Monthly Archives: januari 2009

Sadist-ungdomsmottagningen

deathstars1

Det finns inget bättre än hårdrocksband i fascistuniformer som sjunger om sadistiska medicinska experiment, droginjektioner och smärta. Men i verkligheten är det inte så roligt, insåg jag i förmiddags.

Redan när gynekologen lömskt sade att det inte skulle göra ont visste jag att hon ljög. Så sa de nämligen när jag skulle sätta in spiralen och då svimmade jag två gånger av smärta. Ge mig något vasst verktyg så att jag kan skada mig 0ch kicka igång noradrenalinet, tänkte jag, det kapar kommunikationen mellan neuronerna som tar emot smärtan. Noradrenalinet är som en naturlig opiat och mycket effektivare än de mesiga artificiella smärtdämpare som ungdomsmottagningen erbjudit mig när jag haft så svår mensvärk att jag inte kunnat gå.

När hon tog fram de långa rörliknande instrumenten av hårdplast och metall aktiverades hjärnans betingade fight and flighmekanismer nästan direkt. Kroppen hamnar i ett inbillat trauma och tror att den är utsatt för ett hot, det är inte farligt, intalade jag mig själv och försökte se martyrlik och stoisk ut.

– Du har inte ont egentligen, det är bara inbillning, sade hon och körde upp något iskallt av metall i min livmoder. Jag försökte framgångslöst tänka på söta kaniner som hoppar omkring i mjukt gräs.

-Jahapp, spiralen sitter väldigt fel och har gjort det länge, det betyder att du kan ha blivit gravid och fått utomkvedshavandeskap, nu måste vi ta ut spiralen, sade hon som om hon pratade om vad det skulle bli till mat ikväll. – Vi har ju gjort minst två undersökningar den senaste tiden, varför upptäckte ni inte det då? varför gav ni mig inget ultraljud då som jag faktiskt bad om? frågade jag utmattad.

Hon svarade inte utan började långsamt lirka ut den trassliga, avlånga metallkonstruktionen ur mitt inre.

Det är ju säkrare att googla fram sin diagnos än att lyssna på ungdomsmottagningsamatörerna. En vän till mig som gick hos dem fick operera bort sin hjärtklaff och ligga på sjukhus i två månader för att de inte diagnostierade hennes abortorsakade infektion i tid.

Varför tycker man att smärta, sprutor och sadism är så bra i låttexter, men blir livrädd när man hamnar i verklig konfrontation med dem?

Nattaxi mot glömskan

cdk2


Hur många gånger har man inte suttit i en taxi med någon som man inte ens kan namnet på men som i stroboskopljusets låtsasljus påminde om någon väldigt bekant men förlorad? Och sett vinterträd och höga hus och nattljus blixtra förbi utanför rutorna och känt vinet dränka alla hål i kroppen där något fattas. Och tänkt att hela scenen är som en Roy Lichtensteinmålning, gesterna och ansiktsuttrycken så svala och stiliserade och håret ligger perfekt och leendena signalerar ett ömsesidigt standardbeslut som man slutat bli förvånad över. Och man vet precis vad som väntar, en snabb husesyn genom en okänd ikeainredd lägenhet för att kontrollera hur kreddiga böcker det finns i bokhyllan, några minuters kallprat i ett kök som inte alls liknar det man var van vid. En låt på huvudet som får det hela att påminna om en musikvideo man sett väldigt många gånger.

Sedan en annan kropp och ett nytt sovrumstak och nya ljud i de susande rören ovanför.

I gränslandet mellan sömn och vakenhet så luras man nästan till att tro att personen bredvid är den man vill att han ska vara.

En lagom dos.

Wikipedia och jantelagen

Det värsta jag vet förutom möjligen barnprostitution är när man finner en okänd briljant skribenttalang  i en tidning någonstans och sedan upptäcker att vederbörande inte har någon wikipediasida. Inte nog med att man ilsknar till över det faktum att ännu en konkurrent kan läggas till fiendelistan, dessutom har idioten inte  vågat  lägga ut sig på wikipedia, antagligen i rädsla att verka  egenkär. Det blir därmed omöjligt att få information om huruvida personen har publicerat något någon annanstans och om man kan få tag på detta.

Det är så otroligt typiskt gröna, mesiga skribenter som fortfarande är kvar i gymnasieskolans jantelagssystem där den som pratar om sig själv lynchas.  Hur idiotiskt är inte att försöka vara anonym, om man vill ha möjlighet att bli erkänd och kunna sprida sina ord? Det håller Navid Modiri med om.

Ja, möjligen kan det finnas en nätt liten baksida med wikipediaiseringen. På min sida (som jag naturligtvis författade själv redan på gymnasiet) hade någon för en tid sedan tillagt att ”Isabelle Ståhl har fått kritik för sina hatiska texter om samer, eller lappar som hon kallar dem”. Eh, va? Jag anar att det är något ondskefullt litet internettroll som diktat ihop dumheterna. Nu införs noggrannare källgranskning av moderatorerna, så lugn.

Om 80-talisternas förfall

har jag skrivit en artikel om i Lundagård. Läs gärna!

Exploateringsdrömmar

Tänk om 800 000 människor läste mina texter varje dag.

Enligt bloggtoppens statistik är det ungefär så många läsare Blondinbella har.  Jag funderar på vad jag skulle säga till de här åtta hundra tusen människorna. Kanske något om livets skörhet eller det förgängliga i dimmorgnar på tåget eller den individualiserande jagkulturen. Det jag främst skulle vilja säga till denna tiondel av Sveriges befolkning skulle i alla fall inte utgöras av:

Nu har vi haft pannkaksfest med glass och sylt, mums!

Jag går ju ofta i skjorta instoppade i jeansen och ett snyggt brunt skärp till.

Propagandasmörja som troligen Al Gore ligger bakom för att han ville göra en nummer två av sin överdrivna dokumentär ”den obekväma sanningen”.

I sommar vill jag spendera två veckor på Marbella med Nils och mina närmsta.

Så därför skapade jag Blondinbella-bloggen, ett sätt att dra unga läsare, ett sätt att dra annonsörer.

Testa inget nytt crazy sminktips samma kväll och glöm inte pudret!

(källa: blondinbella.se)

Master and servant

Update:  Tack fina Elin Grelsson för att du gillar mig!

Det här geniala depeche-verket har gjort mig sällskap på många eftermiddagstågfärder i januaridimmiga malmö-bangårdar. Det finns något så hypnotiserande monotont, maskinellt med ljudbilden och Dave Gahans cyniska röst låter så uppfläkt och kontrollerat desperat. Första versens dundrande basljud under  mörkt syntmaskineri med  den kongeniala texten till bygger upp en så perfekt skör men ändå hård väg till den mörka refrängen.

Domination’s the name of the game
in bed or in life
they’re both just the same
Except in one you’re fulfilled
at the end of the day

Texten fick amerikanska radiokanaler att bannlysa låten. Fånigt, för herre-och-slavtemat måste inte handla om S/M-sex även om det är en bra metafor. Nietzsche pratade om herremoral och slavmoral. Kärnan i slavmoralen är de svaga och skadade individernas moraliska fördömande av de starka och lyckliga, och deras krav att alla ska vara små och ofarliga. Det är intressant.  Någonstans tror jag att flockdjursgenerna gör att man alltid positionerar sig antingen under eller över människor. Mekanismer i vårt primathjärnestyrda undermedvetna som vi inte märker av lokaliserar eventuellt farliga faktorer med människor och får oss att placera oss på rätt plats i hierarkin. Könstillhörighet, fysisk storlek, makt, social status, sådana faktorer avgör hur man omedvetet förhåller sig till människor. Jag minns personer i småstaden som jag inte hade någon som helst respekt för egentligen men som jag ändå ställde mig under när de närvarade.

Its a lot like life
This play between the sheets
With you on top and me underneath
Forget all about equality

Idag kan vi inte slåss fysiskt om vår sociala status som när vi var djur utan positionerar oss viljelöst istället. Det är klart att hierarkier och maktförhållanden skapar undermedvetna spänningar och känslor som samhället inte ger något utrymme för, men som kanske uppträder i sexualiteten istället.  Filosofen Edmund Burke gav sin definition av sinnesförnimmelse av njutning genom smärta och underkastelse med ordet storslaget. De delar av hjärnan som gör att sexuellt stimuli och smärta överlappas gör att vissa associerar smärta med sexuell njutning när den  neurologiska reaktionen flätar känslorna samman. Ibland nämns denna känsla subspace.

Theres a new game
We like to play you see
A game with added reality

Biologin bakom Cute overload

easter

Jag blir gråtfärdig när jag tittar på den här bilden. Min blödighet har antagit groteska proportioner; förut kunde jag försjunka i  dödstragiska filmer och spela det hjärtslitande slutet gång på gång för att riktigt gotta mig i olycka, (Moulin Rouge och Far from heaven exempelvis)  men sedan jag blev kär så klarar jag inte ens av att titta på små djur i parken utan att bli helt lallig och gråtmild. Ja, faktum är att det räcker med små SAKER, ”Åhhh, vilken söt minikopia av en vinflaska!!!” tydligen beror det på någon mekanism i hjärnan som gör att man tycker att allt som är litet och runt är sött. Det framkallar omhändertagningsreflexer, i syfte att gardera ens bäbiskramningsreflexer. Jag läste i DN att det räcker med små parenteser () () () () för att hjärnans cute overload-mekanism ska gå ilås. Inte konstigt att http://www.cuteoverload.com har blivit enormt stor världen över. När jag tänker efter har flera bekanta  nämnt att de känt sig mer blödiga sedan de gängade sig med någon kärleksmässigt. Jävla hormoner.