Monthly Archives: oktober 2009

Nattportieren

night_porter

För några veckor sedan såg jag en storartat vacker film, Il portiere di notte av Liliana Cavani från 1973.  Den handlar om den maniskt arbetande nattportieren Max som försöker undkomma sina minnen från tiden som SS-officer under andra världskriget tretton år tidigare. En dag checkar en kvinna som han känner igen mycket väl in på hotellet, Lucia. Hon var fånge i lägret där han var kommendant och de hade ett sadomasochistiskt förhållande där. Nu är hon gift med en amerikansk kompositör och har lyckats förtränga minnena från lägret. Efter tvekan inleder hon och nattportieren ånyo ett förhållande.

Det kan betraktas som ett absurt val; han fungerade som en slags kombinerad beskyddare och bestraffare för henne i lägret och deras relation föddes ur en grym och omänsklig maktobalans där han hade en befogenheter att godtyckligt skada henne.

portier_de_nuit_il_portiere_di_notte_1973_jdiaporama_portrait

Hon borde kanske sky honom snarare än att vilja ge sig i lag med honom igen. Hon kanske är skyldig sig själv det. Kan man alltid avgöra vad som är bäst för en? Gränsen mellan frivillig och ofrivillig masochism kan uppenbarligen vara hårfin.

Känslor  kan vara lika svårreglerade som moraliskt illegitima. Lucias och Max relation rör sig graciöst i gränsländerna mellan samtyckesvåld och ömhet, omöjlig förälskelse och insikten om att det inte finns någon väg tillbaka. Det är intressant att iaktta hur de går från att vara domesticerade och önskvärt återhållna till att hjälplöst falla ned i relationens förvildande förbjudenhet.

1326658636_f9a8593994

Den finaste scenen är den där de råkar hamna i publiken till en opera som katalyserar minnen från lägret.

Annonser

Novembermusik

För typ tre fyra år sedan när jag lyssnade på den här låten på väg hem genom novemberdimman från den sent schemalagda musikteorilektionen kände jag mig som en desillusionerad skandalblondin på 1940-talet som hade trenchcoat och hatt och besökte skumraskkvarteren i hamnen för att göra smutsig journalistisk research. igårkväll på väg hem från det sarkasmstinna nöjesguidenjurymötet förnimmde jag en liknande stämning när jag kom att tänka på låten. en sådan där sällsam, ensamhetsrusig stämning.

Det är något konstigt med friheten

När du och kamraterna kräver den, finns den inte för er!

det är inte många slutsatser som lyssnaren får dra själv i den här låten, direkt. lightindoktrinering, skulle man också kunna säga. men jag gillar helt självklara, synbart obestridbara konstateranden, så den är alla tiders!

Favoritord

sifon. jag gillar att oet låter som å och att det påminner om tyfon och vattenhydrofon, en obehaglig maskin som fanns i min gammelmormors källare.
goddagspilt. min mamma kallade en kille hon dejtade i sin ungdom så. ordet kännetecknar tydligen en trivseltjock herre som gillar mat och framlider dagarna på ett obekymrat och lättjefullt sätt.
flanera – bra ersättningsord för trista promenera.
kosmopolit – när man känner sig världsvan kan man beskriva sig så.
soignerad – bra ord att briljera med när man vill beskriva något som är tjusigt, distinguerat och belevat.
matkoma – det tillstånd man hamnar i när man ätit en pizza på sex minuter.
nymodighetsfetischism – min alldeles egna innovation! betyder ung. fånig besatthet i trender.

några väldigt bra fraser jag hittade i en fransk parlör från 1924:

Jag har i natt svårt plågats av loppor.
Denna sångerska förefaller mig avskyvärd.
Pianot är ostämt, skicka efter en som stämmer.
Rummet är ej i min smak. Visa mig ett annat, gladare, bekvämare, större.
Var ej oförskämd i era anspråk, jag har redan givit er mer än nog!
Giv oss genast tre smörgåsar med kött på.
Har uvertyren redan börjat?
Drag av mina stövlar!
Hur mycket dricks gör kusken anspråk på?
Jag frukosterar hellre ute i det fria.
Ni är tydligen en kännare.
Om ni ej låter mig vara ifred, kallar jag hit polis!
Jag vill ej ha den, om den ej är färsk!
Jag vill ha ett rum med trappa utåt gatan, med utsikt åt sjön, berget.
Giv ett litet rum åt min betjänt, tjänsteflicka.
Här finns ingen stövelknekt.
Jag skulle vilja bevista en förhandling inför tionde avdelningen av korrektionsdomstolen.

Ajöss

Nu avreser jag strax mot ett behagligt veckoslut på västfronten (gbg). man behöver en rekreationsresa då och då, för att inte tala om lustgas och oövertänkt dans. På återhörande!

Det finns inga livlånga roller

Cartoon Shots Of Break The Ice Music Video4

Britney Spears – Break the ice

jag minns att jag ofta tänkte att jag inte var ledartypen. jag tänkte att alla har sin plats, att jag passade väl in i min roll som tyst betraktare och iakttagande skribent men aldrig skulle fixa att delegera och ha kontroll och koll och veta bäst, som min chefredaktör för studenttidningen gjorde. någonstans skavde en tanke på att han var mer naturligt lämpad för sin maktposition eftersom han insocialiserats i den och hade den i sig sen födseln på något sätt. att det skulle vara naivt och farligt att försöka lämna min trygga och välfungerande position.

när margret frågade om jag ville bli redaktör tänkte jag nej nej nej, det är inte jag, jag kan inte bestämma eller ta ansvar eller veta vad folk behöver. jag är inte ledartypen. det kommer att bli katastrof.

inte för att jag är den bästa chefredaktör som Nöjesguidens malmödel haft direkt, men det funkar ju faktiskt. tidningen har inte havererat ännu. medarbetarna har inte gjort uppror och krävt min avgång. jag har lyckats korrläsa och samordna saker fast jag aldrig trodde det skulle gå. jag har fått creds för mina ledare även om de inte alltid varit helgjutna. riksupplagan ökar.

det fungerar. det blev inte som i mardrömmarna. det är inte farligt att mixtra med invanda roller,  det finns alltid en flyktväg om något inte går som tänkt. förresten så verkar Nietzsche mena i Tragedins födelse att det är okej att leva och uppleva saker bara för att kunna skapa konst av dem. ”Tillvaron och världen är evigt rättfärdigad bara som estetiskt fenomen.” Det går alltså bra att ge sig in på farliga och okända marker bara för att kunna skriva vackra blogginlägg om dem sen.

Synestesi

Den här låten påminner mig om en musikskola där jag brukade sjunga wagner och monica zetterlund, där man hörde ett avlägset piano och en apokalyptisk kör från våningen ovanifrån på torsdagkvällarna med november och asfalt utanför, och det luktade liksom lite gammalt på ett trivsamt sätt, som på gamla vindar. och så påminner den om någon slags resa man ännu inte genomfört. den rör sig liksom framåt i ett skymningsdimmigt landskap av höstträd och mjukt belysta läsesalar inredda i duvblått och orange, som det här William morrismönstret från 1800talet.

27876

när det kommer till att överföra musik till färger, former och smaker så låter jag kanske ganska fantasifull. men jag känner verkligen av de där sinnesanalogierna, det är inget hittepå. jean sibelius hävdade att en ton mellan d och ess var grön för honom och tranströmer skriver om hur musiken är grön och lugn vill jag minnas. det är väl de multimodala associationsområdena i hjärnan som trollar antar jag.