TV

I SVT:s Kulturnyheterna pratade jag om Lina Neidestams och Matilda Rutas feministiska folksagor och myternas comeback i litteraturen (har skrivit om det tidigare här). Kan ses här.

I TV4:s Kvällsöppet medverkade jag i en debatt om ”social freezing” som feministisk strategi. Finns här.

P1

Här är en text jag läste upp i P1 om Husserl och det förflutna jagets främlingsskap.

Platser utan tid

Allting har blivit utbytt. Det senaste året har jag haft åtta olika adresser. Ibland när jag vaknar kan jag för några sekunder inte minnas var jag är eller vad jag heter. Jag gillar när det regnar eftersom det dövar gatans okända ljud. Regn låter likadant var man än bor.

Även om jag hittat platsen jag vill bo på tills jag dör känns världen ibland lika tom och främmande som andra länder. Det har gått för snabbt, kroppen laggar, den har inte hunnit ikapp världen.
Den starkaste känslan av att vara hemma får jag motsägelsefullt nog på de platser som helt saknar personlighet och som jag inte har någon relation till. Som vid de monolitiska stålskeletten vid Globen city i Skärmarbrink.  Där blir jag nostalgisk utan att kunna avgöra varför. Det är något med den där ödsligt ansiktslösa betongen som känns lika hemma som flygplatsen i Kiev, anonyma köpcentrum utanför Göteborg och hotellbarer.

Kanske för att deras brutalt funktionella industridesign ser likadan ut var eller när man än är.
Deras ljud är som regn eller iskallt autotunad brukstechno, låter alltid likadant. Jag trivs så bra i det tidsliga och rumsliga vakuum som råder där. Det är en tomhet som uppfyller mig. Sådana homogena ytor saknar personliga egenskaper och skapar just därför möjligheten för besökaren att lösgöra sig från sin plats i tiden. När jag befinner mig där hade jag kunnat vara vem som helst när som helst.

När jag flyter runt i Erikdalsbadet och stirrar upp i det förtärande vita taket materialiserar sig minnet av Aqvakul i Malmö 1993. Jag blir en kontinuitet, landar mjukt i strömmen av tid och finner min plats där. Dået vaknar i min kropp och påminner den om att den inte blev till idag. Ibland kan jag inte förlika mig med tanken på att jag fanns igår. När jag vaknar är jag redan en annan.

De där brutalt strömlinjeformade platserna kräver inte att jag ska känna mig hemma hos dem. Det är ju faktiskt meningen att jag ska känna mig som en besökare där. De angår mig inte och jag angår inte dem. De är inte som mitt rum vid Hornstull, som jag förväntas känna mig hemma i. Christopher Kullenberg skrev något intressant i mitt kommentarfält häromveckan:

Vissa blir trygga och zu-Hause när de känner doften av bakat bröd, men för det mesta är minnet ett plågsamt spöke eftersom det påminner oss om vår ändlighet, och det övergår därmed i inför-döden-varon.

Hemmet påstår sig vara relaterat till mig, som om jag tillhörde tingen där på samma sätt som de tillhör mig. Som om jag kommer att vara hos dem för alltid. Men det är ju inte sant. Unheimlichkeit är kanske det begrepp som bäst skulle beskriva den här upplevelsen. Kanske är den en effekt av insikten om ändligheten, att den plats och den kropp jag befinner mig i är stum, anonym materialitet oberoende och likgiltig inför mig. Flygplatser och hotellbarer är fullständigt ärliga med sin förgänglighet. Jag är bara en besökare där och snart kommer jag vara någon annanstans.

Det här blogginlägget är en förlängd version av en krönika jag skrev i Helsingborgs dagblad.

Ersättaren

Krönika publicerad i Helsingborgs dagblad

Det vore bra om man kunde hyra in någon slags vikarie som skötte ens sociala liv medan man hann med skolan och alla sina jobb. Jag tänker mig en pålitlig, ansvarsfull person som man vid behov kunde outsorcea sina bortprioriterade kompisumgängen till, gärna en allmänbildad entertainer som är bra med barn och med glädje sätter andras behov före de egna. Den här personen kunde även få vattna mina krukväxter, ta ställning till diverse besvärliga sms från oregerliga killar och lyssna på bildande radioprogram som vore bra för mig men som jag inte har lust med för tillfället. Den skulle ha färdiga beprövade lösningar utarbetade för varje upptänklig situation. Den skulle vara objektivt rättrådig och god och aldrig bli arg, stressad eller självisk. Den skulle alltid välja fullkornspasta, ta max ett glas vin någon gång då och då för smakens skulle och inte för att bli full, aldrig säga löjliga saker offentligt och aldrig känna för mycket, helst inte alls. Jag gillade Åsa Nilsonnes bok Smärtbäraren så mycket när jag var yngre. Den  handlar om en kvinna som har förmågan att gå in i andra kvinnors kroppar och ta över deras problem: övervikt, värk och smärta. Hon lever en tid i kroppen, ställer allt till rätta och lämnar tillbaka den i perfekt skick.

Jag tog bussen till Ikea en dag efter skolan. Jag älskar att försvinna i låtsasvärldarna där inne. Efter ett tag glömmer man vem man är ute i verkligheten.
Allting är så smärtfritt funktionellt. Det ser ut som världen precis innan den börjar. Det känns så statligt och säkerhetsbesiktigat testkört, som ritningen för livet. Här kan du ställa soffan, så här ska du röra dig för att inte gå in i de vassa kanterna.
Och det verkar så enkelt. Som om inget skulle kunna gå fel om man bara inredde enligt deras förprogrammerade modell.

Jag vill ha en bruksanvisning för allt. En idiotsäker algoritm.  Jag vill vara närvarande men ändå på tryggt säkerhetsavstånd från andra sidan av glaset så att inget kan gå sönder. Som när jag spelade Combat flight simulator i fyran och kraschade flygplanet med flit. Jag dog och dog och skärmen upplöstes i ett pixligt mörker men det var bara att starta om och sedan satt inga minnen av haveriet kvar i kroppen.