Jag genomlider ännu ett ”Sommar i P1″ där en nöjd och genomhygglig entreprenör framför en monolog om hur tacksam och lycklig den är. De senaste åren har programmet blivit en annonsplats där svenska tv-profiler och företagare kan göra reklam för sina verksamheter och berätta om sitt stora patos för medmänsklighet, familjen och entreprenörskap.
Med några viktiga undantag, där Maja Ivarsson och Kristian Gidlund bör nämnas, brukar det låta så här: ”Jag blev utsedd till årets stockholmare två år i rad. Jag fick beröm av kungen för att vara en god förebild för befolkningen. Jag fick all kärlek jag behövde. Vilken upplevelse det var för mig att stå inför 25000 personer och sjunga. Jag hade en lycklig barndom hemma i Skåne. Allt gick jättebra. Sådan är entreprenörens väg – sällan är den rak. Jag fick spela i elitserien i Frölunda. Jag har aldrig haft någon ångest eller dåligt samvete, jag sysslar med välgörenhet för att det är roligt. Jag var bara 12 år när jag vann en underbar talangtävling. Vi klättrade i träd och badade i ån. Jag bekymrar mig mycket om övergödningen av Östersjön. Jag vill skapa jobb. Jag är tacksam och glad. Jag förstod att det var dags att göra något. Jag åkte skytteltrafik mellan morgonsoffor och intervjuer. Jag hade aldrig kunnat ana hur det skulle bli. Jag kände ett stort ansvar för laget. Jag var fortfarande den helt vanliga femtonåriga Anton Abele.”
Sedan bryts pratet för Bo Kaspers.
P1 har varit en skyddad oas i ett medieklimat där underhållning alltid går före skönhet, dialog, komplexitet och mörker. ”Sommar i P1″ tyder tyvärr på att kanalen likt SVT1 anammat underhållningsindustrins idé om att det är personen som räknas, inte hur vackert och intressant den formulerar sig om livet.
I Tyskland gav dagstidningen Die Zeit i juni ut en 47-sidig bilaga om livsfilosofi. Något liknande är naturligtvis otänkbart i Sverige, här läser vi hellre om trädgårdsmöbler, livsstilsboenden och tv-profilers lyckliga barndom. ”Livsfrågor” associerar vi till KBT-terapi, tidningarnas frågespalter och Paulo Coelho. När man talar om ångest, främlingskap, tomhet och livets absurditet, som någon av sommarpratarna försökt sig på, är det alltid i imperfekt. Allt som är svårt måste för länge sedan ha övervunnits för att få plats i livsberättelsen.
”Sommar i P1″ erbjuder likt Kissies och Blondinbellas bloggar ett tomt, repetitivt småprat om ett smärtfritt, stiliserat liv. Jag kvävs av bilder, tomma tecken, copytexter och slogans, mätt och däst som efter snabba kolhydrater.
Likt god litteratur ska public service ge oss något vi inte visste att vi behövde. ”Sommar” ger mig något jag lika gärna kunde ha läst i tidningen Kupé.
Den här texten publicerades i Expressen Kulturs pappersupplaga.
Isabelle Ståhl - istället för sömn 
Det stämmer. En sak jag också reagerar på (och mot) i år, är att programmen blivit mer formmässigt formaterade. Först en prata, så presentation/ID och låt. Jag förstår varför de har stramare tyglar, men… Det är liksom… trist.
”Vi klättrade i träd och badade i ån.” 😀
Den där Zeit-bilagan var väl iofs sådär. Rätt fisig och extremt riktad till en borgerlig, filosofikunnig medelklass.
Sen tycker jag entreprenörshighfiveandet är helt jävla galet i tyska tidningar. Det går inte ett nummer utan att de ger ett stort porträtt på nån (nästan alltid) företagar-man som hatar fackföreningar, vars pappa byggde upp företaget, som nu är störst i världen, och det är så fint att kunna skänka så mycket pengar till barn som vill spela basket i Georgien osv osv.
Men visst, lite oftare än här så finns det med en estetisk dimension. Det finns i alla fall en ambition.
mjo, tycker att fler kontinentala existensfilosofer kunde lyfts fram i Zeit-bilagan i stället för en mängd etik och moral-tråkmånsar. men texten om Illouz, eller var den kanske till och med av Illouz, gillade jag.
ja, deprimerande.