorde för tidigare generationer. Mallen för vårt idealliv hittar vi i alla sitcoms som handlar stora trivsamma kompisgäng som bor ihop. Det handlar alltid om några aningen socialt missanpassade, aparta men älskvärda karaktärer som råkar ut för tokiga upptåg i kontakten med världen utanför deras sfär. De dejtar någon och det blir pinsamt, de kan inte behålla jobbet, de misslyckas med att promota sina personliga varumärken men får ändå återvända till gängets trygga sociala alliering där kriteriet för medverkan inte verkar vara lika hårda som i verkligen. Gemenskaperna som är kravlösa men utmanande och framför allt beständiga, mjuka att falla tillbaka i och mindre flyktiga än trettiopoängskursarnas streamade säsongsvikariat av tillhörighet.
Detta till trots så känns det inte särskilt aktuellt för unga att bo i kollektiv. Det är för osexigt sjuttiotalistigt och därför vill vi gifta oss med någon som vi kan skaffa Josef Frankgardiner och en Moccamaster med så snabbt som möjligt för att garantera oss en trygg gemenskap som inte flyttar på sig och kan visas upp i facebookflödet. Men är den tillräcklig? Det betvivlar jag.
”De vill använda den biologiska familjens ”närhet” som ursäkt för att urholka allt som brinner passionerat inom oss och genom förevändningen att de uppfostrat oss få oss att förneka den verkliga möjligheten att växa upp , precis som allt som är på riktigt i barndomen”.
”Paret är kanske det sista stadiet av det stora sociala sönderfallet. Det är oasen mitt i mänsklighetens öken.” – Det stundande upproret
Lisa, Rasmus och Fredrik har bloggat fint om boken jag citerar här ovan.
Isabelle Ståhl - istället för sömn 
