Monthly Archives: mars 2009

På låtsas.

Det finns så många bildbaserade livsstilsbloggar som man läser för att få titta in i ett annat liv. Men vissa av dem visar sig ibland vara fejk och egentligen pr-knep av någon reklambyrå. Jag vet inte varför, men jag får för mig att den här är en sådan. Den känns…konstruerad. För regisserad. Vissa vin-  och klädmärken nämns för ofta. Det är kanske sådan där ny diskret riktad marknadsföring. Man ser aldrig hennes ansikte. Och när min vän kollade upp var bloggägarens mobilnummer gick via en annons på tradera, så gick det till en reklambyrå i stockholm.  Hm, jag får hursomhelst en stark känsla av på låtsas. Inget ont menat till ägaren om det nu inte är så.

Tjugoett är undergången

Vilken var ditt bästa år? Nitton var mitt. Jag hade överlevt tre års hjärndödande gymnasium och förverkligade snabbt samtliga dåvarande livsmål med ett spädbarns  livsaptit.  Häromdagen fyllde jag motvilligt tjugoett och precis som förra året så trilskas åldersnojan.

They only want you when you’re seventeen
When you’re twenty-one
You’re no fun

Det är mycket märkligt att man alltid känner en svag ljungande längtan till sextonnåntingtiden, trots att mina dagboksinlägg från den tiden antyder att den perioden var ett oändligt kafkaiskt moment 22 av ständig frustration över livets odräglighet. Man kunde inte påverka sin situation, var tvungen att prata bäbisspråk för att få hångla och var sugen på skolskjutningar mest hela tiden. Nuet är oändligt mycket vackrare. Men den där skavande tanken på att åldern 16-20 är unik och oåterkallerlig får det att svida i hjärttrakten. Alla säger att man har roligast då, att man aldrig är så full och kär och intresserad som då.

Nyfödd

les_yeux_by_idontbelonghere

musiken är en sån tidskapsel. Den här tiden på året när himlen är sådär isblå och allting känns så nytt men ändå smutsigt så nästanlängtar jag alltid tillbaks till den våren på gymnasiet när jag och Simon hade ett band. Den här var min favorit av våra låtar, den är helt marinerad i minnen. i musiken är tiden alltid nyfödd, den når bortom det fysiska varat och är skyddad från ålder och glömska. melankoliiii.

Vagina?

Alltså, Vecko-revyn tjatar alltid om att de gillar ”kvinnliga” klädstilar. Men vad är kvinnligt egentligen? I naturen är något kvinnligt om det har vagina. vecko-revyn menar alltså att de gillar kläder som ser ut väldigt mycket som vaginor. Hm. Bra att veta.

Oftast brukar de med sin kvinnliga kläder-definition mena kläder som framhäver tuttar och röv, som på JLo och fyrtiotals-vampar typ. Ingenstans från ordet kvinnligt kan man härleda detta. Rätt många av mina kvinnovänner saknar både  tuttar och röv och har pojkiga popkroppar. Felslut, felslut. hitta synonym till vampigt istället, imbeciller.  Det är som att säga ”han är så manlig” när någon är stark, bredaxlad och handlingskraftig. Språket är könsbojor för våra hjärnor. I mina filosofiböcker är personerna i exemplen alltid en he, aldrig en she.

Vårhelvete

Ja, ja, ja! Det finns inget underbarare än att hitta en ny ofattbart bra låt med mollsynthar och tisdagsgrå melankolitext som håller en över ytan tills den här usla postvintern försvunnit. Jag hade ju precis bestämt mig för att jag var into sumfin’ good, köpte dyr vårklänning pga illusorisk vår, planerade kommande helger och noterade att en tidning jag skriver i hade sålt slut (patetiskt men mkt uppmuntrande) och bestämde mig för att ignorera måndagsapatin. Men nähej, klimatförändrade årstidsskiften strikes back och nu tänker jag tjura+lyssna på mollsynthar och en underbar gammal In flames-låt tills det är helg.

Vi behöver inte glömma längre

Skrev om internets minnesfunktion i Helsingborgs dagblads kulturdel häromdagen. Läs gärna.

Våra tankar går som synaptisk elektricitet genom hjärnans nervbanor och vidare ut genom fingrarna in i datorn och förvandlas till en annan slags elektricitet i form av ord på skärmen. Maskinerna blir en förlängning av oss, och vårt medvetande görs tillgängligt för alla. När jag dör kommer min blogg att fortsätta glida runt ute i cyberrymden som ett elektroniskt spöke.

You’re on your own

kill-bill-sequels

Jag var rädd varje dag i ett år. jag blev jagad av överklassungar som kastade målarfärg på mig, skrek att jag ”måste fan vara lesbisk”  och att jag var äcklig. När åttan var slut kände jag mig som huvudpersonen i Nyckeln till frihet när han har krälat fem kilometer genom en avloppstunnel och lyckats fly från fängelset och står i regnet och gråter av frihet.

Mobbaren var med i skolans fucking antimobbningsråd och systemet stod på hans sida, så kom inte och säg att det räcker med nån gullig stödgrupp för att hindra trakasserier. Min mentor bara sade att mobbaren nekade till anklagelserna och att han inte kunde göra något. Det var då jag slutade lita på auktoriteter.

Vuxna skulle aldrig tolerera att bli slagna och hånade på jobbet men hundra tusen unga blir det i skolan varje dag. För vuxna finns det lagar som gör trakasserier straffbara, men de lagarna sträcker sig uppenbarligen inte tillräckligt långt för att skydda människor som går i skolan. Någon i Isobels kommentatorsfält tycker att lagar är en dum idé, att det är bättre att avskaffa skolplikten. Visst, jag hade gjort vad som helst för att slippa sitta i högstadiefängelset, men hur blir det om man tillåter folk hemskolas eller avskärma sig från skolan hur som helst? De mobbade kommer att gå hem och isolera sig som outcasts, mobbarna kommer att vara kvar och hitta nya offer. Att få sitt människovärde massakrerat som jag fick på högstadiet är irreversibelt. Hur bra självförtroende man än lyckas jobba upp efteråt så är ärren oläkbara.

I nian bytte mobbaren offer. Nästa tjej blev ännu värre utsatt, hon kunde få höra att ”hon borde skickas till Guantanamobasen så att de kan våldta henne” på en lektion. Läraren satt några meter bort, uppenbarligen dövstum. Det är på högstadiet man förstår hur folk kan bli nazister, hur ondskefulla människor är. Det är på högstadiet man inser att man inte har någon.

They just tell you that you’re on your own
Fill your head all full of lies-lies-lies-lies-lies

Därför: börja förflytta mobbare, inte den mobbade. Inför ordningsbetyg som kan sänka mobbares framtidsmöjligheter om de trakasserar någon. Inför böter till lärare som inte har tagit tag i mobbing (hellre det än de grova fall av misshandel och trakasserier som drabbat unga runt om i landet de senaste åren).  Ge lärarna mer befogenheter, det måste ingå i deras utbildning att lära sig bli vaksamma på mobbing. Lär eleverna mer om hur man beter sig istället för nonsensämnen som ”Industrilokalisering”  ”Teknik” och ”träslöjd” , och utforma skolan mer som högskolan så att det viktiga är resultaten, inte närvaron.

Och Hustrun, jag förstår dig. Jag förstår dig verkligen.

Kolla in P3s Dom andra-special: http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=3182&artikel=2838449