Monthly Archives: juli 2009

Spontanitet, hjälp

pwalck, Isobel, Juliaskott, Klara,  jwalck, anders och några andra ircare lurade upp mig till stockholm för att dinera med dem i afton. kallar kanalen så gör den, men jag är aningen orolig för hur mötet i köttvärlden kommer arta sig, tänk om de utbrister något i stil med Sådär tjock ser du inte ut på din facebookbild! jag måste bete mig anständigt hursomhelst, det centra i hjärnan som får mig att vilja göra kullerbyttor måste stängas av.

sist jag besökte hufvudstaden var det flera som ansökte om bloggfika (eh, vad blondinbellaskt det där lät) och jag skulle gärna försöka hinna med något i den stilen nu. jag har tyvärr inte kvar era nummer eftersom jag är usel på att spara viktiga saker, men mitt är 073 093 0619.

ses i tjockholmen!

Annonser

Jättebra, Isabelle, verkligen

att berätta för din gamla chefredaktör att han heter Hitler i din mobil. Verkligen. Jävla öl. Hans flickvän fann det hela mycket underhållande; ”jag är ju faktiskt ganska lik Eva Braun!”. Jag försökte förklara att hans textsamtalsmetoder var långsiktigt givande även om man började gråta av dem precis efter att de hållts, sedan insåg jag att det var omöjligt att snickra ihop utlåtandet till en komplimang.

Senare under kvällen lyckades jag också förmedla att

  • jag blir sugen på att ta med djur jag ser på stan hem och stoppa upp dem. Särskilt små hundar som har ”så fin, mjuk päls.” Ida höll åtminstone med mig, alfred var mer tveksam.
  • Att jag befarar att min pojkvän ska gå samma öde till mötes som mitt favoritmarsvin Snuffy som jag gödde till döds, men att jag egentligen inte motsätter mig själva förloppet eftersom ”degighet inte är något dåligt.”
  • Att jag inte tar körkort för att jag befarar att jag skulle vara en fara för allmänheten då.

Jättebra att det satt flera sydsvenskananställda där. Jag ökar verkligen mina chanser att få jobb i framtiden genom att framstå som en ond och djurmördande psykopat.

Jag blir redaktör!

DSC01588

(jag är fyra och redan ambitiös, främst i min jakt på mat.)

Ibland händer precis det som man gått och smygdrömt och bloggat om i många år. Att ett mejl plötsligt dimper ned och en person som berättar att hon är chefredaktör för Nöjesguiden har läst min blogg och vill att jag ska komma på arbetsintervju för jobbet som chefredaktör i Malmö. Det känns overkligt, fast tjänst är inget man ens vågar drömma om vid tjugoett års ålder utan utbildning och kändispappa. Japp, det här har hänt nu och jag tillträder som redaktör successivt under augusti.

alla mörka datorkvällar framför oavlönande nätzines och alla sura kommentarer från folk som tyckt att man borde satsa på ett riktigt jobb istället, alla gånger jag struntade i fester på gymnasiet för att jag trivdes bättre med att sitta hemma och skriva. det är nu det känns som payback time.

det är därför jag älskar internets, för att tillochmed en tjej från landet utan utan kontakter kan komma nånstans och göra sin röst hörd. om det inte vore för er läsare skulle jag inte blogga så frekvent och ambitiöst som jag gör. tack, i löv you!

Vad vill ni läsa i nöjesguidens malmöedition? Hur mycket jag än vill kan jag inte underminera hela organisationen och göra om den till en poppigare version av Tidskrift för litteraturvetenskap eller Glänta, men kom gärna med förslag ändå.

Det bästa med PMS

är att man åtnjuter samma privilegier som gravida kvinnor: man får äta choklad istället för mat och måste  lyda alla irrationella hormonstyrda impulser. (ta upp små djur i famnen, köpa saker man inte behöver, titta på dåliga nittiotalskomedier bara för att få knarka nittiotalsstämningar och se den otroligt häftiga Grace Jones in action.) Det dåliga är att jag ska på ett viktigt möte idag och måste akta mig för att råka börja gråta om gulliga djur kommer på tal. Håll tummarna.

DSC_0003 (2)

Motgift.

Varför E-type är som nazism

Briljanta Soraya ringde mig för några dagar sedan och bad mig prata om en låt jag skäms över att gilla i P3. Det var såklart extremt svårt att välja bland de oceaner av musikavarter som jag gömmer bakom min finkultur-image. Jag valde E-types Set the world on fire, en dröm i nittiotalsbas och miserabel eurotechno-rap. Här kan man lyssna på när jag pratar om varför det är lika tabu att gilla E-type som att vara nazist idag. Spola fram till del två av programmet till den femtonde minuten om ni vill höra min bakfullt kraxiga stämma.

Infördödentillvaron

DSC_0214

Jag har alltid haft en oförklarlig, stark känsla av att jag kommer att dö inom ett eller två år. Jag vet att den förmodligen bara är en naiv försvarsmekanism; om man nu ska dö om sjuttio år är det lika bra att vara förberedd, typ. Men den har nog undermedvetet gjort mig mer motiverad att lyckas snabbare, att producera istället för att vara.

Jag tänker på de där små glasföremålen från artonhundratalet som jag köpte i Stockholm som har tillhört en människa som inte lever längre. De har kanske stått i ett vitrinskåp i en våning i Vasastan där det brusade i rören på natten och någon låg under ett täcke med någon och så funderade den på döden när den inte kunde sova. Men man blir inte immun mot döden för att man vet om att den finns. Det finns inga skyddsåtgärder att vidta. Den är som en fatal trafikolycka som alla i hela världen förr eller senare måste genomgå. Det känns orättvist på något sätt.

saker1

Martin Heidegger menade att vi inte lever i en tillvaro utan i en  tilldödenvaro (Sein-zum-Tode), där vi är så kollektivt medvetna om vår förgänglighet att hela vårt vara riktas mot detta.  Jag minns när jag var åtta och plötsligt insåg att jag inte skulle leva för alltid. Innan dess hade mitt vara  förhållt sig till en tanke på evigt liv, jag hade levt i samma framtidsovisshet som djur gör. Mitt nervsystems inlärda trygghetsmekanismer kortslöts. Emo-existentiell lebensangst blev följden och jag slogs av hur märklig hela grejen med existerande och vara var. Jag föll ibland i ett tankehål av dödsrädsla, men har lärt mig att den är ganska lätt att avvärja om man bara får hjärnvägen att byta spår.

DSC_0094

Jag tror att min känsla av stundande död kan vara relaterad till de infernala tjejtidnings-sönderanvända uttrycken fånga dagen och betrakta varje dag som om den vore din sista. De suger! Hur ska man få någon behållning av sin sista dag i livet om man vet om att den snart är slut, att man måste göra det absolut mest underhållande man kan komma på medan den pågår?  Bäst har jag det när jag bara glider omkring i ett framtidsomedvetet, solipstistiskt vadderat tillstånd då neocortex inte bestämmer så mycket. Som dagen efter en utmattande natt då man kurerar sig med ouppbygglig mat och film.

DSC_0145

Fånga dagen-mantrat påminner aningen om Nietzsches idé om att man ska leva som om man skulle leva om sitt liv i all evighet i  evig återkomst.  Allt man gör ska man kunna tänka sig att göra om i all oändlighet, och tillfälliga lättsamma nöjen som man bara tillåter sig en gång förfasas Nietzsche över. Det  tycker jag inte riktigt om.

Samtidigt menar han att man  ska bejaka självförstörelsen och utsläckandet.  Den grekiska guden Dionysos kropp slets sönder av titanerna och sattes sedan ihop igen. Myten symboliserar hur nytt liv föds ur förstörelse och förintelse. Jag gillar tanken på hur kaos och förstörelse genererar khatarsis och nyföddhet.

Av någon anledning påminner det mig om Fight Club. Männens helt frivilliga, masochistiska självdestruktion får dem att känna sig nyfödda och levande. Heidegger menar att vi blir kastade in i världen, bland de många andra och bland de många tingen och därför blir våra jag alienerade från oss själva. Vår tillvaro blir en alldaglig medvaro med andra.  Jaget blir mannet (das Man), det kollektiva, ett abstrakt De andra. Kanske vill männen i Fight Club slita sig ur das mann, ta sig bort från medvarat, den kollektiva viljelösheten och de meningslösa tingen. Sartre äcklas av det oändliga varat, vill nå bortom den fysiska, likgiltigt pågående världen, och älskar därför musiken. Den är helt ofysisk men existerar ändå, når bortom varat.

DSC_0330

Jag minns när jag och D brukade skära varandra i handlederna för några år sedan. Vårt  Redbull Vodka-stinna blod blandades med glitter när vi rörde oss ut genom dansgolvsbasens subsoniska djup och vi kände för några timmar livet storma genom våra trasiga innandömen. Det kan säkert bortviftas som uppmärksamhetstörstande tonårstjejbeteende, men jag kände ofta att det var något större. Att jag precis som Travis i Fight Club kom närmare mig själv när vi skar oss med glasbitar på en smutsig toalett. Att jag kände något på riktigt, långt bortom meningslösa glädjekickar över HM-reor.  Att jag tog mig bort från alltings förgänglighet, igenom existensens tjocka hölje av likgiltighet. Att jag också avlägset närmade mig döden, även om det absolut inte var mitt uppsåt, och att den blev mycket mindre skrämmande när jag valde att närma mig den själv. Precis som en hund man är rädd för.

Jag kan sakna den modstinna känsla av makt som jag alltid bar med mig då. Att jag inte hade något att förlora. Att jag kunde välja själv.  Ta ett piller och en promenad var samhällets ordinering; handledsskärandet var en slags revolt. Läs Julia förresten.

Heidegger menar att förfallenheten måste finnas så att tillvaron kan bli medveten om förlusten av sig själv och sträva efter att återvända till det egentliga varat. Vi ”faller bort från oss själva” och hamnar i en slags exil, hemlöshet och känner oss ”unheimlich” i vardagens intighet.

DSC_0333

Förr brukade man säga att någon ”tog livet av sig”, som att livet var en kappa, ett plagg man lånade. idag säger vi istället att någon väljer att ta sitt liv, vilket tyder på ett individualistiskt tänkande där vi ser livet mer som vår egendom mer än något kollektivt som vi har lånat. Sekulariseringen har gjort oss både räddare för döden och mer övertygade om att den är vår rättighet.

Soundtrack till det här inlägget.

Dagens lokaltidningsfail

Den här annonsen kunde hittas i NST för en tid sedan.

DSC01526

På nästa sida fanns den här olyckligt placerade artikeln:

DSC01528

Den här herren verkar inte hysa någon större önskan om att leva upp till Ängelholms strikta image-krav.  Creds till honom, det ville inte jag heller. Han sätter på ett utmärkt sätt käppar i hjulet på deras försök till att skapa konformistiska utseendenormer.