Etikettarkiv: depression

Det hemliga och fula

atarax

Jag fick värre tinnitus förrförra veckan på Inkonst-performancet Snow white. detta  ledde till en helt otippad ångestkarusell av panikattacker, akuten, psyket, lugnande medel och aptit-och -sömnlöshet. jag har aldrig haft något av det nämnda innan så det var en tämligen ovan och otrevlig upplevelse, om än intressant som antropologiskt studium. jag mår mycket bättre nu, suset och pipet hörs bara när det inte förekommer bakgrundsljud och när jag tänker på det, hjärnans selektiva förmåga är enorm.  efter det här är allting plötsligt så bekymmerslöst. allt man såg som motgångar förut är ingenting nu. plötsligt känner jag en svårbeskriven sympati för alla som tar hemliga piller för nåt som man inte pratar om. och dom är många,  de som dövar sig med något utan att berätta. må dåligt är okej fast inte att visa känslor. att vara personlig belönas, men att vara privat privat är bara skamligt, som linna skrev. jag brukar säga hurtfriska saker som att jobbiga perioder gör en starkare, men jag vet inte riktigt längre. det är väldigt, väldigt otäckt att inte ha kontroll. att inte ha någonstans att ta vägen eftersom kroppen och jaget framkallar klaustrofobi. jag minns i ängelholm. det var tre killar som tog livet av sig på högstadiet, jag förstod inte hur döden kan vara ett alternativ då men nu gör jag det. de lärde sig förmodligen aldrig att yttra känslor i ord, och då blir utvägarna få. den där förbannade stoicismen. det är så viktigt att prata med någon. bara att en vän berättade att hon har mycket värre tinnitus än jag men nästan aldrig tänker på det eftersom hjärnan sorterar bort ljudet gjorde så mycket för mig.

det är i såna här perioder som ostig musik som parodierar skräck, medicinska övergrepp och maktlöshet blir viktig.

Om hur folk egentligen är

ninahemmingsson2_1177093068_1190391367

Jag gillar när kvart-i-tolvvinet öppnar hjärnans spärrvägar och får folk att börja snubbla över sina ego-promotande, välregisserade, ansträngt glada formuleringar. plötsligt slutar de prata om sitt liv i tvingat förnöjsamma facebookuppdaterings-termer, slutar fixera sig vid hur ”nöjda” och ”förväntansfulla” och ”publicerade” och ”pepp” de är. plötsligt kommer allt det fula fram, refuseringsbrev, panikångest, en känsla av brist på sammanhang, sobril, avund.  jag minns för nåt år sen på en kursarfest då den där snygga och People-omslagstjejliknande kursaren med vinmarinerad hjärna berättade om att hon åt antidepressiva och hade ångest. jag blev klyschigt nog helt förstummad, hon med alla sina snygga vänner pojkvänner åstadkommanden konserter och  drömlivsstils-attribut. efter kvart i tolv så blir festen som en ångest-diskussion på Flashback. alla känner sig anonyma och berättar förvånande öppenhjärtligt för de ansiktslösa ip-numrena i forumet om hur tillvaron skaver. teh internets = som två glas vin för ärligheten. Jag gillar bloggare som Linna som formulerar den där gråheten.

Det känns nästan lite inne med vinmarinerade sjukdomsavslöjanden. Men då ska det ju vara trendiga sjukdomar, som bipolär eller The cure-indie-ångest. Inte att man har tarmcancer eller så. Lidandet måste vara vackert och samtidsaktuellt. det är bisarrt hur många i mina kretsar som äter antidepressiva. är vi olyckliga idag eller har vi bara fått fler referenspunkter, mer shiny happy people att jämföra oss med, kanske via media och sociala medier? vi lever i en hyperrealitet av idealbilder.

in-seventeen1