Etikettarkiv: jag talar ut

Dagboksinläggen man vill glömma

seventeen-magazine

Igår bevistade jag en liten sammankomst där alla hade tagit med sig sina dagböcker från skoltiden och läste högt ur de värsta partierna. Efter några glas vin så vågade även jag öppna upp den kloak av tonårsångest som gömde sig i en av mina svarta skrivböcker från 14-17-årsåldern, den period jag brukar benämna som mitt livs medeltid; emo-mörker, emotionell svält, digerdöden helt enkelt. När vi skrattade högt åt varandras melodramatiska formuleringar kändes det så bra, som att det inte var meningslöst, allt det där som hände då. Så, jag gör en Lars Norén och publicerar några utdrag nedan. Jag vill uppmana alla blogghomies att göra samma sak.

Åh vad jag är trött på allt. Ingen bryr sig, bara mina föräldrar, och jag får inga vänner för alla hatar antagligen mig och jag blir aldrig populär eller omtyckt eller känd eller får en pojkvän, jag är tydligen för missanpassad för det. allt är finito, mörker, mörker. varför jag?

Mitt liv är besvikelsernas parad.

Åh vad jag är tjock! Lyssnar på Nålens öga med Kent, BRA att den handlar om barnmisshandel, bra att den slutar sorgligt. Alla mina kärlekshistorier gör det. Åh vad jag är trött på desperata omogna killar som är efterhängsna, (ett psyko på Helgon.net tillexempel). jag HATAR mitt liv just nu, allt är tråkigt tråkigt tråkigt bittert klaustrofobiskt pointless VÄNTAN, ett år till…nej, dö.

Jag och X pratade 3 timmar på msn och jag spydde ur mig allt om K och hon hade såklart varit med om samma sak fast en miljon gånger mer. MINDERVÄRDESKOMPLEX. uschfyååh vad fruktansvärt det var att höra om hennes underbara fantastiska liv. En miljon vänner killar blä blä. jag blir lycklig om en kille skriver till mig på msn, hon har fått långa oändliga kärleksbrev.

Jag pendlar mellan Absolut outhärdligt vill dö nu-stadiet och Uthärdligt. Söndagmorgon, gå en mil, plugga, msn, plugga, bulimikerartat ätande, Beckfilmen på fyran.

Allt som var mitt togs ifrån mig. Jag måste tänka konstruktivt, men hur lätt är det när mitt liv börjar om åtta månader?

Naturligtvis är det bättre idag, sorgen dunkar svagt, ett varmt blåmärke som börjar gå ner sig. Jag tog bort nästan alla bilder tills han bara var en msn-konversation där han log och log och ville komma hit och ville ville. Jag lever i ett färg-och smaklöst vakuum.

Var på Madison 18 med X igår och vi strulade, jävla skit. Kysste 22 killar, 22. Var med D och M innan det, sen stal vi mat på Hamnkrogen och vandrade runt i Båstad. Konstigt. Älskar att vara full, spriten är min bästa drömvärld. Verklighetsflykt.

Maginfluensa, ritade serier och deppade. Egentligen var han bara en fysisk kemisk reaktion i hjärnan. I’m fine without him. Det var så skönt idag att slippa skolan och ignoransen från samtliga populära killar och  utanförkänslor på lektionerna. bara jag och God channel på tv. Det är så rogivande på något sätt, deras nästan drogat lugna och enkelt konstaterande röster, den maniskt säkra blicken, löftena. Om de ändå varit mer trovärdiga.

Annonser

Det hemliga och fula

atarax

Jag fick värre tinnitus förrförra veckan på Inkonst-performancet Snow white. detta  ledde till en helt otippad ångestkarusell av panikattacker, akuten, psyket, lugnande medel och aptit-och -sömnlöshet. jag har aldrig haft något av det nämnda innan så det var en tämligen ovan och otrevlig upplevelse, om än intressant som antropologiskt studium. jag mår mycket bättre nu, suset och pipet hörs bara när det inte förekommer bakgrundsljud och när jag tänker på det, hjärnans selektiva förmåga är enorm.  efter det här är allting plötsligt så bekymmerslöst. allt man såg som motgångar förut är ingenting nu. plötsligt känner jag en svårbeskriven sympati för alla som tar hemliga piller för nåt som man inte pratar om. och dom är många,  de som dövar sig med något utan att berätta. må dåligt är okej fast inte att visa känslor. att vara personlig belönas, men att vara privat privat är bara skamligt, som linna skrev. jag brukar säga hurtfriska saker som att jobbiga perioder gör en starkare, men jag vet inte riktigt längre. det är väldigt, väldigt otäckt att inte ha kontroll. att inte ha någonstans att ta vägen eftersom kroppen och jaget framkallar klaustrofobi. jag minns i ängelholm. det var tre killar som tog livet av sig på högstadiet, jag förstod inte hur döden kan vara ett alternativ då men nu gör jag det. de lärde sig förmodligen aldrig att yttra känslor i ord, och då blir utvägarna få. den där förbannade stoicismen. det är så viktigt att prata med någon. bara att en vän berättade att hon har mycket värre tinnitus än jag men nästan aldrig tänker på det eftersom hjärnan sorterar bort ljudet gjorde så mycket för mig.

det är i såna här perioder som ostig musik som parodierar skräck, medicinska övergrepp och maktlöshet blir viktig.