Nattportieren

För några veckor sedan såg jag en storartat vacker film, Il portiere di notte av Liliana Cavani från 1973.  Den handlar om den maniskt arbetande nattportieren Max som försöker undkomma sina minnen från tiden som SS-officer under andra världskriget tretton år tidigare. En dag checkar en kvinna som han känner igen mycket väl in på hotellet, Lucia. Hon var fånge i lägret där han var kommendant och de hade ett sadomasochistiskt förhållande där. Nu är hon gift med en amerikansk kompositör och har lyckats förtränga minnena från lägret. Efter tvekan inleder hon och nattportieren ånyo ett förhållande.

Det kan betraktas som ett absurt val; han fungerade som en slags kombinerad beskyddare och bestraffare för henne i lägret och deras relation föddes ur en grym och omänsklig maktobalans där han hade en befogenheter att godtyckligt skada henne.

Hon borde kanske sky honom snarare än att vilja ge sig i lag med honom igen. Hon kanske är skyldig sig själv det. Kan man alltid avgöra vad som är bäst för en? Gränsen mellan frivillig och ofrivillig masochism kan uppenbarligen vara hårfin.

Känslor  kan vara lika svårreglerade som moraliskt illegitima. Lucias och Max relation rör sig graciöst i gränsländerna mellan samtyckesvåld och ömhet, omöjlig förälskelse och insikten om att det inte finns någon väg tillbaka. Det är intressant att iaktta hur de går från att vara domesticerade och önskvärt återhållna till att hjälplöst falla ned i relationens förvildande förbjudenhet.

Den finaste scenen är den där de råkar hamna i publiken till en opera som katalyserar minnen från lägret.

Novembermusik

För typ tre fyra år sedan när jag lyssnade på den här låten på väg hem genom novemberdimman från den sent schemalagda musikteorilektionen kände jag mig som en desillusionerad skandalblondin på 1940-talet som hade trenchcoat och hatt och besökte skumraskkvarteren i hamnen för att göra smutsig journalistisk research. igårkväll på väg hem från det sarkasmstinna nöjesguidenjurymötet förnimmde jag en liknande stämning när jag kom att tänka på låten. en sådan där sällsam, ensamhetsrusig stämning.

Det är något konstigt med friheten

När du och kamraterna kräver den, finns den inte för er!

det är inte många slutsatser som lyssnaren får dra själv i den här låten, direkt. lightindoktrinering, skulle man också kunna säga. men jag gillar helt självklara, synbart obestridbara konstateranden, så den är alla tiders!

Favoritord

sifon. jag gillar att oet låter som å och att det påminner om tyfon och vattenhydrofon, en obehaglig maskin som fanns i min gammelmormors källare.
goddagspilt. min mamma kallade en kille hon dejtade i sin ungdom så. ordet kännetecknar tydligen en trivseltjock herre som gillar mat och framlider dagarna på ett obekymrat och lättjefullt sätt.
flanera – bra ersättningsord för trista promenera.
kosmopolit – när man känner sig världsvan kan man beskriva sig så.
soignerad – bra ord att briljera med när man vill beskriva något som är tjusigt, distinguerat och belevat.
matkoma – det tillstånd man hamnar i när man ätit en pizza på sex minuter.
nymodighetsfetischism – min alldeles egna innovation! betyder ung. fånig besatthet i trender.

några väldigt bra fraser jag hittade i en fransk parlör från 1924:

Jag har i natt svårt plågats av loppor.
Denna sångerska förefaller mig avskyvärd.
Pianot är ostämt, skicka efter en som stämmer.
Rummet är ej i min smak. Visa mig ett annat, gladare, bekvämare, större.
Var ej oförskämd i era anspråk, jag har redan givit er mer än nog!
Giv oss genast tre smörgåsar med kött på.
Har uvertyren redan börjat?
Drag av mina stövlar!
Hur mycket dricks gör kusken anspråk på?
Jag frukosterar hellre ute i det fria.
Ni är tydligen en kännare.
Om ni ej låter mig vara ifred, kallar jag hit polis!
Jag vill ej ha den, om den ej är färsk!
Jag vill ha ett rum med trappa utåt gatan, med utsikt åt sjön, berget.
Giv ett litet rum åt min betjänt, tjänsteflicka.
Här finns ingen stövelknekt.
Jag skulle vilja bevista en förhandling inför tionde avdelningen av korrektionsdomstolen.

Ajöss

Nu avreser jag strax mot ett behagligt veckoslut på västfronten (gbg). man behöver en rekreationsresa då och då, för att inte tala om lustgas och oövertänkt dans. På återhörande!

Det finns inga livlånga roller

Britney Spears – Break the ice

jag minns att jag ofta tänkte att jag inte var ledartypen. jag tänkte att alla har sin plats, att jag passade väl in i min roll som tyst betraktare och iakttagande skribent men aldrig skulle fixa att delegera och ha kontroll och koll och veta bäst, som min chefredaktör för studenttidningen gjorde. någonstans skavde en tanke på att han var mer naturligt lämpad för sin maktposition eftersom han insocialiserats i den och hade den i sig sen födseln på något sätt. att det skulle vara naivt och farligt att försöka lämna min trygga och välfungerande position.

när margret frågade om jag ville bli redaktör tänkte jag nej nej nej, det är inte jag, jag kan inte bestämma eller ta ansvar eller veta vad folk behöver. jag är inte ledartypen. det kommer att bli katastrof.

inte för att jag är den bästa chefredaktör som Nöjesguidens malmödel haft direkt, men det funkar ju faktiskt. tidningen har inte havererat ännu. medarbetarna har inte gjort uppror och krävt min avgång. jag har lyckats korrläsa och samordna saker fast jag aldrig trodde det skulle gå. jag har fått creds för mina ledare även om de inte alltid varit helgjutna. riksupplagan ökar.

det fungerar. det blev inte som i mardrömmarna. det är inte farligt att mixtra med invanda roller,  det finns alltid en flyktväg om något inte går som tänkt. förresten så verkar Nietzsche mena i Tragedins födelse att det är okej att leva och uppleva saker bara för att kunna skapa konst av dem. ”Tillvaron och världen är evigt rättfärdigad bara som estetiskt fenomen.” Det går alltså bra att ge sig in på farliga och okända marker bara för att kunna skriva vackra blogginlägg om dem sen.

Synestesi

Den här låten påminner mig om en musikskola där jag brukade sjunga wagner och monica zetterlund, där man hörde ett avlägset piano och en apokalyptisk kör från våningen ovanifrån på torsdagkvällarna med november och asfalt utanför, och det luktade liksom lite gammalt på ett trivsamt sätt, som på gamla vindar. och så påminner den om någon slags resa man ännu inte genomfört. den rör sig liksom framåt i ett skymningsdimmigt landskap av höstträd och mjukt belysta läsesalar inredda i duvblått och orange, som det här William morrismönstret från 1800talet.

när det kommer till att överföra musik till färger, former och smaker så låter jag kanske ganska fantasifull. men jag känner verkligen av de där sinnesanalogierna, det är inget hittepå. jean sibelius hävdade att en ton mellan d och ess var grön för honom och tranströmer skriver om hur musiken är grön och lugn vill jag minnas. det är väl de multimodala associationsområdena i hjärnan som trollar antar jag.

Förbjudna tankar

Igår när jag flanerade gatan fram med en smaskig drickyoughurt i handen blev jag väldigt sugen på att kasta in den i en av de där odrägliga boutiqerna där det hänger några mörkgrå tygsjok och en surnad expedit. Det liksom ryckte i armens nervimpulser och jag såg framför mig hur youghurten skjöts iväg ur min hand som en missil och flög i en vacker båge och sölade ner affärens kläder i en krämig kaskad. Sådana förbjudna tankar får jag frekvent. På möten då man måste vara tyst länge kan jag få tvångstankar om att jag ska råka säga något dumt som jag tycker om någon, eller göra kullerbyttor.  När jag stod vid en ravin häromdagen fick jag för mig att mitt överjag skulle släppa och benen skulle ta ett skutt ned mot döden. En film som illustrerar det här fenomenet med förbjudna tankar är Vuxna människor av Fredrik Lindström. I den här scenen får huvudpersonen för sig att han ska råka slänga mycket viktiga kontrakt i en å.

Bakfull på dopamin?

Är det någon med lite basic neurokemikunskaper här som skulle kunna svara på en grej? jag undrar nämligen om det är möjligt att bli så att säga bakfull på den egna kroppens substanser. Jag känner ibland att efter ett lyckorus, ett sådant då  endorfinerna frisätts som gift i kroppen och man kaninstudsar fram  och känner sig enad med universum och alltings inneboende mening, så blir jag liksom lite urblåst och nästan avdomnad, låg, ofokuserad, melankolisk, tom, en stund. Har funderat på någon slags lightbipolär grej, men har inte tillräckligt många symptom.

Jag undrar om det kan vara så att när cocktailen av lyckohormoner sinar ur blodet så kanske något restämne återstår, precis som acetaldehyd (tror jag) gör när man har druckit alkohol och är bakfull. det känns som en så rimlig liten hemmasnickrad teori. En gång på gymnasiet euforihoppade jag oavbrutet i en soffa och lyssnade på hairmetal från 80-talet i tio minuter så att soffan gick sönder. den hade kostat tolv tusen kronor och var nyinköpt.  men mamma lyckades ljuga ihop att den gått sönder på grund av ett ”kvisthål i träet” och att det inte alls berodde på att hennes dotter fått veta ett speciellt glatt  besked och hoppat sönder den, så hon fick en ny på garantin. nej, det var kanske inte så bra gjort av mig, och bakruset efteråt varade minst en halvtimme.

det bästa med att bli äldre är att man inser hur temporära känslotillstånd är. att det nästan alltid är en annan känsla när man vaknar imorgon. det kan vara vemodigt men är oftast en trygg fallskärm.

ur nibelungenringen

Det som vi hittar ord för att uttrycka är redan dött i våra hjärtan, säger Nietzsche i Götzen-dämmerung. Det är så sant…när man tillexempel säger att man älskar någon så uttrycker det inte alls den exakta känsla man kanske har för personen. orden är bara skuggor av känslorna, bara en slags grovklippta mallar. känslor och relationer man har till människor påminner sällan om de färdiggjutna, artefaktiska former och begrepp som finns att beskriva dem med. det finns kanske för få begrepp? jag vill ju beskriva det obeskrivbara.

Älsklingsförebilder

Min favorit i Tintin är den soignerade och odrägligt självgoda operasångerskan Bianca Castafiore. Jag har nog undermedvetet internaliserat en del av henne i mig. Vi har så många likheter, tillexempel det här med låtsad  nonchalans inför intervjuer och mediaframträdanden:

Och så har vi samma bristande förståelse till djurs beteenden:

Jag älskar hennes sätt att bjuda in sig själv till tveksamma vänner:

Det bästa är när tidningana ljuger ihop en kärlekshistoria om Castafiore och Kapten Haddock, som blir måttligt road:

Likheter då och nu

Jag tror egentligen inte att det finns en statisk personlighetskärna , men däremot vissa karaktärsstrukturer som bevaras genom nästan hela livet. Reaktionsmönster, benägenheter att ge utslag på vissa stimulantia, stämningslägen som man är disponibel att uppleva.   Titta t ex på likheterna mellan mig som spädbarn och idag:

Samma oförställda glädje över ballonger och jultomten

Samma benägenhet att demolera kläder och inredning med kladd. Här nedan har mina föräldrar tagit mig till en leråker så att jag får böka ohämmat i leran

Min förtjusning i mjuka djur och förmåga att skrämma dem

(Missan ser tveksam ut och det verkar som att pappa försöker skydda henne från mig)

Lite Wagner såhär innan helgen

Weiche, Wotan! Weiche! Flieh’ des Ringes Fluch!
(Retreat, Wotan! Retreat! Flee the ring’s curse!)
Rettungslos dunklem Verderben weiht dich sein Gewinn.
(Hopelessly dark ruin dooms you its gain.)

I den här Wagner-arian ur Das Rheingold varnar  jordgudinnan Erda överguden Wotan för att hans obetänksamma och egoistiska strävan efter rhenguldet kommer att leda honom i fördärvet.  Han bör slita sig ur ringens förhäxning och bli oavhängig den.

Detta ignorerar han såklart glatt. Varför lyssna på någons moraliserande drapa om faran med framgångssträvan och blind hängivenhet? Idén om att ledas i fördärvet om man låter impulserna bestämma är så hämtad ur den reaktionära antika grekiska dramaturgin. Nietzsche tänkte sig förresten att dramat skapades för att ge brottet värdighet.

Varför är den där svalt platonska medvetenheten och oberoendet alltid att föredra?    Naturligtvis innebär beroendet och konsekvensignorerandet att man avsäger sig fast mark under fötterna och riskerar att förlora en del av sig själv. Men det är något som Wotan förmodligen är medveten om.  Det finns inget fast inre ur-jag som bör bevaras nitiskt.  Dionysus kropp slets sönder av titanerna och sedan återuppstod han.

Ibland känns det som att många upplever sig bära på någon slags arvssynd som de måste gottgöra genom att avhålla sig, ta ansvar för alla, vara förutseende och måttfulla.

Guldet är symbolen för världens ursprungliga naturtillstånd och balansen i tillvaron, en naturresurs som inte får förstöras. I början av Rhenguldet vaktas guldet av floden Rhens tre döttrar. Kanske är naturtillståndet, det balanserade, det ursprungliga, inget man bör vara så förtvivlat mån om att bevara? Kanske är förändringen ingen katastrof.

Jag tänker på Caspar David Friedrichs The polar sea. Jag tänker på hur skeppet ligger kantrat i det frusna klippliknande ishavet, hjälplöst uppslukat, avstannat i tid. Hur det vid en första anblick ter sig som en manifestation av den yttersta katastrofen. Men isen hade inget ont uppsåt, den är likgiltig och evig. den finns där före och efter oss, precis som döden. Den är ingen katastrof, den illustrerar bara en förflyttning från en plats till en annan; storm till stiltje, vansinne till lugn, liv till död.

Wie alles war, weiß ich;
wie alles wird, wie alles sein wird, seh’ ich auch,
der ew’gen Welt Ur-Wala, Erda,
mahnt deinen Mut.
Drei der Töchter,
drei der tur-erschaff’ne, gebar mein Schoß;
was ich sehe, sagen dir nächtlich die Nornen.
Doch höchste Gefahr führt mich heut’
selbst zu dir her.
Höre! Alles was ist, endet!
Ein düst’rer Tag dämmert den Göttern:
dir rat’ ich, meide den Ring! …
Ich warnte dich; du weißt genug:
sinn’ in Sorg ‘ und Furcht!öchter,

As everything was, I know;
how is everything, as will be all, I see also,
the eternal world, great-Wala, Erda,
urges your courage.
Three of the daughters,
three of the tur-erschaff’ne, gave birth to my bosom;
what I see thee by night, the Norns.
But the greatest danger leads me to-day
themselves thee.
Listen! Everything that is, ends!
A düst’rer day dawns to the gods:
You I advise, avoid the ring! …
I warned you, you know enough:
‘meaningless in Sorg’ and fear! öchter

och sry för den usla översättningen men google translate gillar tydligen inte wagnertexter.

Om det manliga geniets legitimt grava förvirring

Jag har alltid skämts för min konstanta förvirring. Ibland måste jag fråga mig själv vilken årstid det är, vilken stad jag är i och vad personen som jag sitter och pratar med heter. Häromdagen när jag som vanligt spillde ned mig under lunchen så råkade jag tro att gardinen var en servett och torkade mig på den. Igår på lunchstället frågade servitören vilken av rätterna som jag hade beställt och det enda jag kunde göra var att vifta ivrigt med armarna och säga mat. Hjärnan kortslöts liksom.  Jag känner sällan igen folk jag känner på stan och de blir ledsna och tror att jag har en oplockad gås med dem. När jag bodde själv tvättade jag aldrig mina kläder för att det verkade så jobbigt utan köpte nya istället. Jag lade allt skräp under sängen och hängde upp gamla utrivna tidningssidor på väggarna för att det skulle eka mindre.

Hyresvärden anklagade mig för att hyra ut mitt studentrum åt en kille i smyg, för när han  tittat in i det hade han konstaterat att ”Det finns ingen tjej som kan vilja bo sådär!”  Jag glömmer födelsedagar, fakturor, möten och går till fel föreläsning på fel dag. Jag glömmer att fråga hur folk mår när de ser ledsna ut. Jag saknar alla moderliga features. Förutom när jag ser gulliga djur möjligen och börjar studsa av glädje, men om jag hade ett skulle jag säkert råka göda det till döds som jag gjorde med mitt gamla marsvin.

såhär blir alla mina sladdar

Den här kroniska grava förvirringen och tankspriddheten har jag tidigare skämts för enormt mycket. jag har verkligen hatat den del av min hjärna som vägrar följa scheman och utsnitslade spår och konventioner, som glömmer det allra viktigaste som jag lovat göra men som istället försjunker i ett blogginlägg i fyra timmar. Jag har skämts över att inte vara en av de där ordnade, genomtänkta tjejerna med hela strumpbyxor och almenackan full av korrekt ifyllda födelsedagar och snabb reaktionsförmåga. Jag har skämts över att sakna alla moderliga tahandominstinkter, sätta andra före mig, dammsuga innan han kommer hem så att han inte bli besviken, vara ett steg före, gissa hur han mår.

Men varför ska jag göra det?

Hos män ter sig den där förvirringen så charmig. Vem gillar inte den kufiga, slarviga akademikerkillen som letar efter glasögonen fastän de sitter på huvudet? Vem gillar inte Rickard Palm när han ser fullständigt bortkommen ut i Aktuellt?

Min mamma och alla andra kvinnor i hela världen verkar acceptera män som lever i ett ständigt tillstånd av glömska och distraktion och oförmåga att se att fönstren behöver tvättas. Min pappa är väldigt intelligent och väldigt lat. Han brukade med flit göra alldeles för svagt kaffe åt sina kollegor för att han skulle slippa göra det fler gånger. Han brukade tvätta sina kläder i duschen när han var ung och han hjälpte aldrig till hemma nånsin när jag växte upp.

Varför ska jag skämmas för att jag prioriterar att skriva istället för att plocka undan kläder jag råkat tappa på golvet? Jag är absolut för jämställd arbetsfördelning i hemmet och sådär, men det funkar liksom inte att både ha en rumslig materiell perfekt ordning och en inre intellektuell. Lagom är bäst. Mitt favoritindexeringsystem av kläder är att ha dem i en stor hög i garderoben. Jag hittar bäst då.

Helgens göteborgsvistelse bjöd på en närstudie av  excentriska och förvirrade akademikermäns städvanor. Chrisk är min nya förebild i husmoderlighet. Några av hans hushållsvanor:

• Han slängde alla sina bestick efter en fest när han inte orkade diska och har bara kvar en kniv.
• Han har aldrig någon mat hemma utan äter ute jämt (dessutom äter han ganska sällan, han är en livsform som drivs i huvudsak av coca-cola, öl och data.)
• Hans sovrum är som en lagerlokal där han slänger allt som han inte använder för tillfället.
• Hans kompis brukar ta med sig toalettpapper när han besöker chrisk eftersom chrisk aldrig har toalettpapper hemma.
• Han läser och skriver inte oavbrutet dagarna i ända som sina doktorandkollegor utan jobbar istället effektivt då och då. och får sina bästa idéer på krogen.
• Han har diskmedel istället för duschkräm.
• Datorer och sladdar och heideggerböcker fyller alla tomma ytor i hans studentlägenhet.
• Han oroas inte av att råka tappa bort pass, passerkort, viktiga dokument osv.

Det här är en lysande livstaktik! Jag tycker att man bara ska göra det absolut nödvändiga och ha roligt resten av tiden. Man ska dessutom lita på sitt eget omdöme när man skriver eller skapar, ofta behöver man inte lägga ned så mycket tid och ångest på en text som alla säger. Jag har klarat flera universitetskurser utan att läsa ens hälften av allt jag borde ha läst, för jag har haft tidningsdeadlines och prioriterat dem. Många killar jag vet har liksom glidit igenom tillvaron de första tjugofem åren och sedan lyckas de ändå uppnå höga yrkesmässiga positioner. De kvävs inte av sin egen perfektionism och försöker inte vara fullständiga på alla plan utan gör kanske en eller två grejer riktigt bra och kommer långt på det.  success!

Religion och sexualitet i syntes

Jag har skrivit ett kärleksbrev till låten Master and servant tidigare. Jag älskar hur Depeche mode-lyriken rör sig i gränslanden mellan religion och sexualitet, extas och nihilism.  min vän Arvid jurjaks skriver utmärkt om det här. sångaren dave gahans korsfästelseaktigt uppsträckta armar och masochistiska BDSM-inspirerade texter handlar ofta om det frivilliga offret, hängivenheten, lidandet och den transcendentala upplösningen i underkastelsen: fascinerande nog är det här viktiga delar av gamla kristna traditioner och symboler. både martin gores  texter och religion handlar om hur subjektet sätter sig i en frivillig hjälplöshet och upplöser sina egna gränser,  eller som arvid skriver:

”han låter kvinnan i svart dominera inte bara subjektet som kropp och fysiska gestalt utan hela dennes sinne och omgivningen.”

She’s dressed in black again
And I’m falling down again
Down to the floor again
I’m begging for more again
But oh what can you do
When she’s dressed in black

Jag tänker att något som genomsyrar både sexualitet och religion är viljan att ge upp en liten del av sig själv och sina ideal för att uppnå ett högre syfte eller tillstånd.

I surrender all control
To the desire that consumes me whole
/—/
I surrender heart and soul
Sacrificed to a higher goal

Jag minns på gymnasiet då jag kunde titta gång på gång på youtubevideon från Rock am ring där depeche mode framför Personal jesus på ett väldigt frikyrkomöteaktigt sätt. så mycket ryms i det där framförandet, Sex Pain står det på monitorerna och förutom det genomsyras musiken av ensamhet, desperation, önskan om att bli upptäckt, sedd, medtagen…Den sammanfattade hela min existentiella angst över att inte ha hittat någon att följa, ingen att tro på, inga högre ideal. Något som kännetecknar min generation är väl ideologiernas död och verklighetens defragmentarisering så det kanske var helt naturligt.

Men jag vet egentligen inte vad det var jag letade efter. Någon som skulle säga att det ordnar sig, du är förlåten? En idol, någon att tro på? Någon som kunde ersätta mitt överjag, upplösa mitt ängsliga subjekt, som lustgasen gjorde i lördags natt, kanske…

Feeling unknown
And youre all alone
Flesh and bone
By the telephone
Lift up the receiver
Ill make you a believer

Things on your chest
You need to confess
I will deliver
You know Im a forgiver

Jag tänker på ett annat favoritbands formuleringar om religion och sexualitet:

Here he comes as you pray
Like shot lambs you crawl
Here he comes as you pray
Oh, shot lambs now fall

Hear him breathe as you pray
His tongue licks your palms
Feel him seduce when you pray

All the seeds that you have planted
Upon Trinity Fields
And those crops that thrive inside of you
Grow like thorns through your praying hands

Så vackert!

Dags för kaos

Jag är i Göteborg och umgås med min vän dionysus.

sms skickat 23 15: IMORGON SKA VI HA GRÄDDFEST I EN JÄTTESTOR BUNKE MED LUSTGAS OCH SKUM OCH CHOKLADSÅS OCH SÅNT HOS CHRISK! kommer du?

Lisa var snygg som vanligt.

jag fick träffa elin och gustav.

Jag träffade min fina vän johanna sköldbäck. varje gång vi träffas har hon bytt stil, frisyr och pojkvän. sist vi sågs hängde hon med punkare, nu läser hon till jurist och såg ut som en hot hot sekreterare.

Kaoskarin

Den annars så ordnade chrisk förvandlades med lisas hjälp till något helt annat! passande soundtrack: rammstein – zwitter.

Den mystiska Agnes kom på besök.

Soundtrack för kvällen: Britney – 3

Att inte vara sig själv kan vara bra

Med några få ord beskriver Blondinbella det naturligt fräscha kvinnliga lagomideal som jag hatar mest i hela världen.

Sveriges vackraste kvinna har jag alltid tyckt varit vår Prinsessan Madeleine. Jag har alltid älskat hennes stil, klassisk, enkel, fräsch och stilig på samma gång och så ser hon så glad och trevlig ut. Jag tror att hon är en såndär tjej som kan vakna upp, borsta igenom håret, måla på lite mascara och läppglans och sedan vara redo för att fotas för all världens press och stråla – En naturlig skönhet!

Det är som de där artiklarna i Cosmopolitan som handlar om vad killar egentligen gillar. Artikelförfattarna verkar tro att de gör läsaren överlycklig och lättad över att få veta att ”Killar egentligen inte alls tycker det är snyggt med mycket smink och färgstarka kläder utan egentligen vill ha en naturligt fräsch tjej med diskret makeup och ett par jeans och en t-shirt.”

En gång hade de intervjuat olika män som fick berätta hånfullt om vilka beteenden och kläder hos tjejer som gjorde dem mest avtända. Carries extravaganta stil i  Sex and the city dömdes ut totalt, den var inte tillräckligt lagom. En kille berättade att han hade en tjejkompis som brukade säga att det skulle bli snigelspår efter henne ikväll eftersom hon var kåt. Han sade att han tyckte att det var fruktansvärt äckligt och avtändande och att han aldrig skulle kunna bli ihop med en tjej som inte bevarade sin mystik.

Ofta är mitt mål att vara så onaturlig som möjligt. Jag hatar idén om det naturliga, oförställda jaget som inte gör sig till. Det finns ingen kärna, det finns inget oföränderligt inre som måste förbli heligt och oberörbart. Att pröva olika beteendemönster och klädstilar och glitterögonskuggor är ett sätt att hitta roller  som man trivs med. Inte en roll, utan roller.  Det är ingen synd att ”försöka vara något man inte är”, som de sa i småstaden. Om man måste försöka förbli den man är hade man inte evolverat personlighetsmässigt sedan spädbarnsåldern.

Jag byter rolemodels varje vecka. Ibland är det Britney, ibland Nietzsche, ibland en desillusionrad matalkoholiserad poliskommisarie i en amerikansk noirdeckare, ibland någon i Kvarteret skatan, ibland actionhjältens snygga tjej, ibland actionhjälten. Jag förställer mig ibland lite halvt omedvetet för att efterlikna förebilderna, som Tranströmer skriver att han försöker efterlikna Haydn i Allegro:

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna

Jag kör händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen

Det handlar om att låtsas vara något som man inte är tills man lyckas bli det. Att låtsas kunna något om hur man driver en tidning eller dansar snyggt eller analyserar värdeinternalism eller hårdrock tills man kan det. Då kan man bli precis vem eller hur man vill.

Onytta

Jag har varit odrägligt förkyld och i karantän ett par dagar. har jag ägnat dem åt att läsa de där artiklarna om författarens död av foucault och anders tunga hegelstinna blogginlägg?  har jag ägnat dem åt att ringa människor jag försummat? har jag ägnat dem åt att tvätta fönstren i lägenheten, vars intressanta bruna fraktala lermönster tjocknar för varje dag? nej. jag lyckas sällan genomföra det nödvändiga när jag väl har tid. men samtidigt så har jag väldigt svårt för det här med att göra ingenting och vill ändå generera någon slags slutprodukt under konvalescensen, så jag har skrivit pyttelite på en artikel om wagners och schopenhauers syn på autonom musik faktiskt. och lagt upp senaste nöjesguidenledaren på webben. och gått på planksteksmiddag och tillverkat fyrtiotalistiska hårprydnader och tagit marlene dietrich-romantiska egobilder av mig själv i dessa.

Sånt man skäms för

I senaste riksupplagan av Nöjesguiden bidrar jag med några prekära små saker ur min karriär som jag skäms över. Förlåt Isobel och Rasmus men jag var bara tvungen.

Tåg, infördödennatur och luftfickor i varat

Christopher Mandelbrot Kullenberg hänger på centralen. sen hösttåg hem till götet. in i trehundra ton högteknologiskt stål och vemod.

just de facebookraderna katalyserade en dos synapselektricitet igenom kroppen, lite som när man startar en sovande sony ericssonmobil och den rycker till som ett pacemakervaknat hjärta. han fångade exakt den känsla av deus ex machina som jag får i vissa tågsituationer.   när jag omsluts av tågets elektroniska livmoderkropp och låter hundra mil av döende natur och öststatig arkitektur dundra förbi i 290 km/h utanför så känner jag ofta ett starkt närvara; dimslöjorna glider bort från varat, allt blir så klart.

mitt nervsystem kastar om sina spatiala koordinater och inser att tåget kommer att vara mitt hem för några timmar, ett kronotopiskt limbo mellan fredag,  malmö, rutin, stockholm, undantagstillstånd och öververklighet. jag älskar tanken på hur medpassagerarnas nedladdade minnen och upplevelser glider förbi deras distrakta ögon medan de dödligt vackra höstträdvyerna passerar utanför, hur helt olika minnessekvenser aktiveras i oss. sånt som kanske är ödesdigert och svindlande men som vi enligt den sociala konventionens tysta överenskommelse naturligtvis håller inom oss.

som christopher säger så är flyget ett lightfängelse medan tåget är ett trivsamt undantagsstillstånd då kontemplation legitimeras eftersom inga andra stimulantia finns att tillgå. på flyget blir jag nedkräkt av arga högljudda barn och tvingas sitta tätt inpå människor som tuggar med öppen mun och andas för högt., på tåget kan jag dvälja i min egen solipsism, en sån som sällan accepteras i resten av det offentliga rummet.

jag slås alltid av det surrealistiska med att planet lyfter, att naturlagarna inte bara är hittepå utan faktiskt bär våra sköra kroppar. bristen på möjligheter till självbevarelse vid en eventuell krasch gör döden närmare än någonsin och jag vill varken tänka på sådant jag lämnar bakom mig eller sådant som väntar vid transportens ände: båda känns som att bära sköra porslinsägg i händerna medan man går på lina. jag slås av hur smärtsamt det skulle vara att avsluta olika pågående skeenden på ett så banalt sätt som genom en flygolycka.  då sluter jag hellre in mig i en vadderad dvala, långt borta från reflektion över vad jag har att förlora.

tåget ger en liten luftficka i verkligheten. den ger rum och tid åt minnesmarinering och vila. jag längtar till nästa gång.

jag var iprendrogad när jag anlände till stockholm och mötte finaste roligaste lisa.

och christopher kände sig hemma på den trueblood-aktiga söderkällare där vi inledde kvällen

när jag blivit berusad började jag rita marsvin på honom och hans dator

finbesöket anlände

Produktion vs skapande

Ibland så står frilanslivgrejen mig upp i halsen.  När man inte har någon heltidsanställning består jobbet till 70% av att pitcha idéer och bonda med eventuella arbetsgivare och hjärnstorma fram krystade artikelidéer som egentligen känns halvtama och daterade. Elin och jag pratade om det här och det var så skönt. Just nu var det länge sedan jag blev besviken och refuserad. men jag är ständigt redo på att känna hjärtat sjunka i bröstkorgen när jag får ett mejl där det står Nej tack i ämnesraden. periodvis blir jag så beredd på att ha gjort allt arbete i onödan att det känns menlöst att anstränga sig till sitt yttersta och lägga ned någon slags entusiasm i det man skriver. Skrivandet blir mer produktion snarare än inspirerat skapande.

Och det är kanske så det funkar. Romantikens idé om det kreativa underbarnet som tillskänks inspiration från ovan är ingenting jag har så mycket till över för, inspiration mest bara hittepå.  skrivande är ofta 30% talang och 70% hårt arbete. Kanske måste man vänja sig vid att alltid ha den mentala satelliten uppkopplad och att det här inte är ett yrke där man har några lediga dagar utan produktionsångest. Det finns alltid en hypotetisk eller reell deadline och det finns aldrig någon helg då man inte har nästa veckas textproduktion i bakhuvudet då man rör sig genom natten.

я должен платить
Sie schläft mit mir doch nur für Geld
Ist doch die schönste Stadt der Welt

I have to pay
She sleeps with me but only for money
It’s still the most beautiful city in the world