Jag förstår inte hur de kan spela Håkans glada låtar på ett dansgolv. Jag har aldrig kunnat gå ut bara för att roa mig: under en utekväll kan jag känna förväntan, rädsla, åtrå, eufori, vemod, paranoia, skam, lycka, förhoppning, spänning, smärta, insikt, lättnad, men road…kanske hänger det samman med att jag aldrig har kunnat känna lagom.
Rasmus bloggade intressant om detta med att roa sig.
Musik gör ofta anspråk på att vara terapi, att ventilera och kanske till och med bota svåra känslor. Samhällsekonomiskt sett borde det vara väldigt praktiskt med musik som dövar istället för att jaga upp. Lite som KBT och självhjälpsböcker: en effektiviserad analysbefriad bot.
Men när Junglemusiken utvecklades 1992 så ville den snarare vara terrorism än terapi. Ed Rush sa att han ville skada människor med sina beats snarare än att öppna deras sinnen eller lära dem något. Hans musik är dissonant, terrar nervsystemet och injagar paranoia i 170 BPM. Den mynnar inte ut i några förlösande crescendon. Den speglar dåtidens paranoida verklighet med instabil kapitalism, en arbetsmarknad med osäkra korttidsanställningar, polisövervåld, institutionaliserad rasism och övervakning.
I Junglescenen fick knarkandet ett annat syfte, det var inte längre trivsamt Marleyskt och socialt. Man började använda superarter av cannabis med ett högre THC-innehåll som intensifierade sinnesintrycken och närmast skapade hallucinationer, helt utan att framkalla eufori. Avsaknaden av Ecstasy och tillhörande extas injagade realism snarare än glömska och lättnad. Inte så praktiskt om man vill ha ett samhälle med stabila och liknöjda medborgare direkt. Det låter inte som några särskilt umgängesvänliga droger: kanske lät de snarare alla gå in i sina privata psykoser, oroligt sneglande på varandra.
De som gick till Jungleklubbarna ville inte roa sig, deras subkultur baserade sig på det aktiva utövandet av fobi, på psykos som fritidsaktivitet.
Det verkar som att Junglemusiken ville förstärka sensitiviteten för ångest och olustkänslor snarare än döva deras receptorer. Den erotiserar ångest, den erbjuder lyssnaren ett sätt att sänka ned sig i fobi snarare än verklighetsflykt. Dystopi snarare än utopi, aggressiva stressande dissonanta rytmer som triggar nervsystemet utan att utlova något frigörande crescendo. Det handlar inte om att ha kul, glömma vardagen eller att fly, snarare om att bli mer paranoid. Man måste ”get real”, inte i den klassiska autenticitetskåta hiphopbetydelsen utan i genom att bli medveten om och en verklighet där det sociala kontraktet fallit samman, där superindividualism är enda vägen fram. Det är en realism som accepterar en socialkonstruerad verklighet som naturgiven. Musiken gör en närmast otålig inför den annalkande dystopins inträde. Jungle hetsväcker nervsystemet, triggar de motoriska reflexerna och slår synapserna i ansiktet så att de ska vara nyvakna och blankögda när samhället faller samman: det är kampmusik. Resistance doesn’t necessarily take the ‘logical’ form of collective activism (unions, left-wing politics); it can be so distorted and imaginatively impoverished by the conditions of capitalism itself, that it express itself as, say, the proto-fascist, anti-corporate nostalgia of America’s right-wing militias, or as a sort of hyper-individualistic survivalism.
På det senaste dansgolvet jag var på tvingade jag dj:n att spela Depeche mode. Synth låter skoningslöst, november, motorväg, regn, den triggar istället för att döva. Dansgolv är masochism, det är inte glömska, det är våld. Man lägger sig under musiken. Klubbmörkret är i själva verket en ljus glänta där allting förklarar sig i ett förtärande vitt ljus. Dansgolvet är en offerplats där jag förgiftad och kristallklar låter insikten gå genom kroppen som ett tunnelbanetåg. Att dansa är på sätt och vis som att simma. Samtidigt som jag blir mer kropp än någonsin så går den efter en stund på autopilot utan mitt samtycke. Jag både tänker och dansar bättre utan kraven på ögonkontakt och prat. Dansgolvsbesökarna rör sig i samma rum men i olika världar. Till dansgolvet tar jag allt det jag hoppas på, där bestämmer jag mig för att förverkliga det eller låta det skjutas sönder av lasrarna. Dansgolv är melankolins mdma, det förlöser allt vemod, all svindlande lycka och all oro som lagrats de senaste veckorna, det vräker sig genom kroppen. Många pratar om glömskan i musiken och klubbarna, Lethe. Men mer betraktar jag dansgolvet som en plats där allting äntligen kommer i kapp. I dagsljus får man bara känna lagom. Alla känslor måste portioneras ut per dag och timme, alla begär måste vara proportionerliga, rimliga! Man får inte gråta offentligt, man får inte prata om ångest. Känslorna får inte vara överdimensionerade: man får inte oroa sig eller ångra sig för mycket, man blir tjatig då. Man får inte vara för kär, behöva för mycket, sörja för starkt. Det blir nämligen svårt att agera normalt, anställningsbart och socialt smärtfritt då. På ett dansgolv får man känna mer än vad som är friskt. Där får man bli melodramatisk, orimligt sorgsen, psykotiskt förälskad och gränslös. I veckorna går jag och simmar varje dag. Motionen gör kroppen likgiltig, jämn, klar, tyst, uthållig, arbetsvillig. Det skyddar mig från känslor som inte får plats.
Isabelle Ståhl - istället för sömn 