Etikettarkiv: panikångest

När kroppen inte samarbetar

Jag var illamående av nervositet inför panelsamtalet om tidskriftsstöd på Tidskriftsverkstaden i lördags kväll. Hjärtklappning, kallsvettig, svimfärdig på tunnelbanan, hjärnan kunde inte processa vad folk sa till mig. Det släppte aningen när jag väl satt i panelen men kroppen kändes fortfarande obekväm, händerna for okontrollerat upp i håret och ansiktet för att dölja och skydda, hur jag än satt kändes det som att någon dålig sida exponerades.  Det kändes nästan värre än innan grejer i radio och teve, det här var så mycket intimare och alla ord framträdde tydligare mot tystnaden. Det fanns högre krav på att vara en motor och driva samtalet framåt: jag gillar att vara en kommentator. Minnen från gymnasiets redovisningstrauman dök upp, en gång sade en tjej i klassrummet att det var tråkigt att lyssna på mig när jag redovisade eftersom jag var så dålig.

När jag pratade om nervositet med några gamla bekanta för en tid sen var det någon som misstrodde mig när jag berättade om nervositeten och dess starka likheter med klaustrofobisk panikångest.  Att bita ihop tills det gick över var hennes ordination. Det är svårt att bita ihop när kroppen slår bakut och inte samarbetar. Jag är min kropp, jag är min hjärna, mina händer och mitt ansikte, ändå känns kroppen ibland som en överflödig, motsträvig bieffekt av mig som bara förstör. Som får rösten att svikta och hjärtat att rusa och adrenalinet att sticka i fingrarna och fylla alla utrymmen så att det känns som att jag inte får plats. Mardrömstankar på att vara svarslös och inte ha något att säga och vara otillräcklig far genom mig. Så här blir det gång på gång, trots att jag hittills aldrig blivit svarslös i en debatt. Kroppen lär sig aldrig att det inte väntar en sabeltandad tiger bakom hörnet, den fortsätter att spruta ut sina rudimentära fight or flighthormoner.

Förutom problemen med mina svaga nerver så är jag ofta tveksam till att ställa upp i debatter av rädsla för att inte vara tillräckligt insatt. Jag är rädd för att det blir pinsamt om jag kommer dit och kanske bara har anekdotisk kunskap att bidra med. Men anekdotisk kunskap är faktiskt även den viktig och ger kött till samtalet.  Det är så typiskt kvinnligt att tacka nej bara för att man inte har fullständig kontroll över hur man kommer att framstå och vad som kan tänkas krävas av en. Jag väljer hellre att förutsätta att jag är kvalificerad och kanske göra bort mig än att inte ställa upp alls i rädsla för att inte vara tillräcklig. Nästa vecka håller jag, Brit Stakston och Fredrik Skavlan med flera föreläsningar för 200 personer på Högskoleverkets informatörskonferens på KTH . Jag är redan dödsrädd, men tänker att jag kan inte göra något annat än att öva och gå dit. Tipsa förresten gärna om ni vet några bra antinervositetstaktiker (och fyi så känner jag redan till betablockerare).

Annonser

Det hemliga och fula

atarax

Jag fick värre tinnitus förrförra veckan på Inkonst-performancet Snow white. detta  ledde till en helt otippad ångestkarusell av panikattacker, akuten, psyket, lugnande medel och aptit-och -sömnlöshet. jag har aldrig haft något av det nämnda innan så det var en tämligen ovan och otrevlig upplevelse, om än intressant som antropologiskt studium. jag mår mycket bättre nu, suset och pipet hörs bara när det inte förekommer bakgrundsljud och när jag tänker på det, hjärnans selektiva förmåga är enorm.  efter det här är allting plötsligt så bekymmerslöst. allt man såg som motgångar förut är ingenting nu. plötsligt känner jag en svårbeskriven sympati för alla som tar hemliga piller för nåt som man inte pratar om. och dom är många,  de som dövar sig med något utan att berätta. må dåligt är okej fast inte att visa känslor. att vara personlig belönas, men att vara privat privat är bara skamligt, som linna skrev. jag brukar säga hurtfriska saker som att jobbiga perioder gör en starkare, men jag vet inte riktigt längre. det är väldigt, väldigt otäckt att inte ha kontroll. att inte ha någonstans att ta vägen eftersom kroppen och jaget framkallar klaustrofobi. jag minns i ängelholm. det var tre killar som tog livet av sig på högstadiet, jag förstod inte hur döden kan vara ett alternativ då men nu gör jag det. de lärde sig förmodligen aldrig att yttra känslor i ord, och då blir utvägarna få. den där förbannade stoicismen. det är så viktigt att prata med någon. bara att en vän berättade att hon har mycket värre tinnitus än jag men nästan aldrig tänker på det eftersom hjärnan sorterar bort ljudet gjorde så mycket för mig.

det är i såna här perioder som ostig musik som parodierar skräck, medicinska övergrepp och maktlöshet blir viktig.