Ta mig med

Jag älskar att bli bortförd. Det svider i min bröstkorg när jag har sett klart en film och önskar att den kunde ha pågått för alltid. Jag blir så överkörd av stämningarna och atmosfären och karaktärerna att jag vill försvinna in i deras värld för alltid.
Det händer inte så ofta för mig, men när det händer så är det som en mycket stark förälskelse. Min egen värld blir den andra, den oegentliga, filmens värld är den där jag egentligen hör hemma. Ta mig med, öppna ditt rike för mig.
Det är kanske därför tv-serien har blivit den nya filmen, folk har för mycket separationsångest för att klara av att skiljas från en älskad värld efter en och en halv timme. Jag har vänner som spenderat dagar och veckor framför The wire och Sons of anarchy och True blood nästan helt utan mat och sömn och socialt umgänge, bara de nödvändigaste besöken i köttvärlden för basbehov har funnits mellan dem och serien. Dagsljuset värker i ögonen när den tar slut och sedan letar de maniskt efter en ny att föras bort med. Min vän Lisa och jag pratade en gång om att vanerelationer är att vara hemma medan förälskelser är som att komma hem. Det luktar främmande men trivsamt i hallen och det är pirrigt och på samma gång tryggt och mysigt, det känns som ett av uppväxtens gömställen. En annan värld och ändå så bekant. Det är såklart ofta en villfarelse.
En sen natt framför irc ser jag den senaste Sherlock Holmesfilmen med Rachel Mc Adams, Robert Downey jr och Jude law och blir överförtjust. Sherlock är excentrisk och missanpassad men övermännniskosmart och registrerar detaljer och skeenden som andra människor inte ser. Han fångar flugor i glasburkar och får dem att flyga medsols genom att spela dissonanta toner på en luta. Han bor sedan många år med Watson som är mer socialt anpassad och ska gifta sig och flytta ifrån deras hus och det hela är så vemodigt, när någon man allierat sig med i utanförskap plötsligt blir normal. Alla har soignerade artonhundratalskläder och Rachel McAdams besegrar alla skurkar med tjusigt filmvåld iklädd brokadklänningar i prerafaelitiska färger. Allt är så smakfullt och klassigt, London är cyberpunkmörkt, det regnar hela tiden och ett urgammalt hedniskt brödrarskap håller på att ta över världen. Allt är så mysigt, de dricker te och sitter i fåtöljer och drar skarpsinta interna skämt och skjuter folk. De är udda men oövervinnerliga, de är en del i ett större avgörande händelseförlopp, Sherlock gömmer sig i veckor bakom fördragna gardiner och vet inte vilken månad det är men är ändå alltid behövd, fallen kallar på honom. Filmdramaturgi är så trygg, det är alltid något som pågår, det finns alltid en mening och en riktning. Jag vill vara med, jag vill vara där. Artonhundratalet var såklart kvinnofientligt och ganska otrevligt medan det pågick, men det struntar jag i.

Arbetsmoral är så 1900-tal

Jag älskar verkligen potatis. Idag har jag ätit potatis till frukost, lunch och middag och nu ligger jag och googlar olika potatisrätter som jag ska laga imorgon när jag vaknar. Det är ungefär åtta timmar kvar tills dess.  Jag känner igen mig väldigt mycket i den här bilden av Jan Stenmark:

Lite som i den där parken i lördags då ljudet av en chipspåse som flög iväg i vinden fick mig att studsa upp som en komet, snabbare än min kropp hade rört sig på månader, kanske år. Förra veckan var jag och Lisa på ät-turné i Stockholm och pratade om och åt mat ungefär 80% av tiden. Hedonismen var närmast grotesk. Vi satt på Kafé Sodom i sex timmar om dagen och gick fram till bardisken och köpte mer mat ungefär varannan timme. Sedan förflyttade vi oss mödosamt under djup klagan med vår packning till någon park för att äta picknick. Det fanns en sådan skamlöshet i vår lättja, en retsam grimasch åt luthersk plikt.  På kvällarna bjöd vi likt jobbiga avlägsna släktingar in oss hos stackars bekanta med ett milt leende och en artig ”Tack, jag stannar bara ett par veckor eller så!” Jag ser ofta stressade (kvinnliga, nästan jämt) vänner skriva om sin ångest över att inte orkatillräckligt, sin skam över att inte vara sitt bästa jag, sina skuldkänslor över att inte vara effektiva varje sekund. Jag frågar mig ibland: är det där något jag kanske borde känna? Är det oansvarigt av mig att inte känna så? Mais non.  Förr fick jag alltid ett skavande obehag när jag inte åstadkom något med mitt varande, slutprodukter av något slag, då inte varje minut användes ekonomiskt och förnuftigt. Det rådde Lisa bot på.  Ibland i Stockholm sade jag: – Borde vi inte gå på museum eller nåt sånt? Då sa Lisa: – Nej, det låter tråkigt.

Att förgöras för att förvandlas

Under irrfärder i gymnasiets mörkaste tunnlar så var Ronnie James Dios musik mycket viktig för mig. Likt mycken annan hårdrock så hämtar den mycket av sin bombasm ur religiösa metaforer: texterna handlar om att vara ”last in line”, om att känna sig dömd och veta att man inte har trott tillräckligt för att bli medtagen när undergången kommer. Så kände jag mig ofta, att jag inte allierat mig med några sammanhang tillräckligt för att kunna bli räddad, att allt var upp till mig. Dios musik övertygade mig att våga offra allt för att komma dit jag drömde om, för först när man inte har något att förlora kan man bli vad man vill.
We may never never never come home
But the magic that we’ll feel
Is worth a lifetime
Trots musikens tyngd så rymmer den så mycket skörhet och vilsen alienation. Texterna ger en bild av en kringresande och aldrig riktigt tillhörande person. Dios musik speglade min rädsla för mörkret inuti, om demoner och att känna sig främmande för sig själv och sin tillvaro. Att längta hem fast inte veta var.  En längtan efter stora känslor, efter något man bara förnimmer vagt i nattluften:
I cry out for magic, I feel it dancing in the light
It was cruel, lost my hold to the shadows of the night
No sign of the morning coming
you’ve been left on your own
Like a rainbow in the dark

Textjaget är ensamt kvar, har bara sig själv. Det finns inte ens en skiftning i grått, inga tecken på att morgonen eller en ny värld är nära. Det är upp till en själv att påbörja revolutionen. Hårdrock handlar ofta om ett jag, sällan om ett vi. Det kändes skönt under gymnasiet då jag aldrig riktigt upplevde några vi.
Holy diver
you’ve been down too long in the midnight sea
oh what’s becoming of me
Kvinnorna i hans texter är onda väsen som drar honom i fördärvet och sedan lämnar honom kvar. De kommer från ett fjärran underjordiskt rike och leder honom vilse. Jag kände igen mig i hans skildringar av den mörka, förtärande förälskelsen, hur dess makt att besitta fick mig att vilja driva ut den med exorcism. Den ger en smak av en annan värld och lämnar en sedan kvar helt utan verktyg för att kunna ta sig vidare.
She was up from a nether world, just to bust another soul
Her eyes were an endless flame, holy lightning
Her smile was a winter song, a Sabbath ending
Ronnie James Dio är en ungdomskärlek som för mig aldrig kommer att dö.

Att vara kroppen, inte vara i den

Många verkar motionera och banta mest för att ta kontroll över sina kroppar, för att stärka illusionen om att de är dualistiskt frikopplade jag långt ovan köttet.  Det jag uppskattar med att röra på mig (ja, det händer faktiskt ibland!) är snarare att komma närmare kroppen.  Den feministiska fenomenologen Maurice Merleau-Pontys menar att uppdelningen mellan kropp och medvetande är felaktig, att kroppen är vår synpunkt på världen och villkoret för vår tillgång till objekt. Jag håller med, jag är ju min kropp även om det inte alltid känns så. När jag tillbringar hela dagar vid datorn och skriver och tänker och är i anden så kan jag sakna att vara i kroppen och att använda den. När man så sällan umgås med den blir den som en rudimentär biverkning eller något väldigt främmande: plötsligt kan den sparka bakut och vägra somna eller bli panikstressad. Det är så oförutsägbart, som en otrevlig hund man inte riktigt känner och är misstänksam mot. Simone de beauvoir tänker sig kroppen som en situation, det tycker jag om. Det jag vill komma till är att jag verkligen kan uppskatta primatnöjen såsom sport och motion, även om Nöjesguidenledaren  nedan från marsnumret kanske antyder en viss aversion:

Svårt utmattad och försvagad av postfylla beger jag mig iklädd mörka solglasögon mot Pildammsparken med en innerlig önskan om att vara inkognito och träffa så lite människor som möjligt. Men jag failar: ungefär en miljon psykotiska MIF-fans dyker plötsligt upp som en överraskningsmardröm. Det påminner starkt om bilder i broschyrer om jordens undergång från Jehovas vittnen: facklor brinner, polishästar gnäggar och svettiga ölmarinerade män som vrålar hysteriskt och odefinierbart väller fram som svärmar av bålgetingar.  Jag ser inte längre människor framför mig utan apor, primater, varelser som har stängt av neocortex och i en handvändning glömt bort en miljon år av evolutionär förfining och domesticering. Ett av de mest uppenbara symtomen på människans dumhet och djurlikhet är hennes enorma intresse för sport. När det är OS ställs alla tv-program in under en månads tid och fotbollshuliganism ursäktas ofta med att folk ”bara blir såna” när det en viktig match ska äga rum. Folk som vanligtvis säger sig vara bildade och intellektuella kan plötsligt bli fasansfullt exalterade av typ VM i Pulka och fullkomligt utvecklingsstörda aktiviteter som curling. Jag undrar innerligt om det faktiskt finns människor som i sin ungdom drömde om att bli curlingstjärnor: att glida fram i snigeltakt och borsta på isen för att någon slags hockeypuck ska glida fram lite snabbare. Det intressanta är att man sällan ser män gråta på teve, varken i reportage från naturkatastrofer eller bombdåd, men när någon från hemlandet åkt extra snabbt i skidor trillar tårarna plötsligt fram. Det verkar som så att sporten är ett alibi för att visa känslor i det offentliga rummet. Sport är en iscensatt konflikt, ett låtsaskrig som ger utrymme för människor som vanligtvis är hårt hållna av civilisationens tvångströja att gå in i ett primitivt djurblivande. Kanske fungerar det som en slags ventil, en flyktväg när samhället inte ger rum för det som kokar under ytan. En vän sa att han upplevde sporten som en genväg till att komma närmare människor med en annan klasstillhörighet än han själv, som ett universellt språk, som matte. En annan vän sa att han förfördes av sportens enkelhet, att den till skillnad från livet styrs av förutbestämda regler och överblickbara system. Det kan säkert kännas befriande när livet är irrationellt och det inte finns några tydliga vinnare eller förlorare utan allt är gråzoner.

Det här kan möjligtvis ses som försök till förklaringar av massornas utvecklingsstörda intresse för sport, men ingen ursäkt! Inga andra specialintressen ges samma uppmärksamhet i media och det offentliga rummet. Att TV ställer in samtliga program till förmån för sport en månad om året och att kvällstidningarna varje dag har standardbilagor med meningslösa reflektioner över vem som sparkade bollen längst i andra halvlek känns inte okej.

Grisfestfail

I flera månader hade jag och Lisa pratat och fantiserat och drömt om grisen på den lyxiga restaurang Kvarnen. I oändlig gråtmilt nostalgisk reminiscens drömde vi oss tillbaka till vår ungdoms Stockholm då vi för första gången gjorde bekantskap med herr kulting, obeskrivbart mör men ändå krispig, rimmad och i ljuvt giftermål med potatispurén. Nu hade vi äntligen tagit oss tillbaka till de förlorade drömmarnas stad och satt darriga av förväntan och väntade på att bli serverade. Lisa var tårögd av förtjusning och jag kunde knappt prata av spänning. Det var julafton fast bättre.

Inom några minuter kommer min dröm att vara förverkligad!

När servitören kom in med vad som såg ut som kvarlevor av ett malätet gammalt kadaver så skrockade jag milt. Haha, stackars den som beställt den där skabbiga julskinkan! skrockade jag nöjt och spanade efter vår mat. Till min oerhörda fasa placerade kyparen den skabbiga julskinkan på vårt bord. Jag vill inte tänka på vad den påminde mig om. Kanske det där avsnittet av Jackass då de badar i ruttnande inälvor och kaskadspyr.  I vad som kändes som timmar försökte vi plågat äta upp men eftersom portionen verkade vara anpassad för att mätta en mindre afrikansk by så tog eländet aldrig slut. Jag gissar att tillagningen hade gått till som så att praktikanterna på ett närliggande slakteri hade sågat av en bit ben från en random gris och slängt in i ugnen. Faktum är att jag sällan har varit så tilltalad av tanken på vegetarianism som efter den här ”mat”rätten.

Jag har aldrig varit så besviken. Det hela påminde starkt om avsnittet av Kvarteret skatan då de äter odefinierbar mat på en obehaglig vägkrog.

1 dygn i Stockholm

Dagens outfit

Blev salongs med öl och vemodet från ödslig synth och arkaiskt melankoliska granlandskap.

Som omväxling från misantropin så blev jag och Lisa livsnjutande goddagspiltar och åt biffstek med potatiskaka och persiljesmör och rökt sidfläsk som jag egentligen inte hade råd med. Lifestyle. Plötsligt befann vi oss mitt i ankdammens kula då hela DN-maffian och Johanna Koljonen var på Pelikan. Jag var i matkoma och ville bara lägga mig ned och ta en middagstupplur men var tvungen att hålla god min i elakt spel och mingla med societeten.

En man spelade flöjt som lät som fåglar som dog. Hela vägen till gråklubben i Solna. Jag led tyst.

Solna. Jag var hungrig och längtade hem.

När vi kom hem till Marcus vid fyra på morgonen sträckte sig ett avgasrör upp i himlen som en bönstjälk till luftslottet. Jag somnade på badrumsgolvet.

Macmännen

Min senaste ledare i Nöjesguidens Malmöupplaga:

En kväll på Tempo då personalen är om möjligt ännu otrevligare än vanligt så kommer min vän förvånat fram till att de senaste männen hon dejtat har varit Macmän. Han är mellan 20 och 30,  livsstilsvänster eller nyliberal light, har en dyr tisha med lagom nördig näthumor och pratar exalterat  om den senaste Iphone-appen, gärna Hipstamatic som får bilderna att se lite mer ut som på sjuttiotalet. Macmannen älskar allt som är lite lagom tech-retrochict, såklart med ironisk distans. Om man konfronterar macmannens macdyrkan så hävdar han indignerat att det inte alls är en sekt, utan en livsstil! Egentligen borde man kanske inte prata om macmän utan om macmänniskor; den kvinnliga motsvarigheten är ju minst lika vanlig. Men hos denne finns inte samma ängslan för att inte vara först med den senaste appen, inte samma skrytiga självutnämnda expertis. Macmänniskorna är släkt med cyberkoftorna, en närliggande art: dessa föredrar en något mer arty och akademisk image, ägnar sig åt vetenskapsteoretisk nätaktivism, hyllar internetnostalgiska företeelser som faxar och irc och har manchesterbyxor snarare än ängsligt välsittande Nokojeans. Kvinnorna har en något poppigare klädstil. Macmänniskorna däremot är rädda för att verka FÖR nördiga: deras svartbågade glasögon är mest en listig ligg-manöver och gjorda av plast. Deras twittringar handlar sällan om kulturekonomi, Bataille och nätneutralitet, snarare om vad frukostens ekologiska müsli kostade, vilka skrytiga hitechprylar de var först med att köpa och kärleken till sociala medier. Deras självgoda övertygelse om att alla är oerhört intresserade av  vad de har för identiska, substanslösa åsikter om svenska trista sociala medier-nyheter är fascinerande. Macmänniskorna tycker att Google och Apple är väldigt sympatiska och nästan litet undergroundiga företag,  till skillnad från det ocoola och mainstream-ondskefulla Microsoft. De ser framför sig hur den modiga revolutionären Steve Jobs snickrade ihop den första macdatorn i en filmiskt nördigt källartillhåll på 80-talet som en oppositionell folklig  revolt mot Microsoft. Men hallå, Google äger ju i princip all deras information och och är ett minst lika vinsthungrigt och monopoliserat företag. På Malmöbaserade skivbolag och mediebyråer blomstrar den här andan. De talar om sin ”passion för internet” och har nätverkningsfester som går ut på att få fler followers, marknadsföra sitt varumärke och prata om hur goda tilltuggsmusslorna är. De visar hur inne de är genom att twittra med sina kunder och raljerar på stockholmska över gammelmedias oförmåga att hänga med i interaktiva medier. I USA startar den här typen av ung machipster ett eget företag för att konkurrera ut de urgamla enväldiga tidningsdrakarna, men i det jantelagsstyrda Sverige där vi helst vill att en koncern ska kontrollera allt, exempelvis Bonniers som äger 80% av medielandskapet,
så ser det annorlunda ut. Här är det vanligt med unga macentreprenörer som specialiserar sig på att lära uråldriga multiföretag att sig twittra, så att de kan få ännu mer monopol på åsiktsklimatet.

En elektrisk doft

Stockholm är mitt Las vegas. Jag åker dit genom en motorvägsöken alldeles ensam och har bara min kropp med mig. I den finns hela mitt föredrag och allt det adrenalin som behövs för att skärpa hjärnan och göra den redo att bestiga den bergshöga tröskel som det innebär att prata offentligt ensam för mig. Det luktar elektricitet och källare i tunnelbanan när tågen drar förbi och tar mig mellan hållplatser och känslor i 80km/h. Jag pendlar mellan att känna mig väldigt liten och som en person med njutbart mycket kontroll och valmöjlighet, så långt från allt det som varit dött.  Jag håller en föreläsning med klar och kall röst.  Det finns inget att komma tillbaka till och just därför blir det lättare att fallskärmslös slänga sig ut i främmande människors blickar. Jag har ofta fått höra att det är så viktigt med närvaro på scenen men när jag bestiger den går jag snarare in i en frånvaro och lämnar mitt själv och mitt jag. Jag hör min egen röst tala men styr inte längre över den, någonting i min kropp får mig att prata i en halvtimme om åttiotalister och posttraditionalism och nihilism eftersom det uppenbarligen händer, jag vet bara inte vad. Älskade autopilot. Efteråt kliver jag in i kroppen igen och blinkar förvånat när lyssnare kommer fram och berömmer mig varmt. Hatmejlen och de som skriver om min pinsamhet och ytlighet imploderar som cellgiftsbombade cancersvulster.
På söndagen när jag letar efter rätt tågperrong till hemfärden så landar paniken i kroppen som en utlösning av adrenalin. Den har legat i bakhåll de senaste fyra dagarna och förlöser sig nu i blodet som ett fyrverkeri. Pulsen dunkar i öronen och svimfärdigheten gör mig illamående. Jag får för mig att jag ska svimma eller kräkas. Det hela går över ganska snabbt. Det kanske bara blir så när man inte landar på några dagar. Kanske måste det komma en baksmälla när man oupphörligen åker bergochdalbana av förhoppningar och nervositet och sömnbrist och lycka. Det gör inget, det måste ju finnas en ventil.

köpte urgammal parfymflaska på den magiska affären Old touch samt en affisch med giftiga svampar som gör sig bra på min favoritvägg.

och en gräddvit klänning

nedan: mitt favoritnamn på en frisörsalong i haninge, där jag bodde den sista natten hos altemark.

Fick träffa och väckas av teodor hos altemark!

var på klubb i solna och ypperlig förfest.

edenborg håller ett rörande hyllningstal till kommunismen

De arga unga männen

Förut trodde jag att den maniska benägenheten att förminska unga kvinnor var något generationsbundet. Något som bittra män över fyrtio ägnade sig åt när privata misslyckanden blev för tunga att bära utan att ha en grupp att skylla dem på. Tyvärr verkar även män i min ålder vara förtjusta i härskartekniker och nedtryckande av kvinnor i sin omgivning. Kanske är de fans av teorin om att jämställdheten har ”gått för långt” och försöker därför återupprätta artonhundratalets könsmaktsordning?

Jag minns på en fest för ett halvår sedan, jag hamnade bredvid en kille som skrivit för Lundagård samtidigt som jag, ett år yngre än mig och framgångsrik på sin humanistiska fakultet och omtyckt av professorerna. Vi småpratade lite och plötsligt började han svalt och metodiskt förminska mig och allt jag åstadkommit. Han  sade att det kändes som att jag bara ”lärde mig saker för att kunna blogga om dem sedan”. Han förklarade för mig att mina år på filosofiska och litteraturvetenskapliga institutionen bara var en manöver för att få mer uppmärksamhet i media och bli kändare.  Sedan påpekade han att han skulle ha kommit minst lika långt i skribentkarriären som jag och min framgångsrika (kvinnliga) vän om han hade varit tjej. ”Tidningarna vill ju bara ha tjejer”. Jag blev mållös och äcklad och i efterhand förstår jag inte varför jag inte gick till motattack, men jag blev så svarslös, så genuint chockad över att den generation som kallas De nya männen, de genusupplysta och sympatiskt historiemedvetna, att även de har samma ruttna, missunnsamma, konspiratioriska ilska över kvinnor och deras framsteg. Jag minns den första tidningen jag jobbade på i Malmö, hur någon berättade för mig att en av de högsta cheferna där hade sagt att ”tjejer som skriver bara är en trend”.

Jag minns när jag tog en fika med en bloggläsare i höstas. Jag tog mig snabbt därifrån eftersom han använde vår halvtimme ihop till att prata om sig själv och recensera alla de dåliga sakerna med min blogg. Varför frågade han från början om vi skulle ta en bloggfika? Uppenbarligen för att få chansen att berätta för mig hur dålig jag var. Många män verkar tro att de är utsända med det heliga uppdraget att berätta för så många kvinnor som möjligt om hur värdelösa de är. Som om vi har frågat dem.  Min vän Lisa Magnusson förtäljer mig om tjugonånting-män som förklarar för henne att hon borde skämmas.  Jag blir så sorgsen när Lisa berättar att 99% av krönikeresponsen hon får på mejl är från män och att vissa skriver att hon är ful och tjock och äcklig och ett luder som förtjänar att våldtas. Ibland är den här branschen inte särskilt mycket bättre än staden där jag växte upp.

Det som inte kan förädlas

Bussen rullar genom iskalla småstäder jag inte vill veta namnet på längs en ansiktslös statlig motorväg. Jag är på väg från Malmö till Stockholm med fantomljud från hans röst på en sprucken telefonlinje ilandes i kroppen och insikten om att vi bara pratat ett par minuter innan hejdåandet. Förut kunde vi ligga vakna hela nätter och prata oss till sömns. Bussen en förlängning av min kropp, dess subsoniska ljud mullrar genom mitt vara, att vara på väg är att vara hemma.

När bussen pausar en halvtimme tar jag en promenad längs en hamn. Östersjön blåser mig omilt i ansiktet och jag känner mig så fysiskt själv. Min kropp har inte längre någon annan ensamrätt på. Jag tar den var jag vill genom sverige, åtta timmar på en motorväg utan receptorer som registrerar och lagras dess position. Förhållandet var ett flygplatssamhälle: ständiga avstannanden, känsloregistreringar och lägesrapporter i sms. Frågor om genom vilka städer och lägenheter jag låtit den passera igenom och underförstått vad jag hade med mig från dem – affekter från något eller någon, sådant som stannat kvar? Det var inte oskäligt, det är väl så det fungerar i en relation antar jag.

Det är den sista självövervakningen som är orsaken till ångesten. Reglerna för hur man beter sig legitimeras av den kanske mest brutala döden som går att genomlida – flygkraschen och dess vanmakt.

Så beskriver Intensifier träffsäkert flygplansångesten och jag känner igen mycket från förhållanden jag varit i. Det är egentligen inte partnerns rätt att veta allt man känner för honom och för andra som bekymrar mig mest, det är kraven på att övervaka mig själv,  att jag ständigt måste ha ett påslaget överjag som reglerar och avstyr och får dåligt samvete. Det handlar inte bara om att bestämma över kroppen och dess önskningar utan även över tankar och ord. Alla känner till regelverket.  Förhållandets slut lurar ovillkorligen runt hörnet och utan det är man fallskärmslös, slut.

Ett par bakom mig i bussen pratar om jobbiga flickvänner som inte kommit tillrätta i pojkvännens kompiskrets. Jag blir illamående och försöker somna. Halvdrömmer om den fina gårdagen i en annan stad hos älskade gamla vänner. Deras lägenhet var ljus och vacker, fylld av kursböcker i litteraturvetenskap och reseminnen och ett kök som påminde mig om något jag sett i inredningsmagasin . Det svindlade i kroppen, det här kunde ha blivit mitt. Hon träffade sin pojkvän ungefär samtidigt som jag och nn blev ihop.
Min känsla av misslyckande är stark och överväldigande. Jag förbannar min rastlöshet som förstörde allt, jag frågar mig varför jag inte nöjde mig med en av de bästa personerna i världen, någon som älskade mig för allt det som jag själv tyckte var fult.

Jag har fått höra att mina texter har blivit bättre sedan det tog slut. Det är så sorgligt men ibland känns det inte ett dugg värt det. Ibland är inte varje dag ett steg framåt på resan bortom honom, snarare en vindstilla tidsfryst saknad av en värld där jag hörde hemma och var behövd. Han är redan avrest, redan världsdelar längre kommen från allt det som var vårt. Ibland är livet inte alls den där klädsamma framgångssagan som de kultursidesintervjuade, sårbara men starka berättar om.  Ibland saknar den helt den där vinnardramaturgin och det Mia Törnblomska självövervinnandet. Ibland är den bara svettiga lakan och sömnlösa timmar i ett gästrum med främmande gatuljud. Ibland går det fula och svåra inte att förädla och transponera till konst och en framgångsrik föreläsningsturné. Matilda skriver om precis det här i ett vackert blogginlägg. På en fest blir en vän tårögd när hon pratar om något av mina postrelationsinlägg och jag börjar gråta. Det är så skönt, panikhjärtklappningen och magontet löser upp sig. Men det är alltid något som sitter kvar i kroppen efteråt. En mild sorgsen insikt. Ibland känns det som att jag aldrig kommer att bli något annat än en betraktare. Som att det är något självvalt, jag kan ju uppenbarligen inte bli tillfreds på något annat sätt.

Tidigt nästa morgon lämnar jag postfull staden och sätter mig på en buss mot Stockholm som avgår från en ödslig hamn med höga monolitiska fartyg och byggnader. Någonstans på en åttatimmarsfärd längs en ansiktslös motorväg, känns det i andlösa ögonblick värt det. Det är så vackert att inte veta vad som ska hända imorgon. Det är så fantastiskt att återigen anlända med en ensam tom kropp till en stad där inget är bestämt sen innan. Att lösa upp sitt ego i ett hav av människor jag känner lagom mycket, hamna bakom en bardisk med någon med förlamande bruna ögon och byta ett nummer och lyssna på musik om att hoppas på bussen hem dagen efter.