Gdansk Warszawa Berlin

Jag möter dem på en flygplats och de nickar kort bakom sina mörka solglasögon som om det var en kort stund sedan vi senast sågs, som om de bara försvunnit iväg för att köpa en kaffe och det inte alls har gått tre månader. Sedan åker vi till Polen.

Jag minns ingenting. Den polska vodkan bränner av nervändarna där igår möter idag. Jag försöker komma ihåg vad jag gjorde förra veckan eller för ett år sedan men filen jag sökte refererar till en plats som inte kan hittas, en blank 404. Så jag får låna deras minnen istället. Snart känns det som att jag var med när de tog sin jägarlicens och vid den där fabriken där de letade efter porrtidningar i containers. Allt som de känt rasar genom mig som en 17 år lång vrålande motorväg.
Snart slutar kroppen producera dopamin och vi måste tillföra det manuellt. Depåerna sinar som torrlagda kromreserver i öknen. Så fort vi dricker en Zywiek återfylls hjärnans fåror och det går något snabbare att formulera meningar.
Chrisk håller små föreläsningar om objektorienterad ontologi på tyska och hotar med ett förhör när vi kommer fram till nästa land. Johannes blir lite trött.

I en dimmig augustiskymning i Gdansk röker jag på terassen medan de datar och pratar om olika krig och tjejer och ber mig spela Schuberts Irrlicht igen tills de somnar. Vid någon särskilt smärtsam synkoperad passage rör de sig oroligt i sömnen som små djur som jagar andra små djur.

Vi lyssnar på en orgelkonsert av Liszt i den väldiga rokokokatedralen Katedra Oliwska. Taket högt ovan mig får det att ila genom händer och fötter som när man står vid höga höjder, som en omvänd klaustrofobi, en skräck för stora tomma rymder. Höjderna rusar mot mig. Ikonerna på väggarna har fryst tiden, övervunnit den. Inom den ortodoxa och katolska liturgin används ofta presensformen i skildrandet av saker som hände för länge sedan, som om de händer just nu.

En tysk man på tåget till Berlin blir arg för att jag skrattar för högt. Han säger åt Chrisk och Johannes att jag ska skärpa mig. Chrisk föreslår Johannes att de ska ”ge henne mat, så kanske hon somnar”.
Jag har lovat mig själv att inte regrediera till ett barn- eller husdjurstillstånd som jag brukar på våra resor. Jag har blivit så gammal sedan vi var i Ukraina för fjorton månader sedan. Men när man färdas tillräckligt snabbt står tiden stilla, v²-c², och allt återställs till noll.  När de låser fast mig med förmanande ögon glömmer jag att jag är vuxen och faller handlöst baklänges ned i deras blickar. Det är som att vara i katedralen igen, oändligt liten och fastfryst andlös av rymden som störtar mot mig och tynger mig nedåt. Den inverterade klaustrofobin. Det jag saknar mest med att vara barn är att kunna be någon att bära mig sista biten.

Tågresorna rusar förbi i ett milt, euforiskt kolsyrat delirium som ibland är så förtärande starkt att det vill ta sig ur min kropp och spränga den. Jag glömmer ibland vart vi är på väg. Jag säger ofta att vi kunde bo här och ibland svarar de ja.

Första gången vi reste ihop plockade de upp mig vid en strand där jag spolats upp. De sa inget om mina sår utan hällde upp klar sprit i en plastmugg och köpte en ungdomsbiljett till mig. Jag sprang efter dem med små steg genom städer jag inte ens kunde uttala. Sönderskjutna rörde vi oss genom eurotrashklubbarna vid ån. Hjärtat hade svällt upp som det gör på folk som tagit för mycket anabola. Ledningsbanorna kortsluts i återkopplingstakykardier. Andningen blir tung och minsta rörelse känns trög och svårmanövrerad. Det kan bli så när man känt för mycket på för kort tid.
I Warszawa inser jag att lite har ändrats sedan dess. Det finns ingen berättelse, inget att fly från eller till. Såren är slutna men felläkta. Vi pendlar mellan att falla ihop i skrattparoxysmer och skamsköljningar och smärta, till slut kan jag inte se någon skillnad, är bara en port som strömmen rasar genom.
Vi somnar i kala hotellrum där jag aldrig hinner lära mig sprickornas mönster i taken innan vi reser vidare till nästa.

I Warszawa bor vi i en trädkoja av glas på 34 våningen dit ljuden inte når. Jag minns fortfarande ingenting. Det blir måndag och Johannes ska träffa den där tjejen han pratat om att han vill gifta sig med i flera veckor. Jag tittar ut genom fönstret och säger att han säkert kan hitta någon bättre i Berlin. Chrisk säger att han bara ska gå ut en stund. Han är borta i flera timmar.
Ni måste skärpa er nu, säger Johannes lite senare medan vi larvar oss och han ordnar håret och dricker Zywiek framför spegeln. Han ser så allvarlig ut, som en gammal militär som klär på sig sin finaste kostym inför självmordet. Hans hår har blivit lite grått. Jag har inte sett det förut.
Alla han känner har försvunnit in i kärnfamiljen.
Vi följer med till restaurangen som förkläde. Jag har satt upp håret i mäklarsvans och klätt mig i respektfullt svart eftersom det känns som en begravning.

– Han kommer aldrig tillbaks när han träffat någon. Vi kan glömma fler resor, minns jag plötsligt att Chrisk sade.

Månen sväller röd och smetig i kvällsdiset över uteserveringen där vi ska överlämna honom. Hon är söt och rolig och outhärdligt vuxen. Allt blir till det bästa, försöker jag tänka. Hon kommer att ta hand om honom.
Vi beställer ingen förrätt och äter inte som grisar som vi brukar. Johannes sväljer långsamt och skrattar lågt och artigt. Jag hinner inte känna smaken på pirogerna eftersom jag måste välja rätt samtalsämnen med min älskvärda radioröst. Johannes  röst låter som när han svarar i telefon på skatteverket. Jag undviker alla samtalsämnen som kan röja vår position. Hon äter naturligtvis bara en fjärdedel av sin mat. Det är fascinerande hur vi lyckas spela så normala.
Sent på natten ligger jag och Chrisk i varsin säng på hotellrummet med fyllan sjungandes i blodet och pratar om allt utom hur mycket vi fortfarande hoppas på att han ska komma hem.
När vi nästan somnat hör vi det magnetiska ljudet från ett nyckelkort och Johannes travar in. Han säger att det var trevligt och så men att han inte känner allt det där han hoppades på.
Vad synd, säger jag.
När vi vaknar på morgonen flammar rummet av ett ljus så starkt att jag nästan inte orkar öppna ögonen.

Jag måste ta flyget hem från Berlin ensam halv åtta på morgonen för att gå på ett bröllop, det första i min vänkrets. Lägenheten är tyst som tidigt på vintern och de sover drömlöst när jag lämnar den. Jag är så glad att slippa säga hej då.
Höjdskräcken fladdrar i bröstet på planet hem och sätena bredvid mig är så tomma. När jag kommer till Stockholm tänker jag fortfarande på tyska och polska och alla killröster låter som deras. Det känns som att alla tittar och pekar på mig, som om jag saknar en betydande kroppsdel och ser amputerad ut. Kroppen letar förvirrat efter något som den lärde sig känna igen som en del av det egna systemet trots att det bara lånades. Jag besväras av luftkonditioneringen på flygbussen trots att jag aldrig fryser annars.

Två dagar senare gifter sig min vän och vi sjunger Gå ut min själ och prästen håller ett tal om att kärleken får allt annat att bli oviktigt. Orden tömmer mig på luft och gör mig gråtfärdig av fel anledning. Det är ju precis så. Den får en att glömma allt man förut behövde. Det ser plötsligt ut som ett barnsligt substitut, en fas man växt ifrån.
En dag kommer det inte vara okej att ha mitt hem på hotell med blinda fönsterrutor. Jag är fortfarande så ung men för dem är det snart dags. Det finns inget som kan göra det vi har lika evigt som det känns. Det är något som bara finns längs europeiska järnvägsrälsar.

Frambesvärjd sorg

GT Kultur intervjuade mig om filmen Jag saknar dig, jag saknar dig. Jag pratade om behovet av att katalysera sorg under känslomässiga svältår. Kan läsas här.

Sommaren i 140 tecken

I juni blev jag ombedd av programmet Jättestora frågor med Johanna Koljonen i P3 att skriva ett så kallat sommartwitter, ett sommarprat på 140 tecken. Voila:

Personen jag vaknar bredvid är lika ny och främmande som jag känner mig.I Sthlm är alla ensamkommande flyktingar & nätterna overkligt ljusa

Om manligt livsnjutande och kvinnlig skam

  

Krönika publicerad i GP.

I åttan började jag och min bästa vän på den nystartade friskolan Framtidsskolan AB. Det låter som en parodi på en privatiseringsdystopi och det var det också. Lokalerna doftade svagt av desinficeringsmedel och näringsliv och alla hade pikétröjor i babypasteller. När en av killarna kom sminkad i kajal en dag ombads han att omedelbart tvätta bort den. Tjejerna hade mäklarhästsvans och cheerleaderkroppar med trendiga ätstörningar. Jag slutade på skolan efter en månad men min bästa vän stannade kvar. Någonstans längtade hon efter att höra hemma där.
När vi stötte ihop med hennes klasskamrater på stan blev hennes röst ljusare och hon använde fraser som jag aldrig annars hörde henne säga: Heeej gumman! Guud vad kul! Och en massa intern tonårsjargong som jag kände mig så gammal av att lyssna på.
Min bästa vän vågade inte äta inför sin pojkvän. En gång tog hon en klunk Coca-Cola till frukost när han tittade på och sedan kände hon sig tjock. Vi pratade avundsjukt om Framtidsskolans populäraste tjejer som hade anorexia och påminde om Nicole Ritchie. En av dem sa käckt att hon ”nöjde sig med doften” när hon bakade kakor åt sin släkt.
Vi fantiserade om hur perfekt det hade varit med en liten lagom ätstörning, helst bulimi så man skulle få äta vad man ville och sedan kräkas behändigt och ändå vara smal. Vi kunde prata i telefon tre timmar om dagen om vad vi hade ätit. Vår stora sorg här i livet var att vår karaktärsslöhet omöjliggjorde en klädsam bulimi.
Efter att ha ägnat veckor åt att oavbrutet prata om mat, tänka på mat och ge varandra komplimanger för att vi lyckats kräkas på fyllan och därigenom förlorat säkert fyra hundra kalorier så hände det ibland att vi gemensamt bestämde oss för att förlora kontrollen. Vi gick till Ica och köpte sammanbitet flera liter glass, kakor, godis, fikabröd och fryspizza och stängde in oss på mitt rum och åt upp allt på mindre än en halvtimme. Vi var som djur.
Efteråt låg vi utslagna på golvet och kunde inte röra oss på flera timmar medan socker och kolesterol sjöd i blodet som ett milt, vänligt rus. Det var precis som när Jan Stenbeck åt ihjäl sig med GW Persson. Jag blev så fascinerad när jag hörde om deras helt hämningslösa potatismosexcesser, blinda för vad världen skulle tycka.
Jag läste en intervju med Plura i DN. Han sa glatt att han inte ”har tid” att träna. Han erkände att livsföringen som livsnjutare kan ha sina nackdelar, men avslutade hjärtligt skrockandes att han inte har hittat någon balansgång mellan frossandet och ett sundare leverne. Att han råkade åka fast för droginnehav är tydligen inget som störde hans image som folklig, ohämmad livsnjutare, det kryddar bara bilden av den gladlynta, omättlige goddagspilten. Jag vet inga kvinnor som vill kalla sig livsnjutare. De vill möjligen vara livsbejakande, ni vet på det där rågblonda, sunda lagomsättet. Sedan kräks de upp middagen i smyg så att de inte ska göra någon besvärad med sin kroppsångest. Många tjejer jag känner skulle aldrig våga äta på tunnelbanan, de tycker att det känns äckligt att äta när någon ser. Kvinnor förväntas bete sig som Paulo Coelho-romanernas passionerade kvinnoväsen, de som äter bakelser med ett lagom lustfyllt regisserat minspel på ett lite franskt och sexigt sätt. Aldrig så att de blir så mätta att de inte genast kan studsa vidare viktlösa av livsglädje. Jag trodde att skamkänslorna kring det lustfyllda ätandet var en tonårssjukdom som skulle växa bort hos mig, men så var det inte.

PS: I Aftonbladet skrev jag en text om den normaliserade ätstörningen. Tidningen Topphälsa skrev en replik som Aftonbladet bad mig svara på, vilket jag gjorde.