Här kan man alltså se mig utagera en livstid av tjejtidningshat i TV4:s Kvällsöppet. De som skulle vara på min sida hoppade av så jag fick ensam slåss mot Vecko-Revyn, Amelia Adamo och Bingo Rimér. For the glory of the kings. Jag tänkte såhär:
Nåväl. Problemet med Vecko-Revyns utvik är inte att det är moraliskt fel med nakenhet utan kraven som tidningen ställer på kroppsmedvetande. De skrev en 9 sidor lång recension av sina kroppar i reportaget och uppställde automatiskt en måttstock för normalitet: de gjorde en distinktion mellan normala kroppar och kurviga.
De är precis som den dåliga tjejkompisen som alltid ger en komplimanger som åtföljs av underförstådda hot och förslag på förbättringar. Blicken ska böjas nedåt mot kroppen.
Män uppfostras inte till att prata om sina kroppar och hur härliga och stolta de känner sig över dem, vilket beror på att de inte förväntas sammankoppla sin identitet så starkt med dem. Jag tröttnade redan i fjortonårsåldern på allas tjat om att jag borde lära känna min kropp och vara medveten om den. Jag förstår verkligen om ätstörningar och att skära sig i armarna känns som en tilltalande taktik för många unga. Det kan säkert fungera som revolt mot alla som tjatar om hur viktigt det är att inte ha dåligt kroppssjälvförtroende eftersom killar tycker att det är osexigt.
Det finns något så kliniskt och blodlöst med den där nivealuktande naturligheten. Man ska träna på Sats men inte få för mycket muskler eftersom det ser onaturligt och okvinnligt ut, man ska ha ”sunda kurvor” men inte vara tjock. Jag förstår verkligen att det kan kännas som en revolt att ha osexiga sår på armarna och socialt ohygienska ätstörningar som gör alla obekväma. Sårdesinficering bredvid glittret i necessären. Oräddheten för att hacka sitt system och bli något man ”inte är”, det onaturliga och övernaturliga. Skenet, tjuvkopplandet, det ändamålsvidriga.
Jag rekommenderar starkt den senaste Hunter S Thompsonbiografin som jag pratade om i P1 häromveckan. Han är verkligen antitesen till all den där måttfullhets- och naturlighetskulten. Han verkar utgå från att det finns ett oändligt överflöd av liv istället för en begränsad mängd som man måste konsumera sparsamt, han bejakar glatt törsten efter utplåning. Han är närmast aggressiv i sina försök att förlora sitt jag.
Helena Granström skriver föraktfullt i sitt Det barnsliga manifestet om faran med att förlora sig själv, att barnet måste göra det för att bli vuxen. Jag tänker att om man helt negligerar tanken på ett urspungligt själv så försvinner problemet.
I Vecko-Revyn lär man sig att utgå från att upplevelser kan ta ifrån en något; värdighet, normalitet, jaget, kroppen. Det finns bara ett före och ett efter, inte ett under tiden. Har det hänt så är det kört. Tänk efter före, de kommer att ta din själ. Det fina med #prataomdet är att man började tala i termer av ett under tiden, att det kan vara möjligt att säga nej trots att man, eh, ”tackat ja”. Och att allt inte är över om man råkar ta ett obra beslut som man sedan ångrar.
Jag ❤ cyborgestetiken i Lady Gagas video Alejandro. Metropolis-dystopiskt, mörkt, maskinbefruktat, våldsamt, anemiskt.
Isabelle Ståhl - istället för sömn 