Månadsarkiv: juli 2009

Spontanitet, hjälp

pwalck, Isobel, Juliaskott, Klara,  jwalck, anders och några andra ircare lurade upp mig till stockholm för att dinera med dem i afton. kallar kanalen så gör den, men jag är aningen orolig för hur mötet i köttvärlden kommer arta sig, tänk om de utbrister något i stil med Sådär tjock ser du inte ut på din facebookbild! jag måste bete mig anständigt hursomhelst, det centra i hjärnan som får mig att vilja göra kullerbyttor måste stängas av.

sist jag besökte hufvudstaden var det flera som ansökte om bloggfika (eh, vad blondinbellaskt det där lät) och jag skulle gärna försöka hinna med något i den stilen nu. jag har tyvärr inte kvar era nummer eftersom jag är usel på att spara viktiga saker, men mitt är 073 093 0619.

ses i tjockholmen!

Jättebra, Isabelle, verkligen

att berätta för din gamla chefredaktör att han heter Hitler i din mobil. Verkligen. Jävla öl. Hans flickvän fann det hela mycket underhållande; ”jag är ju faktiskt ganska lik Eva Braun!”. Jag försökte förklara att hans textsamtalsmetoder var långsiktigt givande även om man började gråta av dem precis efter att de hållts, sedan insåg jag att det var omöjligt att snickra ihop utlåtandet till en komplimang.

Senare under kvällen lyckades jag också förmedla att

  • jag blir sugen på att ta med djur jag ser på stan hem och stoppa upp dem. Särskilt små hundar som har ”så fin, mjuk päls.” Ida höll åtminstone med mig, alfred var mer tveksam.
  • Att jag befarar att min pojkvän ska gå samma öde till mötes som mitt favoritmarsvin Snuffy som jag gödde till döds, men att jag egentligen inte motsätter mig själva förloppet eftersom ”degighet inte är något dåligt.”
  • Att jag inte tar körkort för att jag befarar att jag skulle vara en fara för allmänheten då.

Jättebra att det satt flera sydsvenskananställda där. Jag ökar verkligen mina chanser att få jobb i framtiden genom att framstå som en ond och djurmördande psykopat.

Jag blir redaktör!

DSC01588

(jag är fyra och redan ambitiös, främst i min jakt på mat.)

Ibland händer precis det som man gått och smygdrömt och bloggat om i många år. Att ett mejl plötsligt dimper ned och en person som berättar att hon är chefredaktör för Nöjesguiden har läst min blogg och vill att jag ska komma på arbetsintervju för jobbet som chefredaktör i Malmö. Det känns overkligt, fast tjänst är inget man ens vågar drömma om vid tjugoett års ålder utan utbildning och kändispappa. Japp, det här har hänt nu och jag tillträder som redaktör successivt under augusti.

alla mörka datorkvällar framför oavlönande nätzines och alla sura kommentarer från folk som tyckt att man borde satsa på ett riktigt jobb istället, alla gånger jag struntade i fester på gymnasiet för att jag trivdes bättre med att sitta hemma och skriva. det är nu det känns som payback time.

det är därför jag älskar internets, för att tillochmed en tjej från landet utan utan kontakter kan komma nånstans och göra sin röst hörd. om det inte vore för er läsare skulle jag inte blogga så frekvent och ambitiöst som jag gör. tack, i löv you!

Vad vill ni läsa i nöjesguidens malmöedition? Hur mycket jag än vill kan jag inte underminera hela organisationen och göra om den till en poppigare version av Tidskrift för litteraturvetenskap eller Glänta, men kom gärna med förslag ändå.

Det bästa med PMS

är att man åtnjuter samma privilegier som gravida kvinnor: man får äta choklad istället för mat och måste  lyda alla irrationella hormonstyrda impulser. (ta upp små djur i famnen, köpa saker man inte behöver, titta på dåliga nittiotalskomedier bara för att få knarka nittiotalsstämningar och se den otroligt häftiga Grace Jones in action.) Det dåliga är att jag ska på ett viktigt möte idag och måste akta mig för att råka börja gråta om gulliga djur kommer på tal. Håll tummarna.

DSC_0003 (2)

Motgift.

Varför E-type är som nazism

Briljanta Soraya ringde mig för några dagar sedan och bad mig prata om en låt jag skäms över att gilla i P3. Det var såklart extremt svårt att välja bland de oceaner av musikavarter som jag gömmer bakom min finkultur-image. Jag valde E-types Set the world on fire, en dröm i nittiotalsbas och miserabel eurotechno-rap. Här kan man lyssna på när jag pratar om varför det är lika tabu att gilla E-type som att vara nazist idag. Spola fram till del två av programmet till den femtonde minuten om ni vill höra min bakfullt kraxiga stämma.

Infördödentillvaron

DSC_0214

Jag har alltid haft en oförklarlig, stark känsla av att jag kommer att dö inom ett eller två år. Jag vet att den förmodligen bara är en naiv försvarsmekanism; om man nu ska dö om sjuttio år är det lika bra att vara förberedd, typ. Men den har nog undermedvetet gjort mig mer motiverad att lyckas snabbare, att producera istället för att vara.

Jag tänker på de där små glasföremålen från artonhundratalet som jag köpte i Stockholm som har tillhört en människa som inte lever längre. De har kanske stått i ett vitrinskåp i en våning i Vasastan där det brusade i rören på natten och någon låg under ett täcke med någon och så funderade den på döden när den inte kunde sova. Men man blir inte immun mot döden för att man vet om att den finns. Det finns inga skyddsåtgärder att vidta. Den är som en fatal trafikolycka som alla i hela världen förr eller senare måste genomgå. Det känns orättvist på något sätt.

saker1

Martin Heidegger menade att vi inte lever i en tillvaro utan i en  tilldödenvaro (Sein-zum-Tode), där vi är så kollektivt medvetna om vår förgänglighet att hela vårt vara riktas mot detta.  Jag minns när jag var åtta och plötsligt insåg att jag inte skulle leva för alltid. Innan dess hade mitt vara  förhållt sig till en tanke på evigt liv, jag hade levt i samma framtidsovisshet som djur gör. Mitt nervsystems inlärda trygghetsmekanismer kortslöts. Emo-existentiell lebensangst blev följden och jag slogs av hur märklig hela grejen med existerande och vara var. Jag föll ibland i ett tankehål av dödsrädsla, men har lärt mig att den är ganska lätt att avvärja om man bara får hjärnvägen att byta spår.

DSC_0094

Jag tror att min känsla av stundande död kan vara relaterad till de infernala tjejtidnings-sönderanvända uttrycken fånga dagen och betrakta varje dag som om den vore din sista. De suger! Hur ska man få någon behållning av sin sista dag i livet om man vet om att den snart är slut, att man måste göra det absolut mest underhållande man kan komma på medan den pågår?  Bäst har jag det när jag bara glider omkring i ett framtidsomedvetet, solipstistiskt vadderat tillstånd då neocortex inte bestämmer så mycket. Som dagen efter en utmattande natt då man kurerar sig med ouppbygglig mat och film.

DSC_0145

Fånga dagen-mantrat påminner aningen om Nietzsches idé om att man ska leva som om man skulle leva om sitt liv i all evighet i  evig återkomst.  Allt man gör ska man kunna tänka sig att göra om i all oändlighet, och tillfälliga lättsamma nöjen som man bara tillåter sig en gång förfasas Nietzsche över. Det  tycker jag inte riktigt om.

Samtidigt menar han att man  ska bejaka självförstörelsen och utsläckandet.  Den grekiska guden Dionysos kropp slets sönder av titanerna och sattes sedan ihop igen. Myten symboliserar hur nytt liv föds ur förstörelse och förintelse. Jag gillar tanken på hur kaos och förstörelse genererar khatarsis och nyföddhet.

Av någon anledning påminner det mig om Fight Club. Männens helt frivilliga, masochistiska självdestruktion får dem att känna sig nyfödda och levande. Heidegger menar att vi blir kastade in i världen, bland de många andra och bland de många tingen och därför blir våra jag alienerade från oss själva. Vår tillvaro blir en alldaglig medvaro med andra.  Jaget blir mannet (das Man), det kollektiva, ett abstrakt De andra. Kanske vill männen i Fight Club slita sig ur das mann, ta sig bort från medvarat, den kollektiva viljelösheten och de meningslösa tingen. Sartre äcklas av det oändliga varat, vill nå bortom den fysiska, likgiltigt pågående världen, och älskar därför musiken. Den är helt ofysisk men existerar ändå, når bortom varat.

DSC_0330

Jag minns när jag och D brukade skära varandra i handlederna för några år sedan. Vårt  Redbull Vodka-stinna blod blandades med glitter när vi rörde oss ut genom dansgolvsbasens subsoniska djup och vi kände för några timmar livet storma genom våra trasiga innandömen. Det kan säkert bortviftas som uppmärksamhetstörstande tonårstjejbeteende, men jag kände ofta att det var något större. Att jag precis som Travis i Fight Club kom närmare mig själv när vi skar oss med glasbitar på en smutsig toalett. Att jag kände något på riktigt, långt bortom meningslösa glädjekickar över HM-reor.  Att jag tog mig bort från alltings förgänglighet, igenom existensens tjocka hölje av likgiltighet. Att jag också avlägset närmade mig döden, även om det absolut inte var mitt uppsåt, och att den blev mycket mindre skrämmande när jag valde att närma mig den själv. Precis som en hund man är rädd för.

Jag kan sakna den modstinna känsla av makt som jag alltid bar med mig då. Att jag inte hade något att förlora. Att jag kunde välja själv.  Ta ett piller och en promenad var samhällets ordinering; handledsskärandet var en slags revolt. Läs Julia förresten.

Heidegger menar att förfallenheten måste finnas så att tillvaron kan bli medveten om förlusten av sig själv och sträva efter att återvända till det egentliga varat. Vi ”faller bort från oss själva” och hamnar i en slags exil, hemlöshet och känner oss ”unheimlich” i vardagens intighet.

DSC_0333

Förr brukade man säga att någon ”tog livet av sig”, som att livet var en kappa, ett plagg man lånade. idag säger vi istället att någon väljer att ta sitt liv, vilket tyder på ett individualistiskt tänkande där vi ser livet mer som vår egendom mer än något kollektivt som vi har lånat. Sekulariseringen har gjort oss både räddare för döden och mer övertygade om att den är vår rättighet.

Soundtrack till det här inlägget.

Dagens lokaltidningsfail

Den här annonsen kunde hittas i NST för en tid sedan.

DSC01526

På nästa sida fanns den här olyckligt placerade artikeln:

DSC01528

Den här herren verkar inte hysa någon större önskan om att leva upp till Ängelholms strikta image-krav.  Creds till honom, det ville inte jag heller. Han sätter på ett utmärkt sätt käppar i hjulet på deras försök till att skapa konformistiska utseendenormer.

Vägsjäl

Jag kan bli helt lycklig när jag tänker på en gammal vän från min uppväxtort.  Hon har äntligen gjort det vi pratade om alla de där åren. Hon har flytt småstaden eftersom att hon levde på ett sätt som inte var accepterat för tjejer där, inte ens av hennes närmaste.   Nu verkar hon så lycklig i sin nya stora stad där hon kan hångla utan att någon säger hora.

Det finns alltid en väg ut.

Och rubriken är ingen felstavning.

Discovery Channels ofattbara tråkighet

Nu ser min pojkvän på ett program om hajar. Han är djupt koncentrerad trots programmets uppenbara dödstråkighet. VILKEN evolutionär funktion har genen i människors hjärnor som får dem att autistintresserat följa program som ”Livet på räktrålaren”,  ”Så tillverkas pappmuggar” ”Extrem snöplog” och ”Råttor i natten” ?! det är tråkigare än när jag var tvungen att skriva ett arbete på samhällskunskapen i trean och det enda ämnet som fanns kvar var Tetrapakets historia. Jag minns en gång när jag skulle äta och slog på Discovery där det stod en man i en flod av bajs i ett avloppsreningsverk och skrek ”Jag står i ett hav av femtio tusen bajsätande fiskar”! Det var droppen.

Visst, det finns några program jag gillar. tex de om stora katastrofer, för då kan man iaktta misären på tryggt avstånd och känna sig glad över att man inte var med på  det kapade planet/sjunkna skeppet. Under elfte september-perioden följde jag rapporteringarna med en slags  triumferande känsla av att ha överlevt. det är som att katastrofer påminner en om hur levande man är.

men i övrigt är discovery channel en parad av programidéer som aldrig borde ha blivit verklighet.

Som sagt, jag gillar inte andra länder.

65 Jotunheim-Gjende lake-1

Norge var fruktansvärt. Man var tvungen att åka båt dit och det fanns inget Seven eleven eller ens Ica i närheten. När täckningen på mobilen bröts så kändes det som att något i mitt hjärta gick sönder. Jag kunde inte längre leta efter Chanel-parfymer på tradera och allt min pojkvän pratade om var troll och jättar eftersom han fått för sig att Grieg skrev I bergakungens sal där. Bergen var retligt vackra men för höga för att vi skulle orka oss upp på dem. Jag såg en varg och upplyste skräckslaget och högt alla på fjällstationen om detta. sen förklarade robert  att det var en hund.

Dalarna däremot var ett land av mjölk och honung.   Grövelsjöns fjällstation hade en hel godisbtik och en resturang med hemskt god pannacotta. Jag köpte massor av destruktiva tjejtidningar på underbara underbara Ica och sen åt vi godis och sov i bilen med utsikt över fjällen. Vi gick faktiskt upp på ett också, jag var väldigt arg på robert hela tiden eftersom han inbillade mig att jag inte alls skulle få hjärtinfarkt och dö av den fruktansvärda, fruktansvärda ansträngningen det kostade mig att ta sig upp. Förvånande nog dog jag inte och han fick vatten på sin kvarn. jag babblade ohämmat i svår chock i två timmar efteråt om hur modig jag hade varit.

nu befinner jag mig i en underbar sommarstugeliknande villa i en djungel i åkersberga utanför stockholm och hänger i tjockholmen tillochmed tisdag. den lätta ångesten över att jag förlorat en follower på twitter dämpas av den milda, ovirtuella vinden från sjön.

Internetabstinens

4_jotunheim
Jotunheim

Nu ska jag tydligen leva något slags nitzcheanskt bergsliv i norska Jotunheim och Grövelsjön ett par veckor med mellanlandning i stockholm.
– Men du gillar väl inte naturen eller att röra på dig, har samtliga vänner kommenterat detta med.
Men jag gör det inte för naturen, jag gör det för maten. Jag har tio tusen  kvar av stipendiepengarna, nu ska den norska matkulturen inventeras.

Redan i fredags började internetabstinensen smyga sig på och jag fick låtsas gå på toaletten minst tre gånger under måltiden med min respektives familj i syrenbersån för att kolla twitter och bloggen. Beroenden är väl skadliga om man får obehagliga abstinenssymptom av dem och känner att man trots att man vill inte kan leva utan dem? Igår kändes det aningen så. Det kröp i hela kroppen, rastlösheten gjorde mig apatisk och trög och det enda jag kunde tänka på var om den där potentiella arbetsgivaren hade svarat på mejlet eller om någon hade skrivit @isabellestahl på twitter. Dopaminicken hjärnan får när man upptäcker att man fått fem nya notifications på facebook är ibland förvånande stimulerande. Häromdagen tyckte jag mig se notification-rutan ute i skogen, men insåg sedan att jag inte var på internet utan i naturen.

Men egentligen så är ju allt i vår tillvaro är beroenden. Beroendet att äta för att inte få lågt blodsocker och dö, beroendet av social interaktion, beroendet av dom man gillar, allt förlöser samma belöningshormoner. Varför ska just internetberoendet vara så förkastligt? Från och med tisdag blir jag datorlös, så vi får se hur det går. Nås på mob 073 093 06 19.

Häromdagen när jag och Simon gick en nattpromenad hemåt i Lund påpekade jag hur anfådd man blev av uppförsbacken.
– Det här är väl ingen uppförsbacke, sade han.
D’oh. Nåja, under förra sommarens fjällroadtrip så gick jag och min respektive bara högst några hundra meter upp för det svagt lutande fjället, sedan blev jag hungrig och tjatade mig till att få gå ner till fjällstationen och äta renskav. Det här ska nog gå bra.

dsc_0490_21017289

Vi är på fjället och jag kollar facebook via mobilen.

Idolernas död

Jag blev serverad av en före detta Idol-tävlande på en resturang i Växjö igår. Yasmina hette hon, tror jag. Hon levde inte alls upp till myten om den desillusionerade förloraren, såg bara glad och harmonisk ut. Det gjorde mig aningen besviken.
Jag vill tro på myten om den maniskt uppåtsträvande drömmaren som bara ser livet som en transportsträcka till genombrottet. Finns det några sådana fortfarande? Ingen av Idolkandidaterna hade ju nåt att säga när de blev tillfrågade om varför de sökt till Idol. Eh…jag gillar att sjunga, brukade det låta. Det kommer inte att komma någon mer Michael Jackson. Musikkulturens exploderande multituder av genrer och artister omöjliggör det, liksom kändisskapets devalvering. Kanske finns inte heller samma drivkraft hos unga att bli bäst på det dom gör. Man måste vara med i teve innan man får ge ut en roman nu för tiden, förr var händelseföljden den omvända.

Om mitt hat mot Word 2007

Av alla dysfunktionella, provocerande dåliga idiotprogram är Word 2007 det värsta. Hur tänkte de som programmerade helvetet? ”Vi har redan gjort Word 2003, världens mest lättmanövrerade och praktiska program. Varför inte skapa ett nytt, svårmanövrerat, fult program där alla viktiga funktioner är gömda bakom röriga fliksystem i regnbågens alla färger? Och vad sägs om att lägga till en fräck extra bokstav i dokumentformatnamnet? Det tycker nog användarna är jättetufft!”
Åhhh, jag förståår inte. De få funktioner man faktiskt använder är så väldolda att det tar minuter att leta fram dem. Eftersom vissa inte har installerat word 2007  så kan de inte öppna filerna man skickar till dem.  Och varför kallar de sina dokument för docx? Vem tror de att de är, James Bond?

 Hela XP är en användargränssnittsmardröm, turligt nog vänjer sig hjärnan efter några år och man blir inte lika gråtfärdig av de fåniga rudimentära funktionerna. Men då skapar microsoft en NY version av sitt dumma operativsystem, för att tjäna mer pengar! ONDSKA.

  Men tro inte att jag är något mac-fan. Det är världens mest fejk-undergroundiga företag som genom låtsat subversiv storytelling-marknadsföring lyckats få rykte som charmigt indieföretag. men deras dumma itunes kan inte konverteras, filmer blir helt omöjliga eftersom de envisas med sina egna dumma format och användargränssnittet är styltigt och svårt. folk använder bara mac för att de gillar den fina blanka utsidan. jag brukar påminnas av creme bruleée när jag ser den, så det är förståerligt.

Alkohol som ritual

n519655498_776450_5156

alkolycka

Jag läser att var tionde student super för mycket och suckar bekymrat åt de stackars karaktärslösa små liven. Sedan stannar jag till vid en mening och förstår ingenting.

En av sex manliga studenter, och en av 14 kvinnliga, mellan 18 och 24 år dricker sig berusade varje vecka. Det ökar risken för ohälsa och kan leda till våld och olycksfall.

Ehhh? Jag trodde överdrivet drickande betydde att ligga och kräkas i buskarna varannan kväll. Inte bara en gång i veckan? Väldigt, väldigt många jag vet dricker sig berusade en gång i veckan, det är liksom default mode i min värld. Ibland funderar jag över mitt alkoholintag. De senaste månaderna har jag varit väldigt full minst tre kvällar i veckan, ofta fyra. Enligt artikeln räknas man som riskkonsument om man dricker fjorton enheter per vecka, te x fjorton glas vin. Min toleransnivå är ganska hög och det är inte ovanligt att jag intar så mycket. Men alkohol är inget gift i min värld ju. Det är som mjölk, något fullständigt neutralt och ofarligt, trots att det är en drog precis som marijuana (som är illegalt trots att det är mindre hälsovådligt enligt många). Man svarar olika bra på droger. Min kropp jublar av alkohol, den blir samarbetsvillig och glad.  När alla har lärt mig att det inte blir roligare med alkohol så har jag känt mig så lurad, för  jag har ju mått så bra av den. Jag har vågat testa nya roller, beslutat mig för saker som jag velat över i månader, insett saker jag inte förstått nykter, vågat ta vad jag vill ha utan att tänka på konventionerna. Jag har nästan betraktat den som en rituell dryck, precis som zoroastrierna betraktade Soma som en gudom som berusade dem och skänkte dem kraft. I vårt samhälle har alkoholen genererat så mycket misär att det naturligtvis är svårt att betrakta den som enbart en oproblematisk tillgång. Men det finns nog psykologiska mekanismer bakom det institutionaliserade drickandet som många inte tänker på.
Jag kan känna en längtan efter riter. Sekulariseringen har tömt vårt samhälle på religiösa sådana, men alkoholen påminner nästan om ett slags substitut. När alla synkroniserat höjer glasen med olika förhoppningar om vad deras innehåll ska skänka dem under natten, då finns det en närmast rituell känsla över det hela.

Många gånger när jag blivit som mest berusad och euforisk så har jag fått väldigt mycket personliga fördelar av det. – Du var bäst igår, har halvfrämmande människor kommit fram sagt, och nästa dag har jag fått en mängd vänförfrågningar på facebook. I månader efteråt har folk påmint mig om hur roligt det var när jag gjorde berusade dumheter och hur bra festerna blir när jag besöker dem. På ett sätt gör det mig oroad. Om jag är som bäst berusad, är det verkligen min personlighet de uppskattar då? Är idén om att man bara är sig själv när man är totalt opåverkad av externa medel en konstruktion, som baseras på myten om den rena, oförstörda naturmänniskan som är sig själv tillräcklig? Jag vill ibland tro det. precis som antidepressiva är alkohol ett praktiskt hjälpmedel. den ersätter inte min personlighet, den förstärker den.

Bisarra födelsedagspresenter, del 2

DSC01069

Jag fyller 21 och får ett rådjur av pappa i födelsedagspresent.

Nåväl, häromdagen fick jag en present från lunds universitet i form av ett filosofistipendium på tolv tusen. eufori! efter att ha levt på existensminimum ett år känner jag mig välförtjänt av att göra saker jag inte haft råd med på väldigt länge; gå till tandläkaren, kanske köpa böcker istället för att låna/råna dem och stora mängder mat. jaa!

jag ska börja med att köpa glitter på Make up store. förmodligen inte det som stipendiedonatorerna tänkte sig, men jag har alldeles för lite.

DSC00929

Twitter och prestationsångesten

twitter-hashclouds(1)

Twitter skapar mer prestationsångest än vad facebook någonsin gjorde. Facebook handlar mest om att framställa sitt liv i så spännande, image-polerad  version som möjligt, och vem fixar inte det liksom? Folk är experter på att ljuga ihop livslögner. Men twitter däremot handlar om att fånga samtidsandan, iaktta skeenden och formulera sig blixtrande klatschigt om kulturella happenings på hundrafyrtio tecken. Nu duger det inte att fyllefacebooka om hur roooligt det var att kräkas i grannens rabatt och invänta mängder av lättroade människors slö-klickande på Gilla-knappen. det är inget som faller mediapersonligheterna på twitter i smaken. Nu har man followers istället för vänner,  en bortskämd läsekrets som kräver ständigt levererande av fyndiga oneliners och som vilken sekund som helst kan sluta följa en om man inte är tillräckligt underhållande. visst är det lite fiiinare att ha fler followers än det antal man själv följer? ju svårtillgängligare desto värdefullare. därför brukar jag ge folk som börjar följa mig en chans; jag följer dem en vecka eller så och ser hur roliga, välartikulerade och samtidsandafångande de är, duger de inte så slutar jag följa. It’s a hard knock life. Det värsta är att alla andra förmodligen resonerar på samma sätt och när jag halvslött twittrar om hur jag äter tacobuffé och tittar på program om överviktiga på tv3 så rycker någon mediapersonlighet till äcklad framför sin skärm och letar snabbt upp Stop following-knappen på min profilsida. ”Jag visste väl att jag inte borde beblanda mig med pöbeln!” Säger mediapersonligheten för sig själv och suckar.

Naturligtvis måste jag promota mig själv på twitter lite. Mitt flöde är så blixtrande kvalitativt att det skulle kunna tryckas i romanform direkt, tycker ni inte?

Hur jag slutade betrakta mat som ett gift

DSC01302

Ibland slås jag av hur bisarrt det är att jag kan äta vitlöksbröd och gifflar till frukost utan att känna mig som en knarkare efteråt. På gymnasiet betraktade jag och många jag kände mat ungefär som alkohol – giftigt, förorenande, bör kräkas upp efteråt. jag kunde aldrig äta utan att känna mig vagt skyldig. var tredje tjej hade anorexia i skolan och jag kände mig utanför, ville vara en del av deras masochistiska kult. ville lära mig deras esoteriska kunskap,  låta bli att äta på dagen om jag skulle ut på kvällen för att en shot innehåller lika mycket kalorier som en cheeseburgare. ville vara ett magert väsen som satt i ett stort fönster hemma hos en kille som oroade sig för att jag var för smal. min bästis vågade inte ens DRICKA VATTEN hemma hos sin pojkvän, på riktigt. jag kan verkligen varenda matvaras kaloriinnehåll utantill, ibland när jag äter vaknar kontrollreflexerna till liv men jag tystar dom. det är inte roligare att vara smal och jag får typ diabeteskoma om jag inte äter varannan timme så ätstörningsbeteendet passar mig inte. det är så svårt, så svårt att slita upp rötterna till de onda mathatstankarna,  men det går. nåväl. Eftersom jag har tålamod som en treåring så måste föda vara snabbgjord men samtidigt så god att man kan få ligga om man bjuder någon på den. Här är några favoriter:

GetAttachment.aspx

Koka tagliatelle. Blanda i kronärtskocka på burk, körsbärstomater, salami, vitlöksfärskost, basilikablad, inlagda vitlökar och kanske spenatblad. det är gott med balsamicosirap till.

DSC_0020

Saffranspasta – Koka tagliatelle. fräs 200g räkor, smör, 1 hackad vitklöksklyfta och purjolök, 1/2 citron, örtkrydda, ett halvt paket saffran (0,25g) och en burk creme fraiche. Blanda med pastan och tomater.

dsc_0003

Den klassiska tuppluren efter maten borde återinföras tycker vissa.

20458858

Koka couscous och blanda med pinjenötter, avokadobitar, rödlök, fetaost, ruccola, hackat äpple och parmaskinka. Ät med tzatziki.

Bilden längst upp föreställer lammracks med italiensk potatiskaka och grenolata som hittas på Epicuré på Generalsgatan 4 i Malmö. Damn!
Kan inte ni blogga om er favoritmat också? taffel har gjort det hippt med gastronomi igen, så det är bara att köra på. att säga att man är intresserad av gastronomi är för övrigt ett bra alibi för att få äta tre gånger så mycket som alla andra. jag fasar för dagen då min ämnesomsättning kommer sakta ned och effekterna av förtäringen kommer visa sig ännu tydligare på kroppen. men som sagt,  matkontroll är så 2003. obekymrat ätande är ett feministiskt statement.

Antidepressiva som Alvedon

depp_551959a

Enligt iransk och zoroastrisk historia var Soma en rituell dryck som fungerade kraftskänkande och berusande och identifierades med en gudom. I Aldouys Huxleys Du sköna nya värld tilldelas medborgarna en drog som heter Soma för att bli lydiga och inte känna något.

Jag började äta antidepressiva för mina pms-besvär för en tid sedan. Hittils har det funkat fascinerande bra, inga fler gråtattacker och hopplöshetskänslor tio dagar i månaden. Jag känner av den vanliga nedstämdheten, men den är mildare och jag kan vistas i sociala sammanhang utan att vilja skjuta någon. Frågan är nu varför inte fler kvinnor med pms-dysfori gör såhär. Att må dåligt är en del av livet blablabla, men om orsaken är en biologisk obalans i hjärnan, varför inte bara rätta till den? Det är tabubelagt att betrakta SSRI-preparat som en förstahandslösning, folk brukar säga att man alltid ska lära sig hantera problemen själv först, gärna med lite trendig KBT. det är såklart viktigt i många fall, men varför  lida i onödan? Varför göra någon åtskillnad mellan antidepressiva och alvedon, egentligen? Det finns ingen dualism mellan psyket och kroppen som många vill påstå. allt är biologi som man kan styra med olika medel, manuella eller externa. Men är drogen den ultimata lösningen?

Jag minns när jag var liten och hade epilepsi och tog Lamictal mot det. Tydligen har företaget som producerar Lamictal bötfällts för falsk marknadsföring, då de inte varnade för att pillret dubblar risken för självmordstankar och kan framkalla aggressivitet, depression och fostermissbildningar. Neurosedyn, någon?

6a00d834515ae669e2011278d730ca28a4-800wi

Nu har billiga kopior av de antidepressiva läkemedlen kommit ut. Lägligt nog kommer en ny trenddiagnos, bipolär 2, som kräver dyrare mediciner. Kravet för att diagnostiseras är bara att man ska vara deprimerad och haft en period, det räcker med en dag, då man haft mycket energi. Det låter ganska mycket som något som läkemedelsföretagen hittat på för att fixa fler konsumenter tycker jag. Karl Palmås skrev lite om den kollektiva psykiska ohälsan och hur läkemedelsindustrin och staten samarbetar för att marknadsföra lyckopiller som das endlösnüng.

Kommer kanske de antibipolära medicinerna bli lika populära som antidepressiva? Sertralin tillexempel verkar ha blivit lika vanligt som kosttilskott. Enligt bipackssedeln fungerar det ju mot typ allt, tvångssyndrom, nedstämdhet, melankoli, depp, pms…(märkliga är också biverkningarna, där man bland de sällsyntare hittar ”spontan bröstmjölksproduktion”). det är märkligt att en substans plötsligt betraktas som medicin mot allt.   Det jag oroar mig aningen för är att känslospektrat kommer att beskäras av min pillerkonsumtion. Vissa har varnat för att alla humörmässiga toppar och dalar kapas, att man istället blir en glad och nöjd arbetare utan frustrationer över något, som av Soma i Du sköna nya värld .  jag gillar känslonyanserna som förekommer resten av månaden, de milda, sublima. gillar det tillfälligt svindlande vemodet. men jag har inte tid med att må dåligt tio dagar i månaden, det är för påfrestande för att man ska orka med studier, socialt liv och skrivjobb samtidigt. jag väljer det blå pillret.

Dagens råd från Jehovas vittnen

DSC01479

Genom att stänga in sig i ett skyddsrum med en dvdbox och ett stort lager gifflar? nej, jehovas vittnen har en annan lösning:

DSC01484

Shit, vilket tålamod de måste ha. De har ju utlyst världens undergång ett antal gånger, men den skjuts alltid upp på grund av sjukdom och liknande. Jag hatar, hatar, HATAR sekter. De lobotomerar människor till att bli viljelösa verktyg. Barn som föds in i dem är ofta förlorade för alltid. NÄR kommer ett statligt förbud mot att föräldrar tvingar in sina barn i dylik skit?