Monthly Archives: augusti 2010

Ikväll i SVT Debatt

Okej, ikväll är det dags för kasperteater i SVT Debatt igen. Jag ska denna gång inte prata om knark eller sex utan ungdomsarbetslöshet, bra för min seriösa rebranding, right? Jag vet att det är en avlägsen dröm att få prata längre än sju sekunder i den där showen men jag ska iallafall försöka få in lite om hur mytbildningen om unga som lata hänger i hop med synen på att allt mer är upp till individen och du inte ska fråga vad Sverige kan göra för dig utan vad du kan göra för Sverige (en remix av ett uramerikanskt citat som jag sett i flera kommentarfält efter Bert Karlssons artikel). Ett sådant symtom är regeringens vurm för The secret-hysteriska jobbcoacher som istället för att hjälpa unga arbetssökande att få ett jobb uppfostrar dem att sälja sig, träna bort sina obekväma sidor och le övertygande. Arbete har blivit den enda existerande livsformen när vi förväntas vara vår egen produkt och göra den tillgänglig varje timme, inte bara på jobbet utan exempelvis även i privata sfärer såsom facebook där vår lojalitet med företaget måste gå före allt. Det är inte sitt arbete man säljer längre utan snarare sig själv. Risken att bli utröstad från vikariatet gör att ingen vågar klaga på arbetsgivaren eller sluta le. ”Sälj dig! Du måste sälja dig själv och visa din glädje!” hetsar coachen Tim i lysande skräckfilmen/dokumentären Jobbcoacherna. När det inte finns någon glädje att visa så måste man iscensätta den för att han en chans, för det räcker inte med att kunna arbeta, man måste vara ett smakfullt koncept som passar företagets personalmarknadsbehov.

Jag, förra veckan:

Känslan när Mårran kommer

Mårran är den otäckaste karaktären i Mumin.  Hon är ett lugubert dovt mullrande väsen med isande ögon och en stor mörk, dimmig kropp som hotfullt materialiserar sig i den frusna muminskogens sömniga tystnad.  Ett monster som inte ens behöver närvara för att man ska röra sig försiktigare  och skynda sig hem. Jag minns hur hon i den japanska tv-serieversionen  ingav mig en  klaustrofobisk känsla av att det inte fanns någonstans att ta vägen.

När jag sitter på min spårvagn mot Mildvädersgatan återupplever jag exakt den känslan.  Den här mannen dyker nämligen upp flera gånger på vägen.

Wikipediaartikelns beskrivning av Mårran som ”stor, grå, kall, orörlig och skrämmande” stämmer märkligt väl in även på Jan Björklund. Vid varje valaffisch fryser jag till av åsynen av hans vassa vita tandrad med den pr-listigt mänskliga gluggen, leendet som inte når upp till de kalla ögonen och de kladdiga plattityderna som låter mer som hot än som löften. Det är något som är fel med hans krystat farbroderliga leende. Det vill vara hjärtligt men ser tvingat ut, som att han egentligen är besvärad av det stökiga klassrummet och vill ryta åt det att hålla tyst.

Jan Björklund ger mig en stark känsla av att det redan är försent. Det finns ingenstans att ta vägen, alla flyktvägar är strypta. Bakdörren har blockerats av föräldrarna som måste sitta på två stolar längst bak i klassrummet för att agera övervakare åt sitt barn som ”spelar allan”. Att införa den sortens skamstraff känns verkligen fräscht och effektivt, föräldrar är ju i hundra procent av fallen  sådana fantastiskt goda förebilder och vårdnadshavare som bör få insyn och kontroll över alla sociala ytor där deras barn vistas. Inga riksdagspartier säger sig vilja samarbeta med Sverigedemokraterna, ändå verkar vissa gladeligen inspireras av deras politik. Åh, det är ju inte ens unikt för Folkpartiet med sådana här respektlösa, hånfulla ”lösningar” på oreda i klassrummet, jag orkar inte ens le åt den kasperteater som det politiska landskapet utgör.   På Nyheter 24 skriver jag om politikers dumheter varje fredag. Nu senast skrev jag lite om Bodströms påhitt om att poliser godtyckligt ska få titta i ungas väskor om de misstänks  ha alkohol där. Plösligt blir det vagt misstänkta beteendet det brottsliga, inte brottet i sig. Långsamt krymper de skuggiga slutna sfärer som vi får ha för oss själva i skydd från våldsmonopolgödd övervakning och kroppsskannande blickar. Som ung upplever man sig ofta misstänkt : på H&M när expediterna följer en med blicken när man rör sig mot utgången,  i skolan när lärarna inte lyssnar. Den där känslan av att vara redan skyldig kommer att internaliseras ännu hårdare  om polisen ska få öppna ungas privata rum när de känner för det. Bland vuxna är kopplingen mellan alkohol och våldsbrott stark;  varför gäller inte Bodströms förslag även dem?  Han vill komma åt langare, säger han. Jag tycker snarare det verkar som att han bara vill ge poliser ännu större makt och redskap för att skaffa sig insyn i ungas privatliv. Den  rättsosäkerhet och automatiska misstro som unga utsätts för idag är så sorglig.

Det börjar kännas som att unga är skyldiga tills motsatsen bevisats. Exakt hur bra kommer deras framtida förtroende för rättsväsendet se ut när de i trettonårsåldern tvingades kissa inför hånfulla vuxna för att de betedde sig ”misstänkt”?  När fel kläder eller rörelser kan betyda att vi måste visa vårt väskinnehåll för polisen, med vetskapen om att ordet nej inte har någon betydelse. Brottet är alltså inte längre en handling, utan en kroppskonstitution. […] skriver Guldfiske intressant om biopolitiken i tunnelbanan.  Målet med tex den svenska flyktingpolitiken är inte att utvisa människor, utan att göra dem utvisningsbara, skriver samma bloggare. Det är inte svårt att dra en parallell till Bodströms väskförslag, som handlar om att göra en viss grupp medveten om att dess beteende är under uppsikt och kan resultera i plötsliga ingrepp och insynskrav. Det är ett permanent, kännbart tillstånd snarare än en avlägsen potentialitet.

På systembolaget blev jag en gång fränt utfrågad av en securitasvakt som undrade om jag hade druckit något. Jag hade inte druckit något men var som alltid ganska uppklädd och hade massor med smink. Sådana frågor får jag oftare än mina kompisar trots att vi är lika nyktra. Det är inte min nykterhetsgrad som verkar vara problemet utan snarare att jag ser ut att vara på väg till en fest,  att jag har mer glitter och rör mig yvigare. Varje delmoment i beteendet skannas,  varje rörelse, utseendedetalj och tonläge förvandlas till vapen som ger polisen legitima anledningar till undersökande blickar, ingrepp och beslut. Läs förresten gärna vad Lisa skriver om Folkpartiet.

Efteråt, innan allt börjar


Det har redan gått ett år. Jag minns höstnätterna i bunkern i de isotropiska datorskärmarnas vita ljus, bokmässan, musiken, tågen mellan städerna och de uppflammande samhörigheterna och jobbmötenas kliniska leenden. Jag blev full jämt, inte för att slippa känna utan för att hinna göra det medan hösten gick i x2000 mot sin nödvändiga kraschlandning.  Det senaste halvåret har varit något slags undantagstillstånd som började i en yrvaken övergiven vinter. Jag har drivit runt i de postapokalyptiska kvarlämningarna och blinkat förvirrat åt det återvändande ljuset.
Den här hösten börjar i en helt annan stad, i en annan skola, i ett litet rum i en förort som jag inte kände till för ett halvår sedan. Min umgängeskrets är en annan, min dygnsrytm är omkullkastad, min kropp reagerar inte på samma namn eller ansikten som för ett år sedan.
Livet är ommöblerat och allt är utbytt, hemvägen, portkoden, favoritmänniskorna, horisonten. Ibland vaknar jag till tidigt på morgonen och famlar i de kortslutna synapsernas mörker, var är jag? Och vem?
Biskopsgården känns fortfarande obekant men det främmande har blivit ett tryggt vanetillstånd, en frusen rörlighet. Det ovana har blivit hemtamt. Enligt Parmenides existerar ingen rörelse, ingen förändring, inga gårdagar och inga tomrum, endast ett tätt, stumt nu. Jag har distans till allt i mina nya kvarter. Det övervintrade, sömniga tillstånd som råder här har varit en skön vila.  Jag går behagligt osedd mellan frysdiskarna på Willys och kryssar mellan Vårväderstorgets märkliga kvarlevor av något som liknar nittiotalet. Neonskyltar med en design som tiden har sprungit ifrån, alkoholister på Vår krog som samma decennium lämnade kvar. Här bor en liten men växande koloni av kulturnåntingsstuderande med popkroppar och Robynfrisyr och alla tar de ironiska exotiserande bilder av betongen och det ännu inte gentrifierade Vårväderstorget. De är ju bara på besök här och har tillräcklig distans för att kunna göra så.

Jag är så osynlig när jag går och handlar, jag rör mig utan att tänka eller snegla på min kropp i skyltfönstret. Jag går så långsamt, livet pågår någon annanstans, kanske i stan eller i höst då jag börjar i en ny klass. Den insikten är så förlåtande och fridfull.  Dagar när jag inte är på humör för att umgås så är det här ett perfekt gömställe. Jag känner mig så viktlös, som när man simmar och bärs upp av hotfullt många ton vattenmassor.

Hoppa på ett pendeltåg eller tunnelbanan, ta upp mobilen – var redan på väg. Sådan mobilitet betyder bara uppbrott, isolation, exil. Det skulle vara olidligt om det inte vore för att förflyttningen sker i en personlig sfär, i en flyttbar interiör. Den privata bubblan spricker inte, den flyter omkring. Isoleringsprocessen försvinner inte, den har bara blivit satt i rörelse.
…överallt är det samma främlingsskap, en känsla så banal och vardaglig att den har blivit den sista formen av familjaritet.

/Det stundande upproret, tredje cirkeln

Drömmar om oktober

Åh, jag skulle vilja bli hangaround till det finska power metalbandet Nightwish. Just nu spelar de in musik i en gåtfull sagovärld långt bortom civilisationen i Finland eller Lappland eller något liknande. De har med sig sina motorcyklar och jagar säkert  maten själva och  bor i ett övergivet gammalt hus där det säkert luktar som på gamla vindar.  Allt verkar så trolskt och magiskt och dimman ringlar sig vemodigt längs horisonten på ett fornnordiskt sätt. De är inte snygga eller ironiskt distanserade som indiemusiker är och de pratar definitivt inte om Iphone 4 eller Andres Lokko, vem det nu är. De påminner utseendemässigt lite om de sagoväsen som ofta förekommer i deras lyrik, the home-gnome, wishmaster, the hermit of the night, magiska järvar och björnar osv. När sommaren har pågått ett par månader börjar jag alltid exotisera norr, där det är svalt och stilla och man inte måste se snygg ut på uteserveringar och ta vara på dagen. Bara ca 26 dagar kvar till hösten nu, success!

Bilderna ovan kommer från Nightwishs fanpage på facebook. ❤ hur internet dödar esoterismen.