Monthly Archives: maj 2011

Lady Gaga och estetiseringen av freaket

Det fina med den slutkörda skivindustrin är att artister förstår vikten av det teatrala och extrema för att dra publik. Lady Gaga är väl symtomatisk med sina superkonceptuella kabaréer till konserter. Jag gillar att hon är utklädd till ett monster på nya skivan, att det förvridna, om än i fotoshoppad version , får ta plats. Jag tänker på gamla tiders freakshows där lytet blir en tillgång. Jag gillade Britneys Circus: på Cirkusen övergår omärkligt det praktfulla, förföriska i rena  missbildningar. Jag tänker på Kissie med alla sina bisarra operationer, någonstans kanske hon inte alls strävar efter att bli snyggare utan bara efter att bli helt onaturlig och overklig.

Tyvärr är det väl inflationen i det extrema som gett Gaga en backlash, när den senaste outfiten alltid är mer surrealistisk än den förra blir det extrema inte längre en överträdelse, det är svårt att överträffa en köttklänning.
Låtkvalitén är sämre på nya skivan än på de tidigare. Melodierna tappas bort i all ornamentik och det går lite för långsamt för att jag ska stanna kvar. Judas är ett av de få förlåtande dragen, ett annat är Government hooker. Kombinationen gregoriansk ödslig valkyriesång och kompakta maskinljud är kongenial. När den robotiserade centraleuropeiskt brutna bakgrundsrösten repetativt mässar Back up and turn aroundt – t-et på slutet är pikant! – tänker jag på lysrörsvita korridorer i en dystopisk myndighet, sjukhusvita hotellrum och beslutsamt inövade leenden.  Hans röst är precis lagom autotunat robotiserad, någonstans anar man att det finns en människa bakom maskinen, var upphör han och var börjar datorn?
Det som först låter som en smärtfri deal avslöjar sig som en sårig asymmetrisk kärleksrelation när hennes vädjande röst uppstår bakom den elektroniska järnridån. Hon kan spela vilken roll som helst för att få honom att stanna. Pengarna är bara ett alibi.
Som Jan Gradvall uttryckte det så låter det som ord från någon som inte har engelska som förstaspråk. Det är stolpiga, dansbandsenkla plattityder, så förlåtande välbekanta i sin kladdiga allmängiltighet. Ljudbilden är mörk och flimrande som klubbar dit man går för att inte ligga vaken och vänta på sms:et. Refrängen är inte särskilt effektiv, det är något annat som håller mig kvar. Kanske en dundrande melankoli och ett uppfläkt vädjande i samma skalor som Alejandro.

Behovet av det episka

Ur min litteratursida i Nöjesguiden.
Vi är trötta på verkligheten. De senaste tio åren har revanschistiska självbiografier om hur det ”verkligen gick till, egentligen!” dominerat den litterära scenen. Nu har vi tröttnat på egojäsande författares navelskådande 400-sidorstjat om någon middag för tjugo år sen då någon sade något förolämpade till författaren som den nu måste få upprättelse för. Personkulten bland svenska författare har exploderat i en ohämmad Stjärnorna på slottet-anda. Vår ledsnad på det personbundna har resulterat i en längtan efter något som är större än oss själva. Myterna fyller det behovet: där uppgår livsöden i ogripliga, dimslöjade myter som aldrig kan fångas med exakthet i en text. Kanske är vi besvikna på självbiografiernas anspråk på att skildra ”verkligheten” – i efterhand är den aldrig densamma för två personer som upplevt samma situation. Det är kanske meningslöst att försöka nagla fast den som en fjäril på en nål.

Religionshistorikern Mirca Eliade skriver i sin storslagna Myten om den eviga återkomsten om hur myter skapas i östeuropeiska byar, där en tragisk men vardaglig händelse på bara 40 år omvandlas till en magisk legend som återberättas fylld av övernaturliga idéer och förklaringar till varför saker händer. I en tid då vetenskap och förnumstiga berättelser i media ger oss alla svar så längtar vi kanske efter myter som inte gör anspråk på att förklara allt, som lämnar utrymme för spekulation. Tecknarna i nya seriemagasinet Utopi lyckas förnya myterna och väva in sina drömmar i dem på ett sätt som aldrig blir dammigt nostalgiskt. Serieformatet är kongenialt för skildrandet av myter: det öppnar en rymd för det som bara kanske har hänt, det som ruvar mellan glömska, dröm och handling, det som inte kan kapslas in i romanens formalin. Utopi känns precis så pionjärt och modigt som det gör anspråk på att vara. Karl Jonssons vackra serie Offret är en våldsam fornnordisk saga som inte fastnar i actionfilmsdramaturgi utan fångar en drömsk melankoli. Lina Neidestams mästerliga Huldran är ett utdrag ur hennes Maran som kommer i höst. Hennes suggestiva stil är både trolsk och oerhört cool. Hon lyckas skapa en så exakt avbildad verklighet att det magiska som plötsligt bryter in känns helt trovärdigt och naturligt. Sexscenerna mellan två vackra män är geniala: de exponerar mäns kroppar som om de vore pinuppor, jag är ovan att se dem med en så superobjektifierande blick. De fantiserar om en trolsk, vacker, mystifierad huldra som fnittrande springer iväg, men blir överraskade när hon kliver in som en verklig, otäck, ful och kåt gestalt helt utan rådjursögon. Det är vacker, intelligent och feministisk folktroporr.
Fabian Göranssons Blenda och Magnoliamysteriet är både charmig och mörk. Det är Utopis främsta förtjänst: att den aldrig känner sig fast i en förutsägbar form utan korsbefruktar stilar och drömmar i vackra ikonoklasmer.

Jag förstår mig inte på nya actionfilmer

Krönika publicerad i Helsingborgs dagblad

Jag ser reklamen för den nya The fast and the furious-filmen. Några män står och ser sura ut vid en bil och viftar lojt och ointresserat med maskingevär. Jag förstår ingenting. För mig är dylika actionfilmer som sådana där halvsurrealistiska drömmar helt utan kronologi och sammanhang. Jag försöker följa med i handlingen men hittar ingen. Några killar som ser milt lobotomerade ut skjuter på varandra och åker bil. Ibland går några tjejers underkroppar förbi bilen. Polisen kommer. De är i ett garage. Någon slags festlighet pågår. I många minuter kör de snabbt längs en motorväg och jagas av någon, kanske myndigheterna eller någon annan de inte gillar, det förklaras aldrig. Titeln är så uppgivet fantasilös, i de tidigare Fast and furious-filmerna ansträngde de sig iallafall för att vitsa till det med någon ordlek eller en kul underrubrik.

Jag har aldrig förstått vad som är så kul med fordon. För mig skulle det lika gärna kunna vara traktorer eller cyklar eller kanske en fritidsbåt, jag ser ingen skillnad.  Jag gillar att åka tåg och skulle gärna se en film om livet på x2000. Min lillebror älskade en instruktionsfilm för värmepannan Värmebaronen när han var tre. Han tittade på den hela eftermiddagarna, gång på gång. Jag förstod aldrig vad som var så kul med den, det var bara stora maskiner med tryckreglage, ibland brummade de och en eld tändes. Är det kanske samma psykologiska mekanism bakom folks intresse för action? För mig är actionfilmer så obegripligt långsamma 0ch sömniga trots att det exploderar och brummar nästan varje sekund. Nuförtiden bortser de helt från fördelarna med dialog, intelligent handling och viss spänningsminimalism. Detta har ersatts med 20 minuter långa biljaktsscener och huvudpersoner som lika gärna kunde ha varit statister.

Annat var det förr. Jag och en kompis såg en gammal film från 60-talet som var jättebra. Den handlade om en man som bodde i en stuga i bergen och var tvungen att rädda en hund från en elak sheriff. I två timmar sitter de bara i den där stugan och väntar på anfallet. Ibland sticker han ut sitt gevär och spanar bistert mot de snöiga bergen.  Det hände nästan aldrig något spännande. Jag gillar bisarrt etnocentriska guilty pleasuren Air force one med Harrison Ford också. Presidentens plan blir kapat av lömska ryska terrorister  (det här var på 90-talet innan filmskurkarna började komma från mellanöstern).  Turligt nog visar det sig att presidenten är gammal soldat och jättebra på att slåss och skjuta, ingen mesig förhandlingsvänlig pappersbyråkrat alltså, är undermeningen. I långa utdragna scener smyger han omkring i planet och kopplar ihop olika sladdar och överraskar folk bakifrån. Sedan sätter han någon kommunistisk usling i fängelse i Ryssland via telefon och säger olika storslagna saker om hur bra USA är. På slutet styr han planet själv i solnedgången  och alla är tårögda över att han räddat landet och dotterns orörda heder från utlänningarna.  Äsch, kanske är actionfilmsgillandet för irrationellt för att kunna skuldbeläggas, men jag tycker ändå att det var bättre förr.

Skräcken för fönsterkuverten

krönika publicerad i Helsingborgs dagblad
Jag måste sluta gömma fönsterkuvert under sängen. De är kanske inte så farliga egentligen, ändå känns det fasansfullt att öppna dem, som att det kommer att sätta igång en lavin av ohanterliga konsekvenser. Man vet ju att det aldrig är någon som vill en väl som skickar saker i fönsterkuvert. Det är aldrig någon som vill ge en pengar eller en present och en gullig hälsning om att allt kommer att ordna sig.
Fönsterkuvertet kommer alltid från Myndigheten. Den vill nästan alltid att man ska göra något jobbigt och tråkigt, som att ge den pengar eller ta ansvar eller lova något. Ibland har jag velat underteckna viktiga brev och mejl till myndigheter som man skrev på msn till kompisar på högstadiet, kanske ”Tack gumman!” eller ”Okej vännen!” eller ”Fint, vi fixar det sen!” Det skulle liksom avdramatisera myndigheten och få den att kännas lite som på låtsas. Men man får såklart inte det, man måste ta den på allvar, man måste spela med.
När fönsterkuvertet väl hamnat på hallmattan känns det som att en urgammal ondska har tagit sig in i huset. En ond demon som kommer att hitta en var man än gömmer sig. Det nya vuxenliv som man äntligen lyckats montera ihop efter många gråtfärdiga timmar med Ikea-bruksanvisningen kan den sekundsnabbt riva ned som ett löjligt plockepinn.
Vissa människor verkar så anpassade för att leva i det här samhället. De vet vilka viktiga papper man måste spara, de är bra på bokföring och att mingla med avlägsna bekanta, de har oftast bra ansiktsminne och kommer alltid ihåg räkningar och födelsedagar. Jag har så dåligt ansiktsminne att det hänt att presenterat mig för folk jag redan träffat tre gånger. Idag var jag duktig och kom bara tolv minuter försent till tandläkaren, sedan upptäckte jag att jag var där tre dagar innan bokad tid. Ofta beskriver man det här som ett åldersrelaterat problem. Att man med åldern slutar vara så förvirrad och frånvarande och blir bättre på medborgarskap, på att sköta det praktiska och administrativa i livet. Vuxenskap innebär i vårt samhälle att kliva ur sin egen värld och bli närvarande och redo i världen där alla andra befinner sig, de som inte är rädda för fönsterkuvert.