Om ångest, Heidegger och KBT

En text jag läste upp i P1 Obs om varför Heideggers syn på ångest är en viktig motkraft mot dagens KBT-terapi.

Där allt roligt är förbjudet

Krönika publicerad i Göteborgs-posten
På Kungliga biblioteket i Stockholm tillbringar jag för närvarande de flesta av mina vakna timmar tillsammans med Heideggers Varat och tiden. Att gå dit är lite som att åka tillbaka till 1800-talet eller Nordkorea. Allt roligt är förbjudet. Stolarna är så obekväma att det är omöjligt att somna i dem. Man får inte snusa i tysta läsesalen för då kommer en bister vakt i Säpoliknande kostym och ser hotfull ut. Jag har aldrig fått någon förklaring till denna extremt restriktiva narkotikapolitik, antagligen tror de att man ska kleta in nikotinet i deras gamla samlingar från 1600-talet eller att man ska smacka högt när man snusar eller något sånt.
Vakterna cirkulerar ljudlöst och allseende bakom ryggen på en och man måste lägga alla sina ägodelar i en genomskinlig plastpåse så att de ser vad man har med sig in. Man får naturligtvis inte äta godis, dricka vatten, prata, andas högt eller slå för hårt på datorns tangenter heller för då blir den man sitter bredvid rasande och man riskerar att bli misshandlad. Några doktorander berättade för mig att det en gång blev slagsmål i läsesalen då någon drack vatten för högljutt. Bordsgrannen tog strypgrepp på den som drack vattnet och de började slåss och sedan fick vakterna springa runt och jaga dem i läsesalen. Jag älskar slapstick och önskar att detta kunde hända oftare.
Jag brukar gömma snusdosan under tröjan och låtsas att jag är en hemlig agent som infiltrerar en sovjetisk militärbas och riskerar att skjutas av på bakgården. Faktum är att jag gillar den där fascistoida policyn mer och mer för varje dag. Det är som att träda in i en värld från en annan tid med ett helt nytt samhällskontrakt. Det är något med KB:s Stasistadgar som får mig att jobba bättre än jag någonsin skulle göra på det mjäkiga Stadsbiblioteket där gymnasieungarna har matkrig och det är tillåtet att göra ljud. Jag råkade ha ihjäl mitt överjag i somras. En augustinatt somnade det fridfullt in och gjorde sig aldrig påmint igen. När jag kommer till KB är jag så rädd att bli relegerad att jag snabbt internaliserar reglerna och omvandlar dem till ett slags protes-överjag.
Allting känns så svindlande och verkligt, vad man får och inte får göra står nedtecknat i ett obevekligt regelverk. En gång gick jag på en orgelkonsert i en kyrka för att jag längtade så mycket efter något heligt och rituellt och andäktigt, men det var inte ens förbjudet att applådera i den där kyrkan. Inget är förbjudet längre. På Ica spelas Enrique Iglesias låt Tonight I’m fucking you utan att ens pensionärerna ser bekymrade ut.
Jag älskar power metal och fantasy som handlar om urgamla ritualer, hemliga ordnar och världar där tingen är laddade med mening och förutbestämda betydelser. Jag växte upp med påbudet gör som du vill, bara du blir lycklig. I min värld är allting så tillåtet att man förlorar sig själv i valmöjligheterna. Förutom på KB, där minsta felaktiga rörelse kan få ödesdigra konsekvenser.

Min senaste litteratursida

ur Nöjesguiden.

Dorothee Elmiger – Inbjudan till de våghalsiga. Kabusa
Två systrar letar sig runt i en kolgruveort i förfall. De söker efter en mytisk flod vars källa skulle kunna rädda landskapet från att förgås. Desperat söker de kopplingar mellan sig själva stadens förflutna. Elmigers ödsliga undergångsprosa känns symtomatisk för en sen 80-talistgeneration av författare. Den rymmer en passivaggressiv uppgivenhet, en känsla av att ha fötts strax efter något betydelsefullt, något slags sammanhang som skulle kunnat innesluta berättarjaget och fyllt det med mening. Miljöerna är tömda och övergivna och påminner om postapokalyptiska datorspel som Fallout 3. Den arkaiska ödsligheten påminner om Carolina Fredrikssons Flod och Jan Jörnmarks bilder av övergivna industribyggnader.

Naima Chahboun – Okunskapens arkeologi. Norstedts
I politisk litteratur blir ofta språket som en för trång tröja som författaren mödosamt försöker krångla på sina angelägna idéer. Men i Naima Chahbouns mycket vackra debut händer inte det. Hennes våldsamt associativa och vackra språk får mig i första hand att känna, tankarna kommer ikapp en stund senare.

Vendela Fredricson – Sapfos tvillingar. Modernista.
Ibland, för att rädda livet på någon, måste man kränka gränsen mellan helande och våld, kärlek och övergrepp. Det är vad den här boken handlar om, men berättelsen rör sig nästan ljudlöst i bakgrunden och låter språket ta den storartade huvudroll som det förtjänar. Det inspireras av anatomiska begrepp och kirurgi vilket ger en lyriskt makaber effekt. Boken graviterar viktlöst mellan poesi och prosa.

Loka Kanarp och Carl-Michael Edenborg – Hungerhuset. Kolik förlag
En vacker serieroman om två systrar som lämnar sina förhatliga fosterföräldrar för att gå genom den mörka skogen till ett ödehus där fönstren är krossade och klockorna för länge sedan har stannat. Medan väggarna murknar, växer husets hunger. The others-stämningarna är lätta att älska.

Åsa Moberg – Väninnorna och jag. Natur & Kultur
Ca 90% av alla amerikanska filmer handlar om bromance och härliga killar som gör saker tillsammans. Kvinnors vänskap anses sällan tillräckligt intressant för att gestaltas i mer än några få repliker (som oftast handlar om män som kvinnorna är kära i). Därför tycker jag om Åsa Mobergs skildring av vänskap mellan kvinnor, hur den uppstår, vilken roll avund kan spela och vad kan hända i den komplicerade relationen med tre väninnor.

Den folkliga högerextremismen

Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder påstod att Selma Lagerlöf hade varit Sverigedemokrat om hon levt idag. Varför är det så viktigt för SD att skaffa sig tolkningsföreträde på svensk kultur? För att få svar på det pratade jag med Anders Hellström, doktor i statsvetenskap och författare till boken Vi är de goda.
SD har slutat åberopa högerextremister som Jean-Marie Le Pen och hyllar i stället socialdemokratiska hjältar som värnade folkhemmet. Varför har folkhem och folklighet blivit så viktiga begrepp för SD?
– Folkhemmet för SD är drömmen om ett förlorat paradis. Enligt den egna självbilden ser SD till ”mannen på gatan” medan de ”nya” socialdemokraterna sedan länge har fjärmat sig från folket. Folkhemmet och folklighet är sorteringsinstrument för att utse vilka som får vara med och vilka som inte får det. SD hänvisar till folkhemmet för att axla manteln som folkets ”sanna” företrädare. Man menar att socialdemokraterna inte längre primärt sätter svenskarnas intressen främst. Enligt dem ska folkhemmet vara för kulturellt lika svenskar. Detta var en icke-fråga för Per-Albin Hansson, som inriktade sig på att utjämna klyftor i samhället.
Vad innebär egentligen folklighet idag?
– Det är ett begrepp som ständigt förändras. Att t ex Jimmie Åkesson med partikamrater iklädde sig folkdräkt under riksdagens öppnande förra året är ett uttryck. Det för tankarna till nationella ceremonier och finkulturella sammanhang, vilket onekligen ger folklighet en ganska så specifik innebörd.
Använder andra partier folklighetsbegreppet på ett sätt som liknar SD:s, t ex Kristdemokraterna med sitt Verklighetens folk?
Socialminister Hägglund återanvänder ett begrepp som också Ian och Bert nyttjade. Han menar att den radikala eliten har blivit Sveriges nya överklass medan KD vill lyfta fram de frågor som diskuteras runt köksborden. Och då handlar det snarare om att få ”livspusslet” att gå ihop än om queer-aktivism eller om postkoloniala strukturer. Efter att SD också anknutit till verklighetens folk så varumärkesskyddade KD begreppet i syfte att göra sig till företrädare för det folk som ogärna vill att politiker lägger sig i hur de lever sina liv och istället kan få titta på Så ska det låta ifred.
Många menar att SD avviker från de etablerade partiernas retorik. I din bok menar du att de snarare radikaliserar deras politik. På vilket sätt?
– På samma sätt som uttalanden från SD-representanter om att Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta är en kampbok mot etablissemanget, eller att Selma Lagerlöf antagligen hade varit Sverigedemokrat i dag mot bakgrund av hennes skildringar av svensk kultur, är referenserna till Per Albins folkhem en del av ett gemensamt symbolpaket för vad som håller ihop nationen. Man utgår från och radikaliserar redan populariserade föreställningar om vad som kännetecknar svensken och svensk kultur. SD är kortet i kortleken ingen vill ha på sin hand. Borgerliga kommentarer hänvisar till SD som ett välfärdschauvinistiskt projekt som attraherar missnöjda socialdemokrater, medan kommentatorer från den rödgröna sidan istället kan tala om partiet som ett typiskt högerorienterat parti.

Varför jag älskar Saga i Bron

Krönika publicerad i Göteborgsposten

Flera recensenter har anklagat huvudpersonen Saga i SVT:s kriminalserie Bron för att inte vara trovärdig. Alla skriver att hon är så karikerat socialt inkompetent att hon mest liknar en parodi på aspergers. Hon skrattar inte åt motpartens skämt, nickar inte bekräftande när någon pratar med henne, vandrar nollställd och oberörd förbi döende brottsoffer och när någon har lagat mat åt henne berättar hon sanningsenligt att hon inte tycker att den var god. Hennes manliga kollega får mödosamt lära henne de mest grundläggande oskrivna sociala reglerna.
Hon är inte tyst på det mystiskt kvinnliga quirky Amelie de montmartre-sättet, som ett väsen som gömmer hemligheter, hon är bara fullständigt likgiltig inför hur folk kan tänkas uppfatta henne. Hennes oförmåga att småprata bort obekväma tystnader gör omvärlden obekväm. Männen hon drar hem springer skräckslagna hem när de inser att tystnaden inte varit en spelad otillgänglighet. Om hon varit man hade hennes beteende till viss del säkert ansetts attraktivt, som ett tecken på självbehärskning. Den som väljer att vara tyst i ett samtal sätter agendan för hur kommunikationen ska gå till. En vän berättade att hennes pappa kunde vara tyst i flera dagar ibland. Familjen trippade runt på tå runt honom och hoppades nästan på att han skulle få ett raseriutbrott, bara vilket ljud som helst skulle vara en lättnad. Tystnad är ett maktutövande.
Det är ett genialt drag att Brons manusskrivare att de inte låter någon bryta Sagas is, att det faktiskt inte finns något mjukt och trasigt bakom fasaden. Den är inte en mask, den är hennes personlighet. Många skulle säkert vilja diagnostisera henne med något. Men hon har ett beteende som män kunnat ha i alla tider utan att misstänkas vara i behov av en diagnos, det har ju tydligen
bara varit en del av deras sätt att vara. I nästan alla filmer om våldsamma, självvalt ensamma eller socialt inkompetenta kvinnor ges en förmildrande förklaring till kvinnornas avvikande beteenden. Medan män kan vara psykopater och ensamma dårar helt utan anledning så krävs det oftast en ursäkt till kvinnors våldsamhet. En uppväxt i en dysfunktionell familj eller ett hämndbegär mot en man används ofta som alibi. Jag tyckte om Uma Thurmans obscentvåldsamma karaktär i Quentin Tarantinos Kill bill, men hade gillat den ännu mer om hennes mordlystenhet inte bortförklarats med att någon tagit hennes barn ifrån henne. Kvinnlig ilska är tydligen så svårförklarlig och skrämmande att den alltid måste legitimeras som ett uttryck för saknad eller moderlighet.