Monthly Archives: november 2009

Britney-lyrikens briljans

Nej, jag vet att hon inte skriver sina egna texter. Men hennes liv utgör material för en berättelse, en berättelse om depravering, pinsamhet, okonventionellt beteende och gråskalor som ingen hunnit retuschera bort innan de publicerats. Hon gör saker som får människor att tycka synd om henne: för en kvinna som inte bryr sig om sin värdighet och inte har kontroll är det ju synd om, hon måste ömkas, tas om hand, räddas från sitt dåliga omdöme, hon är ett viljelöst offer för en grym omvärld. jag tror inte att hon är särskilt hjälplös. att förlora kontroll kan ibland vara det som får en att må bäst, att försjunka i nedbrytande dekadens kan generera så mycket rikare känslospektrum än vad stillsam förnöjsamhet gör. Sådant leverne har dessutom  frammanat några av de senaste hundra årens starkaste artistprestationer. hennes låtar är hymner till hedonism, måttlöshet och kontrollförlust. jag inspireras väldigt mycket av dem. det bästa är att de nästan uteslutande går i moll. de dansförlösande upptempobeatsen bär alltid på en melankoli.

jag svängde ihop några anspråkslösa textanalyser:

I’m miss bad media karma
another day another drama
guess I can’t see the harm
in working and being a mama
I’m mrs. Oh my God that Britney’s shameless
You want a piece of me?
You want a piece of me

Piece of me är en svalt nihilistisk reflektion över att vara begärd av alla men behövd av ingen: alla vill ha en del av britney men ingen vill ha hela henne.  den  monotona, repetativa C# moll-ljudfonden av kamerablixtar och  åttiotalistiska långsamma synthbeat skapar en tjock, stilla atmosfär av likgiltighet. tematiken rymmer en feministisk analys över att samhället inte accepterar en kvinna som både har barn och arbetar. Den kvinnoroll som erbjuds henne är trång och tillåter inte motsägelsefulla karaktärsdrag. det struntar hon i; hon vill vara allt.  omvärlden är tveksam till om de vill ta del av henne: de fascineras och förskräcks, velar mellan att vilja ta avstånd ifrån, moralisera, fördöma, och att skratta roat, applådera, smaka på excentrismen. hon bryr sig inte nämnvärt utan kör oberörd vidare på sin motorväg. hennes röst är så syntesiserad av vocodern att det är svårt att avgöra var hon börjar och slutar, och det kanske är det lite av textens poäng också.

We’re not so different you and me
‘Cause we both share our share of obscenities
And everybody’s got some freaky tendencies
Hidden or admitted ‘cause we all got needs
And I make no apologies /…/
I can follow all your commands
But there will be no talk of adding you to my plans
I’ll keep you connected long as you understand
That’s how we should keep it

Phonography är en reflektion över att nå fram till någon genom ett gemensamt, socialt ickeaccepterat begär som kräver en stark tillit och konfidentialitet. hon har en liberal inställning till ickeaccepterade behov och ber inte om ursäkt för dem. Hon konstaterar att hon vill följa motpartens kommandon under deras möten, men fortsätter likväl att vara ett subjekt genom att klargöra att hon inte tänker kontraktera honom till sitt liv i ett långsiktigt perspektiv. relationsanarki as its finest.

They say I’m crazy
I really don’t care, that’s my prerogative
They say I’m nasty
But I don’t give a damn, getting boys is how I am
See nothing wrong with spreading myself around
It’s my prerogative
Its the way that I wanna live
It’s my prerogative
You can’t tell me what to do

My prerogative är ett ode till viljans triumf och hardcoreautonomins seger över de krävande normativa moraliska påbud som omvärlden trycker ned i hennes hals. hon deklarerar kompromisslöst att hon inte vill dedikera sig till en enda. exklusivitet och svårtillgänglighet har inget instrinsikalt värde. det spelar ingen roll vad någon säger, hon håller fast vid förmågan att sätta sina egna normer. makten är inget som skänks henne, den tar hon själv. hon kallas för galen hysterika men kunde inte bry sig mindre; värdighet och återhållsamhet kan offras till förmån för maximerad lycka.

Gimme more är en hymn till måttlösheten och den oblyga hängivenheten. Hon säger ”Gimme” åttioåtta gånger och jag gillar denna excess i  oförställda begärs-imperativ. Hon försöker inte direkt vara subtil och bevara någon trist kvinnlig mystik utan förklarar oförställt vad det är hon önskar.  Dess repetativa, monotona refräng invaggar mig nästan i en slags dansgolvstrans som löser upp all tvekan. Jag tänker på en artikel jag läste i Kulturen om Marquis de Sade:

Snarare menar de Sade att det är i måttlösheten, förstådd på ett raffinerat sätt, som lusten antar sina verkligt subtila och rika kvaliteter.  Inte bara det : det är först när den är måttlös som njutningen blir verkligt kvalitativ.

Everytime they turn the lights down
Just wanna go that extra mile for you
Public display of affection
Feel’s like no one else in the room (The room)

Gimme, Gimme more
Gimme, More
Gimme, Gimme, More
Gimme, Gimme more
Gimme, More
Gimme, Gimme, More
Gimme, Gimme more
Gimme, More
Gimme, Gimme, More
Gimme, Gimme more
Gimme, More
Gimme, Gimme, More

älskar förresten den amatöristiska pianoversionen av Piece of me. deltagarkultur kan faktiskt vara bra ibland.

Annonser

Kriget mot rislampan

Förra lördagen vaknade jag postfull upp i en lägenhet snarlik den som Catwoman demolerade i Batman returns (läs gärna Alexander Chamberlands utmärkta feministiska analys av henne här). På golvet låg bl.a min kära rislampa exploderad i strimlor. Hur kunde detta komma sig? Minnesbilderna från gårnatten var diffusa.  Mysteriet tätnade alltmer tillls jag plötsligt i min mobil fann en hemlig dokumentation av vad som hade hänt. det här hade hänt:

Det var som i en spännande deckare när detektiven i sista stund upptäckte att brottsplatsen hade videofilmats vid ett ödesdigert tillfälle.

Tydligen hade jag fått för mig att det skulle vara roligt att känna hur det kändes att trycka in fingrarna i rispappertyget och se om den liksom sprängdes då. Detta utfördes under milt uttryckt glada tillrop. Impulsstyrning ftw.

320kbps

Insikten nådde henne på ett ögonblick. Det skulle inte fungera.

Rudimentära anknytningsmekanismer som den idiotiska evolutionen hade laddat ned i hennes genarsenal skulle förstöra precis allting.

Hon letade kallsvettig upp tågets smutsiga toalett och började rota i väskans innerfack efter något bland pennor och textutkast och scheman. Ganska snart hittade hon den smala plastkanylen fylld med ljusgrönt stoppmedel och desinficerade snabbt ett område på underarmen med en bomullstuss och alkogel. Medlet var framarbetat nyligen och bromsade effektivt alla vasopressingenererade anknytningsprocesser i kroppen utan några som helst biverkningar.  Det behövdes oftast bara en dos för att eliminera de oönskade affektionerna och abstinenssymptomen. Hon letade upp stora kroppspulsådern och kände ett plötsligt vemod rusa igenom kroppen.

det förstod hon inte riktigt. hon var ju bara på väg att stoppa den rudimentära, onödiga orättvisa som det innebar  att hon olikt honom inte skulle kunna tillskansa sig alla fördelar av deras annars väldigt lyckade och affärsmässigt kalkylerade samarbete.

Hon  anslöt nålen till underarmens mjölkvita hud och tryckte in medlet i det förgiftade blodomloppet och kunde nästan känna hur det fortplantade sig genom limbiska systemet och deaktiverade de delar av hjärnan där cancerdjuret hade slagit rot. Hon föll svimfärdig ihop på toalettstolen men höll stadigt kvar kanylen och så sakteligen försvann alla autosparade minnen från någons mjuka hand hårt sluten runt nacken och känslan av att inte kunna avgöra var hans kropp började och var hennes slutade. Synapsbalkarna kapades av som smält stål och de affektionskontaminerade minnesbilderna brändes loss från näthinnan. Det sista hon kom i håg var hur de andades i takt och halvslumrade panna mot panna med regnet mot taket som bakgrundsljud.

Hon gled avslappnad ned på sitt säte och plockade energiskt fram minidatorn ur väskan för att ta itu med den gravt försenade deadlinen. Hon log snabbt mot den äldre damen på sätet mittemot och började fundera på hur veckan skulle schemaläggas. Hon var så ljuvligt klar i huvudet utan att kunna förklara varför. Det var en sällsynt vacker dag som rusade förbi utanför tågfönstret, med hög klar luft och höstens sista gula på träden mot himlen. Den var så sällsamt självlysande ljusblå som något hon inte längre kom ihåg.

Behovet av ritualer och förslavande rytmer

På syjuntan i novemberskymningen med Miles davis och de andras lågmälda samtal mjukt inglidandes i medvetandets bakgårdar så händer något med mitt sätt att tänka och interagera. Broderiet jag programmerat mina händer till att skapa tvingar mig att sluta gestikulera och använda kroppsspråket för att kommunicera. Det får samtalen att röra sig lätt och otvingat.

Jag har alltid tyckt att kroppsspråk känns så överflödigt, som en belastning mer än som en tillgång; man måste regissera och kontrollera. Händerna ljuger aldrig, hur återhållet och avslappnat ansiktsuttryck man än lyckas frambringa så avslöjar händernas nervösa snärjande alltid hur hudlös och ocool man är.

Broderiets repetativa ritual inrättar dem i trygga bojor. Jag tänker på hur katter svänger svansen fram och tillbaka när de vilar och jag kommer på att jag ofta ser människor göra samma sak med en fot eller en hand; kanske för att man avlastar medvetandet då. Man tar bort en del av fokus på att säga och tänka rätt saker när man riktar en del av den medvetna uppmärksamheten mot upprepandet av rörelsen istället.

Det är underbart med en förslavande bas på en klubb som tvingar kroppen att följa en puls. Kanske syftar alla de där ritualerna till att komma längre bort från sitt medvetna subjekt, från sitt jag. Det är skönare att vara ett mig, ett omedvetet djurlikt varande som inte reflekterar. när kroppen distraheras av något repetativt så infinner sig en särskild själsfrid.

Heidegger blev förtjust i de rituella aspekterna av den grekiska kulturen och sörjde att vi hade förlorat dem. En religiös liturgi kan föra oss bort från vår vardagliga existens och från vårt jag.  Jag tänker att jag längtar så mycket efter ritualer, sådana som sekulariseringen uttömt vår tillvaro på.

Copyriot skrev om Bataille som skrev om nödvändigheten med offerritualer:

…om överskottet inte helt och hållet kan absorberas i tillväxten, måste det med nödvändighet gå förlorat utan vinst, utges, frivilligt eller ej, ärofullt eller i annat fall på ett katastrofalt sätt. /…/

Särskilt de ritualer som innebär någon slags pseudotrygg maktförlust saknar jag. Broderandet är en sådan ritual, och dansen. Och när man för glaset till munnen, kastar sig huvudstupa ned i Lethe och låter alkoholen annektera blodet och ta kontrollen över viljan. Jag längtar efter att föras genom kontrollförlustens smala tunnel i 320kbps med likgiltigheten rusande som en brusten endorfinfördämning genom kroppen.

Arrivederci

Okej, nu avreser jag till fäderneslandet (Ängelholm) ett par dagar för att läsa ikapp all litteraturvetenskap som jag missat under de senaste veckornas deadlinehetsande. Önskar att jag kunde ta med mig min påkläderska, som Castafiore alltid gör:

Tadaa!

I min ungdom drömde jag alltid om att hamna på någon av Dagens medias heta listor. Nu har dagen kommit! Hallelujah! Nummer fjorton emellertid, men ändå.

Lukter jag gillar

Garage och parkeringshus. Det luktar så bensinstinnt fylligt och smutsigt och maskin där, som jord på något sätt fast konstgjort

Ikeakatalogen – påminner svagt om doften av trä fast mycket plastigare. får mig att tänka på leksakskataloger innan julafton

blöt asfalt

badbollar och andra simleksaker, älskar den märkliga skarpa gummilukten

Jord

Lacoste Red – Fler vänner har berättat att de skulle göra vad som helst för en kille som bar den parfymen eftersom den påminner om deras högstadiekärlekar. jag minns att en lärare jag var kär i typ i nian hade den och instämmer.

Källare och vindar

trä

Affärer med skolmaterial

bergamott med citron

fyll gärna på.