Monthly Archives: februari 2010

Jag vantrivs i kulturen

Surdeg

Jag visste att jag borde ha anat ugglor i mossen redan när det i inbjudan till festen stod ”Bring wine and cheese”. Achtüng, mördande tråkiga akademiker!  Jag, chrisk och lisa tog med oss en Konsum-ost och vodka.

När vi kom dit välkomnades vi av ca 100 ledsna spädbarn som pep, väste och råmade argt. – Usch, det finns barn här, sade jag tyvärr lite för högt och de välkammade föräldrarna såg surare ut än surdeg. De verkade finna ungjävlarnas oljud näpna och älskvärda. Vi var tvugna att vara tysta i 45 minuter eftersom festen inleddes med en overheadföreläsning om föreläsningar (but whyyy?!!) av en manlig akademiker som uppenbart älskade sin röst mer än de skrikande mistlur-bäbisarna gjorde.
Ibland kluckade den hopsmälta akademikerkroppen synkronicerat av lagom högt skratt åt föreläsarens skämt om Powerpoint.
Jag försökte gå ut i köket och ”låna” lite av ostarna men lisa sa att vi var tvugna att låtsas vara intresserade av föreläsningen först.
”- Var är proppskåpet? Åh, tar det aldrig slut?” jämrade vi oss högljutt för att några sekunder senare upptäcka att föreläsaren passerade strax bakom oss på väg från ett toalettbesök. Fail. Hela tiden var jag rädd att trampa eller sparka på något av barnen av misstag och jag hällde i mig vodka för att lugna nerverna. Tyvärr lyckades jag tappa ett par glas på golvet. Det kryllade av små barn överallt, de var som myror.

Och sedan började mingeleländet.  – Förut brukade jag vara ute bland folk rätt mycket men nu är jag mest på internet, förklarade Chris för någon i välstruken skjorta och herbal essences-hår och jag fyllde i: ”-Just nu bor vi i chris bunker och datar nästan hela tiden när vi inte blir fulla eller äter. Har du irc?” Den vårdade akademikerkvinnan tittade på mig som jag hade släpats in av katten och jag försökte trevande föra över samtalsämnet till vad nu människor utanför internet kan tänkas intressera sig för. Framåt tolvtiden var jag utled på bristen på action och försökte ivrigt få kontakt med en godsak jag fått på kornet en stund tidigare. – Så vad handlar din bok om? Frågade jag med spelat intresse medan jag klädde av honom med blicken. – Råttor, svarade han. ”Jaså, vad spännande! Det kanske är symptomatiskt för det litterära klimatet idag, med råttor i tunnlar och sånt? – Ehh, kanske det, sa han ointresserat och avlägsnade sig kvickt från mitt lystna blickfång.

Slutsats: Om du hamnar på en fest med självgoda akademikerföräldrar och deras Toffiffee-reklamsöta barn, ha flyktvägen nära tillhands. Jag har sällan känt mig så missanpassad och alienerad.

Övervintring

Nu är det helg och det firar vi med en hemskt trevlig påskhare. Den påminde mig om hur det är när det är vår, en årstid jag bara minns konturerna av. Jag emotser tveksamt ljuset, är så förälskad i  undantagstillståndets förlåtande feber. Gillar att åka tåg genom vita öknar med betongutväxter och spindelstänger av metall. Snön är uthyrd oskuld vit och krämig karantän, en skyddande kapsel som förskjuter uppvaknandet ännu en vecka.

Reminiscens

Mellanlandar i hemstaden. Funderar över hur man kunde vara så lättentusiasmerad som liten och varför min familj har en inramad bild av en ekorre i huset. Samt flera marsvin som jag tillverkade av cernitlera i nioårsåldern. Smådjur ❤

I senaste numret av Axess

skriver jag om neuroestetik, arkaisk William Morris-ornamentik och  subjektsupplösning bara så ni vet.

Affektionernas resiliensekonomi

Varje gång i bistron på x2000 ser jag ett par i femtioårsåldern som inte pratar med varandra. Jag sitter där kanske en timme med te och och Aphex och går igenom gamla sms och ser i ögonvrån hur deras munnar inte öppnar sig en enda gång. De ser så likgiltiga ut och blickarna stirrar hål i luften. Ibland tänker jag att de kanske har jättemånga innerliga diskussioner hemma när ingen hör och fördelen med att känna någon riktigt bra är ju att tystnaden inte måste bli högljudd och jobbig. Men de ser ju så uttråkade ut, som djur i glasburar. Jaha, så kul var resultatet av livslång kärlek. Anledningen till att folk i den generationen stannar med personen de träffade när de var tjugonånting är knappast att de älskar varandra mer än folk gör nuförtiden, snarare konventioner och postkristna tvång.

Det är så märkligt när man är i en relation att man kan vara helt uppfylld av övertygelsen om att den kommer att vara om inte för alltid, så åtminstone tills någon dör. Sedan ett halvår senare är allt förändrat och man kan inte riktigt komma ihåg vilka känslor det var som fick en att resonera sådär. Det är som en dröm man bara minns konturerna av.

Kanske bör man betrakta relationer mer deleuzianskt som en process än som ett tillstånd, som händelser snarare än som platser: allting uppkommer ju ur en specifik tillblivelse. De ser ju ändå aldrig likadana ut som förra veckan. Granit kan ju verka stabil men även den är i förändring; lava stelnar till berg som så småningom eroderas till grus som blir sand som väl också blir något annat sen, jag sov på geografilektionerna. Känslor är inte statiska, snarare vill jag få dem att fungera lite mer som just-in-time-idén inom ekonomin så att man kan plocka fram/producera affektionerna för en eller flera personer när de behövs vid specifika tillfällen snarare än har dem på lager statiskt i sig. Då kan man också anpassa produktionen direkt efter skiftningar i efterfrågan. Det är svårare så såklart. Jag är i en utprövningsfas.

00:34:s<isabellestahl>: det är också läskigt!

00:34:s<monki>: jo, vi lever ju on the edge

00:34:s<isabellestahl>: när varor inte finns på lager….inte tillgängliga , utan streamas bara vid behov….

00:34:s<monki>: ja

00:34:s<isabellestahl>: därför gillar jag inte streaming…

00:35:s<isabellestahl>: jag är rädd för det som inte säkert finns där när jag behöver det…

<monki>: funkar inte oljeleveranser i tre dagar så kommer mänskligheten gå under liksom

Tågförseningar ftw

hårdrock på tåget

Jag verkar vara den enda som stortrivs när det blir snökaos och tågförseningar. Jaja, jag är en odräglig mediabrat utan fasta arbetstider som kan unna mig lyxen att komma försent, men jag känner mig tillfreds när allt är lite ovardagligt oroligt i olag och ingen riktigt vet hur allt ska gå. Jag får en starkare känsla av infördödenvaro: allt blir oförutsägbart och vem vet när tåget plötsligt bara löper amok som i en actionfilm och allt tar slut. Tidningarna profiterar gärna på just den rädslan genom att skruva till SMHI-citat: ”Gå inte ut, du kan dö.”

Jag gillade 11 september också för att alla allierades kring en yttre fiende, vardagen förlorade sin betydelse och alla problem blev pytte i jämförelse. Allting liksom bara kortslöts och stannade upp under några dagar. Jünger skriver om att äventyret alltid sker i dödens närvaro eller något sånt och det är verkligen så, allt blir verkligare och häftigare och mer spännande i närheten av döden eller vilket hot som nu föreligger för tillfället.

Tips för försenade tågresor:

obs bara en liten slurk i mineralvattnet för att frysa mindre, förstå jünger bättre och för att texterna dansar fram över hinderbanan utan att snubbla då.

Övervakningen

Den tusende eftermiddagen  på ett tåg mellan Malmö och Göteborg hinner jag äntligen avverka halva Övervakningen av Gunnar Blå. Det är underbart att orka läsa igen, att kunna ta mig igenom flera sidor utan att ADHD-distraheras bort i återvändsgränder av autokänslor.  Följer allt detta av att sluta vara It’s complicated?

Jag förtjusas av agentlexikalian och trenchcoats, namnlösa möten med kvinnor i solglasögon och affärsmässiga leenden på franska kaféer, kroppsmaskinernas utbyte av information jämn ”som kaksmet”. ”Carl” har minnesförlust men ibland påminner fantomsmärtorna i hans amputerade kropp  honom om ett förflutet. En saknad som blixtrar genom kroppen när han ser bilder av våld i tabloiderna.

Trots amnesin har han ett uppdrag och fyller en funktion. Det jagar honom tryggt vidare. Så är det ofta tycker jag, att man blir så glad när man får fylla en funktion och låtsas att man är på ett uppdrag oavsett  egentligen vilket, för att det föder mening som dövar insikten om ens utbytbarhet.  Just-in-time. Lite som Marie Antoinette i Sofia Coppolas film, hon är så skyddad i den lilla värld där hon spelar roll för att hon spelar en roll.

De glättade reproduktionerna av avklädda kvinnokroppar löstes ut framför hans blick. I mitten av tidningen en bildserie med ett heterosexuellt samlag. Hade det inte varit för minnesförlusten hade bilderna påmint honom om förfluten vällust och kanske lurat honom att sucka nostalgiskt och rentav liderligt. Men istället frågade han sig: Vad förväntas den här informationen göra med mig?

Vad vill avsändaren få mig att känna? Har jag börjat fråga mig innan jag avgör om jag kan tillåta axonterminalerna att konfirmera och släppa in. Allt blir utilitaristiska njutningskalkyler, nogsamt genomtänkta konsekvensutfallsberäkningar baserade på erfarenhet och glömska.