Jag skulle kunna bli grafisk designer

Jag skrev ju en reflektion över Rasmus Fleischers nya bok Det postdigitala manifestet i senaste Axess. Han skrev fint nog av den och lade upp den här.

Men alltså, jag tycker att bokomslaget är lite väl minimalistiskt. Kolla:

Så jag gjorde ett helt eget, lite piffigare! Voila:

Komplett med allt jag gillar, samt några personer och fenomen som förekommer i boken.

Vissa dagar

är den här videon det enda man behöver.

Crescendot är så rysningsbra och övertygar mig om att det inte alls är så positivt att jag går runt och funderar på att inte äta lunch för att inte återfå kilot jag förlorade under bokmässedieten. (Den bestod av en macka om dagen samt öl, eftersom allt var så dyrt där.)

Vägen hem

Jag gjorde en liten film som vägen hem från bokmässan inspirerade mig till. jag filmade den med min mobilkamera.

Bokmässan uncut

Jag sitter på tåget hem från bokmässan mot glömskan och väntar på känslan. Händerna parkinsondarrar av bakfylla och jag kan inte riktigt förstå att jag har varit i göteborg i fem dagar och fyra nätter. Det känns som att vakna upp från en lång och stark dröm som jag knappt minns någonting av.  jag får alltid en dubbelkänsla av ljungande vemod och lättnad när jag åker hem från en annan värld som varit mitt hem för några dagar. Jag tänker på Rammsteins låt Moskau som handlar om staden Moskva som en prostituerad kvinna som man bara får kärlek av om man betalar.  det är lite så med mässan för graden av sympati man får är ett derivat av hur många kulturtidskrifter man är publicerad i.

och jag tänker att jag behöver det här, tillfälliga besök i en drömsk värld där dagen bara är en förvirrad dopaminbakfylla i väntan på nästa natt som man aldrig kan gissa slutet på. Vin i skimrande glas och blixtrande mingelleenden och spänningen i jakten och tomhetskänslan efter scorandet. Kickar.

Höstträden susar förbi utanför och jag får återblixtar av onsdagnatten då Grovt initiativ spelade musik som gjorde mig anfåddare än vad jag varit på flera månader och bloggare och datamänniskor studsade runt som öververkliga seriefigurer, det kommer nog alltid att kännas märkligt att se dem inkarnerade i köttvärlden. Och jag minns hur glad jag blev när kloka matilda kom och vi allierade oss mot ankdammens nätverkningshets, fast jag blev exalterad över att få följa med isobel upp till bonnierminglet ändå. Daniel sjölin var där och jag fick anstränga mig för att inte dregla. Han hade solglasögon inomhus, kanske för att slippa bli daterapead av unga kvinnliga beundrare. På sigge eklunds hemliga hotellfest studsade jag och lisa magnusson upp och ner för att få ta en bild av min nemesis alex schulman (sic) och jag blev imponerad av alexander bards skägg. Efter gläntafesten  snodde jag chrisks säng så att han fick sova på en soffdyna på golvet.

Och jag pendlade mellan att känna mig som en tonåring på sin första charterresa och en agent med uppdraget att infiltrera ett enormt kriminellt nätverk. Piratförlagetmattias var angenäm och bokhorajohanna hade ett förtjusande flor. Mitt påfågeldiadem verkade gå hem bland de flesta, mission accomplished. Och sedan gled jag in i ett mjukt bakfyllevadderat tillstånd som dövade alla oroskänslor över att inte verka tillräckligt soignerad och nonchalant och tillmötesgående och intressant och känd och verserad och intellektuell och rolig när jag träffade folk jag bara sett på bylinebilder förut. Jag förväxlade daniel åberg med björn wiman (sic) och spillde vin på fina therese bohman och den charmerande elin grelsson. allt detta namndroppande, ack.

Rasmus och chrisk fick underhållande nog dela på den förtjusande högtalarvästen under nätseminariumet där jag även mötte den gode andreas ekström. Och chrisk hade samma inredningsstil som jag när jag bodde själv, dvs använda kläder och viktiga papper i ett slags system av fraktaliska högar på golvet, ölburkar på varenda tom yta och diskmedel som schampoo. han berättade att städning kommer långt ned på prioriteringslistan (under heidegger självklart) och jag blev glad över att hitta en så prominent förebild.

Nu har jag en tidning att göra och en dramatikanalys att utföra. Landskapet börjar bli plattare utanför fönstret och jag är snart hemma i verkligheten igen.

jag var nervös på väg till festligheterna i göteborg och tog en öl på tåget. moget.

Bokmässan hittills

Jag befinner mig i en trivsamt sömnstörd bakfull dvala. nyss så satt ronnie sandahl mittemot mig i presscentret och jag började sminka mig ivrigt med Karins ipod som spegel.  igår träffade jag och matilda p o engquist och jag frågade honom om det var han som skrev ”den där boken om hjärnan i näringslösning”. du tänker nog på PC Jersild, sa han då. blä. jag har dessutom tittat på medan isobel och elin ätit lyxmat (jag och matilda åt på seven eleven för 40 kronor) och jag passade på att hälla upp min medhavda öl i ett glas under bordet.

Book mess

Nu sitter jag på ett x2000 mot göteborg och bokmässan. Det här året kommer jag inte behöva sova i ett barns säng hemma hos en random  journalist utan har bokat plats hos en kompis. det känns inte mindre som en festival för det. bokmässan är kultursveriges ibiza. hörs snart.

Djur som hatar mig

Julias katt älskade Elin Grelsson men hatar mig. I lördags på julias fest så försökte jag presentera mig och förklara för den att vi skulle kunna bli de bästa vänner. Men den visade sin uppenbara motvilja och antipati mot mig! Jag råkade visserligen jaga den med fotoblixtar och en dammsugare under sängen, men varför ska den vara motsträvig för det? Den liksom gjorde ett väsande ljud och visade sina tänder, vilket jag först tog som en inbjudan till en pratstund, men som jag sedan förstod betydde att den var arg och rädd för mig, enligt julia. Hon förklarade att man måste sitta still i FLERA TIMMAR för att katten ska sluta vara rädd för en. Bååring. jag trodde ju att jag är lite som mannen som kunde tala med hästar, fast med smådjur. Nåja, jag ger inte upp kattplanerna för detta lilla nederlag; julias katt kommer säkert sluta vara rädd för dammsugare snart igen, djur glömmer så lätt, och någonstans finns det en katt som skulle bli världens gladaste av att adopteras av mig.

Saker jag tycker om den här veckan

Att baka minitårtor av lera som rekreation från deadlinestress

min nya rokokoiga fåtölj som jag köpte för 200kr på blocket av en motsträvig tant

att robert tittar på sport i badkaret på nätterna för att inte störa mig (vi har bara ett rum)

den blåa färgen på min nya make up store-skugga

Niotillfems knarkgoda ärtsoppa

artonhundratalskonstnären william morris mönster

Q-pots godissmycken

gullanders som väckte mig vid femtiden på morgonen på julias fest när alla hade gått hem så jag inte missade den gemytliga pratstunden vid köksbordet med julia och pwalck. (jag hade sovit ett par timmar i julias säng). vad ska jag göra för att inte bli apatiskt trött vid tolvtiden samtliga nätter?

Reklam

Jag bloggar mer här imorgon, så länge kan ni gärna läsa mitt inlägg om var man får tag på ätbara husdjur på min studentblogg på sydsvenskan.

Filmsmaken från helvetet

Min pojkvän blev förskräckt när han insåg vad som doldes bakom mina finkulturalibin. Jag lyckades hålla uppe imagen några månader eller så. Vi brukade på mitt initiativ titta på oändligt långa, svartvita, sega film noirs de första gångerna vi hängde. en gång såg vi en film från fyrtiotalet om Nurnbergrättegången som var så tråkig att han faktiskt bad om nåd efter en stund, vilket var tur eftersom jag nästan hade somnat. Men efter några månader av ihärdigt uppehållen god smak-fasad råkade jag citera en karaktär i en Leslie Nielsen-film, och på ett ögonblick var allt förstört. Nu blev jag tvungen att tala ut om samtliga guilty pleasures. Särskilt en film hatar han mer än något annat i hela världen, inkluderat barnprostitution och Nightwish.

Something’s gotta give är nog det plågsammaste man kan tvinga igenom någon som man precis börjat dejta. Den är tre timmar lång och innehåller oändligt långa och substanslösa scener där Jack Nicholson och Diane Keaton går omkring på stranden och plockar stenar. Största delen av filmen utspelar sig i Ericas lantligt romantiskt inredda Hamptonshus som förmodligen fungerar som ett inredningsopium för den undre medelklassen, samma kategori som faktiskt är intresserade av det som brukar kallas ”Shabby chic” på Tradera.  Med amerikanska mått mätt ska Diane keatons rollfigur Erica föreställa en feministpionjärig, hardcoresjälvständig kvinna (hon är skild, wow). Filmen är en fullständig orgie i relationsdissektion och excesser i känsloyttringar. I en av scenerna så gråter Diane keaton i ungefär tio minuter.

nu vet jag ju inte om den här filmen bara reproducerar stereotypa bilder av kvinnors känsloliv vs mäns bindningsfobi och skapar en hyperrealitet som jag bara inbillar mig att jag identifierar mig med. men den är som skräpmat, jag har säkert sett den tjugo eller trettio gånger nu och den är så trivsam och trygghetsinvaggande att ha på i bakgrunden när man är hemma sjuk.

Mellan Tartovsky och Bergman-sessionerna så tittar min pojkvän faktiskt på fåniga vampyrsplatterfilmer och Eurosport (sic). Varför skulle det här vara värre?

Mårdhundar gör mig populär

Påfågeldags

Åh, på lördag ska jag på fest i stockholm och använda mitt nya egentillverkade påfågeldiadem. Jag gjorde det samtidigt som jag satt i nätmöte.

jag älskar att tillverka saker med fjädrar och sånt. Kanske borde man starta en liten business. Någon som är intresserad av att köpa excentriska diadem och hårprydnader?

Ibland behöver man vara lite sjuk

Jacek Yerka, Back to Nature

Jag tuppar av på malmö central med överjävliga magsmärtor. nu är det kört, tänker jag. jag som precis övertalat robert till att skaffa katt. men det är bara maginfluensa och läkaren ordinerar några dagar i sängen och enbart förtäring av milda soppor och buljong. jag är sur för att jag missar en massa möten och föreläsningar och en fest och äter ett helt paket gifflar och en chokladkaka i ren protest. jag får behålla den i magen i tjugo minuter ungefär.

Något konstigt händer med kroppen när man avbokar allt. Tinnitusen på höger öra som alltid brukar höras när jag ska sova försvinner nästan helt. Jag vaknar inte med hjärtklappning.  stresshormonerna i blodet sinar. Jag skriver plötsligt långsammare och snubblar inte över orden när jag ircar eller twittrar. jag tänker på Andreas ekström som rådde mig att lyssna på kroppen och vara rädd om magen för den är det första som pajar när man stressar.

De två första dagarna är det ganska skönt. De senaste veckornas intrycksbombardemang bearbetas i medvetandets bakgårdar och börjar kännas verkligare. Jag börjar göra listor, som jag jämt gjorde på högstadiet för att jag hade tråkigt. jag brukade skriva listor över vilka som var elakast och populärast i klassen och vilka åtgärder folk borde göra för att se snyggare ut.

vad jag gjort de två senaste veckorna

• Intervjuat relationsanarkist och skrivit artikel om relationsanarki.
• haft nätmöte med margret.
• tillverkat ett påfågeldiadem.
• skrivit och skickat fakturor
• gjort creme brulée
• Skrivit en reflektion till Axess av rasmus fleischers nya bok Det postdigitala manifestet
• samlat ihop allt material till månadens malmödel av Nöjesguiden
• samt skrivit ledare, Tidens anda, Avlyssnat och Plocket för nämnda tidning
• varit i stockholm och varit representativ på axessfesten
• skrivit två krönikor för norra skåne
• bloggat för norra skåne
• studentbloggat för sydsvenskan varje dag
• bloggat privat
• försökt promenera några gånger i veckan
• fixat andrahandskontrakt på en tvåa vid nobeltorget åt oss
• ordnat dambjudning

Det är skönt att skriva listor och sammanfatta, det ger en låtsaskänsla av att stanna tiden. Men den tredje dagen börjar ledigheten skava. Jag känner mig som en inlåst hemmafru. I början var det skönt att gå runt och planera hur möblemanget i vår nya lägenhet ska se ut och söka på tradera efter rokokostolar och hattar med flor och gamla parfymflaskor. Nu känns det plötsligt så förutsägbart och ytligt och tomt. Jag går promenader och tittar in i lägenheter som jag vill bo i och får ångest över att det känns som att det var vinter nyss. jag går in på twitter en gång var trettionde sekund för att få existensbekräftelse. Jag bloggar frenetiskt. jag börjar oroa mig för framtiden. tänk om jag inte kommer på fler textidéer. tänk om allt det roliga tar slut snart. jag förstår plötsligt hur britney menade i dokumentären om sig själv när hon sa att det är så skönt att alltid vara på resande fot och åka mellan hotellen jämt för då hinner man inte reflektera och oroa sig över saker.

Jag fick en framtidsvision

om vad som kommer att hända två månader efter att jag och robert har skaffat katt.

Best of Blocket

Jag och Karlsson på taket

De senaste dagarna har jag haft maginfluensa och varit odrägligare än någonsin. Robert säger att han tror att Karlsson på takets ande har besatt mig, för tydligen så beter vi oss väldigt similärt. Och ja, det är faktiskt skrämmande hur extremt lika vi är på många sätt. Här är några gemensamma egenskaper:

Saker jag vill ha

hm. att handla parfymflakonger från artonhundratalet på bukowskis är nog svårförenligt med frilansekonomi. jag får väl råna en bank.

jag älskar känslan av eftermiddag som man får av den här bilden. en sån där eftermiddag på jullovet i andra klass med vintersol och vemod vid tanken på att man skulle bli tonåring om fyra-fem år.

varför säljer inte ikea antika kinamöbler?

robert är övertalad. nu är det bara en tidsfråga.

originalversionen, tack

utstrålningen. gimme

öststatshöst

stockholmsresa med höstträd. håhå

Återblixt

Mina stockholmsbesök är som drömmar i ultrarapid, nervositeten på eftermiddagståget dit dränks i vin på väg upp i trappan mot en okänd takvåning med människor som man aldrig träffat men som plötsligt känns märkligt bekanta bara för att man bara sett deras bylines och läst deras texter. och sedan plötsligt är man på ett morgontåg mot malmö och sover bort minnena och bakruset.

Sedan dyker tillbakablixtarna upp. Nu minns jag att jag åt extremt mycket parmaskinka på Axessfesten förra veckan. jag väntade tills jag hade blivit full med att äta den. det känns obekvämt att äta samtidigt som man pratar med belevade människor så överjaget måste liksom ge upp innan man kan köra igång.  Jag blev arg på en norsk konstnär för att han inte kunde förklara varför han alltid målar björnar. Och sedan rök folk ihop i häftiga diskussioner om figurativ konst. Jag åt mer parmaskinka medan de var upptagna med att diskutera.

Gudmundson försökte fixa min försörjning genom att peka ut vilka som var viktiga eller redaktörer så jag skulle veta vilka jag skulle smöra för.

Festen var högst upp i ett enormt Harrypottertorn med en spiraltrappa. Det tog mig trettio sekunder att inse att många på festen var väldigt soignerade och hade Lundsbergsoutfits och jag kände mig aningen malplacerad. men de var sympatiska. När chefen för en moderat nyhetsbyrå sa att han snarare var politiskt svart än mörkblå så sa jag intelligent; ”- eller kanske  brun! ”Smidigt.

Och sen råkade jag säga till Gudmundson och vdn för Eudoxa att jag vill expropriera alla bostadsrätter och att min pojkvän lärt mig att Margret Thatcher var ”ungefär som Maud Olofsson fast mer Hitler”; kanske inte det mest diplomatiska att säga till nämnda människor, men de verkade inte bli så arga.

Nåväl.

Min text om döden i senaste Axess

hittas här.

Offentligt, privat och perfekt

Åh! Elin skrev om skillnaden mellan det offentliga och privata jaget och berättar att hon aldrig har kunnat vara den där svala, duktiga, återhållsamma, genomtänkta kvinnan och att hon avundas Therese Bohman. Och när jag träffade Therese kände jag precis samma sak; hon var som en sånt där urbant kleopatravackert och svalt väsen som säkert satt i ett fönster hos killar och rökte som tonåring och lyckades vara både populär och intelligent (sedan berättade hon för mig att hon var en tönt på gymnasiet och jag blev både förvånad och identifikationsglad).

Jag som alltid har tänkt på Elin som ett typiskt socialt geni som lyckas med allt och tränar och tänker på andra och gör goda kakor och inte sviker sina feministiska ideal och  värnar relationer och inte trampar folk på tårna och är söt och välklädd och allt annat som jag jämt känner mig tillkortakommande med.

Lilith

Men nästan alla är tydligen rädda för sprickor i imagens kristall, ingen känner sig tillräcklig. Jag är utled på den där läppstiftsfeminismen som säger att man får (eller kanske bör) vara både snygg och bra på att laga mat och karriärkvinna och gullig flickvän och intellektuell och Cosmopolitanskt sexgeni i sovrummet samtidigt. Jag har aldrig lyckats gå ned i vikt till bylinefotograferingen utan äter som en gås, utan att tugga, och har alltid spilld mat på kläderna.

Lisa Magnusson sa att jag är charmigt excentrisk och det är en roll som jag börjar finna mig  och trivas i. jag lyckas aldrig behålla någon slags kvinnlig mystik och berättar mina hemligheter på fyllan och trots att jag inte blir bra på foton så är jag alldeles för förtjust i att bli fotograferad för att ens kunna låtsas vara ödmjuk.

Jag har aldrig kunnat skapa den där välgenomtänkta duktigflicka-imagen, jag har alltid valt bort lite av det där för att fokusera på det jag verkligen tycker är roligt och viktigt. Jag hinner sällan fika eller umgås med människor på dagarna för jag skriver eller är på föreläsningar eller möten eller håller deadlines då, och jag hatar att prata i telefon med folk och ser gärna vänskapsrelationer som affärsöverenskommelser som jag sköter via sms. Därför sköter jag för tillfället ganska mycket av mitt sociala umgänge i kombination med alkohol på kvällarna, för jag orkar inte annars, jag orkar inte vara både ett socialt omtänksamt humoristiskt gulligt geni och skriva texter som platsar på kultursidorna och samtidigt hålla koll på hur tio olika människor mår och vara smal och välkammad och ha nytvättade kläder och diska,  jag orkar inte, jag kan inte. Jag älskar mina vänner men i den här livsfasen orkar jag bara med alkoholmässigt umgänge med dem, för resten av dygnets timmar är redan inbokade.

Ibland frågar jag min pojkvän hela hela hela tiden om jag är borta för mycket hemifrån eller om han känner att jag försummar honom och hur han mår, bara för att jag är så rädd att verka egoistisk och odräglig. Det känns ibland som ett typexempel på dåligt ofeministiskt beteende taget ur boken Det kallas kärlek av Carin Holmberg men jag dör lite inombords när jag tänker på hur rädd jag är för att vakna upp en dag och inse att ojdå, jag prioriterade visst jobbet framför allt annat och har inga relationer kvar, hoppsan.

Och jag känner igen mig i det Elin skriver om att inte förstå vad folk menar när de säger att de är rädda för att göra bort sig på fyllan och råka twittra om det. Jag gör bort mig ungefär var tionde minut, det är en del av min image och mitt jag nu. Jag sätter mig på golvet när jag ska hälsa på piratpartiets ledare och råkar hälla vin i någons soffa och kallar killar jag vill ligga med för ”trivseltjocka” och jag somnar på bordet på redaktionsfesten och jag frågar våldsamt obetänksamt män om vi ska hångla istället för att spela mystisk, jag äter sämre än feta amerikaner i en dokusåpa och jag lyckas sällan uppehålla en image som sval och ointresserad när jag träffar människor jag beundrar karriärmässigt utan kastar mig istället över dem och frågar ”Är du någon jag bör adda på facebook”?

Och det är bara så just för tillfället och jag har gett upp att försöka vara något annat. Vissa hatar det säkert, vissa tycker att det är lyteskomik och vissa har sagt att de älskar mig för det. Jag har slutat att räkna hur många procent av de jag träffar som inte tycker om mig.