Mårran är den otäckaste karaktären i Mumin. Hon är ett lugubert dovt mullrande väsen med isande ögon och en stor mörk, dimmig kropp som hotfullt materialiserar sig i den frusna muminskogens sömniga tystnad. Ett monster som inte ens behöver närvara för att man ska röra sig försiktigare och skynda sig hem. Jag minns hur hon i den japanska tv-serieversionen ingav mig en klaustrofobisk känsla av att det inte fanns någonstans att ta vägen.
När jag sitter på min spårvagn mot Mildvädersgatan återupplever jag exakt den känslan. Den här mannen dyker nämligen upp flera gånger på vägen.
Wikipediaartikelns beskrivning av Mårran som ”stor, grå, kall, orörlig och skrämmande” stämmer märkligt väl in även på Jan Björklund. Vid varje valaffisch fryser jag till av åsynen av hans vassa vita tandrad med den pr-listigt mänskliga gluggen, leendet som inte når upp till de kalla ögonen och de kladdiga plattityderna som låter mer som hot än som löften. Det är något som är fel med hans krystat farbroderliga leende. Det vill vara hjärtligt men ser tvingat ut, som att han egentligen är besvärad av det stökiga klassrummet och vill ryta åt det att hålla tyst.
Jan Björklund ger mig en stark känsla av att det redan är försent. Det finns ingenstans att ta vägen, alla flyktvägar är strypta. Bakdörren har blockerats av föräldrarna som måste sitta på två stolar längst bak i klassrummet för att agera övervakare åt sitt barn som ”spelar allan”. Att införa den sortens skamstraff känns verkligen fräscht och effektivt, föräldrar är ju i hundra procent av fallen sådana fantastiskt goda förebilder och vårdnadshavare som bör få insyn och kontroll över alla sociala ytor där deras barn vistas. Inga riksdagspartier säger sig vilja samarbeta med Sverigedemokraterna, ändå verkar vissa gladeligen inspireras av deras politik. Åh, det är ju inte ens unikt för Folkpartiet med sådana här respektlösa, hånfulla ”lösningar” på oreda i klassrummet, jag orkar inte ens le åt den kasperteater som det politiska landskapet utgör. På Nyheter 24 skriver jag om politikers dumheter varje fredag. Nu senast skrev jag lite om Bodströms påhitt om att poliser godtyckligt ska få titta i ungas väskor om de misstänks ha alkohol där. Plösligt blir det vagt misstänkta beteendet det brottsliga, inte brottet i sig. Långsamt krymper de skuggiga slutna sfärer som vi får ha för oss själva i skydd från våldsmonopolgödd övervakning och kroppsskannande blickar. Som ung upplever man sig ofta misstänkt : på H&M när expediterna följer en med blicken när man rör sig mot utgången, i skolan när lärarna inte lyssnar. Den där känslan av att vara redan skyldig kommer att internaliseras ännu hårdare om polisen ska få öppna ungas privata rum när de känner för det. Bland vuxna är kopplingen mellan alkohol och våldsbrott stark; varför gäller inte Bodströms förslag även dem? Han vill komma åt langare, säger han. Jag tycker snarare det verkar som att han bara vill ge poliser ännu större makt och redskap för att skaffa sig insyn i ungas privatliv. Den rättsosäkerhet och automatiska misstro som unga utsätts för idag är så sorglig.
Det börjar kännas som att unga är skyldiga tills motsatsen bevisats. Exakt hur bra kommer deras framtida förtroende för rättsväsendet se ut när de i trettonårsåldern tvingades kissa inför hånfulla vuxna för att de betedde sig ”misstänkt”? När fel kläder eller rörelser kan betyda att vi måste visa vårt väskinnehåll för polisen, med vetskapen om att ordet nej inte har någon betydelse. Brottet är alltså inte längre en handling, utan en kroppskonstitution. […] skriver Guldfiske intressant om biopolitiken i tunnelbanan. Målet med tex den svenska flyktingpolitiken är inte att utvisa människor, utan att göra dem utvisningsbara, skriver samma bloggare. Det är inte svårt att dra en parallell till Bodströms väskförslag, som handlar om att göra en viss grupp medveten om att dess beteende är under uppsikt och kan resultera i plötsliga ingrepp och insynskrav. Det är ett permanent, kännbart tillstånd snarare än en avlägsen potentialitet.
På systembolaget blev jag en gång fränt utfrågad av en securitasvakt som undrade om jag hade druckit något. Jag hade inte druckit något men var som alltid ganska uppklädd och hade massor med smink. Sådana frågor får jag oftare än mina kompisar trots att vi är lika nyktra. Det är inte min nykterhetsgrad som verkar vara problemet utan snarare att jag ser ut att vara på väg till en fest, att jag har mer glitter och rör mig yvigare. Varje delmoment i beteendet skannas, varje rörelse, utseendedetalj och tonläge förvandlas till vapen som ger polisen legitima anledningar till undersökande blickar, ingrepp och beslut. Läs förresten gärna vad Lisa skriver om Folkpartiet.
Isabelle Ståhl - istället för sömn 