Monthly Archives: juni 2011

Att skriva sin verklighet

Krönika publicerad i Helsingborgs dagblad

Om jag levt på 1800-talet hade jag lätt diagnostiserats som hysterika. Om jag varit man hade det väl kallats svaga nerver.

I går tog jag min kandidatexamen i idéhistoria. På opponeringen framlägger en person fram sin kritik mot uppsatsen man jobbat med i fem månader och sedan sätter läraren betyg inför hela klassen.

Jag såg det som en rättegång eller en avrättning. Innan var jag så nervös att jag inte kunde äta på hela dagen. Jag mådde illa och hade ont i magen, hjärtat rusade och paniken strålade upp genom bröstkorgen. Jag föreställde mig hur jag skulle kräkas på katedern eller börja gråta. Jag funderade på olika tänkbara flyktvägar, kanske att hoppa ut genom fönstret, bombhota universitetet så att det skulle utrymmas lagom till opponeringen eller kanske ljuga om att jag smittats av ehec.

Det gick bra, jag blev överlycklig över att bli godkänd och få creds för att jag tydligen behärskar tung och abstrakt filosofi. På universitetet äger jag inte orden. Annars är de min kevlarsköld, verktyget jag använder för att formulera min verklighet och skapa den, göra den bekant och trygg.

När jag skriver akademiskt däremot rör jag mig i ett fumligt halvmörker. Fotnoterna är ett monster, det är som en slags dyslexi, jag kan inte se vad jag gör fel hur många gånger jag än korrläser.

När paniken var som värst inför opponeringen bestämde jag mig plötsligt för att använda samma taktik som när jag skriver. Jag kan skriva min verklighet så att den passar mig, med mina ord så kan jag modifiera den till en show. Jag kan betrakta den som en scen i en bok eller en berättelse och på så vis få en ljuv distans.

Jag letade fram ett Youtubeklipp från den fantastiska filmserien The naked gun med Leslie Nielsen, en scen där han spelar en obotligt klantig poliskommissarie som glömmer att lägga i handbromsen så att bilen rullar i väg samtidigt som motorn exploderar och en massa byggarbetare trillar ner från ett hus. Allt går sönder och imploderar i ett synergiskt kaos. Han blir trots detta aldrig medveten om hur fel allt blir och hur socialt missanpassad han är. På opponeringen försökte jag förhålla mig till verkligheten på hans sätt.

Genom att betrakta verkligheten som en komisk, farsartad slapstickshow så erhåller man en distans till den. Den blir en lek, något man står vid sidan av och betraktar och inte kan rå för. Leken tillåter mig vara omedveten om hur pinsamt allt är.

Jag låtsas tills jag börjar tro på min berättelse och genom den slutar jag ta mig själv på sådant allvar. Jag är ju bara en skådespelare i en charad. Jag säger som Bianca Castafiore i Tintin när hon blir tillfångatagen av gerillan: Jag ler åt er kasperteater.

Annonser

Saker jag tänkte på i Belgrad

Krönika publicerad i GP.

En vecka varje juli rullade deras stora bil med tonade rutor in på vår uppfart. Jag hade läst Illustrerad vetenskap jättenoga för att ha något spännande att prata om. Min kusin var min största idol förutom E-type. Han bodde i betongen utanför Stockholm och pratade med långa bolivianskt brutna vokaler och gillade helikopterspel. Hans pappa hade flygcert och ibland åkte vi till morfars nedlagda flygflottilj och tittade på sovande monster i tungmetall i ödsliga hangarer. På vägen dit satt jag alltid i baksätet och studsade till kassettbandet de spelade på repeat.


En gång retade min kusin mig för att jag dansade i bilen. När ordet töntig planterade sig i min hjärnstam för första gången frös kroppen fast i sätet. Jag ägde inga ord som kunde skydda mig från hans blick, jag uppstod i hans ögon.
När han siktade på mig med sitt vattengevär blev jag lycklig, då visste jag att han såg mig. En gång råkade han bränna sig när vi göt tennsoldater. Han kved av värmen och kröp ihop i en liten hög. Jag stod fastfrusen och tittade fascinerat på hans kropp som vred sig i smärta, plötsligt så liten.

Jag reser till Balkan med två vänner. De har grafitgrå kostymer och mörka röster och har bott i hela världen. Mest pratar de om flygplan, vapen och internet och ibland gör de ljudeffekter som låter som tv-spel. När jag blir rädd i flygplanet skrämmer de mig med kraschlandningsljud och den ena säger att motorn låter konstigt och nog har gått sönder.
När vi kommer fram till Belgrad är det varmt och disigt som i en dröm. Betongens urberg välver sig över oss när vi åker taxi på väg mot dansbåtar. Jag ser en svart granskog vid horisonten, vildvuxen som ruinerna i staden. Vi äter långa middagar och de beställer in klar stark sprit som jag sväljer med tårade ögon.
När vi ska gå tillbaka till hotellrummet så tror jag för ett ögonblick att vi är i Ukraina igen. Vi var där för ett år sedan, en höst, en vinter och en vår sedan, men det känns som att det händer nu. Som om inget har hänt med oss sedan dess, nio månader som rasat genom min kropp som en motorväg av förälskelser och glömska.
På sådana här resor är man vid sidan av tiden, det känns lite som när man precis håller på att somna. Då verkar framtid, nu och förflutet befinna sig i samma rum, som om tiden är en djup grumlig sjö snarare än en flod. Livet där hemma känns som något man drömt. Minnen smälter sömlöst samman med det man hoppas ska hända i framtiden, som om den redan hänt. Utan minnet upphör jaget.

Ingen av oss har någon att åka tillbaka till, ingen att smsa innan vi somnar. När det blir natt så mjuknar deras röster och vi pratar tills de domnar bort och jag bara hör bilarna och turbofolkpopen från gatan. Jag somnar alltid sist. Det luktar mjukt av avslagen killparfym och cigaretter och bensin och lukten känns så bekant, som i bilen på väg till flygflottiljen. När de sover så är det som när jag såg min kusin bränna sig när vi göt tennsoldater. De ser så annorlunda ut, som barn eller skadeskjutna djur. Jag vill klappa dem lite och somna bredvid dem men det är inte alls som när man gillar nån kille, det är mer som att ha syskon. Om de slutar andas så vaknar man även om man sover med fönstret öppet mot en vrålande bilväg. Det är något med selektionen i hjärnans förmedvetna filter, jag har läst om det i Illustrerad vetenskap.

Om nykonservativa 80-talister och slackerromantik

Krönika publicerad i Nöjesguiden.

Det finns inget tråkigare än nöjda människor. De längtar inte efter något, de söker inte med blicken på uteserveringarna, de vill bara gå på Sats och lyssna på Robyn och komma hem i tid till sina partners. Och de blir allt fler. På åtta år har antalet nygifta mellan 20 och 24 år ökat med nästan 25 procent,  visar statistik från Statistiska centralbyrån. Etnologer menar att ökningen av gifta under 25 år beror på att fler blivit måna om att ingå äktenskap innan de skaffar barn. Och nej, det var knappast Underbaraclara som startade denna nykonservativa trend. Mer sannolikt är den en reaktion på en eroderad välfärd och och ett nomadiskt vikariesamhälle som får äktenskapet att te sig som en trygg och ekonomiskt stabil liten kuvös. Nu när yrket inte längre ger oss en stabil identitet så försöker vi hitta andra sätt att skriva berättelsen om våra liv.  På sjuttiotalet betraktades bröllopet som en bortglömd gammal sed och vi flyttade ut till landet och försökte bo i kollektiv på någon folkhögskola för att komma nära andra. Nu gifter vi oss och köper en Moccamaster istället.

I det tidiga nittiotalet hann folk inte gifta sig före 35, de var ju upptagna med att åka till Asien och ta research chemicals . Då var det socialt accepterat att slacka tills långt över trettio. Idag anses det lite loligt och misslyckat att vara en planlös backpacker som inte stadgar sig. Då hinner man väl knappast självförverkliga sig, liksom. Jag minns en reklam jag såg på 90-talet som handlade om två ungdomar som satt pratade i telefon och försökte boka in en fika. De misslyckades eftersom båda planerade sina liv efter tv-tablån och inte ville missa några program.  Det var inte en särskilt tidlös tonårsskildring: idag är det pinsamt att se på tv.
På arbetsförmedlingens hemsida uppmanas man betrakta all tid som arbetstid och i arbetssökandet inkludera storytelling och marknadsföring av det personliga varumärket. Vi förväntas jobba hela tiden, inte genom att producera utan genom att vara tillgängliga och anställningsbara.

Det är kanske därför jag älskar slackerromantiken som gör sig påmind i en del filmer och låtar just nu. I Hur många lingon finns det i världen lyckas den obotligt egoistiska slackern Alex ta revansch med sin teatergrupp i New York, trots att han aldrig lyckats behålla ett jobb tidigare.
Det tråkiga är att slackandet genom årtusendena varit förbehållet män som haft en trygg kvinnlig admin någonstans i bakgrunden. Kvinnor har ansetts för ömtåliga för att leva lika nomadiskt som den manliga flanören som cirkulerat runt mellan barer och kvinnor. Därför älskar jag de framtidslösa kvinnorna i Birgitta Stenbergs Alla vilda och Bodil Malmstens Nästa som rör mig. De lever lika vårdslöst och arbetsskyggt som Charles Bukowski i Hollywood. Den nihilistiska Låna pengar med Rebecka & Fiona och Basutbudet befinner sig i ungefär samma tradition. Jag fattade ingenting i början, den lät som ett verk av 90-talister på designerdroger, jag kände mig rädd och gammal. Sedan blev jag överförtjust. Med sina odrägligt nonchalanta röster mässar de repetativt och tonlöst det planlösa hängandets lov.  Den skulle kunna betraktas som en minimalistisk men genial skildring av en samtid då sms-lånet har blivit den nya försäkringskassan och SL-kortet är ett lyxigt medlemskort som bara vissa människor har råd med.

Belgrad min älskling

Några killar ringde in mig på uppdrag till Serbien.  Det var ett förtrollande land i betongruiner med neonskyltar och krigsskadade klubbkids i vräkiga klockor och skarpa kostymer. Musiken på klubbarna var en pikant blandning av serbisk turbofolk och underbara eurotrashhits.

Betongen!!!! den var en demon. monstruöst kylig och funktionell och ornamentbefriad. Jag drömde mardrömmar om den sedan. Plötsligt förstod jag hur psykologin hos folk som blir sexuellt attraherade av byggnader fungerar.

Johannes har varit reseledare och bott i Förenade arabemiraten så han skötte all admin medan jag var upptagen med att fotografera mig själv och maten. Mvh 80-talisten

Vi var i ett 1400-talsfort och chrisk tjatade oavbrutet om hur storslaget Europa är där man känner historiens vingslag jämfört med USA där den äldsta kulturlämningen är Disneyland.

När Johannes höll små miniföreläsningar om europas kulturgeografi så blev jag ”lite trött”.

Allt var så GRÅTT! Jag dog av skönhet. inte som Sverige med sina löjliga färger.

Maten var, eh,…funktionell. Obs vegetarianer ta med er morötter. Vi åt alla måltider i fina bohemkvarteret Skadarlija. Huvudkomponenterna i all mat var kött, gris och djur. #grisfest

När vi var i 1400-talsfortet blev Johannes och Chrisk helt vilda och pratade om att de skulle ha ihjäl olika arméer på tyska och trodde att de var med på medeltiden.

Finns det något gulligare än män som sover? Det borde tryckas upp på vykort, som kattungar.Hela nätterna var vi på olika eurotrashpråmar på floden.  Där dansade samma inhyrda MTV-lightporrdansare som jag såg i Odessa mekaniskt till dundrande euroskräp. En natt var vi på det som taxichauffören med nedlåtande röst kallade ”gupsy bar”, den låg i träsket. En 18-årig tjej  ville hångla upp mig pga min glitterklänning.

ett övergivet gammalt hotell från sovjettiden som ingen vill köpa.  det låg vid en av båtarna vi dansade på. tusen tomma svarta fönster stirrade på oss från betongens urberg medan vi letade efter den billigaste taxichauffören.

Chrisks fantomsmärtor fick honom hungrigt att leta efter internet.

Johannes ondgjorde sig över bildningsförfallet i nationen och försökte lära mig om hur det var på 80-talet innan Google. Då sa jag Jag vet allvarligt inte vad du talar om. Jag har aldrig hört om detta i skolan.

Chrisk är doktorand och såg resan lite som ett bildningsprojekt för ungdomen och förhörde mig på bl a tyska hermeneutikers födelseår. Han sa att jag skulle bli en skam för hela den europeiska bildningstraditionen om jag misslyckas på uppsatsopponeringen på torsdag. – Jaja, nu super vi! sa jag.

I början pratade de bara om flygplan, finanspolitik, Baudrillard, bitcoins och krig. Sedan framåt natten mjuknade de och berättade alla hemligheter.

På klubbarna spelades brutalt funktionell designereurotechno och turbofolk i en melankolisk synergi.

Tystnaden i en ny lägenhet

Krönika publicerad i Helsingborgs dagblad

Varje gång det låter i trapphuset så tror jag att någon är på väg hem till mig. Sedan kommer jag ihåg att jag bor ensam för första gången och att ingen ännu har lärt sig min adress.
Det tog mig tjugotre år innan jag vågade bo själv. Efter Ängelholm flydde jag snabbt in i den trygga tvåsamhetens kuvös och bodde på 24 kvadratmeter med samma person i två år.
Tvåsamheten är en trygg liten värld som man lätt blir lite institutionsskadad i. När han lämnade vår lägenhet för sista gången så skrek tystnaden mellan väggarna och avståndet mellan dem kändes enormt. Snabbt flydde jag till en ny stad och ett kollektiv där någon alltid var hemma. Det var där jag försiktigt började tycka om tystnaden när dörren slog igen och någon gick hemifrån.
Nu har jag bott en vecka i en ny stad och ett nytt kvarter som jag bara sett i lyxiga homestageade bostadsannonser förut. Bostadssituationen i den här staden är ungefär som på 1600-talet när man bodde åtta personer i ett rum. Alla smyger med att de bor svart och måste låtsas vara flickvän till någon för att få bo kvar. Jag hade bara med mig två Ikeakassar med grejer när jag flyttade in, beredd på några år av tvåmånaderskontrakt.
De första två dagarna här var mycket långa. Jag vaknade hela tiden på nätterna eftersom det verkar ljusna tidigare här. Ljuset var så vitt och starkt, det värkte i ögonen när jag försöker somna om. Jag sökte efter ljudet av någons sovljud ifrån rummet bredvid men väggarna var för isolerade. De jag känner var bortresta på en festival. Jag scrollade mig till sömns på twitter och bloggar där alla verkade göra roliga och spännande saker med varandra. Man blir så kantig när man är själv ett par dagar i en lägenhet, tankarna så bråkiga och högljudda och man blir så kladdigt angelägen.
Ibland tycker jag att det verkar som att uteliggarna i Stockholm för livligare samtal med sig själva än vad de gjorde i Göteborg, det är som om deras röster hörs högre och deras syner är mer verkliga. Eller så är det bara som att deras sjukhet blir så mycket mer framträdande i en stad där alla ser socialt hygieniska och representativa ut och verkar vara på väg någonstans.
Efter två dagar blev jag äntligen bjuden till något och gick dit. I den höga musiken hördes inte tankarna längre och jag löstes upp bland alla nya människor. Den kvällen insåg jag att nästan alla i Stockholm är inflyttade, ensamkommande flyktingar. I Göteborg står alla och maler på om Håkan och 90-talet med sina gymnasiekompisar med ansiktena vända inåt i små cirklar. Här letar alla efter någon.