På låtsas.

Det finns så många bildbaserade livsstilsbloggar som man läser för att få titta in i ett annat liv. Men vissa av dem visar sig ibland vara fejk och egentligen pr-knep av någon reklambyrå. Jag vet inte varför, men jag får för mig att den här är en sådan. Den känns…konstruerad. För regisserad. Vissa vin-  och klädmärken nämns för ofta. Det är kanske sådan där ny diskret riktad marknadsföring. Man ser aldrig hennes ansikte. Och när min vän kollade upp var bloggägarens mobilnummer gick via en annons på tradera, så gick det till en reklambyrå i stockholm.  Hm, jag får hursomhelst en stark känsla av på låtsas. Inget ont menat till ägaren om det nu inte är så.

Tjugoett är undergången

Vilken var ditt bästa år? Nitton var mitt. Jag hade överlevt tre års hjärndödande gymnasium och förverkligade snabbt samtliga dåvarande livsmål med ett spädbarns  livsaptit.  Häromdagen fyllde jag motvilligt tjugoett och precis som förra året så trilskas åldersnojan.

They only want you when you’re seventeen
When you’re twenty-one
You’re no fun

Det är mycket märkligt att man alltid känner en svag ljungande längtan till sextonnåntingtiden, trots att mina dagboksinlägg från den tiden antyder att den perioden var ett oändligt kafkaiskt moment 22 av ständig frustration över livets odräglighet. Man kunde inte påverka sin situation, var tvungen att prata bäbisspråk för att få hångla och var sugen på skolskjutningar mest hela tiden. Nuet är oändligt mycket vackrare. Men den där skavande tanken på att åldern 16-20 är unik och oåterkallerlig får det att svida i hjärttrakten. Alla säger att man har roligast då, att man aldrig är så full och kär och intresserad som då.

Nyfödd

musiken är en sån tidskapsel. Den här tiden på året när himlen är sådär isblå och allting känns så nytt men ändå smutsigt så nästanlängtar jag alltid tillbaks till den våren på gymnasiet när jag och Simon hade ett band. Den här var min favorit av våra låtar, den är helt marinerad i minnen. i musiken är tiden alltid nyfödd, den når bortom det fysiska varat och är skyddad från ålder och glömska. melankoliiii.

Vagina?

Alltså, Vecko-revyn tjatar alltid om att de gillar ”kvinnliga” klädstilar. Men vad är kvinnligt egentligen? I naturen är något kvinnligt om det har vagina. vecko-revyn menar alltså att de gillar kläder som ser ut väldigt mycket som vaginor. Hm. Bra att veta.

Oftast brukar de med sin kvinnliga kläder-definition mena kläder som framhäver tuttar och röv, som på JLo och fyrtiotals-vampar typ. Ingenstans från ordet kvinnligt kan man härleda detta. Rätt många av mina kvinnovänner saknar både  tuttar och röv och har pojkiga popkroppar. Felslut, felslut. hitta synonym till vampigt istället, imbeciller.  Det är som att säga ”han är så manlig” när någon är stark, bredaxlad och handlingskraftig. Språket är könsbojor för våra hjärnor. I mina filosofiböcker är personerna i exemplen alltid en he, aldrig en she.

Vårhelvete

Ja, ja, ja! Det finns inget underbarare än att hitta en ny ofattbart bra låt med mollsynthar och tisdagsgrå melankolitext som håller en över ytan tills den här usla postvintern försvunnit. Jag hade ju precis bestämt mig för att jag var into sumfin’ good, köpte dyr vårklänning pga illusorisk vår, planerade kommande helger och noterade att en tidning jag skriver i hade sålt slut (patetiskt men mkt uppmuntrande) och bestämde mig för att ignorera måndagsapatin. Men nähej, klimatförändrade årstidsskiften strikes back och nu tänker jag tjura+lyssna på mollsynthar och en underbar gammal In flames-låt tills det är helg.

Vi behöver inte glömma längre

Skrev om internets minnesfunktion i Helsingborgs dagblads kulturdel häromdagen. Läs gärna.

Våra tankar går som synaptisk elektricitet genom hjärnans nervbanor och vidare ut genom fingrarna in i datorn och förvandlas till en annan slags elektricitet i form av ord på skärmen. Maskinerna blir en förlängning av oss, och vårt medvetande görs tillgängligt för alla. När jag dör kommer min blogg att fortsätta glida runt ute i cyberrymden som ett elektroniskt spöke.

You’re on your own

Jag var rädd varje dag i ett år. jag blev jagad av överklassungar som kastade målarfärg på mig, skrek att jag ”måste fan vara lesbisk”  och att jag var äcklig. När åttan var slut kände jag mig som huvudpersonen i Nyckeln till frihet när han har krälat fem kilometer genom en avloppstunnel och lyckats fly från fängelset och står i regnet och gråter av frihet.

Mobbaren var med i skolans fucking antimobbningsråd och systemet stod på hans sida, så kom inte och säg att det räcker med nån gullig stödgrupp för att hindra trakasserier. Min mentor bara sade att mobbaren nekade till anklagelserna och att han inte kunde göra något. Det var då jag slutade lita på auktoriteter.

Vuxna skulle aldrig tolerera att bli slagna och hånade på jobbet men hundra tusen unga blir det i skolan varje dag. För vuxna finns det lagar som gör trakasserier straffbara, men de lagarna sträcker sig uppenbarligen inte tillräckligt långt för att skydda människor som går i skolan. Någon i Isobels kommentatorsfält tycker att lagar är en dum idé, att det är bättre att avskaffa skolplikten. Visst, jag hade gjort vad som helst för att slippa sitta i högstadiefängelset, men hur blir det om man tillåter folk hemskolas eller avskärma sig från skolan hur som helst? De mobbade kommer att gå hem och isolera sig som outcasts, mobbarna kommer att vara kvar och hitta nya offer. Att få sitt människovärde massakrerat som jag fick på högstadiet är irreversibelt. Hur bra självförtroende man än lyckas jobba upp efteråt så är ärren oläkbara.

I nian bytte mobbaren offer. Nästa tjej blev ännu värre utsatt, hon kunde få höra att ”hon borde skickas till Guantanamobasen så att de kan våldta henne” på en lektion. Läraren satt några meter bort, uppenbarligen dövstum. Det är på högstadiet man förstår hur folk kan bli nazister, hur ondskefulla människor är. Det är på högstadiet man inser att man inte har någon.

They just tell you that you’re on your own
Fill your head all full of lies-lies-lies-lies-lies

Därför: börja förflytta mobbare, inte den mobbade. Inför ordningsbetyg som kan sänka mobbares framtidsmöjligheter om de trakasserar någon. Inför böter till lärare som inte har tagit tag i mobbing (hellre det än de grova fall av misshandel och trakasserier som drabbat unga runt om i landet de senaste åren).  Ge lärarna mer befogenheter, det måste ingå i deras utbildning att lära sig bli vaksamma på mobbing. Lär eleverna mer om hur man beter sig istället för nonsensämnen som ”Industrilokalisering”  ”Teknik” och ”träslöjd” , och utforma skolan mer som högskolan så att det viktiga är resultaten, inte närvaron.

Och Hustrun, jag förstår dig. Jag förstår dig verkligen.

Kolla in P3s Dom andra-special: http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=3182&artikel=2838449

Twitter – facebook för de medvetna

Jag skaffar Twitter som en ren hämnd mot facebook och deras nya usla design som gör det omöjligt att spionera på folk. Varsågoda att adda (förmodligen ska man använda en mognare term som jag inte kan komma på nu. För twitter är för dom mogna och pr-inriktade, dom som inte vill flasha vulgära fyllebilder utan bara skriva subtila skrytuppdateringar om hur mycket beröm de fått av prominenta mediapersonligheter på sistone. Det känns inte alls bekvämt att statusuppdatera om  oglamourösa vardagssysslor här!)

Det här är ingen inredningsblogg

Mitt korridorrum på Smålands såg ut som en flyktingförläggning. Jag dekorerade det med plastpåsar och utrivna tidningssidor och använde golvet som papperskorg. När mina kläder var smutsiga slängde jag dem och köpte nya. Jag bortförklarade mitt beteende med att min intellektuella verksamhet tog all energi från hjärnans estetiska centra. Nu bor jag med en person som råkar vara fascistoid på ordningsplanet och jag har irriterande nog tvingats upphöra med att slänga mat och skräp på golvet (det finns tydligen inga djur som äter upp kompost där som jag tidigare trott). Nåväl, det är faktiskt möjligt att ändra sig. Yes, we can.

Ilya Repin, John Bauer Elsa Beskow ❤

När man är ensam hemma känns det som att Frida Kahlo tittar på en. Vad har ni på väggarna?

Äckligt offentligt?

De arga människorna som skriver till Magdalena Ribbings etikettspalt är roligt desperata. Såhär skriver en person som stör sig på folk som sminkar sig på tåget:

”Jag försökte koncentrera mig på att läsa min tidning och inte bry mig om det hela, men hur det var så blev jag så fruktansvärt irriterad av hennes fixande att jag valde att byta plats och sätta mig i en annan vagn. Då hade jag redan hunnit tänka ut olika smarta fraser, t ex att ”tågtoaletten ligger åt det hållet” eller något liknande. Nu sade jag inget, utan tänkte på det jag läst i DN etikett, om vad som ingår i förmånen att få vara människa.”

Ta en stesolid då om det känns så hemskt! Insändaren borde åka med boskapstransport-Skånetrafiken och härdas lite, där kan man få uppleva allt från djur utan burar,  människor från landet som bara badar på julen och spädbarn som kräks yvigt.   Det är märkligt hur flera av människorna i kommentatorsfältet håller med insändaren och menar att det är feeel att att vara ”fåfäng” offentligt och att visa upp sitt ”privatliv” för andra människor. Ååååhhh, jag är utled på den där motsägelsefulla jantelagsmarinerade mentaliteten. Om man INTE utför de utseendeförbättrande åtgärderna så klagar folk för att man ser slafsig ut, om man gör dem offentligt så är man ÄCKLIG.  Tydligen måste de vara höljda i dunkel och en del av den kvinnliga mystiken, man måste vidhålla myten om att kvinnor föds vackra och natuuurligt fräääscha. Självmedvetenhet kallas i det här landet narcissism och den som inte maskerar den blir lynchad.

För vit för hiphop

Det finns ingen musik som illustrerar  ens helt ogrundade och naiva känsla av att vara motarbetad av systemet såsom hiphop. Exempelvis 50s Window shopper beskriver ganska bra längtan efter att en dag bryta sig upp från samhällsbotten med sitt rappande och kunna köpa de där vita  sneaksen (i mitt fall få fast anställning på storstadstidning, tala ut i SvDs Söndagsintervjun och kunna köpa den där rokoko-vasen). Men jag känner mig så outhärdligt vit när jag som privilegierad medelklassnörd lyssnar på musik från underjorden. Vad jag hört är runt 70% av hiphopkonsumenterna vita och medelklass till övre medelklass, så visst är hiphopen är död, som Ken Ring brukar säga, en annan guilty pleasure. Minns när jag och min rinkebypratande kusin från Hagalund i Stockholm körde runt i en bil i mina överklasskvarter och jag blev alldeles förälskad i hela den romantiserade förortslivsstilen.  Jag tror någon filosof, kanske Lacan, kanske pratade om det där, att överklassen längtar till det ädla naturtillståndet och allt som saknar civilisationens fernissa (notera min sarkastiska ton här, jag är inte sådär elitistisk och nedsättande på riktigt). Well.

Gräv bort skåne

På SVT Debatt igår medverkade en kvinna från Höganäs som hade blivit hånad av sin arbetsförmedling när de inte visste att hon kunde höra dem. (Lyssna här). ”- Hon luktade säkert sprit, och en redig bortskämd pappas flicka är hon, usch.” Bräkte arbetsförmedlingen på sin osannolika skånska i god tro att de hade lagt på luren. När den mycket sårade kvinnan bad om att få en ursäkt, sade kommunchefen att ”Jaao, det är klart att när en ung fräsch tjej som du kommer där och får ett sånt bemötande är det klart du blir ledsen”. Jag minns för några veckor sedan då poliser i Malmö skrek Apajävel och Jaog ska allt sterilisera han, jao det skao jag!” Om några tonårspojkar under Rosengårdkravallerna. Är det ingen som ser the connection? Att skånska och utvecklingsstördhet går hand i hand? Danmark, varsågod. Annektera skåne så kan vi som är trötta på rasistiska, sexistiska, nedsättande, lågintelligenta myndigheter flytta någon annanstans. För det är uppenbart att skåne helst behåller värderingar från artonhundratalet. De vill inte vara PEEKÅ, de vill  få vaora SAJ SJÄLVA!! Ett annat exempel är att Malmö stad hellre bygger en fullkomligt rudimentär lyxtunnel under jord istället för att renovera Rosengårdslägenheter med kackerlackor och koncentrationslägerinredning. jag skulle också starta upplopp om jag hörde kackerlackor krypa under mina tapeter.

Hahahaaha,  ni MÅSTE förresten lyssna på den här enormt skånska närradion. Den är på riktigt!

Hormoner från helvetet

Hela morgonen har jag undrat varför jag hyst en så stark önskan om att skjuta mig i huvudet.  Och så plötsligt när jag började gråta för att smöret var slut, så förstod jag: jag har pms. Hurra, jag har inte blivit psykiskt sjuk! Det var inte MITT fel att jag blev tårögd när den ryska tanten vann i den fåniga matprogramstävlingen ”Halv åtta hos mig” på fyran häromdagen, allt beror på hormonerna och hjärnans progesteronöverkänslighet som enligt wikipedia kommer att göra mig irriterad, intolerant, orolig, grälsjuk aggressiv, tjock, illamående och känslomässigt instabil under tio dagar. Tydligen tar många antidepressiva för att lindra symptomen, jag har faktiskt börjat överväga det. För plötsligt smakar tillvaron gummi och jag kan inte interagera med människor utan att tro att de vill mig mycket illa. Varför finns inte pms-periodens dysfori avbildad i exempelvis konsten? Den äter liksom upp 25% av tillvaron hos många kvinnor men är ändå inget folk pratar om. Tänk om samma tabu skulle ligga på förkylningar, men neej, det är ju en klassiskt manlig åkomma så det är ju inget konstigt. Och nu måste jag börja äta p-piller igen efter kopparspiralskatastrofen, tack kära läkemedelsindustri, ÄNNU mer äckliga hormoner och utöver det ökad risk för blodproppar, PRECIS vad jag önskar mig! jag vill verkligen inte men jag har inget val. Den här gången ska jag försöka tvinga ur dem vilka olika sorter det finns att välja på, förra omgången så nämnde de inget om att det finns olika preparat. Det gäller att googla innan man ska besöka förljugna statliga verk!

Favoritfönster

En sällsamt mjukdov skymning över möllevångsgatan och en spindeltrådstunn lyftkran vid horisonten är som en  Aphex Twinlåt, vinterträdens grenar är basen och den duvblå himlen är pianoslingan och  gatlyktorna och synten påminner om något jag såg genom ett baksätesfönster i en bil när jag var liten.

Kvinnliga superhjältar & guilty pleasures

Precis som smarta Elin älskar jag Britney Spears trashighet och fittkorta kjolar och osubtila seximage. Det är så långt från alla indietjejers hålla på sig-långa kjolar och natuuurliga makeup och neutraala hårfärger.  Såfort man ska till något indieställe så är det såklart otänkbart att ha kort kjol och för mycket smink och glitter och för långvarig ögonkontakt med killar och dansa sexigt, för då är man vulgär och har ingen smak och inga kulturreferenser och är ointressant för de dubbelmoraliskt feministiska litteraturvetenskapskillarna. Det härstammar från gamla tider då kvinnor som mötte mäns blickar var horor. Jag älskar allt som är smutsigt white trashigt och slampigt! Jag älskar Britneys Break the ice fast jag aldrig skulle berätta det för nån i kulturredaktionen.

alla mina favoritkomponenter ingår:

• Kvinnlig superhjälte som inflitrerar futuristiskt patriarkalt forskningsinstitut och besegrar armé av forskarrobotar (påminner om typ alla mansdominerade tidningar jag skriver för :).
• Oemotståndliga slow motion-sekvenser när  superhjälten kastar sig genom exploderande glasrutor och tar sig in i det hemliga labbet där hundratals kloner av henne själv ligger i matrix-dvala.
• Tidsinställda bomber och skyskrapor.
• Finalscen när superhjälten lägrar forskningschefroboten för att underminera hela systemet (identifikation).

Är även förtjust i scenen nedan från Kill Bill.

Pedomorfos

Barn har ju oproportionerligt stora huvuden, lågt sittande ögon, vaggande gångstil och runda, mjuka kroppar för att aktivera evolutionärt frambringade omhändertagningsinstinkter hos vuxna. Instinkten är så stark att den spiller över på andra arter och man finner även djurbarn gulliga. Det finns ett ord för när de här barnsliga omhändertagningsattributen förekommer hos ett vuxet exemplar, exempelvis jättepandor. Det kallas för pedomorfos.  Äntligen har jag ett ord för gulligheten hos vissa vuxna män. Runda kinder, lite päronformad kropp, korta nalle puh-armar utan muskler pga brist på fysisk aktivitet+datoranvändning och vaggande gångstil.  CUTE OVERLOAAD!!!!1