Monthly Archives: oktober 2010

Livsbejakande?

Alltid på spårvagnen klockan halv tio på morgonen då ett tröstlöst dystopiskt regn faller och mannen bredvid mig trycker in sitt ben i mitt så att min rörelseyta blir ca 4 cm och arga och glada barn ljudterroriserar utvalda personer och jag känner mig ungefär lika entusiastisk till dagen som inför ett tandläkarbesök innan bedövningen hade uppfunnits så ser jag den här reklamen. ”Är du empatisk, livsbejakande, omtänksam, driftig och modig?” Åh, det där är ju exakt jag! Det finns ingen sämre plats att sätta en sådan skylt än i kollektivtrafiken där människors blir som mest oempatiska, livsförnekande, egoistiska, vårdslösa, passiva och fega. Jag vet inte varför, men ordet livsbejakande känns så olidligt krystat i sammanhanget. Hur exakt yttrar sig detta livsbejakande och hur skulle detta hjälpa en när man jobbar med deras trista privatsäkerhetsföretag? Det låter som att de söker efter en korsbefruktning mellan Mia Thörnblom och vissa moderater.

Annonser

Maskinkroppen

Min vän gjorde en klarvaken hjärtoperation. Hon fick ligga i ett vitt rum och titta på medan människor bakom en glasvägg styrde hennes hjärta med en dator. Hennes kropp anslöts till datorn ungefär som via USB och berodde mer på datorn än på de egna funktionerna och just där någonstans förlorade den sig själv i maskinkroppen.  Det är ju exakt som när man är lite kär i någon som sitter en avsevärd mängd mil bort och sms:ar något på initiativ av elektrisk verksamhet i hjärtats sinustrakt.  Efter att ha gått som elektromagnetism några hundra mil genom luften landar smset i ens mobiltelefon och kanske katalyserar upp till hundra GHz genom ens axonterminaler ned i den härva av strömförande ledningsbanor som sitter i hjärtat.  Går det att avgränsa sig själv i det där elektriska kretsloppet? Man blir ju bara ett kärl för strömmen, en tunnel mellan två datorer.

Varför kräver jag mer av tjejer?

En kille förklarar något fullständigt självklart om parallellerna mellan det tidiga nittiotalets politiska läge och nuets, en standardåsikt utan analys som jag har hört en miljon gånger förut men som han verkar tro att han är först med. Han avbryter mig flera gånger när jag försöker ge kommentarer. Till slut så nickar jag bara intresserat och hummar bekräftande för att han ska känna sig bekväm. Om han hade varit tjej hade jag nog sett kritisk ut och ifrågasatt hennes utsago.  Ända sedan mellanstadiet så har jag  tävlat med kvinnor. Om min bästa vän byggde högre korthus än jag eller ritade snyggare höstlöv så grät jag ymnigt när jag kom hem från skolan. Det blev bara värre med åldern och när någon tjejbekant fick en text publicerad eller fick beröm för sin humor så svartnade det i mig. Med killar var det inte alls samma sak, deras framgångar besvärade mig inte. Jag har jobbat bort en del av det där, men jag blir rädd när jag märker hur mycket högre krav jag ställer på kvinnor än på män. Om jag pratar med en kille så kan jag ha överseende med att han är milt egocentrisk, självdistanslös, pratar för mycket om sig själv, håller miniföreläsningar, är oempatisk och inte förstår humor. Jag kan komma på olika fantasifulla ursäkter för hans beteende: ”Äsch, men det är bara för att han är kille. Han har ingen kontakt med sitt känsloliv. Han är inte lika sensitiv som jag, han har helt enkelt inte förmågan att läsa av signaler och omvandla dem till användbar data. Det beror på hans uppväxt, han fick aldrig lära sig att vara lyhörd!”

Ett beteende som jag noterat hos många män är att de förväntar sig att man ska bli fullkomligt till sig av förtjusning om de ger en komplimanger. De betraktar sig själva som allsmäktiga uttolkare av världens inre beskaffenhet. Och sedan blir de förvånade eller till och med sura när man inte skuttar av glädje när de deklamerar någon fullständig självklarhet som att man är snygg, smart eller rolig. Som om man behövde en extern manlig källa för att kunna definiera sig! Den där självgoda synen på sig själv som domare, bärare och givare av värde skulle jag aldrig acceptera hos kvinnor. När jag pratar med en tjej har jag inte alls samma överseende om hon är egoistisk eller förutsägbar eller mindre intelligent eller humorlös. Vad beror det på? Är det kanske för att man alltid tävlar med tjejer om utrymme och därför strävar efter att känna sig överlägsen dem och letar efter bevis på att man är det? Väldigt ofta när man ser en paneldebatt eller en kursbok eller ett band så är andelen tjejer max 25%. För att inte bli sedd som billigt inkvoterat kvinnligt alibi så stressas man till att vara dubbelt så bra som männen. När man pratar med en tjej så vet man att hon tävlar om utrymme med en. Kanske så är det därför som jag ofta känner mig mer avslappnad när jag umgås med bara killar. Även om de är roligare och smartare än jag ibland så vet jag att jag aldrig kommer att behöva tävla med dem om jobb och utrymme på samma sätt som om de hade varit kvinnor.  Jag jämför mig alltid så hemskt mycket mer med kvinnor, utseendemässigt och i intelligens och charm och humor. Jag skäms för hur jag älskar att vara den enda tjejen i gänget, jag känner mig nästan aldrig tillkortakommande då. Om jag inte är lika smart eller rolig som de andra i gruppen så kan jag skylla det på att vi är olika i grunden. De är den Andre och jag kommer aldrig behöva konkurrera med dem. Om de springer snabbare beror det på deras väsenskillda fysionomi, om de kan mer om data eller det politiska läget i något afrikanskt land så beror det bara på att de uppfostrades till det. Det är inte mitt fel. Jag vill inte tävla med tjejer om killars godkännande. Jag älskar  slutet av Legally Blonde då fienderna Elle och Vivian försonas när Vivian avslöjar hur svinig hennes pojkvän Warner är, han som Elle fortfarande är kär i. Elle slutar att tråna efter honom och allierar sig istället med Vivian mot hans självbelåtenhet. De slutar att idealisera honom som en upphöjd skapare av värde och dematerialiserar hans inbillade auktoritet. De tar sig makten att definiera sig själva. Det är så viktigt att komma ihåg det där ibland. Bara för att jag är lite kär i honom så äger han ingen gudomlig makt att bedöma och bekräfta mitt  och alltings värde. Han har inget som jag inte har. Det är bara en kille. Men åh, vad svårt det är ibland, vad kärlek är sveket mot könet.

Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva – The remix

Ni vet den där beryktade DN-artikeln om lifestyleparet som bor i en vindsvåning och tror att de lever ekologiskt och bara äter kryddblandningar från Peking? Jag gjorde min egen version. Låt mig presentera:

Sanitära olägenheter på Hisingen har blivit ett sätt att leva

Isabelle Ståhl vänder vant de mjuknade morötterna i stekpannan. Fiskpinnar 0ch dekorativa salladsblad lierar sig med en gammal lök från frysen. En skvätt trögflytande mjölk får fullborda verket.

– Det här möglet kan väl inte vara giftigt? Ost ska väl vara lite möglig, säger Isabelle eftertänksamt och slänger ned den i pannan.

Den trasiga köksfläkten har Newsec med flit låtit bli att laga och en tjock, brunaktig rök stiger ur stekpannan, för att sedan sprida den mustiga doften av cancerframkallande besprutningsmedel över takåsarna.

– I slutet av månaden så äter jag bara knäckebröd utan smör några dagar. Det är praktiskt, man blir smal och när man blir tillräckligt hungrig känns det lite som att vara full. Den här ketchupen köpte jag på Willys förra året, säger Isabelle och korkar upp en tetra vitt vin, tillverkad på druvan Castillo de gredos. En aromatisk bouqet av jäst lik stiger ur förpackningen.

–Man vänjer sig vid grannarnas förtvivlade gråt, den brukar avta framåt halv två på natten, säger Isabelle och blickar ut över sina 9 kvadratmeter med lyxigt brunt plastgolv och lingonsyltfläckar.

Efter sina åtta månader tillsammans har kollektivkamraterna Sara, Torbjörn och Isabelle utvecklat en i det närmaste synkroniserad inredningssmak. I vardagsrummet står soffor från Blocket i ett mörkgrönt skinnliknande plastmaterial och på väggarna hänger gamla tidningar för att det inte ska eka så mycket. Den smakfulla minimalismen gör sig bra mot gammal ouppäten mat som tronar i dekorativa högar under soffbordet. Här och var har Torbjörn arrangerat vackra stilleben av ölburkar, chipspåsar och clementinskal.

– Vi har också lärt oss att inte stressa fram möbel- och textilval. Det är till exempel först nu som jag köpt en madrass. Förut sov jag på en filt på golvet, säger Isabelle och ler lyckligt vid tanken på den tre centimeter tjocka Ikeamadrassen Vadmal.

Den fasta inredningen är diskret men sofistikerad. Isabelles mamma har inte hjälpt henne att sätta upp gardinerna ännu. De ligger på hennes golv tillsammans med en 0framkomlig röra av kuddar, använda gamla tallrikar, tidningen Nöjesguiden, datorsladdar, bullformar, ett brev från Kronofogden och några andra oöppnade kuvert från olika myndigheter som Isabelle ”ska ta tag i sen”. Ljuset silas in genom fönstrets dovt bruna hinna och vi blickar ut över den hisnande utsikten, en parkering där det de senaste månaderna ”bara har skett ett par tre fyra våldtäkter och interna knarkstrider”. Några barn springer runt i cirklar och skriker och kastar glasflaskor på varandra. Eftersom frysen slutar fungera ibland så tinar ofta maten för att sedan frysas ned igen. Isabelle är inte orolig för att främmande bakteriestammar ska angripa hennes mat och berättar lugnt att köttet av märket Willys ”ändå redan var för gammalt när hon köpte det”. I badrummet har en silverfiskfamilj byggt bo i handfatet. -Vi funderade på att skaffa fler djur, men jag gödde mitt älsklingsmarsvin till döds i fyran och är inte riktigt redo än, förklarar Isabelle eftertänksamt. Till andra exklusiviteter hör en toalett med i stort sett fungerande spolningsknapp. Ytterdörren är en halv centimeter tjock och gjord av plywood. På granndörren hänger en välkomnande skylt med texten Om hunden anfaller, ligg stilla tills hjälp anländer. – Det blir en sådan känsla av intimitet när man hör knarkbråken i trapphuset och varje ord av grannarnas könsordsgräl. Det är nästan som att vi känner varandra, fastän ingen hälsar i trapphuset, säger Isabelle.

En felmonterad klädhängare från Blocket utgör ett av sovrummets egensinniga små konstverk. En utvald samling spritflaskor har fått sin plats i sängen, som känns ungefär som ett grustag efter Isabelles många spontana brödmellanmål.

De avskräckande detaljerna

Ibland tänker jag på hur konstigt det är att

1.människor blir kära I VARANDRA. Hur stor är sannolikheten?
2.folk blir ihop. Det finns ju så många ödesdigra detaljer som kan sätta käppar i hjulen. Jag tänker på de många små besvärande features hos killar jag träffat de senaste månaderna som fått mig att kvickt evakuera dejter.  Exempelvis så kan mitt intresse svalna när personen:

  • tar på sig en obehaglig gubbkeps, sotarmössa eller liknande
  • Är för intresserad av realpolitik
  • förklarar att han ”brinner för entreprenörskap”
  • ger sitt visitkort till min kompis (Blääh, säljigt kyligt nätverkande)
  • nynnar för sig själv på en paul simon-låt i fel tonart
  • pratar nedlåtande om mindre snygga tjejer han dejtat
  • är macman
  • beskriver vår dejt som ”mysig”
  • inte har någon god ost hemma
  • skrävlar om sina kända släktingar
  • Är för liksom vanlig och har inga spännande defekter
  • Skryter om hur många som addar honom på facebook för att de vill ligga med honom
  • vet inte vad ontologi betyder
  • röstar på Fi för att få ligga och tycker egentligen att kvinnor ska vara rådsjursväsen som gör cupcakes osv

(Alla exempel är hämtade ur verkligheten. Pröva inte hemma.)