Min senaste litteratursida i Nöjesguiden

Josefin Palmgren – Engångsligg
Bonniers

Den där kladdiga känslan av att bli påkommmen som kan dyka upp när man väljer Hipstamatic-livsstilsbilder från helgens fester till facebookalbumet och  undrar vilka som kan få en att framstå som mest sval och distansierad till tillvaron, den påminns jag av när jag läser Josefin Palmgrens debut. Hon återger träffsäkert den där sortens självdistansierade resonemang som unga innerstadsmediamänniskor går runt och är självbelåtna över. Vad signalerar man när man nonchalant berättar att man ofta blir igenkänd av bekanta som man inte kan namnet på och att det nog beror på att man har ett så konstigt utseende? Man berättar implicit att man har många vänner och dessutom inte bryr sig om att man ser konstig ut. Palmgren är skarp i metaiakttagelser av hur allt man säger är listigt utplacerad rekvisita, krokar som både kan fiska upp bekräftelse och sticka någon i ögonen. Ändå känns på något vis hela boken som det där genomtänkta facebookalbumet som inte ska se genomtänkt ut. Huvudpersonen verkar ha sådan distans till allt och redovisningsskyldigheten tröttar ut mig, uppradandet av människor och deras kvalitéer är mer ett smakfullt arrangerat copywriter-urval än en dissekering. Jag saknar psykologiserandet och närgångenheten. Eller kanske så är hennes text snarare väldigt närgången men utan att våga titta läsaren i ögonen.  Jag känner mig oberörd som inför en Acnereklam av hennes självdistansierade betraktelser. Det nihilistiska engångsligget som metafor för hela livet är vacker men tas aldrig på tillräckligt stort allvar. En mening som ”Man blir räddad helt enkelt. Räddad genom att knarka bekräftelse” känns som hämtad ur ett random oengagerat blogginlägg. Huvudpersonens odrägliga namn, Klementin, gör henne inte direkt lättare att tycka om. Det finns någon slags hipsterkäckhet mellan raderna som jag inte riktigt okar med. Hon hinner före hela tiden, det hade blivit intressantare om hon stått kvar och väntat på känslan. Hon beskriver hur pinsamt att säga hejdå till alla på jobbet, det räcker ju med att säga hej då till en och sedan nonchalant glida ut Den blodfattiga självmedvetenheten känns efter några sidor som de där raljanta indiesvala Skunkdagböckerna som jag känner mig frusen av att läsa.

Huvudpersonen är lite busigt lagomcrazy utan att vara socialt missanpassad, alla vassa kanter är avfilade. Det finns inget äckligt, inget som inte matchar. En karta antidepressiva sticker smakfullt ut ur vintageväskan som en pikant accesoar till mockajackan och t-shirten med berlinmursmönster. Det finns ett tempo och  en blixtrande humor i boken som förlåter en del och när Palmgren förklarar att hon aldrig ligger med en person utan alltid bara med ett bra skämt så blir jag förtjust på samma sätt som när jag läser Bukowski och andra cyniska realister. Jag tänker att problemet är att debuten kom för tidigt. Den hade gjort sig bra som blogg, där hade avsaknaden av berättelse och hudlöshet inte känts lika påtaglig.

Therese Bohman – Den drunknade
Norstedts

Marina besöker sin vackra syster Stella och hennes författarman Gabriel i deras lyxiga hus på landet. De är livsstilsmagasinens människor: Stella har alltid varit duktigare och smalare än Marina som läste och älskade Gabriels böcker många år innan de träffades första gången. Plötsligt skrider en attraktion fram mellan Marina och Gabriel.  Juliettan får allt att kännas som en dröm. Sveket mot Stella är ett förtroende som de bygger mellan varandra. När Gabriel tittar på Marina så blir hans blick inte mjuk och ömsint som när han ser på Stella, den blir svart och begärande på ett sätt som gör Marina sorgsen och attraherad. Hans hora och madonna-issues bränner mellan raderna. Therese Bohmans vilsamma, eleganta språk är så fullt av kärnfulla förklaringar av känslor och ljud. ”Hon ser ren och krispig ut”. ”Det frasar dämpat”.  Jag vilar mig i stämningarna och beskrivningarna i den dönde naturens jäsande värme och  samtalen som skaver av allt det osagda. Ibland känns dialogerna nästan lite väl sparsmakade. Naturen känns allt mer närgången och påträngande, som om den vore en av karaktärerna. När rötmånaden och förruttnelsen inträder så blir den ful och hotfull och börja lukta fränt. Jag glömmer världen medan jag läser. Helst skulle jag vilja använda ord man brukar använda för amerikanska actionthrillers för att beskriva tempot, ändå springer det aldrig i förväg utan aldrig inväntar lugnt katastrofen.

Claire Colebrook – Gilles Deleuze – en introduktion.
Bokförlaget Korpen
Deleuze är filosofins Lady Gaga. Hon är omöjlig att definiera eftersom hennes identitet är blivande snarare än färdig och statisk, hon blir det som hon för tillfället gör och hon rör sig obehindrat mellan kön och uttryck. Hon personifierar Deleuzes tankar om identitet, begär och subjekt. Det här är en så lättgriplig guide till den just nu trendigaste obegripliga franska filosofen att till och med den mest alkoholdementa hipster med Dan Brown i bokhyllan kan förstå. Om man vill ha chans till hångel med snygga svårmodiga människor i tweedkavajer så är boken ett oumbärligt vapen.

Efter bokmässan

Jag vaknar överraskad och intrasslad i lakan och det tar några sekunder innan världen och tiden materialiserar sig. Bokmässan är över. Alla har rest hem. Jag famlar efter kameran i väskan och trycker fram bilder som bekräftar att de senaste dagarna inte bara har drömts. Två timmar sömn per natt, den syrliga trygga smaken av castillo de gredos direkt ur paketet, dansgolv, säljiga förlagsleenden, lysrörsljus och fullmånar,  hjärtrusningar som kommer och försvinner genom elektriska ledningsbanor och lyckan över att allt bara händer i en rasande ström. Idag känns det som när man har blivit uppspolad på en strand efter en storm. Det är tyst och stilla och allting är omkullvält och tidningar blåser omkring på ödsliga gator. Jag är så glad att det är över. Det är exakt som efter festivaler, sådana som är för hisnande bra för att man ska orka med dem någon längre tid. Hjärtat blir för trött. Nu ska jag vila ett tag. Jag pratade förresten lite i P3 Kultur om hatkärleken till bokmässeminglet, kan höras här.

Inks releasefest för Chrisks bok Det nätpolitiska manifestet

johanna och joel

Hemma hos Kalle

Gustav, Isobel och Gabriel försöker få tag på det sista vinet efter monterminglet

jag och en klasskamrat som blev starstruck av eric schüldt

Kalle gör drinkar i sin lånade landstingsläkarrock

Isobel och Karin

Loka och terese

Lisa i en bokmässa som håller på att monteras ned

Anschluss

Det känns som att landet har invaderats av en ond främmande makt. De kom hit i stridsskepp i Dressmankostymer och den sortens välstrukna skjortor som Sverker i Plus och pappor på kvartssamtal har. De förklarade att deras hobbies är fotboll, golf och hembygdsföreningar och att de tänker stanna för alltid. Det känns så bisarrt, som om typ Danmark plötsligt hade förklarat att de har annekterat Sverige och att det inte är förhandlingsbart. På morgonen vaknade jag av något som lät som ett flyglarm.
De har ju inte ens någon av fyrtiotalsnazisternas känsla för stil! Inga snygga stövlar och heta synthsnedluggar, istället svettiga fotbollsramsor och eurotechno. Jag mådde illa när jag satt på spårvagnen mot föreläsningen. Postapokalypskänslan. Cyberpunkregnet. Ring p1 ljöd ur förarens radio och någon pratade om att den var lättad. Allt var redan försent. Jag var på en manifestation. Det blev kväll, jag blev full i en ny, ful värld.
Nu börjar Bokmässan. Feriebarnen från Stockholm kommer i lämmeltåg för att bedöva sig med billigt förlagsvin och farliga förbindelser. I Göteborg är hösten smärtsamt kort och mycket vacker.

Något som inte får mig att längta till den 25:e

Det är fredag. Rihanna och Da Buzz rinner ur högtalarna som blaskig lightläsk. Den grisrosa mannen till vänster utstöter ett kvidande ljud och gör en bajsnödig grimasch som vagt påminner om ett leende. Han står och tittar på medan några personer dansar på ett halvtomt dansgolv. Lokalen är mörk och ogästvänlig och påminner mig om mellanstadiediscon på säkerhetsbesiktigade fritidsgårdar.  Alla har kläder som matchar Moderaternas kampanjfärgschema. De ser nytvättade och tacksamma ut. De är glada för att de har fått pengar. De ser alltid glaset som halvfullt. Man måste tänka positivt. Klubben de är på har danstillstånd och dj:n spelar en Mange Schmidtlåt. Om det flyter, låt det flyta, om det funkar, låt det funka som han sjunger i (m)s kampanjlåt. Hans texter handlar överlag bara om hur trevligt det är när allt funkar och ingen klagar.

eh yo mange schmidt man
knäcker brorsan

när du hör en bra låt och din partner är kåt är det
glassigt
när du har sommarlov och du håller hov är det
glassigt
o när fredan är slut och du ska gå ut är det
glassigt
när du har sjukt bra koll o hälsan i behåll då är det
glassigt

Han och moderaterna är väldigt bra på att konstatera att när man mår bra, då mår man bra. Analyser av andra tillstånd och förslag på hur de kan förändras ges inte. Vi lever ju faktiskt i den bästa av världar, som Leibniz och Candide konstaterade. Det är ändå ingen idé att ändra på nåt; det som sker, sker och allt är till det bästa.

De ser så fläckfria och hederliga ut, som tjejerna i Peak Performancejackor i Företagsklassen på min gymnasieskola. De som aldrig kräktes på fyllan och aldrig missade ett pass på Sats. Jag påminns av hur det brukade vara på vissa studentnationers klubbar i Lund. Det var tomt och ödsligt på dansgolvet bortsett från några stela ekonomistudenter med prydliga skjortkragar som stack ut ur de anställningsvänliga v-ringade lammullströjorna.  Ibland var avloppssystemet sönder och ångor av gödseldoft bolmade upp ur golvet. Vad menar egentligen Moderaterna när de säger att de är Sveriges arbetarparti? Att de är ett parti för dem som har jobb? De andra är kanske mest till besvär.

Språkfilosofiskt är ordet arbetslinjen en så kallad kvasitranscendental, det vill säga ett ord som skenbart för upp resonemang till en högre nivå, men som i själva verket inte säger något alls.

Livet i Göteborg

Utanför mitt fönster så bor det tre katter. Deras älsklingshobby är att väcka mig med sina ängsliga jamanden.

Göteborg är som bäst på hösten. Eftersom det är en lika korrupt och cyberpunkregnig stad som Gotham city så gör den sig extra bra i dovt blå dimma.

Efter den första skoldagen var jag flera timmar i provrummet på Beyond Retro. Shopping är en asocial och inåtvänd syssla för mig. När man löser upp sig i galleriornas anonyma hav så glömmer man sig själv. Det är skönt eftersom man alltid måste vara så självmedveten annars.

Vi drack öl med herrklubben.

A cat in hat.

Vi var på releasefest för nån bok om Deleuze.

Vi var på dubstepklubb ute i hamnen.

Min senaste litteratursida i Nöjesguiden

(Sidans samtliga texter kan läsas i papperstidningen som finns i de obehagliga innerstadsområdena i Gbg, Sthlm och Malmö):

Johan Norberg – Den eviga matchen om lyckan
För ett par deccennium var lyckan ganska bortprioriterad av forskningen. Nu har den istället blivit creddig vetenskap och finkultur, med en flodvåg av självhjälpsböcker i släptåg. Detta undersöker Johan Norberg i en tät idéhistorisk resumé. Boken är fylld av fun facts om olika djur och insinuanta liknelser med människor: eftersom hamstrar tycker om att springa i sina hjul så är människor som gladast när de är småföretagare, ungefär. Kavata, kliniskt nyliberala studier och klatschiga procentsatser bevisar att det mesta är upp individen och hennes förmåga att distrahera sig från olyckan, genom att komma ut och träffa folk och göra saker man är bra på. En del känns fyrkantigt och förenklat, men samtidigt befriande: Norberg avdramatiserar lyckan. Den är inte någon mystisk, platonskt bortomvärdslig plats som väntar vid vägens slut, snarare är den resan dit.
Det ordnar sig. Ibland är det den enda onelinern som vi vill höra, vi från åttiotalet som växte upp med Vecko-Revyns känslodissekerande personlighetstester och fick självhjälpsböcker i julklapp, vi som lärde oss sönderanalysera varje tanke och känsla som ilar genom kroppen : mår jag så bra som jag skulle kunna må? Vi uppfostrades till att alltid oroa oss för säkerhets skull. Norberg tar upp forskning som visar att det kan vara bra att ha en överdriven tro på att man har kontroll över tillvaron och att framtiden är ljus. Detta förenklas möjligen av att födas i en ombonad villaförort istället för i ett pakistanskt barnhem utan möjlighet till skolgång, men det är ändå en ganska övertygande optimism. Norberg framhåller teorier som påvisar att vi egentligen mår bättre än vad vi tror om vi bara slutar känna efter så mycket eftersom introspektivt analyserande av den egna situationen är snabbaste vägen till oroskänslor. Det finns något trösterikt i den tanken. Vår hets efter att vara så friska, nöjda och tillfreds som möjligt blir värre av att vi hela tiden frågar oss om vi mår så bra som vi kan.
Norberg visar med sina älskade amerikanska studier att människor inte skulle vilja bli av med jobbet även om de blev miljonärer eftersom sysslolöshet föder olycka. Arbetets betydelse för välmåendet exemplifieras med en stad i Österrike där medborgarna under depressionen gick på a-kassa och blev passiviserade och deprimerade på grund av bristen på sysselsättning. Man kan fråga sig hur arbetet har kunnat bli det enda sättet att existera, varför avsaknaden av det genererar identitetslöshet och apati. Eftersom en så stor andel av vår tillvaro äts upp av arbetet finns väldigt lite tid kvar efter det till att utveckla andra intressen, möten, beteenden och behov.
För att påvisa hur enkla faktorer som avgör vårt mående tar Norberg upp rön som visar att de flesta människor upplever sina liv som bättre dagar då solen skiner. Men det finns nyanser som procentsatserna glömmer: solsken kan ge dåligt samvete och mindervärdeskomplex åt den som känner sig vemodig, den kan få det att kännas som att livet pågår där utanför någonstans bland de lyckliga och initiativrika. Antalet självmord höjs under sommaren och våren. Att läsa Karin Johannissons Melankoliska rum som komplement till den här boken kan vara en bra idé.

Gunnar Blå – Övervakningen
Om man är det minsta intresserad av spionromantik eller film noir så bara måste man läsa den här korta och svindlande vackra romanen. ”Carl” är på jakt eller kanske flykt genom Europa med tåg, amputerad och iklädd trenchcoat. Genom minnesförlusten ilar fantomsmärtorna genom honom och allt tyder på att han har ett förflutet även om amnesin gör det omöjligt att vara säker. En saknad blixtrar genom kroppen när han ser våldet i tabloiderna. Han beter sig som en agent och uppfattas därför så, men det finns inget uppdrag, ingen uppdragsgivare. Han utbyter information med kliniskt leende franska kvinnor på anonyma caféer men aktar sig för att fråga något, för när man frågar ger man svar, när man tar emot så sänder man. Minnesförlusten får övervakningen att kännas som en trygg existensbekräftelse. Gunnar Blås stillsamma språk är hudlöst och svindlande vackert . Romanen lånar spionthrillerns kropp och fyller den med uppfläkt sorg och existentialism.

Den osynliga kommittén – Det stundande upproret
Helst vill vi inte ändra på något alls, vi som föddes efter 1985. Kanske beror det på nittiotalets välfärdsnedmontering och att allt i våra liv är nomadiska vikariat. Kanske beror det på vår jagfetischism och övertygelse om att vi kommer att slå igenom snart. Därför känns det vederkvickande att att läsa det revolutionsromantiska franska manifestet Det stundande upproret. Det är en mörk dystopi om gör upp med ett jagfetischistiskt samhälle gjort av glas där arbetet är det enda sättet att existera, där övervakningen och det sociala sönderfallet får förorterna att brinna. Samtidigt är det en revolutionär, hoppfull manual. Den beskriver elegant vår civilisations brustna sociala kitt där det enda vi håller fast vid i vår kliniska isolation är vårt jag, som vi naivt tror är permanent i en värld i ständig övergångsfas. Vi jobbar allt mindre med att producera något och samtidigt jobbar vi hela tiden, genom att alltid vara tillgängliga. Vår enda produkt är oss själva, ett anställningsbart pr-smart projekt. Vi är lurade av vår civilisations jagbesatthet, för jaget är ”på varje sätt bundet till platser, smärtor, förfäder, vänner, älskare händelser, språk, minnen, till alla sorters ting som uppenbarligen inte är jag.” Kapitlen som diskuterar jagbesatthet och arbete är intressantast. De andra känns raljant förenklande och mindre nydanande. Boken har beskrivits som farlig av den amerikanska nyhetskanalen Fox och är ett måste för alla med något som helst intresse av sin civilisation och dess eventuella framtid.

Isabella Löwengrip – Egoboost – Blondinbellas överlevnadsguide för unga tjejer
Blondinbellas självhjälpsbok är lite som ett möte mellan den feministiska 90-talsantologin Fittstim och filosofen Ayn Rand. Den senares tanke om att frasen Jag älskar dig förutsätter ett jag genomsyrar Isabellas tankar om hur viktigt det är att leva för sig själv i första hand. Hon beskriver hur svårt det är för unga tjejer att leva upp till kraven på att leva ett lika spännande liv som i The Hills, att alltid vara ute på helgerna och samtidigt vara smal, ha en pojkvän och exemplariska betyg. Hon beskriver målande tillfällen då hon har upplevt sin kropp som kantig och ful från alla vinklar och hur hon tog sig ur sin dåliga självkänsla. Råden bjuder tyvärr sällan på något djupare analys, men hennes öppenhjärtlighet imponerar och boken känns sympatisk och nödvändig i en tid då den duktiga flickan åter har blivit ett ideal.

Mitt möte med Bert

Debatten skulle börja om fjorton minuter och jag satt och kände mig obekväm i den kliniskt smakfulla förloungen medan sminköserna hysteriskt sprang runt och letade efter Bert Karlsson, som tydligen aldrig ville gå med på att bli sminkad. När han plötsligt pöste ned i soffan bredvid mig  som en obehaglig deg så trodde jag att han var en ond mardröm. Ljudligt smaskandes på en potatissalladsmörgås gav han mig och de övriga debattdeltagarna en kort sammanfattning av hur världen är beskaffad. När kvinnor är arga så har de bara pms eller behöver bli påsatta. Ungdomar är så jävla lata och bortskämda, först ville de ha musik gratis och nu vill de slippa plocka bär i skogen. Och så tror de att de kan göra karriär på Idol. Hans ungar bor i LA och var med i Lady Gagas musikvideo Paparazzi. Orden blev grötiga av mängden mat i hans mun.  Alla skrattade artigt åt hans kvinnoförnedrande postulat, det var så surrealistiskt: vardagsrasism aktar sig de flesta för men tydligen inte vardagssexism.
– Och varför är du här då? Grymtade han plötsligt och vände sitt pussiga,  rödlätta ansikte mot mig.
– Vi kanske skulle hälsa, föreslog jag och sträckte fram handen.
– Nej, det behövs inte, sa han.
– Jag är bloggare och frilansare, sa jag.
– Ja det kunde man ju tänka sig. Vem finansierar din blogg då? Sade han med föraktet som en oljig hinna runt orden.
– Den är min främsta marknadsföringskanal för mitt frilansande, sa jag.
– Då är den en hobby alltså, sade han med potatissalladen rinnandes i mungiporna och började klaga på hur usel service det hade varit på hans tåg.
Hans misogyna drapor var enligt de närvarande debattdeltagarna tydligen bara pojkaktiga fräckheter som man var tvungen att godkänna och premiera genom uppmuntrande skratt. Han påminde aningen om den dryga, skojfriska försäkringsmäklaren Serafim Svensson i Tintin.

Debatten kan ses på Svts hemsida. Här finns en artikel som jag skrivit på Aftonbladet Debatt om ungdomsarbetslöshet.