De senaste veckorna har glidit förbi i ett värmekvavt rus av socker, vin och adrenalintillförsel när redaktörer velat använda mina texter. på natten drömmer jag om att jag kör bil fort, fort utan att kunna stanna och blir jagad av arga män i traktorer och redaktörer som ropar att jag har glömt deadlines. på dagarna förvirras jag av märkliga tillbakablixtar som både kan vara sådant jag upplevt på fyllan och i drömmar. hjärnan kan inte filtrera.
jag vaknar nästan jämt klockan fem eller sex och kan inte ligga kvar. leds som en insekt till det elektriskt blå dataljuset och börjar skriva. misslyckas fatalt med att diska och torka upp saker jag spiller på golvet och allt annat som krävs när man inte bor själv, får dåligt samvete. försöker kompensera genom att vara rar och älskvärd och känner mig klyschigt otillräcklig.
eftersom skrivandet alltid har varit det roligaste i hela världen för mig (förutom att bli full och att äta) så har jag haft svårt att inse att det faktiskt kan generera inkomst, att jag faktiskt nästan livnär mig på det helt i nuläget. egentligen är det otroligt att kunna tjäna pengar på att göra något så tillfredsställande som att producera immateriell egendom, att folk faktiskt kan leva på att göra konstinstallationer och musik och texter om artonhundratalsfilosofer. den kreativa processen är kriminellt härlig, det är verkligen som att föda barn, när man glidit in i skrivflödet så ger varje lyckad formulering en meningsfullhetsinjektion. varje välgjutet ord som man applicerar i textmassan är som en perfekt basgång mot en gitarrslinga som får endorfinerna att ejakulera i blodet. Det känns lite som att äta när man är hungrig. Instant pleasure.
Men långfilmernas dramaturgi har internaliserats i mig och jag tänker hela tiden att jag inte borde känna mig så lugn och nöjd, för när det går som bäst för huvudkaraktären så knackar mördaren på. Att jag måste vara tacksam och strävsam och inte förhasta mig i min glädje, att jag måste böja mitt huvud inför försynen. Dumma amerikanska draman. Det liksom trubbar av en att vara rädd att förlora saker. Oavsett om det är pojkvänner eller frilansuppdrag. Den inkorporerade jantelagen viskar att man inte ska få hybris för att det straffar sig och att man failar om man tror för mycket på sig själv.
Och då börjar det kännas som att inget är nog, att man måste fortsätta prestera sitt yttersta medan man har det där flytet, för det säger ju alla självhjälpsböcker. Men jag tänker inte göra saker perfekt. Redaktörsjobbet känns som något man borde göra bättre än alla andra någonsin har gjort det men jag tänker göra det bra, inte perfekt. För det är en så typisk duktigflickagrej att inte nöja sig med bra.
En gång på gymnasiet befann jag mig i emotionell istid och höll på att explodera av frustration hela tiden av allt som jag inte kunde få. En dag åkte vi på studiebesök till en moské i ett novemberdimmigt malmö och lyssnade på en imam. Det var så tyst och stilla därinne och människorna rörde sig långsamt som i en dröm. Imamen sa något om att det var menlöst att leka Gud. Det gick liksom rakt in i mig, plötsligt förstod jag hur det låg till. Det är ingen idé att försöka ha kontroll över allt, för det har man inte. Plötsligt måste tidningen man skriver för göra nedskärningar eller så bestämmer sig den man brukar ligga med för att den inte tycker det är spännande längre. Mycket i livet är kausaliteter som man kan reglera själv, mycket är bara en pinball map.
Hemingway sa något om att allting som vi äger har blivit oss tillskänkt. Jag gillade inte den tanken förut, för nästan allt jag besitter tycker jag liksom att jag har jag hämtat själv, från pojkvänner och lägenheter till krönikörsjobb. Men samtidigt hade inget av det blivit verklighet om de som bestämt inte gett med sig.
Men jag tycker att man måste kunna ha förväntningar även om de kanske inte alltid uppfylls. Man måste få känna sig glad och hybrisberusad och bäst i världen ibland. man känner sig ju värdelös minst lika ofta i den här hemska och härliga branschen.
Elin har precis skrivit ett superbt inlägg om liknande känslor, det fick mig att våga posta det här utkastet. olikt markus krunegård tror jag faktiskt inte att tacksamhet alltid är svaret. Man måste kunna känna sig förtjänt av det man gör utan att hela tiden böja sitt huvud i ängslig underdånighet inför de höga makter som tillskänkt en möjligheten att göra det man älskar. Man måste tillåta sig att inte hela tiden vara rädd för att förlora allt, man vågar ju inte vara glad för det man uppnått då.
ibland tänker jag att det är en svår balans mellan att inte underskatta sin förmåga att skapa sig själv och att släppa kontrollen. kanske handlar livet om att lösa problemet som ligger framför en just för tillfället. kanske borde man bara försöka ta en dag i taget.
Isabelle Ståhl - istället för sömn 