Fascistfest

Att ha en fest på temat  ideologier som resulterat i massmord kan te sig ganska osympatiskt. men det var roligt. man fick medalj om man angav någon och en speciellt fin om man angav någon som stod en nära.

synd att nazismen är en så moraliskt klandervärd ideologi, de hade fina frisyrer. man känner sig som en del av eliten när alla har samma uniform, lyssnar på peppande naturromantisk marschmusik och är rädd för bestraffning om man pratar om saker som regimen inte gillar. jag börjar förstå psykologin bakom joinandet av onda samfund.

det var inte så smart att ta på den röda armbindeln när jag var påväg till festen. tror att det kan fungera misskrediterande för min image, faktiskt. roligt var att jag träffade en läsare där, kände mig som blondinbella.

Jag påmindes av den där filmen där en familj tror att de ska besöka ett Barbiemuseum, men det visar sig vara en nazistutställning.

I verkligheten

Soraya ville se bilder på platserna där vi brukar internetta, en utmärkt idé. ibland glömmer man nästan att det finns människor bakom alla de där namnen i rss-fältet. känns konstigt att tänka på att always keepin it real, mittegetjävlanarnia & julia finns i köttversion också. att de sitter och förmiddagsbloggar med teven och trafiken från gatan utanför som bakgrundsljud precis som jag.

this is where the magic happens. observera vinglaset och den stela tagen-på-bar-gärning-posen . jag hade vid tillfället för fotograferingen en liten sammankomst i min bostad men kunde ändå inte låta bli att kolla bloggstatistiken.

”nu twittrar hon istället för att prata igen!”

Hatet mot Espresso House

Espresso housefieringen sprider sig som en pestvind över landet. Det är som med galleriorna, en oändligt tråkig homogenisering av stadslandskapet. I början tyckte jag att Espresso house smakade spännande och storstad. nu har jag insett att allt är skitdyrt och smakar som ett glas vatten. Nu blir jag illamående av deras sockerstinna McDonalds-likartade utbud. allt smakar liksom samma, oavsett om man tar en macka eller en muffin; en stark bismak av artificiellt bakpulver, massproducerat bröd, färgglatt stabiliseringsmedel. en kaffe och en macka för en hundring trots csn-rabatt, det är bisarrt. Den vidriga upptempoiga housemusiken i bakgrunden finns där för att få människor att äta upp så snabbt som möjligt och ge plats åt nya kunder. Vad hände med små söta personliga kaféer där ägarna ville att man skulle sitta och fördriva tid i timmar?

Han sover, jag har tråkigt.

Min pojkvän är inte i stan på några dagar och jag kan äntligen äta chokladbollssmet i sängen, komma hem full och drössla kebabsås på golvet, lyssna på sagometal och E-type och titta på rysliga mainstreamfilmer som han mår illa av. Nackdelar följer dock, exempelvis så har jag ingen att väcka när jag vaknar vid halvsexdraget. Det är alltid en spännande utmaning eftersom han konstigt nog brukar vara väldigt trött vid den tiden  och jag måste bli som en slags psykotisk kabaré för att skaka liv i honom. ”Som den där hackspetten på julafton” och ”Liksom både arg och glad samtidigt” brukar han beskriva det som. Ja, och så har jag ingen ständigt närvarande mottagare för alla bra idéer och tankar jag kommer på. Ett urval av saker som jag ville säga i natt:

Jag kan inte sova.
Jag är hungrig.
Det är något som krafsar, tänk om termiter har byggt bo i väggen!
Täcket är för varmt.
undrar vad Farmen-Qristina gör nu för tiden.
Nu är hundjäveln igång igen, kan jag inte få skjuta ett varningsskott?
undrar hur dom kommer att lösa mellanösternkonflikten.
Hjälp, det sticker i min vänsterhand! Det är nog en hjärtattack!
Undrar hur stor världens största smörgås är.
Jag vill ha belgiska chokladfrukter, hämta!
(retligt) Du vet nog inte vad inkommensurabel betyder.
nu så känns min andning konstig, jag kanske är överkänslig mot kuddfjädrar!
Jag vill ha ett husdjur.
fåglarna låter för mycket, få dem att bli tysta!
nu känner jag mig sådär pigg att jag skulle vilja ligga och prata hela natten!
vakna, klockan är snart åtta! (tystare) om fyra timmar.

Nervgiftet är det nya sminket

Det räcker med ett snapsglas av nervgiftet botox för att  döda alla människor i Sverige, enligt wikipedia.  Detta ämne låter unga tjejer injicera i sin hud för att den ska se spänstigare ut. Jag blir så förbannad när Sofi Fahrman glatt gör reklam för dylika ingrepp på sin enorma blogg, vars 111 647 personer stora läsekrets med all säkerhet innehåller mängder av förpubertala småtjejer (målgruppen är 20-35-åringar enligt hemsidan).  Man gör det på en lunchrast! säger hon. Skönhetsingrepp har alltså blivit som smink. artonåriga bloggerskor erbjöds nyligen gratis skönhetsingrepp av ett företag.  jag är för människors rätt att göra vad de vill med sina kroppar och visst, varför ska man göra någon åtskillnad mellan smink och kirurgi? för tio år sen ondgjorde sig folk över unga tjejers sminkanvändning, det tyckte jag mest var ofeministiskt på det där trista tjejer ska vara natuuurliga-sättet. men det är något äckligt och bisarrt i att en person som når ut till enorma mängder unga människor helt utan att problematisera gör reklam för skönhetsoperationer. gränserna töjs.  det är läskigt att läkaren i klippet säger att det är vanligt att hans kunder är 26 och uppåt. varför tror tjugo-nåntingtjejer att de måste spruta in det fucking nervgiftet botulinumtoxin för att duga?

Livsstilsbloggar som opium för folket

Jag läser den odrägligt perfekta Sandra Beijers blogg Niotillfem varje dag. Varje gång jag klickar mig in i hennes destillerade livsflöde så strömmar belöningshormonerna till och jag tänker att precis sådär borde allting vara! I hennes värld är den kornblå färgen på trenchoaten från Miu Miu så mycket starkare än i verkligheten, det förtjusande Amelie de Montmartre-hemmet så magiskt mycket mysigare än ens eget, och de välklädda vännerna och sammankomsterna på innekrogar ser så charmerande otvungna och tillbakalutat hippa ut. Hon är ett typexempel på en sån där blogg som inger en illusorisk känsla av en högre verklighet, en parallell drömsk dimension där de tyngsta problemen är klädsamt bitterljuva förälskelser. Och jag vill plötsligt föreviga min verklighet också, för när man tar bilder av sin tillvaro i smickrande ljus med en tiotusenkronorskamera så får den också ett slags magiskt sken över sig. Kanske för att jag då ser den i stiliserad version utifrån. På en fest kan jag stå och titta längtande mot ett gäng personer som ser häftiga och subversiva ut. när man väl pratar med dem visar det sig att de är sövande tråkiga och mainstream. på insidan är få saker så magiska som på utsidan.

Niotillfem har sjuttiotusen läsare i veckan. Precis som Elin Kling, Kenza och Blondinbella har hon hittat ett recept som frammanar beroende hos enormt många människor, främst unga tjejer. Jag känner mig inspirerad av att läsa om deras mjukt rosaskimrande vinnarliv, tänker att det är möjligt, det finns faktiskt tillvaror som nästan helt saknar problem. frågan är om man verkligen kommer närmare det där vackra fullkomliga bloggvärda livet genom att köpa den där klänningen från Marc Jacobs och den där tvåan i sekelskiftesstil med ekparkett. Folks hysteriska förevigande av sina vardagar handlar kanske om en vilja att skapa en slags hyperrealitet; man tar bilder av de valda delar av sitt liv som påminner mest om den livsstil man vill leva; man kanske tänker på sextiotalets frankrike, ett ljuvt Marlene Dietrich-femtiotal, ett hårdrocksåttiotal. Någonstans så devalveras värdet i de där livsstilarna när man fotograferar dem; det hela blir baserat på konsumtion, inte aktion, man läser inte böckerna och har inte åsikterna som den franska intellektuella 68-eliten hade, man bara köper kopior av kläder de hade och fotograferar deras nyckelattribut. Man kopierar kopior av livsstilar som inte längre refererar till något verkligt utan till en kollektiv mental idealbild. Så är det i allafall lite för mig. man återvinner estetiska element och försöker frammana en illusion, glömmer att livet inte blir verkligare för att man förevigar det. jag älskar de där livsstilsbloggarna, de är snabba flyktbiljetter till liv som inte verkar ha några vardagar. frågan är om dom inte har det.

A make-believe
The second star to the right
Far across the sea
All the burdens gone

Nu måste jag lyssna lite på Black Hole sun med Soundgarden.

Score!

Idag omnämndes jag angenämt nog i mitt favoritprogram Filosofiska rummet i P1 av Andreas Ekström. Programmet är rätt intressant och handlar om hur sociala medier ändrar vårt tänkande,  finns här.  den gode ekström sade att han fick bättre insikt i samtiden via min blogg än via romaner, typ. Kändes mäkta smickrande!

Angående folks gnäll om sina uppväxter

Ängelholm.

Andreas Ekström tror att ”så illa kan väl inte så många ha mått under sina första år i livet?” apropås folk som gnäller om sina traumatiserande småstadsuppväxter.  Hm, låt mig bara ge ett smakprov på hur veckans huvudnöje i mina uppväxttrakter kunde te sig:

En gång i november trodde jag och två kompisar att vi var bjudna på ett glammigt cocktailparty i mysig gedigen landsortmiljö. Vi hoppade av bussen fyra kilometer för tidigt och fick klafsa genom ösregn och ishård orkanstyrka över den klafsiga, kvicksandsdjupa leråkern i fyrtiofem minuter. Det kändes som i Sagan om ringen när de ska gå över det där kärret där dödas själar tittar upp från marken. Vi föll nästan ner i en radioaktiv, tjockflytande å och blev nästan överkörda av en enorm långtradare; jag hade tinnitus och skakade okontrollerbart i flera timmar efteråt. Hålan som festen låg i visade sig vara en övergiven by, typ som i amerikanska filmer baserade på Stephen King-romaner där alla dött av en kärnvapenexplosion, och huset där festen hölls var någon typ av ombyggd lada. Där inne väntade trettio livsformer av okänd typ; vissa såg lite missbildade ut, typ muterade av giftiga utsläpp i bygden. En person invirad i toalettpapper sprang besinningslöst runt och skrek och resten av de inbjudna hällde i sig något svart, bensinluktande, och utstötte gutturala grymtningar på någon slags märklig dansk skånska. Jag gömde mig i sängen i föräldrarnas sovrum och bad till okända makter att stråla mig bort därifrån då jag upptäckte att någon hade spytt ner lakanen. Innan jag hann börja kvida sprängdes dörren av fem sextonåringar som mentaljsukt vrålandes rev ner delar av möblemanget och spydde på golvet. Jag flydde in till toaletten, men den hade de stoppat en ylletröja i.
jag vet inte hur jag genomled de tre timmarna tills bussen kom. jag vet inte. men jag är en överlevare.

Hämtat från min gamla blogg.

Nazi-inspirerad språkkurs

Melankoliska kraftwerk-syntmattor, en tröstlöst novembergrå stockholmsförort och obetalbar situationskomik. Kvarteret skatan är fantastiskt. i avsnittet nedan ska de åka till Garmisch-partenkirchen och lyssnar på en språkkurs som olyckligtvis visar sig vara starkt nazi-inspirerad. innehåller många användbara fraser.  (Anschluss!)

Den ständiga fulvinter som råder i serien (de filmade bara dagar då det var mulet) omsluter kvarteret i ett slags behagligt likgiltigt socialrealistiskt limbo, precis sådär som det kan kännas ibland på förutsägbara vardagar mellan helgen och verkligheten. De loosiga medelklasskaraktärerna är inkarnationen av ordet svennighet. jag gillar särskilt Rachel Molin som dejtfanatiska Jenny och Anna Blomberg som märkliga kristina. synd att man inte får se mer av dem i svenska humorprogram idag, istället för de bisarrt buskisdåliga ”komikerna” i exvis Grillad och annat grabbigt skräp. Torrent till säsong två finns här, säsong tre här. (säsong ett är sådär). det ryktas om en fjärde!

har upptäckt en mängd bra åttiotalssynt via Skatan, exempelvis Alphaville.

Förmodligen sant.

Pysselmotstånd

Vanligtvis avskyr jag allt praktiskt arbete, men efter några öl var pyssel en ganska bra partystarter. Tills jag blev way too på kanelen och fick svårigheter med finmotoriken.

Gipskattmålning, nostalgikatalysator. När jag var sex tyckte jag alltid att jag var mycket bättre på att måla gipskatter än mina vänner, och log nedlåtande när jag såg deras illa valda färgkombinationer. När jag misslyckades med något estetiskt blev min självbild mycket kantstött. Som den gången jag fick Kalle Ankas teckningsbok och inte kunde rita Kajsa Ankas näbb och blev rosenrasande och rev sönder varenda sida i bokjäveln.  (Nej, jag har fortfarande inte kommit över det).

Idiotiska utflyktsmål

I somras var min pojkvän autist-besatt av Selma Lagerlöf och tvingade mig att följa med till hennes gård Mårbacka när vi varit på fjällsemester. Såhär intressant tyckte jag att det var:

Nåväl, fjällen var något mer givande. man känner sig så ubermenschlig och blir sugen på att annektera något när man vistas i de friska bergstrakterna.

Det ensamma studentlivet

heter en artikel som jag har skrivit i studenttidningen Lundagård. Det var inte direkt svårt att hitta studenter som upplevt ensamhet, så även om studentlivet ofta utmålas som den mest sociala och euforiska tiden i livet så finns det uppenbarligen en baksida.  det är så roligt hur folk förhåller sig till sin ensamhet. som en av de intervjuade i artikeln som hade bättre relation med karaktärerna i The wire och Twin Peaks än med kursarna. Jag minns de första två månaderna i Lund, man var ju helt utlämnad till de få föreläsningarna och de krystade eftersittningarna. ibland när jag tänker tillbaks på den perioden så känns nuets någorlunda stadiga ström av fester och fikor som en lyx. min redaktör hävdade att det väl inte var nåt så enormt problem med ensamhet, inget man tog självmord av, typ. djupa depressioner har väl en tendens att bli värre av ensamhet enligt det jag läst, så den som säger så har nog aldrig upplevt hur det är att vara ensam. Ps: P3 har Dom-andra special nu, lyssna!

Om ett juli 2006

Man sätter sig på ett tåg Ängelholm-Stockholm med svindel i bröstkorgen och en biljett som Organisationen har betalat. man känner maskinkroppen omsluta en och ser småstaden och fredagarnas glömskesupande försvinna bakom. ett nytt sverige glider förbi utanför fönstret och man köper bistromackor med svåruttalade pålägg och lyssnar på människor som pratar ljuv kanslisvenska i mobiltelefoner. man känner sig underbart identitetslös, som terrorister som fått nytt id-kort och är påväg till en annan världsdel.  man möts av Organisationen i en lummig syrenberusande innergård och de är häftiga och gillar hårdrock och lajv och de har ingen aning om vem man är eller vem man brukar vara. vi går ned i köket och där sitter han. han har snygga skor och nordlig dialekt med supradentala tungspets-r och påminner om nåt jag inte riktigt kan dra mig till minnes om.  vi hälsar i hand, som vuxna, gitarrsträva fingertoppar. sedan gör vi mat, något med halloumi, och alla berättar om sig själva i köket som luktar sådär artificiellt ljuvt som skolmaterial och nyrenoverat.

Vi har möten hela dagen och när den är slut så sitter vi på innergården i ett mjukt syrenljus och grillar marshmallows och pratar om saker jag bara brukar höra dom på P1 prata om. han minns samma barnprogram som jag och vi skrattar synkroniserat gång på gång. När vi hjälps åt att städa ut ett kontorsutrymme där vi ska sova så säger han något som skulle kunna vara en hint och jag tappar mitt liggunderlag. vi ligger och pratar om strängteorin och högstadiemardrömmar tills sent och jag har ett djur i bröstkorgen och det är bara nån decimeter mellan oss. och nästa dag så vaknar vi tidigt och redaktören säger hejdå vi ses om en månad och jag  tänker att det känns som en livstid.  han följer mig i alla fall till centralen och jag lyssnar på tunnelbaneljuden och  famlar efter ett sätt att fråga om hans msn. vi kramas på ett odefinierbart sätt och hans lukt går på repeat i hjärnans närminne när han försvinner  mot spår åtta och tåget norrut. himlen är så ofattbart ljusblå när jag lämnar stockholm och fastän jag kommer att vara tillbaks i hemstaden och verkligheten om några timmar så känns luften så klar.

Och tre år senare på en hemmafest i malmö så sätter jag på hårdrocksbandet som jag lyssnade på ett stockholmståg den där dagen i juli.  personerna som var inblandade har för längesedan försvunnit ur organisationen och mitt liv. minnena håller på att eroderas. jag kan inte längre restaurera tonföljden i hans dialekt och vad den påminde mig om.

men det gör inget. allt finns kvar i musiken.

Månadens absurda googlingar

Detta är sökord folk använt för att hitta din blogg.

vem var pocahontas
låtsas vagina
lycka är
finns sjöjungfrur
fest vagina
koalor höga av eucalyptusblad?
pistol mot huvudet
sex gynekologstol
hur vet man att man är en sjöjungfru
bilder på naturliga vaginor
måla en isbjörn
dildo på scen
levande sjöjungfru
vagina
e-type eurotopia
stor ensamhet
kielos tuttar
övergivna platser
gräv bort skåne
smal vagina
isabelle ståhl and björn af leen
nightwish
man ser olika ut veckorevyn
världens största maneter

Guilty pleasure-böcker

Nu går ännu en ryslig Dan Brownbok-filmatisering på bio. Det ironiska underhållningsvärdet i Dan Browns böcker överstiger alltid mina förväntningar, särskilt deras fascinerande stela och stereotypa persongallerier. Tyskar är alltid tjocka och tycker om smörgåsmat, kvinnorna är säreget välsvarvade och experter på något område som det är lätt att göra sexanspelningar på, och huvudpersonen Robert Langdon (som förmodligen är en sublimerad version av Dan Brown själv, jfr Jan Guillou och Arn) är naturligtvis den rättrådigaste och mest begåvade övermänniska man kan tänka sig.  Browns fasansfullt mediokra språkbehandling är som ett stilistikens McDonalds.  I Änglar och demoner har han fantiserat ihop en liten konspiratorisk historia om blodtörstiga ordenssällskap och dödsfarlig antimateria. Största behållningen är dock de svidande krystat ofyndiga replikerna:

Vittoria: ”Jag kan upplysa professorn om att nästa experiment jag gör kommer att skapa vetenskapshistoria. Jag tänker bevisa att neutriner har massa.”
Langdon gav henne en förbluffad blick. ”Har neutriner mässa, sa du. Jag visste inte ens att de var katoliker!”

Ändå är jag ganska förtjust i bokjäveln. Det finns något svåremotståndligt med apokalyptiska böcker om vetenskap vs religion, hur serietidningsplatt konflikten än är utmålad. Idén med ett hemligt brödrarskap som vill hämnas på kyrkan för deras förföljelser av vetenskapsmän för flera hundra år sedan är småspännande.  Browns sorgligt bristfälliga baskunskaper om ”Gudspartikeln” och partikelacceleratorn på CERN är intressanta . Och jag kan inte hjälpa att jag gillar när parodiskt superintelligenta bokkaraktärer måste samarbeta för att rädda världen och råkar bli attraherade (ett av Browns rysliga favoritord) av varandra.

Koncentrationssvårigheter

Ett års mördande tråkiga filosofiföreläsningar har gett resultat. Mina konstnärliga färdigheter inom området distraktionsklottrande har fulländats. Kanske förmedlar ritandet vad som rör sig i ens innersta?

Det här verket skapades på senaste redaktionsmötet då redaktören babblade på om någon tråkig administrativ information till leda. Redaktionen består av typ 90% hårdkokta män,  men blev tydligen förtjust i mitt konstverk och satte upp det på väggen.

Man borde ta Sverigedemokraterna på allvar, men…

UPPDATERING. Björn söder har mejlat mig och hotat vidta rättsliga åtgärder om jag inte tar bort bilderna nedan, så då får jag väl göra det då. kanske borde han inte lägga ut sina privata bilder på nätet om det är så fruktansvärt att någon kopierar dem? what happens on internets stays on internets. de kan ses på hans hemsida om ni är intresserade.

Deras partisekreterare Björn söder, som vill strypa alla kulturbidrag förutom till vikingamuseum, har en hemsida som ger ordet självförhärligande en helt ny mening. Han verkar vara expert på i princip allt, inte minst på farliga extremsporter. Autentiskt material:

Björn Söder som liten. Född och uppvuxen strax utanför Höganäs.

Nijmegenmarschen i Holland 1994. En 160 km lång marsch som Björn deltagit i vid tre olika tillfällen: 1994, 1996 och 1997. Här ses Björn dagen före marschens start.

Björn gör en fetthaltsbestämning enligt Gerber-metoden i kursen mejeriprocesser hösten 2003.

Björn med vackert sällskap utanför mässen på K3, Karlsborg. Fotot är taget under kadettbalen 1998.

En fundersam Björn. Bilden är tagen sommaren 1998 på Knutpunkten i Helsingborg.

Björn på kryssning i Medelhavet sommaren 1999.

Björn under en fjälltur i Jämtland sommaren 2001.

Björn sitter och njuter av utsikten från ett pariserhjul sommaren 2002.

Björn tillsammans med Sverigedemokraternas partiledare Mikael Jansson efter genomförd Vansbrosimning den 13 juli 2003. Vanbrosimningen är 2 km medströms i Vanån och 1 km motströms i kalla Västerdalälven.

Det hemliga och fula

❤

Jag fick värre tinnitus förrförra veckan på Inkonst-performancet Snow white. detta  ledde till en helt otippad ångestkarusell av panikattacker, akuten, psyket, lugnande medel och aptit-och -sömnlöshet. jag har aldrig haft något av det nämnda innan så det var en tämligen ovan och otrevlig upplevelse, om än intressant som antropologiskt studium. jag mår mycket bättre nu, suset och pipet hörs bara när det inte förekommer bakgrundsljud och när jag tänker på det, hjärnans selektiva förmåga är enorm.  efter det här är allting plötsligt så bekymmerslöst. allt man såg som motgångar förut är ingenting nu. plötsligt känner jag en svårbeskriven sympati för alla som tar hemliga piller för nåt som man inte pratar om. och dom är många,  de som dövar sig med något utan att berätta. må dåligt är okej fast inte att visa känslor. att vara personlig belönas, men att vara privat privat är bara skamligt, som linna skrev. jag brukar säga hurtfriska saker som att jobbiga perioder gör en starkare, men jag vet inte riktigt längre. det är väldigt, väldigt otäckt att inte ha kontroll. att inte ha någonstans att ta vägen eftersom kroppen och jaget framkallar klaustrofobi. jag minns i ängelholm. det var tre killar som tog livet av sig på högstadiet, jag förstod inte hur döden kan vara ett alternativ då men nu gör jag det. de lärde sig förmodligen aldrig att yttra känslor i ord, och då blir utvägarna få. den där förbannade stoicismen. det är så viktigt att prata med någon. bara att en vän berättade att hon har mycket värre tinnitus än jag men nästan aldrig tänker på det eftersom hjärnan sorterar bort ljudet gjorde så mycket för mig.

det är i såna här perioder som ostig musik som parodierar skräck, medicinska övergrepp och maktlöshet blir viktig.

Jag vill inte läsa era romaner!

– De slutar som jag. Efter 50 manus spyr de och säger att de ska ta livet av sig.

Så säger förlaget Vertigos Carl-Michael Edenborg om hur hans praktikanter reagerar när de försökt ta sig igenom den massiva mängd manus som skickas till förlaget. Han brukar bränna dem i en kakelugn. Jag förstår honom. I vår tid finns det ingen som tvivlar på att just hon eller han har ett  kall att skriva den stora  samtidsromanen.

Vem går inte runt med låtsat fåfängda tankar om hur viktiga och intressanta just hans eller hennes upplevelser är och hur avgörande för världens välstånd det är att förmedla dem till massorna? En bekants bekant har skickat in massor med färdigskrivna romaner till alla förlag och blivit refuserad gång på gång. Det förklarar han med att hans texter är för avancerade för att förlagen ska inse deras briljans. Helt allvarligt, utan ironi. Sådär har säkert alla de stora författarna tänkt en gång också, men det krävs också någon form av självdistans och vilja att ta till sig kritik. det är inte skrivandet som det är fel på,  men alla de där hybrisberusade åttiotalisterna läser ju inget! När jag skrev min ”roman” på gymnasiet föreställde jag mig någonstans att jag skulle få Augustpriset  och sitta i Babel och prata inom ett halvår. Jag hann aldrig läsa böcker, jag var för upptagen med min egen blogg. Jag har gett upp författarplanerna helt för tillfället, står inte ut med de egologer (egoistiska monologer) som romaner är idag. Det är som Elin Alvemark sade, bloggar har lett till en monolog snarare än en dialog och vi hinner inte intressera oss för andra så mycket längre, är sysselsatta med att promota oss själva. Hanna Hellquist skrev om det i DN. Jag älskar bloggar om självet men skulle aldrig orka läsa dem i någon slags romanform. Det självbiografiska gör sig bäst i lagom dos.
I min värld kommer inget gratis
Ingen tror mig men allt har ett pris
I min värld hinner ingen läsa längre
alla skriver på sin biografi

PS: Om ni ska läsa något från Vertigo, läs Berättelsen om O. Porr för akademiker!