Monthly Archives: september 2011

Om minnet, jaget och statusuppdateringarna från 2009

Facebook har börjat slänga fram mina statusuppdateringar från 2009 bredvid det aldrig sinande nuet i nyhetsfeeden. Det är förfärligt.
2009 tänkte jag: nu kan jag inte bli mer jag. Jag har äntligen blivit den person jag ska vara för resten av livet, det finns inget som någonsin skulle kunna tilläggas eller dras ifrån. Jag kände mig så väldigt medveten om vad jag var och hur världen uppfattade det. När jag tittar på de där uppdateringarna nu ser jag en odrägligt självgod, övervintrad tonåring som ägnade dagarna åt att uppdatera facebook och planlöst lola runt och baka cupcakes åt sin pojkvän. Det där jaget som kändes så hemma då ter sig plötsligt som en främling.
I Edmund Husserls texter om intersubjektivitet återkommer ofta ett resonemang om hur det förflutna jaget är en främling på samma sätt som andra subjekt är det. Men vid slutet av hans analyser uppnås ändå en kritik av nuets privilegium och ett tvivel på subjektets självnärvaro. Jag tilltalas av den. Medvetandet kan aldrig ha någon direkt tillgång till sig själv, verkar han mena.
Trots att jag känner mig så mycket mer hemma och tillfreds med den jag är idag kan jag ibland uppleva mig så främmande för allt det som jag har blivit. Som att det är någon annan, vem som helst.
Jag upptäcker plötsligt min blick i spegeln på HM och förstår först efter några sekunder att det är min egen.
Den här varelsen som vandrar runt här och känner och tänker och sover och vaknar, plötsligt upptäcker jag mig själv i den och varje gång känns som den första. Man förutsätts känna sig så hemma i allt detta, i den här kroppen, i den här världen.
Jag tänker på en rad i Fenomenologiska perspektiv av Daniel Birnmbaum: ”Då jag relaterar till mig själv är jag i den meningen redan en annan.
Jag har alltid kommit ihåg förflutna passager i livet som mer närvarande och verkliga än nuet. När jag var nio tänkte jag drömskt tillbaka på när jag började ettan och upplevde mig själv och världen som så mycket mer påtagliga, angelägna. Jag trodde länge att något måste ha gått förlorat, att perceptionens tunnlar liksom blivit trängre, att något hade bytts ut. Jag kände mig så främmande för mig själv, upplevde mig stå vid sidan av allt, såg mig utifrån som en fastlåst betraktare. Som om allt bara var en minne som återberättades för mig, som att det inte rörde mig. Jag mindes att jag på lågstadiet hade känt mig så förtrogen och bekant och hemma i allt. Hur världen hade strykt sig tätt intill min kropp.
Det som glädjer mig med facebookuppdateringarna från 2009 är att det tydligen inte finns något ursprungligt verkligare jag som har gått förlorat: personen jag var då känner jag ju knappt igen.

All bra litteratur handlar om fantomsmärtorna efter det förflutna. Det identifieras ofta som en plats som varit mer hemma än nuvarandet. Jag tänker på den blodsmakande retrospektionen i På spaning efter den tid som flytt, Knausgårds fantomsmärtor efter en magisk debutantperiod, Nabokovs Humbert Humbert som ägnar en livstid åt att återskapa ett halvt ihopdrömt förflutet. Mer än längtan efter platsmässig hemmahörighet verkar det någonstans vara en önskan om att processa världen genom en tunnel som man känner sig hemma i, en upplevelseapparat som inte förändras eller skadas av tid.
När jag ser en film jag alltid såg för fyra år sedan vill jag inte bara erfara tryggheten i att se något bekant: jag vill att det jag som ser filmen ska vara det samma som då.
I våras skrev jag en c-uppsats om den ryska religionsfilosofen Nikolaj Berdjajev. Han skrev tröstlösa manifest om hur splittrad och trasig nuets tid är medan den ursprungliga mytiska urtiden var sammansatt, hel och god. Den var hel men gick sönder.
I den ryskortodoxa tidsuppfattningen som jag undersökte är helgondagarna inte bara en hågkomst utan en upprepning av helgonens död, liturgin är ett återskapande av tiden.
Forskaren Dylan Trigg har bloggat intressant om nostalgins fenomenologi. Han förstår nostalgin som en smärta associerad med längtan till ett hem som inte enbart kan utgöras av en plats eller en tid, snarare en plats som förvarar en tid inuti sig. Det är ju exakt så.
Jag tog en omväg hem en natt i somras, valde en gata som jag senast passerade när jag var väldigt kär. De där oktoberveckorna för flera år sedan återupprättades på ett ögonblick. Jag mindes inte perioden utan befann mig plötsligt inuti den, rum och tid tycktes ha bytt plats. Och framför allt: jag blev för några minuter den jag var då.
Boten mot nostalgi ansågs länge vara att återvända till hemlandet, menar Dylan Trigg. Men efter Freud kan nostalgi inte förstås som enbart rumslig eller enbart temporal. Man kan uppleva en stark overklighet när man återvänder till en plats ur sitt förflutna, skriver Trigg. Denna overklighet är inte en bieffekt av brytningen i platsens materialitet utan av brytningen i självets temporalitet. Kanske är saknaden av ett hem möjlig att förstå som en diskontinuitet mellan självet och världen, fortsätter han.

Likt Heidegger pratar Trigg om det ofärdiga hemkommandet, en onåbar slutstation. The homecoming that Heidegger so often evokes is thus a homecoming that is never completed, and that cannot be so completed. It is a homecoming that returns us to a questionability that is at the very heart of our being-in-the-world”.
Kanske kommer det alltid finnas ett visst främlingsskap, hur länge man än befinner sig på samma plats. Kanske särskilt på de platser där man varit längst.