Jag vantrivs i kulturen

Surdeg

Jag visste att jag borde ha anat ugglor i mossen redan när det i inbjudan till festen stod ”Bring wine and cheese”. Achtüng, mördande tråkiga akademiker!  Jag, chrisk och lisa tog med oss en Konsum-ost och vodka.

När vi kom dit välkomnades vi av ca 100 ledsna spädbarn som pep, väste och råmade argt. – Usch, det finns barn här, sade jag tyvärr lite för högt och de välkammade föräldrarna såg surare ut än surdeg. De verkade finna ungjävlarnas oljud näpna och älskvärda. Vi var tvugna att vara tysta i 45 minuter eftersom festen inleddes med en overheadföreläsning om föreläsningar (but whyyy?!!) av en manlig akademiker som uppenbart älskade sin röst mer än de skrikande mistlur-bäbisarna gjorde.
Ibland kluckade den hopsmälta akademikerkroppen synkronicerat av lagom högt skratt åt föreläsarens skämt om Powerpoint.
Jag försökte gå ut i köket och ”låna” lite av ostarna men lisa sa att vi var tvugna att låtsas vara intresserade av föreläsningen först.
”- Var är proppskåpet? Åh, tar det aldrig slut?” jämrade vi oss högljutt för att några sekunder senare upptäcka att föreläsaren passerade strax bakom oss på väg från ett toalettbesök. Fail. Hela tiden var jag rädd att trampa eller sparka på något av barnen av misstag och jag hällde i mig vodka för att lugna nerverna. Tyvärr lyckades jag tappa ett par glas på golvet. Det kryllade av små barn överallt, de var som myror.

Och sedan började mingeleländet.  – Förut brukade jag vara ute bland folk rätt mycket men nu är jag mest på internet, förklarade Chris för någon i välstruken skjorta och herbal essences-hår och jag fyllde i: ”-Just nu bor vi i chris bunker och datar nästan hela tiden när vi inte blir fulla eller äter. Har du irc?” Den vårdade akademikerkvinnan tittade på mig som jag hade släpats in av katten och jag försökte trevande föra över samtalsämnet till vad nu människor utanför internet kan tänkas intressera sig för. Framåt tolvtiden var jag utled på bristen på action och försökte ivrigt få kontakt med en godsak jag fått på kornet en stund tidigare. – Så vad handlar din bok om? Frågade jag med spelat intresse medan jag klädde av honom med blicken. – Råttor, svarade han. ”Jaså, vad spännande! Det kanske är symptomatiskt för det litterära klimatet idag, med råttor i tunnlar och sånt? – Ehh, kanske det, sa han ointresserat och avlägsnade sig kvickt från mitt lystna blickfång.

Slutsats: Om du hamnar på en fest med självgoda akademikerföräldrar och deras Toffiffee-reklamsöta barn, ha flyktvägen nära tillhands. Jag har sällan känt mig så missanpassad och alienerad.

Övervintring

Nu är det helg och det firar vi med en hemskt trevlig påskhare. Den påminde mig om hur det är när det är vår, en årstid jag bara minns konturerna av. Jag emotser tveksamt ljuset, är så förälskad i  undantagstillståndets förlåtande feber. Gillar att åka tåg genom vita öknar med betongutväxter och spindelstänger av metall. Snön är uthyrd oskuld vit och krämig karantän, en skyddande kapsel som förskjuter uppvaknandet ännu en vecka.

Reminiscens

Mellanlandar i hemstaden. Funderar över hur man kunde vara så lättentusiasmerad som liten och varför min familj har en inramad bild av en ekorre i huset. Samt flera marsvin som jag tillverkade av cernitlera i nioårsåldern. Smådjur ❤

I senaste numret av Axess

skriver jag om neuroestetik, arkaisk William Morris-ornamentik och  subjektsupplösning bara så ni vet.

Affektionernas resiliensekonomi

Varje gång i bistron på x2000 ser jag ett par i femtioårsåldern som inte pratar med varandra. Jag sitter där kanske en timme med te och och Aphex och går igenom gamla sms och ser i ögonvrån hur deras munnar inte öppnar sig en enda gång. De ser så likgiltiga ut och blickarna stirrar hål i luften. Ibland tänker jag att de kanske har jättemånga innerliga diskussioner hemma när ingen hör och fördelen med att känna någon riktigt bra är ju att tystnaden inte måste bli högljudd och jobbig. Men de ser ju så uttråkade ut, som djur i glasburar. Jaha, så kul var resultatet av livslång kärlek. Anledningen till att folk i den generationen stannar med personen de träffade när de var tjugonånting är knappast att de älskar varandra mer än folk gör nuförtiden, snarare konventioner och postkristna tvång.

Det är så märkligt när man är i en relation att man kan vara helt uppfylld av övertygelsen om att den kommer att vara om inte för alltid, så åtminstone tills någon dör. Sedan ett halvår senare är allt förändrat och man kan inte riktigt komma ihåg vilka känslor det var som fick en att resonera sådär. Det är som en dröm man bara minns konturerna av.

Kanske bör man betrakta relationer mer deleuzianskt som en process än som ett tillstånd, som händelser snarare än som platser: allting uppkommer ju ur en specifik tillblivelse. De ser ju ändå aldrig likadana ut som förra veckan. Granit kan ju verka stabil men även den är i förändring; lava stelnar till berg som så småningom eroderas till grus som blir sand som väl också blir något annat sen, jag sov på geografilektionerna. Känslor är inte statiska, snarare vill jag få dem att fungera lite mer som just-in-time-idén inom ekonomin så att man kan plocka fram/producera affektionerna för en eller flera personer när de behövs vid specifika tillfällen snarare än har dem på lager statiskt i sig. Då kan man också anpassa produktionen direkt efter skiftningar i efterfrågan. Det är svårare så såklart. Jag är i en utprövningsfas.

00:34:s<isabellestahl>: det är också läskigt!

00:34:s<monki>: jo, vi lever ju on the edge

00:34:s<isabellestahl>: när varor inte finns på lager….inte tillgängliga , utan streamas bara vid behov….

00:34:s<monki>: ja

00:34:s<isabellestahl>: därför gillar jag inte streaming…

00:35:s<isabellestahl>: jag är rädd för det som inte säkert finns där när jag behöver det…

<monki>: funkar inte oljeleveranser i tre dagar så kommer mänskligheten gå under liksom

Tågförseningar ftw

hårdrock på tåget

Jag verkar vara den enda som stortrivs när det blir snökaos och tågförseningar. Jaja, jag är en odräglig mediabrat utan fasta arbetstider som kan unna mig lyxen att komma försent, men jag känner mig tillfreds när allt är lite ovardagligt oroligt i olag och ingen riktigt vet hur allt ska gå. Jag får en starkare känsla av infördödenvaro: allt blir oförutsägbart och vem vet när tåget plötsligt bara löper amok som i en actionfilm och allt tar slut. Tidningarna profiterar gärna på just den rädslan genom att skruva till SMHI-citat: ”Gå inte ut, du kan dö.”

Jag gillade 11 september också för att alla allierades kring en yttre fiende, vardagen förlorade sin betydelse och alla problem blev pytte i jämförelse. Allting liksom bara kortslöts och stannade upp under några dagar. Jünger skriver om att äventyret alltid sker i dödens närvaro eller något sånt och det är verkligen så, allt blir verkligare och häftigare och mer spännande i närheten av döden eller vilket hot som nu föreligger för tillfället.

Tips för försenade tågresor:

obs bara en liten slurk i mineralvattnet för att frysa mindre, förstå jünger bättre och för att texterna dansar fram över hinderbanan utan att snubbla då.

Övervakningen

Den tusende eftermiddagen  på ett tåg mellan Malmö och Göteborg hinner jag äntligen avverka halva Övervakningen av Gunnar Blå. Det är underbart att orka läsa igen, att kunna ta mig igenom flera sidor utan att ADHD-distraheras bort i återvändsgränder av autokänslor.  Följer allt detta av att sluta vara It’s complicated?

Jag förtjusas av agentlexikalian och trenchcoats, namnlösa möten med kvinnor i solglasögon och affärsmässiga leenden på franska kaféer, kroppsmaskinernas utbyte av information jämn ”som kaksmet”. ”Carl” har minnesförlust men ibland påminner fantomsmärtorna i hans amputerade kropp  honom om ett förflutet. En saknad som blixtrar genom kroppen när han ser bilder av våld i tabloiderna.

Trots amnesin har han ett uppdrag och fyller en funktion. Det jagar honom tryggt vidare. Så är det ofta tycker jag, att man blir så glad när man får fylla en funktion och låtsas att man är på ett uppdrag oavsett  egentligen vilket, för att det föder mening som dövar insikten om ens utbytbarhet.  Just-in-time. Lite som Marie Antoinette i Sofia Coppolas film, hon är så skyddad i den lilla värld där hon spelar roll för att hon spelar en roll.

De glättade reproduktionerna av avklädda kvinnokroppar löstes ut framför hans blick. I mitten av tidningen en bildserie med ett heterosexuellt samlag. Hade det inte varit för minnesförlusten hade bilderna påmint honom om förfluten vällust och kanske lurat honom att sucka nostalgiskt och rentav liderligt. Men istället frågade han sig: Vad förväntas den här informationen göra med mig?

Vad vill avsändaren få mig att känna? Har jag börjat fråga mig innan jag avgör om jag kan tillåta axonterminalerna att konfirmera och släppa in. Allt blir utilitaristiska njutningskalkyler, nogsamt genomtänkta konsekvensutfallsberäkningar baserade på erfarenhet och glömska.

Om bristen på smådjur i det offentliga rummet

En av de många u-lands-bristfälliga sakerna med det svenska sk välfärdssamhället är bristen på kattkaféer. I Japan har de kaféer där man kan umgås med katter en timme i taget. Man slipper allt det jobbiga med att ha husdjur, som att komma ihåg att mata dem, och sorgen när de dör (av svält eller övergödning). Jag har ganska stort behov av att inte behöva ta ansvar för andra levande organismer, men samtidigt behöver jag verkligen träffa djur med päls regelbundet. Frukter med päls duger inte (förresten, ni som tog bort min mycket nödvändiga kategori är idioter!) och youtubevideor med gulliga katter och marsvin är inte heller ett tillräckligt. Ett kattkafé på Möllan skulle vara det. Kanske kunde de även alternera med marsvin och bäbisar.

Om ordet beroende

Beroende blev ett allt trendigare ord under 00talet. Den ursprungliga betydelsen betecknade väl något slags missbruk av substanser som var rent kemiskt beroendeframkallande, men plötsligt dök ordet upp som suffix till mat och tv-spel och godis och internet och sex. Idag är det väldigt devalverat och ofta felaktigt använt som benämning på sådant som borde kallas överkonsumtion.  I relationsspalterna har rådgivarna börjat använda termen sexberoende på ett slentrianmässigt sätt. Oroliga människor skriver insändare där de frågar om deras partners är sexberoende och kanske behöver åka på behandlingshem eftersom de har varit otrogna några gånger.

Beroenden stämplas som intrinsikalt felaktiga trots att de verkligen inte måste vara skadliga i samtliga fall: vi är beroende av mat, vatten och luft exempelvis. Kanske är det när beroendet styr livet och blir tvångsmässigt som det bör åtgärdas? Men var ska man dra gränsen då? Tvångsmässigt behov av att få umgås regelbundet med vänner eller sina barn brukar inte betraktas som fel. Det finns något essentialistiskt i missbruksbegreppet, sade monki på irc, ”som om det skulle finnas ett jag som ”egentligen” vill något annat än missbruket”.

Jag tycker att det är svårt att göra en distinktion mellan bruk och missbruk (när det inte gäller tunga droger). Kvällssmörgåsar är jag till exempel beroende av, i alla fall enligt boken Jakten på Jackpot av psykologen och spelberoendeforskaren Thomas Nilsson.  Mitt kvällssmörgåsbehov uppfyller nästan alla kriterier som tydligen ska uppfyllas för att ett beteendemönster ska betecknas som ett beroende, enligt boken:

• Upptagenhet. Personen är helt upptagen av aktiviteten i fråga. Det mest av ens vakna tid går åt till att fundera över aktiveteten, när det gäller droger till exempel kan mycket handla om att få tag i dem. – Tidvis.
• Sinnesförändring. Aktiviteten innebär en genväg till att må bättre på kort sikt. – Check.
• Toleransökning. Att man hela tiden behöver mer av den substans man använder. Check.
• Abstinenssymtom. Kroppen vänjer sig vid substansen eller beteendet, och då man slutar upplever man jobbiga fysiska och psykiska symtom. Dessa effekter är särskilt obehagliga vid beroende av till exempel alkohol eller heroin. – Check, jag kan känna mig orolig och starkt illa till mods när jag inte får mina kvällsmackor.
• Konflikter. Den beroende hamnar ofta i konflikter med sin omgivning. Man talar också om inre konflikter, som att bryta mot ett löfte man har givit sig själv. – Löftet, check!
• Återfall. De flesta som är beroende av något försöker någon gång sluta. Återfall är mycket vanliga, och leder ofta till att samma nivå av missbruk återupptas. – Check.

Visst leder mitt bruk av kvällssmörgåsar till flera otrevliga  känslor,  men det är svårt att ställa dem symmetriskt som motpol till de trevliga känslorna som smörgåsarna genererar. Det är som helt olika dimensioner och parametrar.  Klassificerandet av ett normbrytande behov som ett beroende är att förenkla och trivialisera snarare än att ta på allvar, tycker jag.  Jag läser en text i SvD om sexmissbruk, och ett av exemplen utgörs av kvinnor som ständigt jagar efter förälskelser:

Manliga missbrukare ägnar sig främst åt sexuellt utagerande med erövring och porr, medan de kvinnliga oftast blir besatta av kärlek, passion och förälskelser. De kan tvångsmässigt chatta, ragga på krogen och mot alla odds ständigt förälska sig i den rätta.

Att sjukdomsklassa längtan efter känslomässig berusning och hänförelse  känns rätt ofräscht och godtyckligt. På 1800talet sågs extrema behov av att berusas av känslor som signalement för konstnärssjälar som inte lät något stå emellan kärleken till livet och konsten.  Det kanske bara handlar om att de kvinnliga nutida ”missbrukarna” är suckers för känslor och förälskelser och har normbrytande stora behov av dem? Det kan såklart vara bra att problematisera om det nu gör en långsiktigt olycklig, men varför skulle någon rimligen bli lyckligare av att amputera en stor del av sitt känsloliv?

Tiger Woods kallades sexberoende och föstes iväg på behandlingshem efter uppdagandet av hans otrohetsaffärer med fjorton kvinnor. Jag tror att det är lönlöst att lägga sin energi på att försöka få någon att sluta med ett sk beroende eller bruk av något slag, egentligen. Jag tror verkligen inte att det går att förändra någon. Det tar bara tid och kraft från de få värdefulla timmar man har tillskänkts. Alternativen är att anpassa sig och relationen till personen (relationsanarkistiska alternativ finns ju faktiskt) eller att bryta upp.

Vilka djur jag påminner om på vintern

Jag läste om några djur på wikipedia och kände igen mig.

• Björnar vilar ofta i grottor, ihåliga trädstammar och jordhålor. Check, ungefär som chrisks bunker eller mitt sovrum.

• Flera björnarter går i ide under de kallare månaderna. Det är ingen egentlig vintersömn, då deras kroppstemperatur inte sjunker och det går lätt att väcka upp dem. Men hjärtslagen och andningsfrekvensen sjunker tydligt. Under sensommaren och hösten äter de mycket för att ha en fettreserv över vintern. Check. Jag känner mig fysiskt mycket långsammare på vintern och allt blir så mycket mer ansträngande än på sommarhalvåret. En promenad till ica är som en polarexpedition och jag somnar på festen klockan ett och vill hellre vira in mig i ett fetvaddstäcke och bygga på fettreserven än kommunicera. Jag kan utan svårighet sängdata två dagar i sträck utan att känna mig uttråkad och basbehoven är egentligen de enda som betyder något.

• Ålen är en nattaktiv allätare. Under dagen ligger ålen nedborrad i bottensedimenten, men när mörkret faller kommer ålen fram. Check. Min vakenhetsgrad och mitt omvärldsintresse ökar markant framåt kvällen då jag kryper fram för att data eller bli full.
• Mycket lite är känt om ålens fortplantning och vandring och man vet inte ens säkert om ålen vandrar till Sargassohavet. Det är dock där man har funnit de minsta ynglen och man tror att ålen leker i Sargassohavet på djupt vatten för att sedan dö. Check. Visst är det vackert? Att vandra till en farlig plats för att hitta kärlek och sedan dö. How metaforiskt. Jag känner igen mig.
• Jordekorrar bygger större gångsystem med gömda ingångar. Check. Tunnlar på irc ftw.

Om allt var som på facebook

Separationer medför många praktiska åtgärder, som att flytta isär och att ändra relationsstatus på facebook till exempel.

Tänk om det var sådär i verkligheten också, lika svalt formellt och kontraktmässigt. ”Ta inte bort förhållandet”: i köttvärlden finns inga sådana knapptryckslösningar.

Jag tycker på sätt och vis om den här sortens avtalsstrikta officiella avslutanden. Jag  avskyr det binära och episkt definitiva men jag kan tycka om små markeringar som hjälper en över trösklar. En dagbok som göms i en låda, en mobiltelefon som kasseras.

Jag köpte en ny mobil idag, efter att min gamla sony ericson k850i för evigt somnat in med nästan tre år av mitt liv slutet i sin lilla maskinkropp. så många gånger har jag tryckt igång den och känt hur det elektroniska hjärtat vibrerat till som av en defillibrator i min hand. under två av de mest intensiva åren av mitt liv har den loggat mina känslor i små destillerade texttelegram. den har legat bredvid min säng när jag sömnlöst väntat på att ljudet av den ryggmärgsinnötta sms-signalen skulle berätta hur någon många mil därifrån kände samma sak. ibland på tåget om jag råkar höra den där första sms-signalen jag hade hösten 2007,när jag började plugga och hångla i lund, så aktiveras ett litet adrenalinpåslag av förväntan. Men det är bara en fantomsmärta, bara en fossil. det blir syntax error för känslorna refererar inte längre till något aktuellt.

Saker som borde vara på låtsas men inte är det

Är det på riktigt? Tänkte jag först. Kunde ingen av de medverkande någon gång i processen sagt nej, sluta, det här är så pinsamt att man dör lite inuti och det kommer att bli väldigt kontraproduktivt?

Snart fylldes jag av en varm och överväldigande känsla av att det faktiskt fortfarande finns saker som ser ut som parodier men inte är parodier. Så sovjet, så frikyrka, så söderöverklass, SÅ den obehagliga kören på dagis som jag skolkade från i fyraårsåldern, med hysteriskt tvångsglada, grupp-peppande kampsånger a la Om du har ett äpple (jag ville definitivt inte dela med mig av någon mat och teg i protest). jag tycker att det borde finnas restriktioner på vilka som får använda musik för att framföra ett budskap. De misshandlar ju hela begreppet musik med det här projektet.

Påminner lite om en annan hjärntvättande tvångsglädjelåt jag hittade på en Dagen-blogg. Förstår de inte att ungarna vill vara emo i ren protest när vuxna kör ner sånt där i halsen på dem?

Undantagstillstånd

02.52

Jag sover mycket på dagarna när jag inte är full, jobbar eller åker tåg 1600 km på en vecka mellan olika städer och möten och soffor. Häller i mig te och en drink och kan inte sova. hör lisas tangentbord från rummet bredvid och det blir en trygg sovstörning, en planlös konvalescens då jag skjuter allt framför och låter likgiltigheten värka dovt i bakhuvudet som en bakfylla. Den är en feber och en mättnad som jag inte kan se något slut på. Jag minns när jag var nitton för två år sen och aldrig gick utan fantomsmärtor. Jag minns knappt hur de kändes, kroppen har glömt.

Jag älskar att vara förkyld och ha lite feber, precis lagom så att man får ett legitimt skäl till att inte bete sig vuxet och göra sitt bästa. Det är en mjuk avtrubbning som får världen att glida ur fokus och bli ett bakgrundsljus som inte stör.
Undantagstillståndet utökas för varje dag men några ursäkter för att stanna i det hittar jag inte. Jag får en allt starkare känsla av att inte sitta ihop, att inte veta var jag är på väg: den kuliss som tydligt framhävde mina konturer är borta och jag känns inte längre som ett. Jag tänker på vuxenskap och på att allting är upp till en själv, den svenska åttiotalistdrömmen och individens frihet osv.
Individen och jaget som bara är en tunnel som är ett ständigt pågående hittepå. ”Hjärnan skapar hela tiden en upplevelse just av att ett enhetligt jag är närvarande i en sammanhängande värld utanför hjärnan.”

Enst Jünger skrev i essän Över linjen (1949) att optimismens motsats inte är pessimism, utan defaitism, den fastkörda uppgivenheten. Pessimismen som yttrar sig som “ett äckel inför det man ser i vardande” kan enligt Ernst Jünger förstås som en övergångsfas till nya värden, kanske en ny optimism. Passagen bortom nihilismen framskrider i tre faser: “från tvivel till pessimism, från pessimism till handlingar i ett rum utan värde och från detta i sin tur till ny uppfyllelse.” Ur Copyriot.

Husen och gatorna är tomma
Semestertid är landet i undantagstillstånd
En motorväg, skär genom centrum
över torgen och betongen
i en plötslig hagelstorm
Man glömmer att nätterna är korta
Det kanske kommer en förändring men det tar den tid det tar

En övervintrad plats

Hemma hos M står tiden stilla. Den har stannat någonstans mellan lågstadiets drömlösa sömn och högstadiets filmkvällar hos killar som tog på en utan att fråga först, en avstängd tunnel mellan verkligheten och de billiga högstadieparfymernas reklamaffischer. Allting är pastellfärgat och luktar luktsuddigum och jordgubbar och i bokhyllan trängs gamla disneyfilmer med hemliga lådor med sexleksaker. En övervintrad plats där flickboksdrömmar lever kvar, gulnade av brist på solljus.

Hon virar in min kropp i ett rosa sidenlakan och ger mig godis och berättar om killar hon träffat nyligen som inte hör av sig men som nog bara behöver lite space. Hon tvivlar inte längre för hon väntar på någon hon alldeles säkert vet ska komma om hon bara lär sig spelets regler utantill och har tålamod. Roulette är bara en fråga om slump. Spelaren kan bara gå ut som en vinnare om hon eller han har disciplin nog att sluta i tid.

Jag tar ett bad och blir sömnig av värmen och den starka kemiska doften av jasminblommor och halvsomnar i det heta vattnet så att nästippen hamnar precis under ytan och hjärnan blir utan syre för några sekunder.  Kroppen löser upp sig i vattnet och jag drömmer om att jag kör bil, som jag alltid gör när tillvaron står utanför min kontroll. Jag vet inte hur man gör, jag har ju inte körkort och jag är arg och gråtfärdig på den som satt mig där. Det går bara fortare och jag vet att jag kommer att krocka och dö om jag inte hittar bromsen snart.  Jag förstår efter en stund att jag inte kommer att kunna återta kontrollen.  Jag kommer aldrig att kunna bestämma hur det här ska sluta. Tanken får paniken att blixtra genom kroppen och jag vaknar till och upptäcker att jag ligger nästan helt under ytan och reser mig våldsamt, hög på  syrebrist och insikt.

Livet som estetiskt projekt

lisa och elin och gustav på bloggprisgalan, min ventil i mingelhetsen

Det är kostade mig enorm möda att mingla på bloggprisgalan då jag var gravt sömndepraverad på grund av en timmes vila föregående natt och dessutom fientligt inställd över huvud taget till situationer där man måste  bete sig normalt och inte bara tjata på sina kompisar att de ska hämta fler portioner med gratismat åt en och inte dregla och le psykotiskt när man får syn på folk som är lika snygga som på sin byline. Det är sådant som ingår i vuxenskapet och det får mig att känna mig otillräcklig. Jag brukar låtsas att jag är med i ett kostymdrama från artonhundratalet och bevistar en societetsfest och måste hålla god min i elakt spel för att säkra mina sociala aktier.  Jag ser allting som scener, som screenshots ur en musikvideo, stiliserade, mjukt tillrättalagda, olika element i förgrunden och bakgrunden adderas till en roande kontrapunktisk polyfoni. Jag ler åt hela er kasperteater, som Bianca Castafiore säger i Tintin.

Egentligen vill jag bara raljera över alltihop och distansiera mig från det eftersom att jag är rädd att verka angelägen eller tråkig som tjejen med pottfrisyr som satt för sig själv med en chipsskål på mellanstadiediscot. Dessutom finner  jag ibland hela branschen så förutsägbart insmickrande och kylig.

Man kanske inte alltid kan distansiera sig från tillvaron genom att låtsas att den är en film och leva med inställningen att allt går att rättfärdiga som ett estetiskt projekt, men det blir ju så mycket mer lätthanterligt då: jag ser det som händer mig liksom utifrån, ovanifrån. Flygplansperspektivet gör att allt ter sig mindre betydelsefullt, avgörande, hårt.

Som att de emotioner som når mig inte är specifika eller särskilda för mig, utan bara är smärta™ och lycka™,  generella opersonliga känslor som man inte värderar olika högt, utan bara låter strömma genom kroppen och kulhålen som en storm som blir melodiska ljud. Det handlar inte om att förinta eller ignorera lidandet eller att göra sig hårdare än man är, tänker jag . Snarare handlar det om att låta det våldta och trasa sönder och förinta en, för det är först då man inser att man kommer att återuppstå igen kanske som en annan, i en evig återkomst.

”Men när Dionysos har begripit meningen och värdet av sina egna förvandlingar, då blir han guden inför vilken livet inte behöver rättfärdigas, för vilken livet är essentiellt rättvist. Dessutom är det livet som här tar hand om rättfärdigandet och affirmerar till och med det bittraste lidande”. Deleuze i Nietzsche och flosofin, s 50.

Det finns inga genvägar, och framför allt  finns  det ingen transcendens. Jag tänkte alltid när jag var yngre att det skulle komma  en dag då jag var framme vid zion och allt det här var över. Det var inte så. Det finns inget bortom detta, inget förlovat land dit jag kommer när jag lidit färdigt utan smärtan kommer alltid i en evig återkomst tillsammans med euforin och man måste  uppgå i det istället för att försöka eliminera, affirmera även det svåra. Den kristna fröjden är fröjden över att upplösa lidandet, skriver Deleuze.

”För det finns två slag av lidandet och de som lider. De som lider av livets stora överflöd gör lidandet till en affirmation på samma sätt som de gör berusningen till handling, i sönderslitandet av Dionysos igenkänner de den yttersta formen av affirmation, utan möjlighet till förminskning, undantag eller val.”

min oddyssé genom sovjetiska stockholmska förorter fortsätter.  årsta var sorgset monolitiskt och perfekt