Monthly Archives: april 2010

När kroppen inte samarbetar

Jag var illamående av nervositet inför panelsamtalet om tidskriftsstöd på Tidskriftsverkstaden i lördags kväll. Hjärtklappning, kallsvettig, svimfärdig på tunnelbanan, hjärnan kunde inte processa vad folk sa till mig. Det släppte aningen när jag väl satt i panelen men kroppen kändes fortfarande obekväm, händerna for okontrollerat upp i håret och ansiktet för att dölja och skydda, hur jag än satt kändes det som att någon dålig sida exponerades.  Det kändes nästan värre än innan grejer i radio och teve, det här var så mycket intimare och alla ord framträdde tydligare mot tystnaden. Det fanns högre krav på att vara en motor och driva samtalet framåt: jag gillar att vara en kommentator. Minnen från gymnasiets redovisningstrauman dök upp, en gång sade en tjej i klassrummet att det var tråkigt att lyssna på mig när jag redovisade eftersom jag var så dålig.

När jag pratade om nervositet med några gamla bekanta för en tid sen var det någon som misstrodde mig när jag berättade om nervositeten och dess starka likheter med klaustrofobisk panikångest.  Att bita ihop tills det gick över var hennes ordination. Det är svårt att bita ihop när kroppen slår bakut och inte samarbetar. Jag är min kropp, jag är min hjärna, mina händer och mitt ansikte, ändå känns kroppen ibland som en överflödig, motsträvig bieffekt av mig som bara förstör. Som får rösten att svikta och hjärtat att rusa och adrenalinet att sticka i fingrarna och fylla alla utrymmen så att det känns som att jag inte får plats. Mardrömstankar på att vara svarslös och inte ha något att säga och vara otillräcklig far genom mig. Så här blir det gång på gång, trots att jag hittills aldrig blivit svarslös i en debatt. Kroppen lär sig aldrig att det inte väntar en sabeltandad tiger bakom hörnet, den fortsätter att spruta ut sina rudimentära fight or flighthormoner.

Förutom problemen med mina svaga nerver så är jag ofta tveksam till att ställa upp i debatter av rädsla för att inte vara tillräckligt insatt. Jag är rädd för att det blir pinsamt om jag kommer dit och kanske bara har anekdotisk kunskap att bidra med. Men anekdotisk kunskap är faktiskt även den viktig och ger kött till samtalet.  Det är så typiskt kvinnligt att tacka nej bara för att man inte har fullständig kontroll över hur man kommer att framstå och vad som kan tänkas krävas av en. Jag väljer hellre att förutsätta att jag är kvalificerad och kanske göra bort mig än att inte ställa upp alls i rädsla för att inte vara tillräcklig. Nästa vecka håller jag, Brit Stakston och Fredrik Skavlan med flera föreläsningar för 200 personer på Högskoleverkets informatörskonferens på KTH . Jag är redan dödsrädd, men tänker att jag kan inte göra något annat än att öva och gå dit. Tipsa förresten gärna om ni vet några bra antinervositetstaktiker (och fyi så känner jag redan till betablockerare).

Annonser

Två ganska olika världar

På lördag är det releasefest i Stockholm för den urgamla anarkisttidningen Brand. Den är bra! Imorgon torsdag är det smygläsning i Malmö på Moderna muséet för en helt annan tidning, nämligen kära Nöjesguiden. Jag gjorde ett litet diagram för att illustrera skillnaderna mellan de två tidskrifterna (i comic sans för att retas):

I väntan på regn


När jag vaknade alldeles för tidigt på lördagen dundrade hjärtat bakfyllt i bröstet och binjuremärgen sprutade ut adrenalin i min kropp tills den blev så sprängfärdig att jag inte fick plats. Tinnitusen ilade i huvudet och jag halvslumrade strax under ytan i en obekväm dvala. En film från 2009 spelades upp på mitt synfält med högupplösta ljud och färger: Jag åker buss från malmö central till möllevångsgatan en eftermiddag i maj och bussen går så oändligt långsamt de sista hundra metrarna till hans port och jag funderar på nödrepliker att använda om det skulle bli stelt i början.

Ljudet av en  övernattad festdeltagare som vaknade till i rummet bredvid bröt återblixtarna och när han passerade utanför min dörr så reste jag mig vingligt och hörde min röst säga att det inte var nödvändigt att han sov på den där obekväma resesängen och att han definitivt skulle få plats här. Han lade sig precis bakom mig och flätade ihop sina händer i mina på ett väldigt vänskapligt sätt som när man sover utomhus och fryser och använder den andras kroppsvärme av praktiska skäl. Platonskt, han är lite som en storebror. Långsamt gick pulsen ned och tinnitusen gled på ett magiskt sätt undan och jag somnade till hans sovljud och adrenalinet försvann i sovtunnlarna. När jag då och då vaknade till gömde jag mig mellan hans armar och lurade nervsystemet till att sluta pumpa ut stresshormoner inför en inbillad fara. Det var en så perfekt kravlös närhet, så sympatisk och utan vinstintresse. Inget substitut, men en slags frid.

Självklart är vissa saker oersättbara. Ibland känner jag det som att våra två år tillsammans grävde djupa flodådror inuti mig där känslorna vi hade för varandra färdades i ett cykliskt ekosystem. Nu gapar ådrorna tomma som djupa sår och väntar på regn.
Det låter så kokett men jag har alltid känt mig lite annorlunda. Det är så få som jag känner verklig identifikation och samhörighet med. Han såg saker utifrån på samma sätt som jag. Ibland när jag har pratat i telefon med honom och lägger på luren så får jag klaustrofobi, som att jag är inlåst i ett rum där jag fortfarande behöver honom eftersom att han är den enda som verkligen vet vem jag var och är. Men det är just ett rum och sådana kan man gå ut från. Utanför rummet så känns livet utan honom tillräckligt och hemma och där skapas nya behov av andra människor. Vissa av mina nya vänner är så viktiga, de får mig att tänka i nya tonarter på samma sätt som han fick mig att göra, de förfrämligar tillvaron och vill hitta ritningen för allt. De får mig att känna mig normal. Visst är det en annan form av beroende, men jag antar att jag måste kosta på mig nya beroenden.

Bussresan från helvetet

Nu åker vi genom motorvägarsår genom granskogssverige och sorgsna postindustriella orter. Jag tänker på de tonåringar som bor där och lider. De känner det förmodligen som att hela livet kommer att utspela sig i samma lilla tröstlösa värld. Tegelhus med för små fönster och killarna som alltid sa hora. Jag lyssnar på eurotrash och trance och känner placebonostalgi. Buschauffören är hemsk. Jag har skrivit till Swebus och klagat:

Hej!

Idag den 25/4 åkte jag med er från Stockholm klockan 1335 med buss 801. I Mariestad skedde ett byte av busschaufför. När vi hade åkt ca 1 minut genom Mariestad sade den nya busschauffören argt att jag och mitt resesällskap var tvungna att sluta skratta eftersom vissa åkte med bussen tio timmar och inte klarade av skratt. Han sa detta på ett mycket ovänligt och nedlåtande sätt, ungefär som om vi hade varit två förskolebarn som fnittrat för högt i klassrummet. Jag förstår om man bör ta hänsyn till medresenärer genom att inte generera konstant oljud, men det här handlade om att vi pratade och skrattade någon minut. Jag har aldrig hört en busschaufför ryta åt vuxna skrattande män för att de är för högljudda i kollektivtrafiken, men till oss gick det tydligen bra. Ingår det i era stadgar att man inte får skratta under bussfärd? I så fall borde ni meddela det tydligt innan resans början så att man kan välja ett annat företag att resa med.
Vänligen
Isabelle Ståhl
Frilansjournalist

Här är förresten några missvisande kommunslogans:

Ale – En stark del av Göteborg
Alingsås – potatisstaden
Arboga – A som i Arboga
Askersund – Skärgårdsidyllen Askersund
Avesta – Attraktiva Avesta

Bengtsfors – Kämpaglöd=Bengtsfors
Berg – möjligheternas kommun
Bjurholm – Sveriges minsta kommun
Boden – Kommunen där du utvecklas
Bollebygd – Kommunen där vi bor bra och lever länge.
Borås – storstadens utbud och småstadens närhet
Botkyrka – Långt ifrån lagom
Boxholm – Boxholm ligger bra till
Bräcke – Första klass
Burlöv – Den nära kommunen
Båstad – Fördel Båstad

Dals-Eds – Framgångsrika Dals-Ed
Degerfors – Offensiva Degerfors
Dorotea – Lapplands Sydport

Ekerö kommun – Kulturens övärld
Enköping – Sveriges närmaste stad
Essunga – liten, lantlig, lycklig

Fagersta – Här får du livstid
Falkenberg – det goda livet
Filipstad – BRA MYCKET BÄTTRE
Forshaga -Barnkommun i Värmland
Frövi – Positiva Frövi

Det kladdigt angelägna

Jag förstår inte varför jag inte känner något. Han är ju snygg och intellektuell och intressant och dessutom verkar han gilla mig och drar sig inte för att uttrycka det. Det är väldigt smickrande. Men det är något i hans angelägna meddelanden i min röstbrevlåda och hans ängsliga frågor på facebookchatten som får mig att kallna.
Kanske är det för att han påminner mig om sidor hos mig själv som jag inte gillar: de angelägna och osjälvständiga. Man föraktar det hos andra som man räds hos sig själv. Han väcker minnen från ett liv då jag inte hade råd att vara cool. Då jag fick vara smärtsamt ovärdigt angelägen för att få vara med någonstans, på högstadiet då jag skrev tillkämpat glada sms för att veta om jag möjligen var bjuden till den där festen. Minns deras viskande röster då de kom överens om att ljuga om att de skulle till sin mormor för att slippa vara med mig. Det är omöjligt att verka sval och självtillräcklig när man vet att man inte har några alternativ. Det är mitt mål nu, att alltid ha en flyktväg, att ha tillräckligt många alternativ för att ha råd att vara cool, ett fuck off-relationskapital. Det leder både både till ett starkare oberoende men kanske också att man inte riktigt kommer så nära människor som förr.
Det är så hemskt sorgligt att det fungerar såhär. Det bästa vore väl ändå om man kunde bli kär i den som blev  kär i en och förbehållslöst uttryckte det. Istället klagar man på att de är ”för på” och letar vidare efter något mer svåråtkomligt. Jag skäms lite över att sky det kladdigt angelägna: det borde ju premieras att modigt och ärligt våga berätta att man har behov av någon, det är sällsynt i vår lagomentusiastiska samtid. Men när det händer för många gånger på en vecka utan att jag svarar får jag känslan av att personen inte har ett tillräckligt intressant liv för att kunna vara nöjd med tillvaron på egen hand. Att den känner sig ohemma i sin värld. Personen kommer ju i så fall hamna i en väldig beroendeposition till mig som inte är särskilt bra för en jämställd relation.

Jag ryser när jag tänker på gymnasiet då jag alltid var kompistjejen som fick höra att ”jag gillar dig jättemycket som vän, men inte mer.” Det var så vänligt men bestämt iskallt avvisande. Jag kände mig så obehövd och framför allt ospännande: inget ett spännande dimhöljt väsen  som killar kämpade för att komma inpå livet. Jag var mer ett oväsen, rolig och smart men inte den som de skrev låtar om. Kanske för självutlämnande och öppenhjärtlig, så att inget fanns kvar att upptäcka? Förmodligen bara inte tillräckligt rådjurslik.

Brev

Just det, hipstertidningen People bad mig skriva ett ”litterärt brev”. Det  kan läsas i numret som finns på din gata i stan nu. Det var märkligt att skriva till en fiktiv receptor, inte alls som när man skriver till bloggens 500 ansiktslösa rss-mottagare, så mycket mer intimt och hudlöst.

Ibland undrar jag hur ljuden i ditt kök låter. Hur köksfläkten andas novemberkvällar då du lagar mat med datorn brummandes från köksbordet medan P1-vinjetter avlöser varandra, ljud som streamas in i ditt neurala nätverk och blir en trygg sinusrytm.

Känslor utan namn

Rasmus bloggade intressant om det tröttsamma ordet kul och min aversion mot att definiera klubbande som skoj.  Tanken som slog mig när jag läste hans inlägg var hur trött jag är på dikotomin glad/ledsen och bra/dåliga känslor, och bristen på mellanlägen och nyanser.  Jag kan komma på många humörtillstånd som är svåra att inrätta i må bra/dåligt-kategorierna. Att tillexempel vara svårmodig måste för mig inte vara en negativ upplevelse eller att må dåligt.  Vemod  är för mig en sorgsen, tung och regnig känsla men samtidigt väldigt vederkvickande, upprymmande, svindlande, inspirationsgenererande: det är en spännande känsla, en känsla som jag gillar att vara i.  Trots att det är en sorgsen affektion definierar jag det som ett positivt tillstånd. Det är svårt att förklara det för omvärlden eftersom ordarsenalen som beskriver mående är så inrättad efter de trista kategorierna bra och dåligt.

Jag gillar ord som inte är evaluativa, utvärderande: tillexempel andlös, närvarande, rusig, exalterad, hisnande, svindlande, storslagen, mäktig, gripen, nervös, vederkvickad, stormig, överväldigad, intensiv, tygellös, orgiastisk eller upprymd, som Maria Lj föreslår i Rasmus kommentarfält. Till skillnad från skoj, glad och kul behöver dessa nödvändigtvis inte beteckna ett lyckligt eller olyckligt tillstånd: jag skulle nog kunna vara upprymd och överväldigad av både glädje, skräck och olycka.

Inom emotionsforskningen är så kallade ”bångstyriga emotioner” ett återkommande tema: med sådana avses exempelvis rädslan för att flyga trots att man vet om att det inte är farligt att flyga. Detta strider mot den assertiva kognitivismen, som säger att emotionen att vara rädd för x innehåller omdömet att x är farligt: exempelvis rädsla förstås som en mekanism vilken övervakar vår omgivning med avseende på potentiella hot och faror. Men det är ju en mossig modell! I vårt moderna samhälle har rädslan helt andra funktioner än vad den hade på stenåldern. Hur ofta är vi liksom rädda för ett dödshot idag? Som exempel kan man ta panikångesten, som är ett sätt för vårt nervsystem att varna oss för en sabeltandad tiger trots att det inte finns någon i närheten. I vår tid är den rädsloreaktionen kanske snarare naturens sätt att tala om för oss att att vi bär på okanaliserad sorg eller stress. Vårt sätt att avkoda rädsla och andra känslor borde kanske uppdateras.  Ibland kan jag känna mig rädd eller upprymd utan att se någon tydlig anledning: det är förvirrande, för man lär sig tidigt att känslor fyller en evolutionär funktion och kanske framför allt att de bör åtgärdas. Jag tror snarare att exempelvis melankoli är nödvändig ibland.

Fredrika Spindler förstår affekter som ”ett sätt att bli påverkad” vilket således också inbegriper relationen till ett ting. Enligt Spinoza är affekter både kroppsliga affektioner och idéer om ett ting. Dessa affektioner berör kroppens förmåga till handlingskraft. Affekter är kanske det som ger upphov till känslor, kanske att gå på en klubb och kastas runt i en mollpulserande musikkropp och se någon man har en önskan om.  I vissa katalyseras kanske klubbpepp och glädje av dessa affekter, i mig frisätts ofta ett hisnande vemod, en affektion bortom glad och ledsen.

Detta innebär kanske inte ett misslyckande med att ha skoj, snarare ett drabbande av ett tillstånd som inte nödvändigtvis måste utvärderas. Melankoli behöver inte vara en sämre eller mindre önskvärd känsla än lycka. Kanske bör jag betrakta melankoli, vemod och andlöshet lite som jag ser på min kropps utmattning och träningsvärk efter en klubbnatt: det är bara lägen, inte känslor som jag bör lägga en värdering i, åtgärda eller skaka av mig.