Samtliga tidningar varnade mig för hur PROVOCERANDE och RADIKALT performancet Snow white på Inkonst skulle vara. det gör mig så trött på medias fixation och överanvändning av ordet provocerande. jaha liksom, de medverkande kissade och hade sex med dildos på scen, k-k-kära nån då. när man är van vid att gå på väldigt queera fester där man bokstavligen talat snubblar över strap-ons och dildos på golvet, och har blivit matad med sex på teve sedan nioårsåldern med big brother och dess variationer, så känns det inte så omruskande att titta på sex på scen som medierna vill påstå. det är säkert jätteradikalt för somliga publikkretsar – säkert i USA, där offentlig nakenhet är förbjuden enligt lag och homosexualitet fortfarande betraktas som en synd i vissa stenåldersstater. Men i en upplyst del av malmö…njet. Snarare desperat efter att generera reaktioner hos publiken. det som möjligen provocerade mig var att största delen av showen bestod av oändliga karaokeversioner av smöriga hemska åttiotalshits som väl skulle illustrera billigheten och monotonin i återvunnen maskinell kärlekslyrik.
de var en veritabel plåga och pågick i all oändlighet till helt bisarr volym. jag har fortfarande tinnitus, och det faktum att folk höll för öronen trots öronpropparna är väl ett rätt tydligt tecken på att ljudet hade kunnat vara rätt mycket lägre utan att göra upplevelsen sämre. artisterna skällde ut de personer ur publiken som vågade svara när de tillfrågades om de tyckte att den tjugominuterslånga karaokesessionen var tråkig. – Ja, jag hade väntat mig att ni skulle onanera på scen för så stod det på hemsidan, sade någon i publiken, vilket gjorde huvudpersonen Ann Liv Young väldigt arg. Då kändes det hela som ett ganska smart practical joke, en illustration av hur folk dras som flugor till en show där ordet masturbation står i presentationen på hemsidan. det ritar om konstens blueprint, mixtrar med skådespelarnas privata jag och deras artistjag, gröper ur det goda det sköna och det sanna. jag tycker faktiskt att det är en ganska bra idé att fråga publiken vad den vill se. hur ofta får man den chansen? varför ska man som publik alltid vara passiv mottagare?
jag gillade hur de monotona smörlåtarna tangerade med att artisterna smörjde in plastkuken i honung och grädde innan den skulle penetrera, det blev en fin ironi över hur musikindustrin profiterar på sex förklätt med romantiska, klibbiga metaforer, hur känslor och sex devalveras och urvattnas insmörjt i socker. Att de hade mekaniskt, smärtsamt plastsex till flåsig hiphop illustrerade det äckel man kan känna över medias hjärntvättande återvinnande av implicita ojektifierande sexanspelningar, smack that on the floor. men min inställning till det här performancet lutar fortfarande åt en kejsare utan kläder. det är för osubtilt! symboliken är så uppenbar. utförandet skriker efter att vara riktig feelbad, att aningslöst och nonchalant provocera, att göra publiken rädd och undra vad som egentligen försiggår. och karaokenumren var verkligen på tok för långa.
Isabelle Ståhl - istället för sömn 