Monthly Archives: augusti 2012

Alla längtar efter en diagnos

Krönika publicerad i Nöjesguiden
På en midsommarfest träffar jag och min kompis 20 samhällsanpassade människor som jobbar med ekonomi. De är vuxna på det där sättet jag aldrig har lyckats bli. De har riktiga jobb, kommer ihåg namn, organiserar lekar, kör bil, väljer bort pommes fritesen till hamburgaren och kan sitta stilla i flera timmar. Jag och min kompis är lika gamla som dem men känner oss 20 år yngre. Jag kommer på mig själv med att önska att jag åtminstone hade haft en diagnos som alibi för att jag inte är som dem.

Enligt WHO är några av symtomen på ADHD att man prokrastinerar och gör vårdslösa misstag när man tvingas arbeta med ointressanta projekt, tappar bort saker och har det rörigt hemma. Även humörsvängningar och koncentrationssvårigheter nämns som en del av symtombilden. Det är med andra ord inte överraskande att i princip alla jag känner som sysslar med skapande yrken ofta uttrycker sin starka förvissning om att de skulle få en ADHD-diagnos om de bara orkade genomgå utredningen.

I en tid där ens livsduglighet mäts utifrån hur produktiv och utåtriktad man är och där livet förväntas vara ett företag att investera i, har ADHD-diagnosen något förlåtande över sig: det är inte ens eget fel om man får hjärtklappning av fakturamallar, det beror på ett fabriksfel i hjärnan. I ett samhälle som vill att man närvarar i nuet och följer arbetslinjen till 75-årsdagen är det kanske inte konstigt att människor börjar betrakta sig som sjuka om de dagdrömmer för mycket och har svårigheter att slutföra långsiktiga projekt.

Det är inget nytt att inåtvändhet och världsfrånvändhet patologiseras. Författaren Jean Clair menar att det under 1900-talet har pågått intensiva försök att sjukdomsförklara melankoli. Melankolikern anses svika och dra sig undan från de framåtriktade samhällsprojekten, menar idéhistorikern Karin Johannisson. Melankolin inbjuder till verklighetsflykt, menar Johannisson – dagdrömmeriet den medför gör det möjligt att försvinna från sig själv, att bli vem som helst, utan plikter, ansvar och skuldkänslor. ”Att vara introspektiv är liksom vagt kommunistiskt” säger sångerskan Emily Haines i musikvideon Doctor Blind.

På sjuttiotalet kritiserade flera existentialistiska psykoanalytiker psykiatrin och dess definitioner av friskt och sjukt. Psykiatriforskaren R D Laing kritiserade det diagnossystem som söker hela orsaken till psykiska sjukdomar i individen. I sin bok Det kluvna jaget träffar han en flicka på en psykiatrisk avdelning som berättar att hon upplever det som att hon har en atombomb i magen. Hon är tydligen sjuk, medan män som hotar med domedags-vapen anses vara friska, skriver han sarkastiskt. Han rör sig bortom synen på psykiska sjukdomstillstånd som biologiska buggar och använder sig av existentialistisk filosofi för att förklara sina patienters ångest. I Det kluvna jaget uppmärksammar han en rad patienter som upplever sig själva som substanslösa, osammanhängande existenser snarare än som de enhetliga, sammansatta jag de förväntas vara. Han beskriver inte deras tillstånd som en sjukdom utan menar att de lider av en ontologisk otrygghet: en ständig upplevelse av att vara overklig, betvivla sin identitet och sitt sammanhörande med världen.

Med tanke på hur mekaniskt dagens psykiatri förhåller sig till sina patienter skulle Laings existentialistiska syn på psyket behöva göra comeback. I det psykiatriska diagnossystemet DSM III från 1987 finns en personlighetsstörning som bland annat kännetecknas av svårigheter med att uppleva sig som en sammanhängande identitet och besvara frågan ”Vem är jag?”. Jag har alltid trott att existentiell ångest är en frisk reaktion på att leva i ett samhälle där identiteter och sammanhang är upplösta. Men med dagens mått är den alltså en störning.