Britney-lyrikens briljans

Nej, jag vet att hon inte skriver sina egna texter. Men hennes liv utgör material för en berättelse, en berättelse om depravering, pinsamhet, okonventionellt beteende och gråskalor som ingen hunnit retuschera bort innan de publicerats. Hon gör saker som får människor att tycka synd om henne: för en kvinna som inte bryr sig om sin värdighet och inte har kontroll är det ju synd om, hon måste ömkas, tas om hand, räddas från sitt dåliga omdöme, hon är ett viljelöst offer för en grym omvärld. jag tror inte att hon är särskilt hjälplös. att förlora kontroll kan ibland vara det som får en att må bäst, att försjunka i nedbrytande dekadens kan generera så mycket rikare känslospektrum än vad stillsam förnöjsamhet gör. Sådant leverne har dessutom  frammanat några av de senaste hundra årens starkaste artistprestationer. hennes låtar är hymner till hedonism, måttlöshet och kontrollförlust. jag inspireras väldigt mycket av dem. det bästa är att de nästan uteslutande går i moll. de dansförlösande upptempobeatsen bär alltid på en melankoli.

jag svängde ihop några anspråkslösa textanalyser:

I’m miss bad media karma
another day another drama
guess I can’t see the harm in working and being a mama
I’m mrs. Oh my God that Britney’s shameless
You want a piece of me?
You want a piece of me

Piece of me är en svalt nihilistisk reflektion över att vara begärd av alla men behövd av ingen: alla vill ha en del av britney men ingen vill ha hela henne.  den  monotona, repetativa C# moll-ljudfonden av kamerablixtar och  åttiotalistiska långsamma synthbeat skapar en tjock, stilla atmosfär av likgiltighet. tematiken rymmer en feministisk analys över att samhället inte accepterar en kvinna som både har barn och arbetar. Den kvinnoroll som erbjuds henne är trång och tillåter inte motsägelsefulla karaktärsdrag. det struntar hon i; hon vill vara allt.  omvärlden är tveksam till om de vill ta del av henne: de fascineras och förskräcks, velar mellan att vilja ta avstånd ifrån, moralisera, fördöma, och att skratta roat, applådera, smaka på excentrismen. hon bryr sig inte nämnvärt utan kör oberörd vidare på sin motorväg. hennes röst är så syntesiserad av vocodern att det är svårt att avgöra var hon börjar och slutar, och det kanske är det lite av textens poäng också.

We’re not so different you and me
‘Cause we both share our share of obscenities
And everybody’s got some freaky tendencies
Hidden or admitted ‘cause we all got needs
And I make no apologies /…/
I can follow all your commands
But there will be no talk of adding you to my plans
I’ll keep you connected long as you understand
That’s how we should keep it

Phonography är en reflektion över att nå fram till någon genom ett gemensamt, socialt ickeaccepterat begär som kräver en stark tillit och konfidentialitet. hon har en liberal inställning till ickeaccepterade behov och ber inte om ursäkt för dem. Hon konstaterar att hon vill följa motpartens kommandon under deras möten, men fortsätter likväl att vara ett subjekt genom att klargöra att hon inte tänker kontraktera honom till sitt liv i ett långsiktigt perspektiv. relationsanarki as its finest.

They say I’m crazy
I really don’t care, that’s my prerogative
They say I’m nasty
But I don’t give a damn, getting boys is how I am
See nothing wrong with spreading myself around
It’s my prerogative
Its the way that I wanna live
It’s my prerogative
You can’t tell me what to do

My prerogative är ett ode till viljans triumf och hardcoreautonomins seger över de krävande normativa moraliska påbud som omvärlden trycker ned i hennes hals. hon deklarerar kompromisslöst att hon inte vill dedikera sig till en enda. exklusivitet och svårtillgänglighet har inget instrinsikalt värde. det spelar ingen roll vad någon säger, hon håller fast vid förmågan att sätta sina egna normer. makten är inget som skänks henne, den tar hon själv. hon kallas för galen hysterika men kunde inte bry sig mindre; värdighet och återhållsamhet kan offras till förmån för maximerad lycka.

Gimme more är en hymn till måttlösheten och den oblyga hängivenheten. Hon säger ”Gimme” åttioåtta gånger och jag gillar denna excess i  oförställda begärs-imperativ. Hon försöker inte direkt vara subtil och bevara någon trist kvinnlig mystik utan förklarar oförställt vad det är hon önskar.  Dess repetativa, monotona refräng invaggar mig nästan i en slags dansgolvstrans som löser upp all tvekan. Jag tänker på en artikel jag läste i Kulturen om Marquis de Sade:

Snarare menar de Sade att det är i måttlösheten, förstådd på ett raffinerat sätt, som lusten antar sina verkligt subtila och rika kvaliteter.  Inte bara det : det är först när den är måttlös som njutningen blir verkligt kvalitativ.

Everytime they turn the lights down
Just wanna go that extra mile for you
Public display of affection
Feel’s like no one else in the room (The room)

Gimme, Gimme more
Gimme, More
Gimme, Gimme, More
Gimme, Gimme more
Gimme, More
Gimme, Gimme, More
Gimme, Gimme more
Gimme, More
Gimme, Gimme, More
Gimme, Gimme more
Gimme, More
Gimme, Gimme, More

älskar förresten den amatöristiska pianoversionen av Piece of me. deltagarkultur kan faktiskt vara bra ibland.

Kriget mot rislampan

Förra lördagen vaknade jag postfull upp i en lägenhet snarlik den som Catwoman demolerade i Batman returns (läs gärna Alexander Chamberlands utmärkta feministiska analys av henne här). På golvet låg bl.a min kära rislampa exploderad i strimlor. Hur kunde detta komma sig? Minnesbilderna från gårnatten var diffusa.  Mysteriet tätnade alltmer tillls jag plötsligt i min mobil fann en hemlig dokumentation av vad som hade hänt. det här hade hänt:

Det var som i en spännande deckare när detektiven i sista stund upptäckte att brottsplatsen hade videofilmats vid ett ödesdigert tillfälle.

Tydligen hade jag fått för mig att det skulle vara roligt att känna hur det kändes att trycka in fingrarna i rispappertyget och se om den liksom sprängdes då. Detta utfördes under milt uttryckt glada tillrop. Impulsstyrning ftw.

320kbps

Insikten nådde henne på ett ögonblick. Det skulle inte fungera.

Rudimentära anknytningsmekanismer som den idiotiska evolutionen hade laddat ned i hennes genarsenal skulle förstöra precis allting.

Hon letade kallsvettig upp tågets smutsiga toalett och började rota i väskans innerfack efter något bland pennor och textutkast och scheman. Ganska snart hittade hon den smala plastkanylen fylld med ljusgrönt stoppmedel och desinficerade snabbt ett område på underarmen med en bomullstuss och alkogel. Medlet var framarbetat nyligen och bromsade effektivt alla vasopressingenererade anknytningsprocesser i kroppen utan några som helst biverkningar.  Det behövdes oftast bara en dos för att eliminera de oönskade affektionerna och abstinenssymptomen. Hon letade upp stora kroppspulsådern och kände ett plötsligt vemod rusa igenom kroppen.

det förstod hon inte riktigt. hon var ju bara på väg att stoppa den rudimentära, onödiga orättvisa som det innebar  att hon olikt honom inte skulle kunna tillskansa sig alla fördelar av deras annars väldigt lyckade och affärsmässigt kalkylerade samarbete.

Hon  anslöt nålen till underarmens mjölkvita hud och tryckte in medlet i det förgiftade blodomloppet och kunde nästan känna hur det fortplantade sig genom limbiska systemet och deaktiverade de delar av hjärnan där cancerdjuret hade slagit rot. Hon föll svimfärdig ihop på toalettstolen men höll stadigt kvar kanylen och så sakteligen försvann alla autosparade minnen från någons mjuka hand hårt sluten runt nacken och känslan av att inte kunna avgöra var hans kropp började och var hennes slutade. Synapsbalkarna kapades av som smält stål och de affektionskontaminerade minnesbilderna brändes loss från näthinnan. Det sista hon kom i håg var hur de andades i takt och halvslumrade panna mot panna med regnet mot taket som bakgrundsljud.

Hon gled avslappnad ned på sitt säte och plockade energiskt fram minidatorn ur väskan för att ta itu med den gravt försenade deadlinen. Hon log snabbt mot den äldre damen på sätet mittemot och började fundera på hur veckan skulle schemaläggas. Hon var så ljuvligt klar i huvudet utan att kunna förklara varför. Det var en sällsynt vacker dag som rusade förbi utanför tågfönstret, med hög klar luft och höstens sista gula på träden mot himlen. Den var så sällsamt självlysande ljusblå som något hon inte längre kom ihåg.

Behovet av ritualer och förslavande rytmer

På syjuntan i novemberskymningen med Miles davis och de andras lågmälda samtal mjukt inglidandes i medvetandets bakgårdar så händer något med mitt sätt att tänka och interagera. Broderiet jag programmerat mina händer till att skapa tvingar mig att sluta gestikulera och använda kroppsspråket för att kommunicera. Det får samtalen att röra sig lätt och otvingat.

Jag har alltid tyckt att kroppsspråk känns så överflödigt, som en belastning mer än som en tillgång; man måste regissera och kontrollera. Händerna ljuger aldrig, hur återhållet och avslappnat ansiktsuttryck man än lyckas frambringa så avslöjar händernas nervösa snärjande alltid hur hudlös och ocool man är.

Broderiets repetativa ritual inrättar dem i trygga bojor. Jag tänker på hur katter svänger svansen fram och tillbaka när de vilar och jag kommer på att jag ofta ser människor göra samma sak med en fot eller en hand; kanske för att man avlastar medvetandet då. Man tar bort en del av fokus på att säga och tänka rätt saker när man riktar en del av den medvetna uppmärksamheten mot upprepandet av rörelsen istället.

Det är underbart med en förslavande bas på en klubb som tvingar kroppen att följa en puls. Kanske syftar alla de där ritualerna till att komma längre bort från sitt medvetna subjekt, från sitt jag. Det är skönare att vara ett mig, ett omedvetet djurlikt varande som inte reflekterar. när kroppen distraheras av något repetativt så infinner sig en särskild själsfrid.

Heidegger blev förtjust i de rituella aspekterna av den grekiska kulturen och sörjde att vi hade förlorat dem. En religiös liturgi kan föra oss bort från vår vardagliga existens och från vårt jag.  Jag tänker att jag längtar så mycket efter ritualer, sådana som sekulariseringen uttömt vår tillvaro på.

Copyriot skrev om Bataille som skrev om nödvändigheten med offerritualer:

…om överskottet inte helt och hållet kan absorberas i tillväxten, måste det med nödvändighet gå förlorat utan vinst, utges, frivilligt eller ej, ärofullt eller i annat fall på ett katastrofalt sätt. /…/

Särskilt de ritualer som innebär någon slags pseudotrygg maktförlust saknar jag. Broderandet är en sådan ritual, och dansen. Och när man för glaset till munnen, kastar sig huvudstupa ned i Lethe och låter alkoholen annektera blodet och ta kontrollen över viljan. Jag längtar efter att föras genom kontrollförlustens smala tunnel i 320kbps med likgiltigheten rusande som en brusten endorfinfördämning genom kroppen.

Arrivederci

Okej, nu avreser jag till fäderneslandet (Ängelholm) ett par dagar för att läsa ikapp all litteraturvetenskap som jag missat under de senaste veckornas deadlinehetsande. Önskar att jag kunde ta med mig min påkläderska, som Castafiore alltid gör:

Tadaa!

I min ungdom drömde jag alltid om att hamna på någon av Dagens medias heta listor. Nu har dagen kommit! Hallelujah! Nummer fjorton emellertid, men ändå.

Lukter jag gillar

Garage och parkeringshus. Det luktar så bensinstinnt fylligt och smutsigt och maskin där, som jord på något sätt fast konstgjort

Ikeakatalogen – påminner svagt om doften av trä fast mycket plastigare. får mig att tänka på leksakskataloger innan julafton

blöt asfalt

badbollar och andra simleksaker, älskar den märkliga skarpa gummilukten

Jord

Lacoste Red – Fler vänner har berättat att de skulle göra vad som helst för en kille som bar den parfymen eftersom den påminner om deras högstadiekärlekar. jag minns att en lärare jag var kär i typ i nian hade den och instämmer.

Källare och vindar

trä

Affärer med skolmaterial

bergamott med citron

fyll gärna på.

Män som bloggar om känslor straffas

Är det inte ganska intressant och sorgligt att första gången som Rasmus bloggar om känslor så skriver idioter i kommentarfältet att han har pms? Varför anses emotionella expressioner som ekvivalenta med en kvinnlig hormonell obalans?

Det handlar om en misogyn syn på känslor som något feminint och irrelevant som inte bör exponeras för omvärlden utan helst decimeras och ersättas av kallt framresonerade tankar.  Och dessutom smutsar man tydligen enligt kommentarfältsidioterna ned de platonskt intellektuella resonemangen om man blandar dem och förstärker dem med personliga erfarenheter och känslor! affektioner är tydligen bara tramsiga irrationella bieffekter, som bör väntas ut och ignoreras.

Jag beundrar alla initiativ till att dissekera känslors anatomi och skulle gärna göra ett periodiskt system av emotioner. att känslor kan vara fula, oönskvärda och socialt ickeaccepterade gör dem dessutom bara mer värda att exponera och diskutera. Stoicismens idé om att uthärda och avstå och tiga ihjäl känslor är en del av en masochistisk och destruktiv machokultur. Rasmus anklagas dessutom för att ha skrivit ett verklighetsfrånvänt inlägg. Är verkligheten någon slags logisk, analytiskt framtänkt idévärld, fjärran från subjektiva upplevelser och känslor? Knappast.  Verkligheten är SUBJEKTIV. Verkligheten är bland mycket annat det som vi ser och hör, den är signalsubstansexplosioner i stjärnbilder på hemisfärerna, den är det som glider genom perceptionens dörrar och får oss att känna. (Jag är inte så mycket för Kant).

Rasmus känslor av söndagshat genererar ju dessutom en skarp och relevant samtidsanalys. Han gör en intressant uppdelning av aktiv misantropi och en cynisk, nihilistisk, passiv sådan. Han skildrar söndagsmisantropins degenererande återvändsgränder på klassiskt cyberpunkigt film noir-manér med en desillusionerad antihjälte som besviket patrullerar runt i det kapitalistiska samhällets kulissartade ruiner av den en gång människovänliga och levande stadskärnan. Konsumtionsmaskineriet har tuggat i sig allt organiskt och nu är kaféer och samtliga ytor baserade på konsumtion. Dessutom är de utformade så att människor ska gå därifrån så snabbt som möjligt – exempelvis med snabb, skvalig och irriterande musik. Visst blir man deprimerad av söndagarnas tidsfrusna, stillastående stämning i innerstäderna. Det råder en känsla av att allt är så utbytbart där – människorna går i ett viljelöst kretslopp mellan affärerna, tills de dör och ersätts av nya konsumenter. Allt är funktionaliserat och uträknat och av plast. Ansiktena är tomma av närhetshunger och brist på ljus.

Jag kan älska att vandra runt i nedlagda industriområden under söndagsskymningar i november. De är redan fallna riken, för evigt sovande maskiner, ruiner där människor för länge sedan alienerats och förtingligats. Men i stadskärnan pågår allt detta fortfarande, där blir jag äcklad av att ingen reagerar, att alla som i en evig sömn fortsätter sin viljelösa stafett mellan affärer och menlösa kaféer där uttråkade samtal knappt lyckas överrösta den hamrande autogenererat förutsägbara musiken.

Alla dessa känslor är symptom på något som har hänt med ett samhälle. Rasmus skildrar det på ett genomtänkt och välavvägt sätt, och vad får han höra? Att han måste sluta med tramset och blogga som vanligt, dvs hardcoreakademiskt och känslobefriat. Att kvinnor får fler hatkommentarer än män handlar mycket om misogyni men också om att kvinnor kanske är ett lättillgängligare mål än män eftersom de generellt skriver mer om känslor.

Ganska få av de större manliga bloggarna gör det privata till politik, ganska få av dem utgår från sig själva när de analyserar samhällsfenomen och kultur, få skildrar personliga känslor. De utgår möjligen någon gång från andras känslor  men nästan alltid utelämnas det emotionella till förmån för strikt akademiska och logiskt framresonerade. Rasmus gör en pionjärhandling när han bloggar om känslor. Filosofin måste närma sig och konfronteras med Eros, det affektiva, icke-språkliga, annars blir den fattig och får andnöd!!!

Det är ensamt men man får bulldeg

Finns det något finare än när en unge går tjugo meter bakom de andra barnen i det ordnade ledet, trots att dagisfröknen ryter åt henne att ansluta sig till det viljelösa slavkollektivet? hon har rosa overall och när jag passerar henne under några sekunder ler vi stort mot varandra och jag vill nästan göra honnör. Det blir lite jobbigare att leva sådär, det kommer du märka, men man får fan så mycket roligare, vill jag säga. Jag minns att jag var den enda i klassen som fick smaka av den hemliga bulldegen av en vikarie på lekis när jag var fem, bara för att jag höll mig undan de andra kidsen så att ingen noterade orättvisan. Det var ensamt, men jag fick bulldeg.

Söndag

Newsmill ringde och ville ha en text om Lindex, så jag hetsskrev en sådan med devisen att man inte bör betrakta onda multiföretag som gulliga public service-instanser. Någon vecka dessförinnan hörde de av sig och ville ha en text om åttiotalister, den finns här. Och just det, det var inte jag som satte rubriken ”Lindex har inget ansvar gentemot tjocka kvinnor” (jag tycker inte man är tjock om man har storlek 44), det var Newsmill. lyckades övertala dem till att korrigera. Dumma rubrikfetischism.

Idag är det söndag och jag har huvudvärk och älskliga minnen från ett balkandiscodansgolv. Det bästa med att gå på fester hos människor som börjar bli äldre eller iallafall börjar känna sig äldre är att det alltid finns små goda snittar att äta upp medan de andra är upptagna med att dansa.

Jag har aldrig gillat söndagar nämnvärt, de är ett sånt obehagligt limbo mellan verkligheten och lördagen och man får inga spännande mejl och tiden är frusen. men de gula löven sitter fortfarande kvar på pildammsparkens träd och det finns mängder med goda pålägg i kylskåpet så det kan nog bli ganska bra ändå.

The world looks old to me
Tonight I drink myself sober

Kicksökandets melankoli

Katten jagar något i sömnen och pannacottan stelnar i frysen, reklamen flimrar förbi på teven, en stadig puls över broar genom städer. Idoldeltagarna ler så regisserat äckligt och allt känns så radhusliv, jag blir så rastlös fastän den värkande bakfyllan sedan förra natten knappt har lämnat huvudet.  Orkar inte koncentrera mig på det som händer på skärmen, orkar aldrig läsa eller sjunka ned i något längre.

Jag grät hysteriskt sprattlande på golvet nio månader gammal av ilska över att inte ha lärt mig krypa och röra mig framåt. man blir inte riktigt tillfreds av att leva på transportsträckor mot kickar och rus och andra världar hela tiden.  edith södergran säger det så bra:

Min själ älskat så de främmande länderna,
som hade den intet hemland.
I fjärran land stå de stora stenarna
på vilka mina tankar vila.
Det var en främling som skrev de sällsamma orden
på den hårda tavla, som heter min själ.
Dagar och nätter ligger jag och tänker
på saker som aldrig hänt:
min törstiga själ har engång fått dricka.

Jag vill åka tåg i 320km/h berusad på väg mot något jag inte har någon aning om hur det kommer att sluta. Jag vill hälla ned mig med glitter och dyka ned i Lethe, ned i den allra ljuvaste oroslösa salongsfyllan då man får precis lagom distans till världen.

Jag tänker på när M frågade mig om mitt liv är sådär glittrigt och funloving och tjugoårigt som det ser ut på bloggen och på facebook, nej såklart inte; jag pendlar bipolärt mellan tristess vemod och eufori men gråskalorna får inte plats på bloggen svarade jag. Jag vill så gärna vara careless och resa likgiltig mellan världarna, samtidigt har jag så mycket hemlängtan. När jag är hemma hos medelklassen på fina middagar med Josef Frankgardiner och stadgat kulturfolk så får jag ångest över deras nöjdhet. De verkar vara framme nu. De har funnit ro. Jag förstår inte hur. Jag tror inte jag kommer hitta det.

Små vita ljus
Bara stjärnor mellan träden
Jag ser mörka hus
och motorvägar räls
En stadig puls
Över broar genom städer
Och för din skull
så reser vi igen

Tellement loin de ce monde
(övers: Så långt bort från den här världen)
Tellement loin de ce monde
Tellement loin de ce monde

Den lagom-arty tjejen som popkillar vill ha

Rebecka Ahlberg skriver utmärkt om låtsat frigjorda, rådjursögda konstnärskvinnor som popkillar idealiserar. De som är precis så lagom galna och arty att de blir ett perfekt feministiskt alibi för killen, men inte hotar hans styrka:

Om kvällarna brukar hon ta en kopp te och en hembakad organisk cupcake – men bara en!, trots att hon kan äta så mycket hon vill utan att bli tjock – och läsa poesi uppkrupen i en trädkoja. Lite frigjord, lite knasig. Sådana är vi, det konstnärliga kvinnofolket.

Vi måste säga ifrån när desillusionerade popkillar kommer dragandes med sina förment perversa kvinnoideal. Zooey Deschanel, Audrey Tautou och Ellen Page kommer aldrig göra din, min eller någon annan kvinnas situation mer uthärdlig.

Förvisso är jag lite trött på att kvinnor i filmer alltid förväntas vara förebilder och att kvinnor alltid förväntas vilja ha goda förebilder, men det är en annan diskussion. Jag har mött så många popmän som letat efter precis den där tjejen som Rebecka beskriver. Hon som är lite lagom arty och tokig och gör små söta saker som inte är tillräckligt galna för att vara pinsamma. Som ler med glittrande ögon under den långa mörka luggen och som hinner baka bröd och städa eftersom hon inte har några direkta aspirationer på att förverkliga något (men det är förstås bara en ren slump att killen sökt sig till just en sådan person). Som skriver en dikt utan anspråk på att bli publicerad eftersom det mesta ändå bara är på skoj. Som sitter i fönstret och röker och inte har tillnärmelsevis så höga karriärambitioner som sin kille – vilket han bakom alla sina fina genusmedvetna ideal tycker är ganska skönt eftersom det är svårt att få plats med två drivna, stressade, ambitiösa och starka individer med hektiska tillvaror i en och samma parrelation.

Som inte är särskilt intresserad av det han gör utan mest utgör en slags trygg, stabil livmoderkapsel för honom. som aldrig har fittkort för att det skulle se objektifierat (eller kanske vulgärt?) ut. Jag minns att Ronnie Sandahl skrev i någon krönika att hans dåvarande flickvän var totalt ointresserad av det han gjorde, men att det såklart inte gjorde något. De där popmännen vill inte ha en kvinna att bolla sina karriärbryderier mot, de behöver egentligen ingen som verkligen förstår vad de gör – de har ju oftast så många externa beundrare som det är – det de söker är en trygg, förutsägbar person som de vet var de har, som inte utmanar dem för mycket intellektuellt utan som skrattar åt deras skämt och är den fasta klippan i det stormiga havet.

Jag tänker på Sound of music, där von Trapp väljer den vadmalsklädda, lite charmigt småtokiga, kortklippta,  rättrådiga Maria framför den extravaganta femme fatalen baronessan. Hon har glittriga aftonklänningar och och är klädd i dödligt rött och är lika kosmopolitisk och rastlös som von Trapp. Baronessan funkar som ett spännande temporärt tidsfördriv, en smak av en annan värld, men är inte flickvänstypen och erbjuder inte tillräckligt mycket stabilitet.

jag har hellre den white trashiga cirkusprinsessan britney spears som förebild än de lagom-arty, försynta Audrey Tatou-flickorna.

och rita hayworth!

”Hon vill att vi ska rymma utomlands tillsammans!”

När det ringer människor som jag  definitivt inte är tillräckligt koncentrerad och intresserad av för att prata med så brukar jag låtsas att jag har hört vad de sagt och be dem att skicka ett mejl där de ”utvecklar sina idéer”. ”Tack för påringningen, men jag åker in i en tunnel nu!”

Varför är det ibland så svårt att hålla distraktionsmomenten utom räckhåll för hjärnan när man verkligen behöver det? Underbar skildring av detta problem:

Mjau

Ja! Den har kommit! Han heter Bibi och huserar för tillfället helst i garderoben trots skinkmutor.

Kattsurfandet är det nya porrsurfandet

Jag har kommit på att de flesta människor jag gillar är lite som katter. De

• tycker om tupplurar
• gillar att leta och äta mat
• vandrar omkring för sig själva och ser fundersamma ut när det regnar
• jamar när de blir hungriga
• är ganska självständiga
• men gillar samtidigt att skeda
• har en spolformad, mjuk kropp
• och intelligent blick
• tycker om den som ger dem mat
• gör det de själva har lust att göra
• lär sig snabbt att skramlandet från en burk betyder mat
• spinner vid välbehag
• gillar sporadiskt våld
• leker med bytet innan dödandet

Imorgon ska jag få vakta Johanna Nylanders katt i nästan en hel vecka! Äntligen får jag chansen att bevisa att jag inte är den kallsinniga djurmördare som alla obegripligt nog fått för sig (jaja, jag råkade göda mitt älsklingsmarsvin till döds, men då var jag faktiskt femton!) vänta bara, det lilla livet kommer aldrig vilja lämna mig efter den här veckan. Den här bloggen kommer med andra ord bli ganska kattorienterad de kommande dagarna. Eftersom internet består till 75% av katter så verkar det vara vad publiken vill ha, right?

Innan

Såhär var det 2006-2007:

 

Saker jag gillar den här veckan

Casablanca!!!!! håhå, det är den mest förträffliga film noiren jag sett sen The third man. Ni med specialkunskaper får gärna tipsa om flera omistliga verk i genren.

Trenchcoats, hattar och regn

Innan hon lämnar Rick och Casablanca med ledaren för en motståndsrörelse och avreser till Amerika så säger han We’ll always have Paris. omg

emo-poser & sammetsklänningar som man köper samvetslöst på fyllan på nöjesguidens fylleshoppingkväll på topshop

black widow

Älskade marlene dietrich som struntade i alla goda råd. hon ombads att inte sjunga på tyska under sin turné i Israel, men struntade glatt i detta. enligt wikipedia:

”Jag ska inte sjunga en låt på tyska – jag sjunger nio”. Först var publiken chockad men sedan hedrades Dietrich för sin djärvhet och ärlighet. På så sätt blev Dietrich den första sångerska som hade tillåtelse att sjunga på tyska i Israel. Som nämnt var inte alla tyskar förtjust i hennes insatser under kriget och så blev hon 1960 under en konsert i Berlin träffad av ett ägg. Efteråt blev hon frågat om hon är ängslig när hon vistas i Tyskland men Dietrich svarade lakoniskt: ”Rädsla? Nej, jag känner ingen rädsla. Inte för tyskarna, jag är bara bekymrad för min mantel av svanfjädrar, det är väldigt svårt att avlägsna ägg- eller tomatfläckar från den”.

omg, jag känner igen mig så mycket. mina kläder har jämt matfläckar och jag struntar jämt i vad folk tycker är farligt.

Förbudsskyltar som jag inte lyder

Ibland när jag skriver så kommer min ärkefiende Word 2007 med någon bitchig kommentar om att ”i normal sakprosa kan den här verbformen kännas invecklad och byråkratisk”. Fråga nummer ett: sedan när blev invecklad och byråkratisk något dåligt? Jag önskar att alla skulle prata hardcore kanslisvenska hela tiden, helst som man gjorde innan 1958!  fråga två: sedan när är ”normal” något man bör eftersträva? Fascist-Word är som den där elaka kompisen på gymnasiet som berättade för en att inte för att vara taskig eller så och du behöver inte bry dig om du inte vill men du hånglar med för många killar och alla tycker att du är en slampa. Kompisen frisäger sig från ansvar genom att inte be dig att ändra på ditt beteende, hon berättar bara att beteendet är fel och injicerar effektivt skuld.

Den sortens subtila hot är bland de giftigaste härskartekniker man kan bli utsatt för. Ibland talar Word även om för mig att mina ordval kan få texten att låta gammalmodig. Score! Tänker jag då. Vår tillvaro är full av hotfulla, subtilt skuldbeläggande varningsmeddelanden som bara gör en sugen på att bryta mot förbuden. läs gärna rasmus inlägg som bland annat handlar om hur snusmumriken saboterar förbudsskyltar.

På en flygel på språk och litteraturcentrum i Lund finns en lapp med texten Flygeln får inte användas som matbord. Jag hade aldrig fått den fantasifulla idén att använda flygeln som matbord om det inte vore för den skylten!  I USA finns det en odräglig björn som heter Smokey som används av staten som affischpojke för att motverka skogsbränder. Affischerna är typexempel på skuldbeläggande förbjudande varningsretorik:

på sextiotalet fick smokey ett något vänligare utseende men tyvärr medförde det även ett lätt utvecklingsstört ansiktsuttryck.

en senare och något mer maläten adaption:

Inget motiverar människor till att göra förbjudna saker som förbudsskyltar! Som Fredrik Lindström skriver i boken Vem är Björn och vem är Benny?:
”Problemet med skyltar är alltså att de väcker nyfikenhet och föder idéer som annars skulle ha fört en slumrande tillvaro. Det finns åtskilliga exempel:

Beträd ej gräsmattan
Man blir onekligen sugen, vill liksom känna hur den känns!

Luta er ej ut genom fönstret
Jag har lutat mig ut genom oräkneliga fönster och det har jag aldrig tagit någon skada av!

Samtal med föraren under färd förbjudet
Men han ser ju väldigt pratsugen ut…!

Köp mig först, läs mig sen!
Vad är det de försöker dölja, som man ska upptäcka först när man kommer hem?”

Därför vore det smartare av staten och de andra som bestämmer vad som är förbjudet om de helt enkelt testade omvänd psykologi och uppmanade människor att göra det förbjudna. Typ om det stod Elementet får övertäckas, Dra i nödbromsen om du skulle bli sugen och Blockera gärna nödutgången (exempelvis med förvaring). Då skulle folk bli oppositionella och motvals och tänka: Vad fan tror dom? Varför ska jag övertäcka elementet åt dem? Om det skulle vara övertäckt kunde de väl lika gärna ha gjort det på fabriken!”

Yesterworld

Att gå ut i pildammsparken på eftermiddagarna är som att starta om datorn. Särskilt i skymningen. All gammal skräpdata rensas ut ur hjärnan och jag får ett slags tunnelseende, lite som när jag är på kanelen, idéerna materialiserar sig framför mina ögon och jag förstår plötsligt vilka av dem jag ska använda för att texten ska bli optimal.

Ett öststatigt offeraltare av betong som kommer från nån baltisk utställning på femtiotalet. ❤

I den stora tomma rundeln i skogens mitt vilar sig ljuset drömskt och tjockt.

den här förträffliga bilden tog min vän leo.

Happy up here

På debaser ser jag en sån där tjej som jag aldrig blev, en sån från People-omslagen, en popsmal som säkert sitter i killars fönster och är naturligt söt och röker och klär i svart. Jag tycker att hon tittar konstigt på mig och  tänker att jag inte hör hemma här.  Plötsligt kliver hon fram. – Är inte du Isabelle Ståhl? Jag älskar din blogg. Och är inte det där han du skrev om, han den slarviga akademikern!

säger hon och pekar på chrisk och jag och lisa skrattar och jag känner mig hög på känslan av bekräftelse och tillhörighet.  tjejen i kassan låter mig gå in för halva priset eftersom hon tror att jag är utklädd, vilket jag inte är. när vi beger oss ut i stroboskopflimret blir jag så mjuk inuti när jag ser på chrisk och lisa och tänker att det går ganska bra att folk tror att jag är utklädd fastän jag är som jag brukar vara.  normal is not an option anymore.

kaerlighed