Monthly Archives: december 2010

Om musik som masochism och paranoia

Jag förstår inte hur de kan spela Håkans glada låtar på ett dansgolv.  Jag har aldrig kunnat gå ut bara för att roa mig: under en utekväll kan jag känna förväntan, rädsla, åtrå, eufori, vemod, paranoia, skam, lycka, förhoppning, spänning, smärta, insikt, lättnad, men road…kanske hänger det samman med att jag aldrig har kunnat känna lagom.
Rasmus bloggade intressant om detta med att roa sig.

Musik gör ofta anspråk på att vara terapi, att ventilera och kanske till och med bota svåra känslor. Samhällsekonomiskt sett borde det vara väldigt praktiskt med musik som dövar istället för att jaga upp. Lite som KBT och självhjälpsböcker: en effektiviserad analysbefriad bot.
Men när Junglemusiken utvecklades 1992 så ville den snarare vara terrorism än terapi. Ed Rush sa att han ville skada människor med sina beats snarare än att öppna deras sinnen eller lära dem något. Hans musik är dissonant, terrar nervsystemet och injagar paranoia i 170 BPM. Den mynnar inte ut i några förlösande crescendon. Den speglar dåtidens paranoida verklighet med instabil kapitalism, en arbetsmarknad med osäkra korttidsanställningar,  polisövervåld, institutionaliserad rasism och övervakning.
I Junglescenen fick knarkandet ett annat syfte, det var inte längre trivsamt Marleyskt och socialt. Man började använda superarter av cannabis med ett högre THC-innehåll som intensifierade sinnesintrycken och närmast skapade hallucinationer, helt utan att framkalla eufori. Avsaknaden av Ecstasy och tillhörande extas injagade realism snarare än glömska och lättnad. Inte så praktiskt om man vill ha ett samhälle med stabila och liknöjda medborgare direkt. Det låter inte som några särskilt umgängesvänliga droger: kanske lät de snarare alla gå in i sina privata psykoser, oroligt sneglande på varandra.
De som gick till Jungleklubbarna ville inte roa sig, deras subkultur baserade sig på det aktiva utövandet av fobi, på psykos som fritidsaktivitet.
Det verkar som att Junglemusiken ville förstärka sensitiviteten för ångest och olustkänslor snarare än döva deras receptorer. Den erotiserar ångest, den erbjuder lyssnaren ett sätt att sänka ned sig i fobi snarare än verklighetsflykt. Dystopi snarare än utopi, aggressiva stressande dissonanta rytmer som triggar nervsystemet utan att utlova något frigörande crescendo. Det handlar inte om att ha kul, glömma vardagen eller att fly, snarare om att bli mer paranoid. Man måste ”get real”, inte i den klassiska autenticitetskåta hiphopbetydelsen utan i genom att bli medveten om och en verklighet där det sociala kontraktet fallit samman, där superindividualism är enda vägen fram. Det är en realism som accepterar en socialkonstruerad verklighet som naturgiven. Musiken gör en närmast otålig inför den annalkande dystopins inträde. Jungle hetsväcker nervsystemet, triggar de motoriska reflexerna och slår synapserna i ansiktet så att de ska vara nyvakna och blankögda när samhället faller samman: det är kampmusik.  Resistance doesn’t necessarily take the ‘logical’ form of collective activism (unions, left-wing politics); it can be so distorted and imaginatively impoverished by the conditions of capitalism itself, that it express itself as, say, the proto-fascist, anti-corporate nostalgia of America’s right-wing militias, or as a sort of hyper-individualistic survivalism.

På det senaste dansgolvet jag var på tvingade jag dj:n att spela Depeche mode. Synth låter skoningslöst, november, motorväg, regn, den triggar istället för att döva. Dansgolv är masochism, det är inte glömska, det är våld. Man lägger sig under musiken. Klubbmörkret är i själva verket en ljus glänta där allting förklarar sig i ett förtärande vitt ljus. Dansgolvet är en offerplats där jag förgiftad och kristallklar låter insikten gå genom kroppen som ett tunnelbanetåg. Att dansa är på sätt och vis som att simma. Samtidigt som jag blir mer kropp än någonsin så går den efter en stund på autopilot utan mitt samtycke. Jag både tänker och dansar bättre utan kraven på ögonkontakt och prat. Dansgolvsbesökarna rör sig i samma rum men i olika världar. Till dansgolvet tar jag allt det jag hoppas på, där bestämmer jag mig för att förverkliga det eller låta det skjutas sönder av lasrarna. Dansgolv är melankolins mdma, det förlöser allt vemod, all svindlande lycka och all oro som lagrats de senaste veckorna, det vräker sig genom kroppen. Många pratar om glömskan i musiken och klubbarna, Lethe. Men mer betraktar jag dansgolvet som en  plats där allting äntligen kommer i kapp. I dagsljus får man bara känna lagom. Alla känslor måste portioneras ut per dag och timme, alla begär måste vara proportionerliga, rimliga! Man får inte gråta offentligt, man får inte prata om ångest. Känslorna får inte vara överdimensionerade: man får inte oroa sig eller ångra sig för mycket, man blir tjatig då. Man får inte vara för kär, behöva för mycket, sörja för starkt. Det blir nämligen svårt att agera normalt, anställningsbart och socialt smärtfritt då. På ett dansgolv får man känna mer än vad som är friskt. Där får man bli melodramatisk, orimligt sorgsen, psykotiskt förälskad och gränslös. I veckorna går jag och simmar varje dag. Motionen gör kroppen likgiltig, jämn, klar, tyst, uthållig, arbetsvillig. Det skyddar mig från känslor som inte får plats.

Boeoes Kaelstigen – TANUMSHEDE

Annonser

Lite från senaste litteratursidan i NG

Helena Granström – Det barnsliga manifestet / Ink förlag
Innebär vuxenblivandet att man tar avstånd från sig själv? ”Barndomen är förvisad från vuxenlivet som praktik men ständigt närvarande som fiktion, som en del av en negativ definition av det egna jaget.” Granströms iakttagelser är kraftfulla men fastnar ofta i en tröttsam uppdelning i natur och kultur. Mellan idén om ett rent, autentiskt jag och ett låtsat, förvridet som sönderdomesticerats av kultur och vuxenblivande. Men hallå, Montaigne ringde och ville ha tillbaks sin romantisering av den ädle vilden, liksom. När förlorade vi egenligen detta autentiska, oförställt rena jag? Vid agrarsamhällets inträde? I födelseögonblicket? Redan innan vi har gjort entré i världen är vi sammanvävda med den. Freuds gamla käpphäst om kulturens driftrepression känns dessutom daterad. Kulturen ställer ju minst lika höga krav på ett ständigt driftsutlevande, titta en stund på MTV bara. Betyg 3/6

Sofi Fahrman – Elsas värld
Sofi Fahrmans språk ger mig samma sorts skamsköljningar som jag fick av den beryktade Vindsvåningartikeln i DN. Det är ett oändligt copywriteruppradande av aprikosfärgade klänningar, krögare som hade stjärnkrogar på Gamla stan på 90-talet, BMW X5-or, YSL-skor och  belliniskålar. De himlastormande känslorna som Elsa hela tiden upplever beskriver Fahrman med samma tröstlöst slätstrukna lexikalia som hon skildrar de blanka designervarorna med; picture perfect, his-toriskt, sprudlande, förkrossad. När hon beskriver passionerat sex låter det påklätt och Harlequinskt.  Det är sterilt och blodfattigt och inredningskatalogigt. Det är väl tänkt att hon ska vara någon slags vågad svensk version av Candace Bushnell, men där Sex and the city var identifikationsvänligt, blixtrande intelligent och varmt så är Fahrman bara träig och pliktskyldigt redovisande av alla häftiga kändisar hon har blivit full med. Jag har alltid förundrats över hur Sofis överskattade modeblogg kan vara så urbota slätstruken, mode är ju egentligen väldigt roligt och personligt och ger oändliga möjligheter till improvisation. Ändå blir det bara den där välregisserat beige och grafitgrå färgskalan, ett modets McDonalds. Om man trots det är ett fan av Fahrmans blogg så kan det vara en bra idé att köpa den här uppföljaren. Betyg 1/6

Liv Strömqvist – Prins Charles känsla  / Ordfront
Varför älskar alla Raymond när Raymond hatar alla kvinnor? I sitt nya seriealbum ger Liv Strömqvists ger svaret på det och allt annat man inte förstår med överbetalda sitcomkillar, kärleksrelationer och hajpade män från artonhundratalet. Jag älskar hennes sågningar av folkkära torskar som Bellman, som inte bara gav Ulla Winblad slamprykte utan även lade grunden för århundraden av outhärdlig lundensisk studenthumor.  Med psykoanalysen som vapen gör hon galant slarvsylta av idén om den romantiska kärleken, vår tids religion. Elegant och sömlöst berättat med de mest näpna, njutbart lakoniska pratbubblor. Den här boken borde ingå i läroplanen på höstadiet. Det är en bruksanvisning till kärlek, en diagnos av mekanismerna som får en att bli beroende av mäns bekräftelse, av omvärldens godkännande och den illusoriska tryggheten i relationer. Strömqvist formulerar dessutom i ord de kväljningar jag får när jag tittar på 2 and 1/2 men.  Betyg 6/6

Hooman Majd – Irans dubbla ansikte / Ordfront
Iran idag är ett land härjat av klasskrig mellan välutbildade, sekulära innerstadsiranier och fattiga iranier som framdriver tillvaron i småstäder i öknar och berg, röker opium och stödjer den islamiska republiken. Presidenten bär billiga vindjackor och lågpriskostymer som proletärt alibi för att bli folkkär. Hooman Majds skildring av Iran är poetisk i sin språkliga enkelhet, vagt påminnande om Azita Ghahremans dikter. Jag skulle gärna ha sett personporträtt som vågade komma närmare, men gillar hur boken nyanserar bilden av Iran. Betyg 3/6

Juli Zeh – Corpus Delicti. Weyler förlag.
Året är 2058 har hälsa blivit en plikt. Mia Holl har ingen lust att efterleva den. Hennes bror har tagit sitt liv efter att ha blivit dömd till fängelse på grund av en påstådd våldtäkt. I sorgen inser Mia att det hon känner inte är önskvärt, att smärtan inte får plats. Juli Zehs språk blir aldrig kladdigt övertydligt när det beskriver exakt hur ont det kan göra. Dystopin är ganska närbelägen vår samtid: nordiska arbetsplatser inför godisförbud och i den nya stadsdelen Norra Djurgårdsstaden så kräver Stockholms stad att de boende lever ett grönt liv och motionerar. Att kokettera med lite klädsam ångest inför en tenta är okej, att få en psykos eller vara långvarigt deprimerad är fortfarande djupt stigmatiserat. Betyg  4/6

Mediamännen och den förlorade självdistansen

Många mediamän verkar betrakta sig själva ungefär som en blandning mellan Hemingway, Jan Guillou och  Batman. Och Jesus. Det är inte unikt för Julian Assange.  Ofta hör jag män hålla små miniföreläsningar om hur värdelöst och fult det är med bloggar, sociala medier, personligt skrivna krönikor och internet där ”VEM SOM HELST FÅR TYCKA VAD SOM HELST! TYP SMÅBARNSMAMMOR I METRO, FYYY!” Ja, jag ogillar också den snuttifierade journalistiken och känner mig bestulen på 45 sekunder av mitt liv varje gång jag har läst Metro, men jag tycker att det är sorgligt när folk lånar  Natalie Schutermans argumentation när de förklarar varför de inte gillar internet och bloggar: Det kan ju vara arbetslösa och outbildade, på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst.

Folk verkar gilla att romantisera den gamla goda tidens karga manliga journalistik med Röda nejlikan-Tintin-info-Jesus-reportrar som med kylig distans rör sig genom krigszonerna och och aldrig skulle skriva personligt för att det är tjejigt. De vill ha sin superhjälte i fred från sexbrottsanklagelserna. De tycker att allt borde vara lite mer som innan 1808 då man inte löste några psykiska problem genom tramsiga blogginlägg utan genom hårt arbete, alkoholism och helst självmord. Idealet är någon slags sträv Hemingway som aldrig skriver om känslor utan bara beskriver vad som händer. Gäsp…alltså, jag försökte läsa honom, men det tar honom typ fem sidor att beskriva hur en sköldpadda kryper fram på en landsväg. Machojournalisterna föraktar bloggar för att de är för personbaserade men pratar trots detta bara om sig själva. Jag menar inte att detta nödvändigtvis måste vara könsspecifikt, men definitivt inte lika vanligt bland tjejer.  När man träffar nån kille så glömmer man ofta de minimikrav man vanligtvis har på människor och deras lyhördhet och självdistans. Jag träffade en mediaman som hade två självporträtt som han målat själv på väggarna. Det ena var ett inramat ansiktsporträtt med en svårmodig, hård men känslig min på hallväggen. På byrån bredvid sängen stod stod nummer två, en melodramatisk akvarell. Mediamän är inte ensamma om detta:  R Kelly har enligt uppgift en hel vardagsrumsvägg fylld med självporträtt. En annan mediaman jag träffade verkade betrakta sina artiklar som en större kulturskatt än dödahavsrullarna och beskrev sig själv som min idol, mejlade mig bara för att berätta när han var med på tv och om jag berättade något om mig själv så sa han ungefär ”jaså, det påminner mig om mig själv och när jag träffade min oerhört gode vän kulturministern, bla bla…” Och så gav han mig små visdomsord på vägen. ”…Isabelle, glöm inte att berömmelse förpliktar! bla bla….” osv. Ett porträtt av en naken tjej som han målat själv utgjorde tillsammans med ett foto av mamman lägenhetens enda kvinnliga inslag. När jag frågade varför 95% av böckerna i hans bokhylla var skrivna av män så sa han: ”det står väl massor av kvinnliga författare där! Mia Thörnblom och…öh…Mia Thörnblom!”

Hemingway

Update: En av mediamännen jag nämner ovan mejlade en rättelse. Han har fyra självporträtt på väggen, inte två.

Om oerhört fånig reklam

Åh, skamsköljningarna. Det här är nog det värsta jag hört sedan Fredagsmys-låten. Det är så poserande, tillgjort, tramsigt, säljigt och dessutom ett typexempel på reklam som underskattar sin målgrupp. Eller riktar de sig kanske till fyraåringar snarare än medvetna hipsters mellan tjugo och trettio? Man ser den illa dolda bottenlösa ångesten i de stackars inhyrda musikernas ögon.  Jag antar att de ska föreställa något slags härligt, avslappnat Möllan-undergroundkällarband som ska få folk att förstå hur coolt det är med kollektivtrafik.  Att det är en livsstil. Totally förtingligande. Jag har skrivit om Möllan-exotismen tidigare. Tyvärr blir det ofta oerhört ocoolt när pr-firmor försöker få något att framstå som ungdomligt subkulturellt och hippt. Jag tänker på Telias senaste Halebop-reklam som även den försöker använda sig av något slags avslappnat down with the kids-språk men bara ser ut som ett missfall från macmännens brainstormingmöte. Hemligheten med marknadsföring som riktar sig till unga är att man måste få produkten att framstå som något svårtillgängligt och lite hemligt som bara råkar blixtra förbi i mottagarens värld. Något som katalyserar mentala bilder av en plats som bara utvalda får tillträda.  Allt går att googla idag, det är svårt få något att verka otillgängligt och vip-igt. (Ordet vip är för övrigt så sönderanvänt i facebook-inbjudningarna att jag blir helt matt).  Effektiv reklam får en att längta. Likt bra konst så verkar den inte rikta sig till någon speciell, den tjatar inte, den är inte pedagogisk: ändå träffar den en rakt i hjärttrakten. Som Sony-reklamen med Jose Gonzales-låten. Bra reklam plockar upp ord, musik och kläder från filmer innan de har blivit avmystifierade och definierade av masskulturen, den får en att undra: vem pratar sådär? Var kommer det ifrån? Varför är jag inte en del av det? Den är som de coola tjejerna på gymnasiet var, de som inte frågade om man ville följa med, de som man inte kunde bli som hur mycket man än försökte. Jag minns när jag såg ett par Buddy Holly-nördglasögon från Ray-ban flimra förbi i någon film för flera år sedan och älskade det, jag blev frustrerad och ville veta var de kom från. Nu känns nörden devalverad och uttjatad. För att få kalla sig nörd räcker det med att ha en hobby. Typ tv-serier. Kanske är det internets fel att övergången från subkultur till mainstream verkar gå mycket snabbare idag än för tio år sedan. Allt är decentraliserat och avförtrollat.