Monthly Archives: januari 2011

Naturvidrigt

Här kan man alltså se mig utagera en livstid av tjejtidningshat i TV4:s Kvällsöppet. De som skulle vara på min sida hoppade av så jag fick ensam slåss mot Vecko-Revyn, Amelia Adamo och Bingo Rimér. For the glory of the kings. Jag tänkte såhär:


Nåväl. Problemet med Vecko-Revyns utvik är inte att det är moraliskt fel med nakenhet utan kraven som tidningen ställer på kroppsmedvetande. De skrev en 9 sidor lång recension av sina kroppar i reportaget och uppställde automatiskt en måttstock för normalitet: de gjorde en distinktion mellan normala kroppar och kurviga.
De är precis som den dåliga tjejkompisen som alltid ger en komplimanger som åtföljs av underförstådda hot och förslag på förbättringar. Blicken ska böjas nedåt mot kroppen.

Män uppfostras inte till att prata om sina kroppar och hur härliga och stolta de känner sig över dem, vilket beror på att de inte förväntas sammankoppla sin identitet så starkt med dem. Jag tröttnade redan i fjortonårsåldern på allas tjat om att jag borde lära känna min kropp och vara medveten om den. Jag förstår verkligen om ätstörningar och att skära sig i armarna känns som en tilltalande taktik för många unga. Det kan säkert fungera som revolt mot alla som tjatar om hur viktigt det är att inte ha dåligt kroppssjälvförtroende eftersom killar tycker att det är osexigt.
Det finns något så kliniskt och blodlöst med den där nivealuktande naturligheten. Man ska träna på Sats men inte få för mycket muskler eftersom det ser onaturligt och okvinnligt ut, man ska ha ”sunda kurvor” men inte vara tjock. Jag förstår verkligen att det kan kännas som en revolt att ha osexiga sår på armarna och socialt ohygienska ätstörningar som gör alla obekväma.  Sårdesinficering bredvid glittret i necessären. Oräddheten för att hacka sitt system och bli något man ”inte är”, det onaturliga och övernaturliga. Skenet,  tjuvkopplandet, det ändamålsvidriga.
Jag rekommenderar starkt den senaste Hunter S Thompsonbiografin som jag pratade om i P1 häromveckan. Han är verkligen antitesen till all den där måttfullhets- och naturlighetskulten. Han verkar utgå från att det finns ett oändligt överflöd av liv istället för en begränsad mängd som man måste konsumera sparsamt, han bejakar glatt törsten efter utplåning. Han är närmast aggressiv i sina försök att förlora sitt jag.
Helena Granström skriver föraktfullt i sitt Det barnsliga manifestet om faran med att förlora sig själv, att barnet måste göra det för att bli vuxen. Jag tänker att om man helt negligerar tanken på ett urspungligt själv så försvinner problemet.
I Vecko-Revyn lär man sig att utgå från att upplevelser kan ta ifrån en något; värdighet, normalitet, jaget, kroppen. Det finns bara ett före och ett efter, inte ett under tiden. Har det hänt så är det kört. Tänk efter före, de kommer att ta din själ. Det fina med #prataomdet är att man började tala i termer av ett under tiden, att det kan vara möjligt att säga nej trots att man, eh, ”tackat ja”. Och att allt inte är över om man råkar ta ett obra beslut som man sedan ångrar.

Jag ❤ cyborgestetiken i Lady Gagas video Alejandro. Metropolis-dystopiskt, mörkt, maskinbefruktat, våldsamt, anemiskt.

Jag, jag, jag

I P1 Nya Vågen på tisdag kl 1400  pratar jag om den nya ypperliga biografin om Hunter S Thompson och varför han är en bra förebild för unga kvinnor.

I ETC skrev jag en artikel om gated communities och om medborgarskap som övergår i klubbmedlemskap, kan läsas här.

Det är inte helt säkert än men förmodligen är jag med i TV4:s Kvällsöppet på onsdag och pratar om Vecko-Revyn och kravet på kvinnors kroppsmedvetenhet, med utgångspunkt i den där texten jag skrev på SVT Debatt.

Linna Johansson har skrivit ett förtjusande blogginlägg om min blogg, lala!

I P3 Populär pratade jag om olika böcker jag gillar av t ex Ernst Jünger och Barbara Ehrenreich. kan både läsas och höras här.

På omslaget av denna fantastiska pocketutgåva så finns min recension citerad!

Man kan inte vara ”idrottsnörd”!!!!

Visst är det förfärligt hur nördskapet har devalverats? Folk som är intresserade av löpning, hundar och mac kallar sig plötsligt för nördar.
Detta hände när nörden blev sexig och glasögon en accessoar som man (exempelvis jag) köpte på Bik Bok. Jag kanske är konservativ och autenticitetskultskadad men jag tycker att nördskap ska vara en trygg, vänlig identitetsskapare för de med socialt ohygieniska intressen.

Om man plötsligt kallar ett ovanligt stort intresse för en populär tv-serie för nördighet så gör man samtidigt nördighet till något oerhört brett. Detta implicerar också att begreppet åsyftar något accepterat och normalt. Hur ska det onormala och fula få plats i det ordet? Hur ska människor med verkligt ljusskygga intressen kunna få en egen, skyddande identitet? Varför ska folk som har socialt subventionerade hobbies som de kan skryta med i dagsljus få creds för att de är”nördiga”? Att prata om att man är nörd är att vilja framhäva det och samtidigt ursäkta sig lite för det. De verkliga nördar jag känner skulle aldrig prata om sig själva som nördar: de vill ju vara normala, men kan inte. De vill få hångla men är för socialt handikappade.

En av mina favoritskivor med Nighwish med ett estetiskt missfall till omslag, förmodligen designat av ett synskadat delfinpanflöjtsindianfan.

Jag har börjat simma varje dag: det är en ensam och lite manisk hobby som ofta går före annat. Jag skulle aldrig likna den vid nördighet. Folk imponeras av den och tycker att jag är normal och duktig och vuxen. Det är ett klädsamt attribut, det är en feature snarare än en bugg. Jag vet att det är larvigt romantiskt men jag vill tänka på nördighet som något man bara gör i rum utan fönster med ingen eller ett fåtal likar att anförtro sig åt. Något som skymtar förbi ibland men inte får plats i ens officiella identitet. Som när Peter Parker försöker vara normal och socialt anpassad och äter middag med sin släkt och de misstänksamt frågar var ärret på hans hand kommer från (en rest från ett slagsmål han var med i som Spiderman). Jag minns på gymnasiet. Killarna med gitarrer kallade sig för gitarrnördar. De fick tjejer, de hade kompisar, de fick ligga, till och med de som var ganska töntiga och fula.

När alla andra satt på amelie de montmartrekaféer och var klädsamt popnördiga tillsammans med sina vänner så låg jag hemma i soffan, tittade på eftermiddagsavsnitten av Star trek, översatte dödsmetalltexter, tittade på fanmade nightwishvideor i final fantasyversion och lärde mig massor om kyrkotonarter. Jag fick inte hångla. Mitt nördskap gav mig inga vänner, knappt ens på internet. Det blev ändå min enda tröst, det gjorde ensamheten till en tillgång. Den bekräftade det jag alltid trott: jag var jättekonstig. Det var just därför jag fick tillgång till en så stark och ljuv känsla av fullständigt uppgående och hemmahörande i musik och texter. Mitt officiella jag var otillräckligt, kantigt, besvärande, laglöst, fel. Som nörd var jag hemma, påläst, allierad med ansiktslösa. Jag kunde något, jag var något om än i fullständig isolation.
Det sade mig att jag var ämnad för något högre, förmodligen in the land of the glory of dragons and the emerald sword. (powermetaltexterna var väldigt inspirerande.)  Jag kunde aldrig bonda med svåra emonördkillar på konserter och få ett bekräftande svårmodigt leende tillbaka. Gitarr”nördarna” i skolan tittade äcklat eller skrämt på mig. Jag hade ingen att vara ensam tillsammans med.

I crossed the valleys the dust of midlands
to search for the third key to open the gates
Now I’m near the altar the secret inside
As legend told my beloved sun light the dragons eyes
On the way to the glory I’ll honour my sword
Fly to a dream
Far across the sea
All the burdens gone
Open the chest once more