Monthly Archives: augusti 2009

Jävla John Blund

artwork_images_424121842_202360_alphonse-mucha

Den här helgen hade jag tänkt ägna åt lugn och rekreation och insamlande av den stressiga veckans förlorade sömntimmar. Det var en mycket naiv föreställning.

Fredag natt. Säger nej till alla fester och somnar duktigt vid tiotiden. Success! Trodde jag.

05 00: Drömmer alla de vanliga mardrömmarna om att jag blir bedragen, våldtagen, mördad, utfryst, överkörd, bränner mig på brännmaneter, att min pojkvän är otrogen, att alla hånskrattar åt min senaste ledare och att någon lurar mig på en SJ-biljett för 18 000 och att jag slår personen hårt som hämnd. Dessvärre slår jag tydligen robert i sömnen och ger honom en omild start på dagen. Kan inte somna om, går upp och skriver istället.

Lördag natt. Säger nej till alla fester och somnar elva. Nu jävlar, mr sandman, tänker jag.

02 00: Robert kommer hem från en fest och jag blir till hans stora förtret klarvaken på några sekunder. Börjar prata ivrigt om att jag vill ha en katt, eller helst flera. Jag lovar honom att han kan få döpa den efter nån gammal kung eller någon annan historisk person om han bara ger med sig. ”Det blir det ingenting med” säger han och inser att han precis gjort mig ännu mer motiverad till att hålla ett brandtal i två timmar om vår kattadoption. När han äntligen lyckats somna så går jag in i köket och börjar rota högljutt bland maten i kylskåpet. Jag råkar sätta mig på honom när jag återvänder till sängen och tänker att det inte gör något att jag äter bröd i sängen och smular lite, det känns ju så hemtrevligt då. En timme senare känns det som att ligga i ett grustag. Börjar fundera på blogginlägg och texter och rullar runt lite i sängen för att göra det bekvämare. Robert grymtar argt.

LuisRicardsFalero_AFairyUnderStarrySkies_Large

Är det någon läsare här som kanske har erfarenhet av sömnstörningar och mardrömmar och sånt och kan ge mig några tips på hur man får kroppen att samarbeta och sova drömlöst och oavbrutet en hel natt? Det vore användbart.

Åtkomst nekad

fri_mornin

Jag vågar inte riktigt gå på den där lägenhetsvisningen på måndag. För om jag inte får lägenheten så kommer det att kännas så smärtsamt tänka på hur odrägligt perfekt livet hade blivit i den. Det är som när man inte vill tacka ja till hangupens sms-inbjudan till att avsluta en fredagnatt ihop vid tretiden på morgonen. man vill inte gå hem till honom och känna den olidligt trygga hemmalukten när man kliver in i den morgongrå hallen och hans listigt valda primathjärne-aktiverande parfym och spritlukten som man lärt sig gilla.

det är liksom för jobbigt att höra honom spola vatten i kranen i badrummet medan man ligger och väntar i hans säng och lyssnar på ljuden från lägenheten ovanför och tittar på hans tavlor och böcker och undrar varför han har valt just dem, varför man ibland har exakt likadan smak som någon. och man smyger ut i det ikealjusa köket och ser resterna av en stor middag som han har lagat åtta timmar tidigare till sina många och nära vänner, människor som man aldrig kommer att få träffa eftersom man inte är en del av hans officiella liv.

932027104_5e0f53aa9c_o

och man tittar ut på vinterträden på innergården och tänker att man skulle kunna vakna vid den här tiden varje morgon om man fick bo här bara för att få se hur vackert det är när den röda obevekliga novembersolen vaknar över de sovande husens  brinnande fönsterrutor och drar förmiddagen och hejdåandet närmare.
och man glider tillbaks i sängen precis innan han kommer och låtsas som att man fortfarande är full och börjar håna hans musiksmak och val av plansch på vardagsrumsväggen fastän det är så jobbigt att ljuga.

Ytterligare bevis på allas dumhet

3447786819

Jag blir desillusionerad av att hålla mig uppdaterad om vad som händer i världen. På tv4-nyheterna framkom idag att:

  • Christer fuglesang tjatar om att få åka upp i rymden igen trots det uppenbart omöjliga och meningslösa med detta. Jag menar, hur kul kan det vara? Som en öken fast kallt och utan mat. Varför kan han inte bara knarka istället?
  • Sjöbo kommun har producerat en turistbroschyr för Sjöbo som inte innehåller några bilder från Sjöbo. ”Det viktiga är att bilderna SKULLE kunna ha varit tagna i sjöbo”, säger kommunen och menar att det är mer en ”bilderbok” än en turistbroschyr.
  • En moderat i helsingborg vill kunna arrestera och bötfälla folk som tappar pappersbitar på marken. Staten är förtjust i förslaget. Det roliga är att det är samma moderat som påminner om sektledaren i true blood.
  • SD har fler sympatisörer än någonsin och nijmegenmarschen-medaljören Björn söder är inte tjock längre utan istället rosa, vilket säkert kommer att skapa ännu mer förtjusning hos den lättlurade dumma pöbeln.
  • Malmö kommer att arrangera melodifestivalen nästa år.

Error

Okej. Jag förstår inte riktigt hur jag ska hinna skriva ledare, samla in material, skriva en featureartikel, göra två intervjuer, göra bankärenden, äta plankstek, bli full, gå på smygläsning, blogga, ordna upp min ekonomi, skriva en uppsats på elva sidor, bete mig anständigt mot omvärlden, diska och skriva en krönika innan veckan är slut. Jag försöker tänka att jag hellre vill det här än att jobba på bondgård eller i ett gruvschakt. Här är iallafall någon som kan illustrera min stora förvirring och stress inför situationen:
img_0903

En katt med majsstärkelse.

Ge ut en roman or die trying

8645397

bild härifrån.

Eftersom staten inte verkar ha avlyssnat och lytt mina twitteruppdateringar om att jag anser att alla bostadsrätter borde exproprieras och bli hyresrätter så har jag inget val. Jag måste antingen ockupera en tvåa på möllan eller bli rik så att jag kan köpa en. jag kan inte köpa en katt annars, för de måste tydligen ha ”minst tjugofem kvadratmeter” lebensraum enligt statens idiotiskt mesiga riktlinjer. Så alltså gäller det att tillskansa sig väldigt mycket pengar på kort tid. Jag tänker att det ultimata vore att skriva en bestseller som innehåller allt som folk brukar gilla i böcker, då kan man inte misslyckas! Som opium.

Det här är vad folk (dvs alla utom Malte Persson och Jonas Thente) brukar gilla:

  • Hjältar baserade på Jan Guillous personlighet.
  • Onda hemliga sekter med dvärgar och vatikanen.
  • Ensamma kvinnor som träffar snygga läkare i snabbköpet som visar sig vara nyskilda prinsar av ett litet okänt europeiskt land.
  • Partikelaccelleratorer som kan spränga hela världen.
  • svensk pittoresk landsbygd med en deckargåta där detektivarbetet bedrivs genom att deckaren ensam går runt och gnäller över samhällsutvecklingen medan författaren gång på gång skriver ”Det var något som gnagde på Wallander— en pusselbit som vägrade att falla på plats” — tills pusselbiten på sidan 423 plötsligt faller på plats och fallet är löst.
  • Barn det är synd om.
  • Barn det är synd om men som mot alla odds tar sig ur misären, hämnas på de onda föräldrarna och skriver en bestseller.
  • Deckargåtor där mördaren tar detektivens barn, fru, flickvän, moster, brylling osv. som gisslan för att skjuta upp upplösningen på den platta deckargåtan ytterligare tvåhundra sidor. (Tack David Nessle för citatet btw)
  • kvinna från valfritt muslimskt land som inser att hon är förslavad av den ondskefulla muslimska kulturen och flyr till den ädla, fredliga västvärlden och blir supermodell istället för att valla får i öknen.
  • folk som har knarkat men blivit självkänslaterapeuter och fascistiska renlevnadsmänniskor.
  • Karaktärsbeskrivningar som får Musse pigg att framstå som subtil och mångfasetterad.
  • En huvudperson som bara råkar vara exakt likadan som författaren men med någon detalj ändrad för att få denne att framstå som mindre egokåt; typ att karaktären är en fattig banjospelare på sjuttonhundratet istället för ett odrägligt stockholmskt mediedrägg.
  • kvinnor som råkar göra något JÄTTEPINSAMT inför den presumtiva tillkommande men sedan går ner i vikt och får honom att inse att hon duger trots allt.
  • Intelligenta och sensuella kvinnor med fallenhet för datakryptering, tjocka tyskar som gillar korv, bredaxlade manchesterkavajmän med barndomstrauman, amerikaner som bara bryr sig om pengar, läs en Dan brownbok och fyll i valfri stereotyp själv.
  • landskapsbeskrivningar som låter som tagna ur en resebroschyr.

Aldrig fucka upp

DSC01725

De senaste veckorna har glidit förbi i ett värmekvavt rus av socker, vin och adrenalintillförsel när redaktörer velat använda mina texter. på natten drömmer jag om att jag kör bil fort, fort utan att kunna stanna och blir jagad av arga män i traktorer och redaktörer som ropar att jag har glömt deadlines. på dagarna förvirras jag av märkliga tillbakablixtar som både kan vara sådant jag upplevt på fyllan och i drömmar. hjärnan kan inte filtrera.

3448015351_325878239b_o

jag vaknar nästan jämt klockan fem eller sex och kan inte ligga kvar. leds som en insekt till det elektriskt blå dataljuset och börjar skriva. misslyckas fatalt med att diska och torka upp saker jag spiller på golvet och allt annat som krävs när man inte bor själv, får dåligt samvete. försöker kompensera genom att vara rar och älskvärd och känner mig klyschigt otillräcklig.

eftersom skrivandet alltid har varit det roligaste i hela världen för mig (förutom att bli full och att äta) så har jag haft svårt att inse att det faktiskt kan generera inkomst, att jag faktiskt nästan livnär mig på det helt i nuläget. egentligen är det otroligt att kunna tjäna pengar på  att göra något så tillfredsställande som att producera immateriell egendom, att folk faktiskt kan leva på att göra konstinstallationer och musik och texter om artonhundratalsfilosofer.  den kreativa processen är kriminellt härlig, det är verkligen som att föda barn, när man glidit in i skrivflödet så ger varje lyckad formulering en meningsfullhetsinjektion. varje välgjutet ord som man applicerar i textmassan är som en perfekt basgång mot en gitarrslinga som får endorfinerna att ejakulera i blodet. Det känns lite som att äta när man är hungrig. Instant pleasure.

788px-JWW_TheLadyOfShallot_1888

Men långfilmernas dramaturgi har internaliserats i mig och jag tänker hela tiden att jag inte borde känna mig så lugn och nöjd, för när det går som bäst för huvudkaraktären så knackar mördaren på. Att jag måste vara tacksam och strävsam och inte förhasta mig i min glädje, att jag måste böja mitt huvud inför försynen. Dumma amerikanska draman. Det liksom trubbar av en att vara rädd att förlora saker. Oavsett om det är pojkvänner eller frilansuppdrag. Den inkorporerade jantelagen viskar att man inte ska få hybris för att det straffar sig och att man failar om man tror för mycket på sig själv.

Image3

Och då börjar det kännas som att inget är nog, att man måste fortsätta prestera sitt yttersta medan man har det där flytet, för det säger ju alla självhjälpsböcker. Men jag tänker inte göra saker perfekt. Redaktörsjobbet känns som något man borde göra bättre än alla andra någonsin har gjort det men jag tänker göra det bra, inte perfekt. För det är en så typisk duktigflickagrej att inte nöja sig med bra.

Image1

En gång på gymnasiet befann jag mig i emotionell istid och höll på att explodera av frustration hela tiden av allt som jag inte kunde få. En dag åkte vi på studiebesök till en moské i ett novemberdimmigt malmö och lyssnade på en imam. Det var så tyst och stilla därinne och människorna rörde sig långsamt som i en dröm. Imamen sa något om att det var menlöst att leka Gud. Det gick liksom rakt in i mig, plötsligt förstod jag hur det låg till. Det är ingen idé att försöka ha kontroll över allt, för det har man inte. Plötsligt måste tidningen man skriver för göra nedskärningar eller så bestämmer sig den man brukar ligga med för att den inte tycker det är spännande längre. Mycket i livet är kausaliteter som man kan reglera själv, mycket är bara en pinball map.
Hemingway sa något om att allting som vi äger har blivit oss tillskänkt. Jag gillade inte den tanken förut, för nästan allt jag besitter tycker jag liksom att jag har jag hämtat själv, från pojkvänner och lägenheter till krönikörsjobb.  Men samtidigt hade inget av det blivit verklighet om de som bestämt inte gett med sig.

59

Men jag tycker att man måste kunna ha förväntningar även om de kanske inte alltid uppfylls. Man måste få känna sig glad och hybrisberusad och bäst i världen ibland. man känner sig ju värdelös minst lika ofta i den här hemska och härliga branschen.

348711113_8c016e06e2_o

Elin har precis skrivit ett superbt inlägg om liknande känslor, det fick mig att våga posta det här utkastet.  olikt markus krunegård tror jag faktiskt inte att tacksamhet alltid är svaret. Man måste kunna känna sig förtjänt av det man gör utan att hela tiden böja sitt huvud i ängslig underdånighet inför de höga makter som tillskänkt en möjligheten att göra det man älskar. Man måste tillåta sig att inte hela tiden vara rädd för att förlora allt, man vågar ju inte vara glad för det man uppnått då.

ibland tänker jag att det är en svår balans mellan att inte underskatta sin förmåga att skapa sig själv och att släppa kontrollen.  kanske handlar livet om att lösa problemet som ligger framför en just för tillfället. kanske borde man bara försöka ta en dag i taget.

Mer slapstick än Mr Bean

Detta har jag lyckats med under stockholmsvisiten:

DSC01732

Dessutom så råkade jag visst missa stolen och sätta mig på golvet när jag skulle hälsa på piratpartiets ledare.

Nåja, det var emellertid mycket trevligt , nätseminariet med Juliagruppen likaså. Jag tror det var Nicklas Lundblad som pratade om hur internet riskerar att bli som ett begränsat stuprörssystem om lobbyisterna får som de vill. Om tre veckor fortskrider tredjebehandlingen av telekompaketet, som kommer avgöra hur internet ser ut för all framtid. Som jag skrev för en tid sedan så vill jag se internet som ett vindlande vidsträckt landskap utan godtyckliga stängsel som staten sätter upp (that is not internet, som Jérémie Zimmermann sa.) och chrisk har rätt när han säger att internet riskerar  fjättras i kabelteveliknande tvångskonfigurationer. Vi måste reagera (tjata) så att det inte blir så. ibland önskar jag att jag hade varit med på åttiotalet. innan staten fattade vilken potential som fanns i de där små hemliga nätverken som spirade i stenåldersdatorer och beslöt sig för att lägga vantarna på dem.