Arbetslinjen i fingerfärg

Härligt att få förklarat för sig vad  det ”fria, egenmakten” egentligen innebär: en spya i fingerfärg som gravitationslöst rör sig genom vårhimlen.

Jag vill se fler fina teckningar som kan förklara borgerlig politik för mig.

Varför jag avskyr Cornelis Vreeswijk

Det började redan på musiklektionerna i trean. Vi övade inför det hajpade eventet FN-dagen och tvingades sjunga cornelis outhärdligt käcka och world peace-blödiga låtjävlar tills vi kunde de skenheligt samhällskritiska texterna utantill. Jag tyckte att det lät lika töntigt som Povel Ramel.
Mitt hat mot vismän späddes på ytterligare när jag på Hultsfred 2008 var tältgranne med några killar som spelade Evert Taubes Kinesiska muren tre dagar i sträck. Utan uppehåll. Om man önskade en annan låt sa de: varför då? Den här är ju bra.
Det var som musiktortyren i Guantanamo, fast värre. (Jag har förresten pratat om musiktortyr, Gorgoroth och dissonans i P2s Musikalismer, kan höras här.
Likt så många andra hajpade konstnärsmän så verkar Cornelis ha varit ett fullblodssvin privat.  Det är inte bara det här med att han jagade en person med kniv när han fick veta att personen var transvestit och sedan skrev bejublade låtar om händelsen. Han ska enligt ganska många källor ha varit så elak mot kvinnorna han förlovade sig med att en av dem tog livet av sig, han misshandlade en av sina flickvänner. Han skrev en låt om när han hade sex med en fjortonåring och fick ångest dagen efter när hon visade sig vara ful utan smink.
Månens sken och dragspelstoner kan lura en man,
för igår när han var full var Cecilia grann,
men idag i solens glans
ser hon ut som en schimpans
och mot kudden har hon gnidit av sin forna elegans.
Vår Fredrik han är gammal men tjejen är ung,
han ångrar vad han gjorde och skammen känns tung,
den blir inte mindre svår
när han straff för otukt får
för Cecilia har ljugit, hon är bara fjorton år…

Inte särskilt förvånande verkar Cornelis fans inte bekymra sig nämnvärt  om hans personliga svinighet. Många menar att verket och författaren bör skiljas åt, att man t ex kan gilla Hitlers konst om man bara bortser från hans mindre trevliga karaktärsdrag.

(Nu är hans tavlor inte särskilt snygga, så vi besparas det problemet).
Jag tycker inte att man kan göra den där uppdelningen. Cornelis låtar dryper av  kvinnoförakt och homofobi. Hans loja, klyschiga samhällskritik och vaga politiska engagemang räckte tydligen för att ge honom någon slags image som en medveten, hederlig politisk good guy. Klasskamp går ju som bekant oftast före kvinnokamp.
En konstnärsman ”är ju bara så”. Det är något naturgivet, ett konstens villkor, något man måste ha överseende med. Om man väljer att försöka leva med honom så måste man vara den trygga hamnen som han återvända till från sina äventyr med yngre tjejer, skapande och knark. Vad är det som får kvinnor att falla för den här typen av kyliga kvinnoföraktande män? Kanske handlar det om en vilja att bli godkänd av den som dissar en. ”Aha, han hatar kvinnor! Tänk om jag skulle kunna få honom att tycka om mig, trots att jag är kvinna. Vilken spännande utmaning!”  Psykoanalytikern Lynne Layton säger att kvinnor blir kära i känslomässigt otillgängliga män för att de själva omedvetet vill leva fritt och oberoende av kärleksrelationer.

”Han önskade ett vanligt liv, men så snart han fick det blev det genast för trångt för honom”, säger en av de kvinnor som försökt att leva med Cornelis.

Hans sexistiska texter i kombination med klämkäcka hej och hå-fryntliga låtarrangemang är till och med värre än Lars Winnerbäck. Jag har aldrig klarat av musik som låter ”lustig” och sådär Bellmanskt fräck och svängig. Musik ska inte vara rolig. Musik är allvar. Humor är att ställa sig lite vid sidan av, att inta distans: musik ska inte ha distans.
Cornelis stora idol var Bellman, vilket är förklarligt då båda
1. Såg ned på kvinnor
2. skrev fånig musik som skulle vara folkbildande och skojig på samma gång
3. köpte horor
Under min tid i Lund råkade jag ofta på det fasansfulla fenomenet Bellmanmännen. De säger ”gutår!” hela tiden och är som den jobbiga indiekillen med gitarr på efterfesten fast från 1700-talet. Liv Strömqvist har i sitt senaste helt fantastiska album Prins Charles känsla ritat en serie om exakt hur odrägliga sådana män är:

Cornelis och Bellman är mytologiserade, folkkära legender. Om Cornelis hade varit uttalad rasist hade det förmodligen hörts fler kritiska röster. Men homofob och sexist, det är tydligen oantastbara features. Strage har förresten bloggat bra och argt om vismän.

I karantän

Jag gillar att vara förkyld och livsoduglig och hamna i karantän några dagar.  Eftersom man inte känner någon smak så längtar man inte efter något. När man går ut för att hämta mat eller källsortera så känns världen främmande och man känner inte riktigt igen sig. Som när det precis har snöat och världen är bekant men annorlunda, stilla och dov och tom, som om den nyss  har startats.  Jag ser människor på Willys men känner inte igen mig i dem, jag har lämnat deras värld. Jag är rädd för att någon ska börja prata med mig, det är som att jag har glömt hur man gör.  Teveseriekaraktärerna blir allt verkligare, allt mer tillräckliga som ersättning för riktiga människor. Hjärnan börjar identifiera dem som vänner. Jag minns en körtelfeber i sexan i tre veckor: långa hallucinatoriska feberdrömmar, förmiddagar framför det låtsasstatligt trygga tv4, dagar som inte ens började. Världen jag lämnat kändes allt mer som en avlägsen dröm. När jag kom tillbaka till skolan så behövde jag en bruksanvisning. Jag hade glömt hur saker smakade och hur man umgicks. Att man alltid måste bete sig som när någon tittar på. Jag kunde alla låttexterna från Ztv utantill, jag hade hemligheter med karaktärerna i eftermiddagsserierna. Jag hade lärt mig att umgås med mig själv igen, den där förmågan man förlorar någon gång i åttaårsåldern när man internaliserar de andras blickar.

Ett par dagar in i karantänen så hinner alla tankar ikapp, som de alltid gör när man kliver ur sitt liv och kan titta på det utifrån. Jag funderar på om jag är där jag vill vara, var jag vill hamna. Jag måste bestämma mig snart.  Jag saknar att vara 19 och läsa a-kurser hela tiden. Nu börjar det bli dags att skärpa sig och det är inte lika okej om man skulle misslyckas längre. Möjligheterna är förlamande. Några dagar är det okej att ställa sig vid sidan av. Sedan måste man ta tag i allt igen och fortsätta framåt. Det är besvärligt.

A lot of people enjoy being dead. But they are not dead, really. They’re just backing away from life.
Maude i filmen Harold and Maude.

Hur man blir när man jobbar med media

• Allt beröm man får föder bara en vrålande hunger efter mer, mer, mer.
• Ens självförtroende är ett korrelat av hur många som kommenterade ens senaste blogginlägg.
• När man skriver något som folk uppmärksammar så  blir man inte nöjd och tillfreds utan tänker bara: aha, jag är ett geni! Men varför har ingen bett mig att skriva en roman ännu?
• Problemet med att skriva blogginlägg/böcker/artiklar där man talar ut om sin svåra uppväxt, sina dramatiska resor genom farliga länder eller kändisar man har blivit full med är att det inte finns något spännande kvar att skryta om IRL sen. ”Jaja, det där vet jag redan, det skriver du på sidan 37 i din förra bok”.
• När tidningarna inte hör av sig på ett tag så blir man frustrerad över att man har så oändligt mycket mer talang än vad den inbilska omvärlden verkar förstå.
• Man citerar gärna sig själv. ”Som jag brukar säga…”
• Man känner jämt att man måste göra comeback snart.
• På facebook får man plötsligt stora mängder med smickrande kommentarer på sina statusuppdateringar när man nyss har varit med i tv. När kommentarerna efter några dagar sinar så känns världen mörk och ödslig och man försöker desperat statusuppdatera krystade förhärliganden av sin tillvaro  för att krama ur ytterligare några livgivande droppar knapptryckskärlek.
• När man umgås med sina mediavänner så vågar man inte prata om sina textidéer eftersom man har hybris och tror att de kommer att bli knyckta. Helst skulle man vilja copyrighta alla ord, idéer, läten, tankar, skämt, vaga teorier och uttryck som man överhuvudtaget nånsin kommer på för att de lömska kollegorna inte ska stjäla dem.
• När någon mediavän lyckas i branschen så slits man mellan känslor av stark jämförelsepanikångest och glädje över att känna en kändis.
• Man måste hela tiden uppleva spännande saker för att ha något att skriva om i sina blogginlägg.
• Man blir överlycklig om facebook vänföreslår någon av ens favoritskribenter, men vågar inte adda eftersom det känns stalkigt.

• Ibland så måste man skriva Flashbackiga artiklar som är under ens värdighet för att inte svälta ihjäl. Då känner man sig lite som den där strippan i Metallicas Turn the page-video. ”I do it for the money. And I can change my life and I can be what society wants me to be anytime I want. I guess I always wanted to be in the entertainment business without really realizing it. And I am now. ”
• Livet blir en evinnerlig tävling i att ha haft den svåraste och mest dramatiska uppväxten som skulle göra sig bäst i en självbiografi. ”Jaha, så du föddes i en brinnande revolution i något oroligt fjärran land och sedan kidnappades du av djungelgerillan och sedan tog du spännande droger i Asien, umgicks med intellektuella i någon östeuropeisk stad som inte blivit kulturvänsterturistmål ännu, tog dig till Sverige i en båt du byggt själv och skrev en debutroman som hyllades i 23 länder? Jaa… Min uppväxt var också svår,  min pappa var frånvarande eftersom han turnerade med sitt dansband och mina enda vänner var karaktärer i Harry Potter.”
• När man träffar en ny människa säger man efter en stund ”Nu har jag pratat alldeles för länge om mig själv. Vad tycker du om mig?”
• När man träffar en mediapersonlighet som skulle kunna ge en ett drömjobb så kortsluts hjärnan och man beter sig som lalligt inställsamma förälskade eller afasidrabbade människor.
• Eftersom man tror sig vara av allmänintresse för hela världen pga att man är så speciell och utvald så inbillar man sig att alla människors innersta önskan är att få veta allting om ens barndom, frukostvanor, vad man tänker på innan man somnar och ens samtliga triviala standardåsikter om alla upptänkliga företeelser. Man blir en odräglig vardagsrecensent. Nanna Johansson har ritat en bra serie om sådana:

• Ibland lider man av olidliga skamsköljningar och känner att allt man hittills gjort varit pinsamt och fel. Man föreställer sig hur alla andra säkert går runt och betraktar en som mediavärldens hovnarr. Detta är en direkt effekt av att man tar sig själv och sin betydelse för andra människor på oerhört stort allvar och tänker sig att man är centrum i inte bara sin egen utan alla människors världsbild.
• Eftersom man outar så mycket på bloggen så blir man förvånad när alla nya man träffar inte känner till allt om en redan. ”Men det där bloggade jag ju om  för tre månader sedan, det borde du väl veta!?”
• Man berättar gärna långrandiga anekdoter om sig själv och häftiga saker man gjort. Gärna två, tre gånger så att folk verkligen ska komma ihåg.
• När man berättar en anekdot så är poängen allt som oftast hur populär man är eller hur många som bjuder en på hippa mingel med societeten.
• Man kommer ofta på sig själv med att förnöjsamt tänka: åh, vad bra jag är på att formulera det allmängiltigt mänskliga på ett blixtrande fyndigt och intelligent sätt! Ja, egentligen är mina små vardagsfunderingar nog tillräckligt bra för att hamna på Wikiquotes eller i en coffee table-bok.
• Man blir mer benägen att hångla med någon om den kan utgöra spännande material till ens kommande bok. T ex om den visar en exklusiv gåva som den fick av sin gode vän kungen av Azerbadjan under sina resor i centralasien. Alla man umgås med måste ju vara tillräckligt spännande för att kunna bli material till den kommande romanen.
• Man låtsas vara lite svårflörtad när någon tidning ställer personliga frågor men de behöver inte tjata särskilt länge innan man glatt berättar alla exklusiva hemligheter. Att även andra personer råkar drabbas av det integritetskränkande outandet är ett senare problem, se nedan.

• Man pendlar bipolärt mellan avgrundsdjupt självtvivel och en stark övertygelse om att man är den mest intellektuella, välformulerade, charmiga, roliga och blixtrande kloka person som fötts de senaste 1500 åren.
• Man blir degig. Ens enda fysiska rörelse är den mellan datorn, kylskåpet och Andra långgatan dit man går för att få”inspiration”. (=bli full för att döva ångesten över att inte ha blivit omnämnd i  Resumé på sistone).
• Man anser sitt yrke vara en legitim anledning till alla möjliga odrägliga beteenden och ovanor, typ slarvighet, namnglömska, prokrastinering, nonchalans, alkoholism, oansvarighet, omognad. Man är ju en överkänslig konstnärssjäl osv.

• Man får inget gjort. Man åstadkommer aldrig så lite som när man frilansar och har oceaner av tid att förfoga över. Man tänker: ah, idag har jag minst tolv timmar på mig att  och skriva artiklar eller kanske den stora samtidsromanen. Istället så lyssnar jag på p1, går på föreläsning, lagar mat, läser Blondinbella, chattar, går och simmar, chattar, läser, uppdaterar facebook och twitter var 20 sekund, läser Kissie, går och handlar, tvättar, äter upp ett helt paket Remi-kex, speglar mig och kommer vid tiotiden på kvällen fram till att jag ännu inte har skrivit mer än 120 tecken.
• Alla man känner älskar att raljera över Jan Guillou men är egentligen avundsjuka på hans helkroppsbyline.

Lite från senaste litteratursidan i NG

Barbara Ehrenreich – Gilla läget
Se det som en gåva, sade världen till Barbara Ehrenreich när hon drabbades av bröstcancer. Hon såg hur kvinnor som befann sig i sjukdomens slutfas skuldbelade sig själva för att de inte hade lyckats tillfriskna. Ett samhälle som lånat sin röst av självhjälpscoacher på Oprah Winfrey show hade lärt dem att cancerns orsak var negativa tankar.
Det hela började egentligen i USA  på det rätt dystra 1800-talet när folk började tröttna på den livsutarmande kalvinismen som förbjöd allt som var roligt och trevligt. Man började istället intressera sig för ett virrvarr av metafysiska idéläror som gick ut på att man med tänkandet kunde styra sin omvärld och förhindra sjukdom och kärleksfail. Istället för att rannsaka sig från syndfullt tänkande skulle man hela tiden eliminera negativa, oentusiastiska tankar. Det blev en närmast alternativ religion som lade grunden för den sektiga positivt tänkande-rörelsen som i USA håller på att infiltrera kyrkor, universitet, arbetsplatser och sjukhus. Rådgivarna drog sig för att varna president Bush för terrordåd och naturkatastrofer eftersom han inte tycker om att ha negativa personer i staben. Chefen avskedar den utbrända telefonförsäljare som inte ler tillräckligt säljigt. Människor kläms ihjäl i det dysfunktionella sjukvårdssystemet men eftersom allt anses vara upp till individens grad av livspepp så vågar ingen klaga.

Boken The secret marknadsför ett hopkok av missuppfattad kvantfysik för att förklara att världen består av vibrationer och att positiva tankar kan ha en dragningskraft på det man vill ha. På Oprah talar en kvinna ut om hur hon fick sin drömman genom att bete sig som att de redan var gifta: hon gjorde plats för hans kläder i sin garderob.  Dejtcoachindustrin proklamerar att man aldrig får framstå som kritisk, negativ eller oambitiös om man vill ha en chans att bli älskad. Viktigt är också att radera alla negativa personer från sitt liv för att öka möjligheterna till personlig framgång. Personligen tycker jag inte att det är särskilt attraherande med aggressivt positiva personer som förklarar att deras liv blir bra om de bara får se lite ”utveckling, glada miner och solen” som jag såg på en persons presentation när jag wallraffade nätdejtingsajter.
Mia Törnblom-andan kom till Sverige för ett halvt deccenium sedan och nu erbjuder regeringen new age-inspirerade livscoacher till arbetssökande istället för jobb. Barbara Ehrenreich beskriver blixtrande humoristiskt och bistert hur det positiva tänkandets regim gör samhällskritik till ett skämmigt svaghetstecken. Hon påminner om Michael Moore i sin hjärtliga cynism när hon elegant gör slarvsylta av de överoptimistiska livscoachernas pseudoandliga missuppfattanden av kvantfysiken.

Skamlöst – Erotiska noveller
Redaktörer: Gustav Almestad och Erika Söderström
Språket är guden som förirrat sig in i köttet, sade Paul Valery. Eller så är kanske språket en lufttät behållare som kedjar fast oss vid  maktordningar och tröttsamma föreställningar om kön? I den queererotiska antologin Skamlöst så används ordet hen vid några tillfällen. Begreppet avkodar och dematerialiserar kön och lämnar kropparna kvar i en yrvaken desorientering. Jag uppfattar ofta ordet som mer begränsande än befriande: det utarmar språket snarare än berikar det och jag associerar hela tiden till en höna. Här känns det ändå som ett nödvändigt grepp.
Flera av novellerna i Skamlöst stannar kvar. Det är svårt att titta bort och texterna närvarar och imponerar med sin självklarhet. Språket i Viktor Anderssons novell slår mig med sådan nonchalant briljans, det är tätt men lätt som luft, metaforerna klär av begreppen och exponerar allting liksom ovanifrån men ändå hudlöst nära. Emma Stormdals text är en sådan som jag hade behövt läsa när jag gick i nian. Det är ganska professionellt att lyckas skildra ett fumligt högstadiesamlag på ett sexigt sätt. Några av novellerna känns mer som utfyllnad och har något lite kavat och dagboksinläggsredovisande över sig: det blir lite för ungdomsboksrart. Men det är förlåtet: det här är en viktig bok, en sådan som borde delas ut på skolor.

Den smärtsamt korta och vackra hösten

Talade ut i GP, tihi.

Foto: Lisa Magnusson

Längs motorvägar mellan stockholm, göteborg och malmö hinner jag ikapp.