Ägglossning – löneförhöjning?

Men neeeej. Några forskare från University of New Mexico gjorde en studie som påvisade att strippor får mest dricks när de har ägglossning.  Under menstruationen tjänade de som minst.  Forskarna tror att det kan vara relaterat till doftutsöndring eller förändringar i rörelsemönstret. Nu kommer jag låta  biologistisk igen, men tänk om det här är applicerbart på vardagssituationer? Tänk om män bemöter kvinnor sympatiskare under de tre dagar i månaden som de äggar? Tänk om kvinnor har högre chans till hemsläp då? Men om man stänger av ägglossningen med p-piller borde väl ens attraktivitet reellt sett minska även inför fasta partners?  tänk om det är en komponent även i helt ofysiska sammanhang, typ när man försöker övertala män till löneförhöjningar eller att hämta mat åt en? då är det kört för mig som nu lagt ned min experimentella p-piller-anarkism och stoppar i mig det nya otäcka ägglossningshämmande Yaz varje dag. Hanna fridén skrev om p-pillermotstånd och tog några poänger.

– DU KOMMER GÅ NED I VIKT! lockade dom mig med på ungdomsmottagningen (som om man som tjej förväntas börja gråta av lycka av tanken på att bli smalare) och viftade med det svindyra hormonspäckade nylanserade p-pillret. Nylanserat, brr. Nu blir jag säkert den första att drabbas av någon otäck monsterbieffekt. Känner mig som en försöksperson åt ett ondskefullt amerikanskt företag. Yaz har inte funnits mer än några månader i sverige, men i USA verkar det som att folk inte är odelat nöjda.

Jag vet inte varför det känns så märkligt att stoppa i sig en mängd artificiella hormoner. kanske är det för att de ersätter ens naturliga hormoner och  kapar systemet, reglerar hypofysen och centrala nervsystemet, går upp i hjärnan, kan höja risken för astma, bröstcancer och blodproppar.  senast på sjuttiotalet gav läkare kvinnor p-piller med tusentals gånger för hög dos kemiskt framställda hormoner, vilket medförde hemska biverkningar. detta bara på grund av (säkerligen patriarkalt genererad) okunskap och brist på forskning. Med min lightparanoida inställning så är jag helt besatt i att undersöka vad jag medicinerar och hur. jag har grottat ned mig i hemsidor med fakta om generiska p-pillersubstanser och hormonnivåer. vet allt om hur den premenstruella dysforin orsakas av progesteronet och dess metaboliter som binder till GABA-receptorer i mellanhjärnan.

Tydligen ska Yaz fungera PMS-lindrande eftersom det innehåller en låg dos östrogen och dessutom humörstabiliserande gestagen. Jag är inte säker, men visst har jag noterat en marginell förbättring.  ingen utlovad viktnedgång dock, snarare det motsatta, d’oh. faktum är att när man kollar FASS så är det ju faktiskt fler som går upp i vikt än ned av Yaz, så jag vet inte vem den dumma ungdomsmottagningen försökte lura. de nämnde såklart inget om de andra spännande features som ca vart tionde användare upplever – humörsvägningar, illamående, smärta i brösten, huvudvärk. jag har faktiskt mått illa frekvent den här månaden.  hrmpf.

Ang mitt ickeexisterande bordsskick

Jag är bra på många saker, men inte att äta fint.

När jag var liten brukade jag hälla maten på väggen innan jag åt den. Varför ska man ändra på något som fungerar? Jag identifierar mig med Homer i Simpsonsavsnittet när Bart och Lisa diskuterar vilket djur Homer ser ut som när han äter. – En gris! Säger Lisa. – Nej, grisar tuggar när de äter. Snarare en gås, svarar Bart.

Förmodligen så mobiliserades alla bra gener till hjärnans intellektuella centra när jag blev till. Centrum för finmotorik glömdes helt. Min pojkvän har faktiskt frågat om jag skulle kunna vara vänlig att sitta i badkaret när jag äter efterrätter.

Som när jag var nio.  Fint.

Vilka sociala handikapp har ni?

Vissa föds till besserwissrar

Sverigedemokraterna gillar faktiskt kultur

Sverigdemokraternas Björn Söder har varit på Färöarna där de hade jättesnygga folkdräkter och ingen invandring. Nu är hans dröm att avskaffa alla kulturbidrag förutom till folkdräktstillverkare.  No more pengar till biografer, teatrar och operor alltså, men  kulturinstitutionerna som bär vårt svenska kulturarv blir det good times för. Det kan vara hembygdsgårdar, eller vikingamuseer.

– Eller, för att ta ett exempel som vi haft uppe här i regionen, Charlotte
 Weibulls arkiv över folkdräkter och häradsdräkter i Åkarp.

Jag frågar mig om ens de allra mest inbitna ariska fanatikerna vill leva i Sverigedemokraternas samhälle. Björn Söder påminner förresten starkt om Lucius Malfoy i Harry Potter. Det är något i blicken.

Björn?                                                             Lucius?

Lycka är hittepå

I ”kvinnotidningar” (senast i nya ”Kattis”) och självhjälpsböcker tjatas det  ihärdigt om olika sätt att generera ”lycka”. Vilken idiot kom på  begreppet från början? Dalai Lama eller någon annan klyschig fåntratt, säkert. livsstilsmagasinen profiterar på den ångest lyckobegreppet skapar hos västvärldsmänniskor – de känner sig någorlunda nöjda med tillvaron, men ”lyckliga” är de ju inte när de tänker efter, och då lever de ju ofullständiga liv, åhneeej! Nina Björk skrev något om det där en gång, om hur människor drivs till förbättringsvansinne av media.

När ska folk inse att livsstilsmagasinens definition av begreppet ”lycka” inte stämmer överens ett dugg med verkligheten? Att det är ett begrepp som liknar äldre religiösa tiders bilder av transcendentala högre utomvärldsliga tillstånd, fjärran från den egna misären? ”lycklig” känner jag mig möjligen under korta ögonblick,  som när jag lyssnar på musik med mycket bas på ett tåg påväg till en fest när jag fått ett fantastiskt jobberbjudande under dagen. det är en signalsubstansstyrd miniextas. resten av tiden så är jag helnöjd om jag känner mig tillfreds. om jag inte saknar, fattas något och oroar mig, om jag inte är stressad eller känner mig otillräcklig. när jag lallar omkring efter föreläsningen och äter ben & jerrys och filar på en text och mejlar och drömmer om framtiden och letar större lägenheter på Blocket och pratar om fraktaler med min pojkvän, då är jag tillfreds. känner att jag har fixat det jag alltid velat ha. lycklig, nej, det är inget statiskt tillstånd. det är delights and angers, som anders fridén sjunger.

Kärlekens dumma features

Jag funderade på det där med självständighet och flickvänsfällor som Elin skrev om. Jag har lärt mig att leva med mitt beroende.  Det gör mig glad och jag kan hantera det. Förut ville jag likt Soraya kunna stänga av det när jag behövde fokusera på annat, trycka på ctrl+alt+delete eller ställa in känslohjärnan på energisparläge. Hur irriterande är det inte när man försöker fokusera på att skriva eller underhålla nya vänskapsrelationer och den dumma kroppen bara får för sig att den vill åka hem och nära oxytocinreserverna?

men jag har förlikat mig med det. När man är ifrån varandra saknar man helt enkelt. det finns olika tekniker för att motverka de känslorna precis som man kan reducera symptomen vid astma, men det inte finns nån bot mot den förlust av känslomässigt oberoende som förhållandekontraktet innebär.

Det jag egentligen är rädd för är den existentiella osjälvständigheten. Medan jag sett kvinnor ur en äldre generation vara ekonomiskt beroende av sina män så är jag mest rädd för det psykologiska beroendet. Att tvåsamheten ska bli ett så inrotat default mode att jag glömmer att jag kan vända mig till mig själv för att få stöd när jag behöver det.

Förut kunde jag reparera självförtroendet genom affirmation och självmedvetenhet, jag definierade mig själv. Nu går jag istället till min pojkvän för att reboota mitt ego. Nu behöver jag hela tiden den där externa inputen, kan aldrig lita helt på mitt eget omdöme. Kärleken har dessutom katalyserat en sensorisk känslighet som inte fanns där förut som jag är rädd kommer att bli värre. Förut kunde jag med lätthet se filmer med långa, plågsamma tortyrscener, det är uteslutet idag. Fullständigt. Jag kan inte ens titta på gulliga djur i parken utan att bli rörd. Äckliga modersinstinkter! Jag ska inte bli mamma på typ femton år, naturen behöver faktiskt inte aktivera det där än.

Många kvinnor verkar tappa fokus på allt viktigt när de blir med barn. Deras liv får plötsligt den slutgiltiga meningen och behovet att skapa något kreativt försvinner helt. de har ju varit med om den ultimata skapelsen, ”det fiiiinaste man vara med om”! jag vill inte devalvera värdet i moderskap, jag hoppas bara inte att mitt kreativa skapande ska förlora sin mening om jag får barn.

Nåväl. Det jag egentligen undrar är hur man skyddar sig mot att bli beroende av att definieras av nån. Hur man bibehåller tilltron till sitt oackompanjerade jag, självtilliten, handlingsbenägenheten. Jag vill inte tappa intresset för mina karriärmässiga strävanden bara för att jag råkar ha hittat nåt som ger mig en fullständig känsla av att ha nått resans mål. När jag var singel hade jag dessutom alltid en mängd intressanta uppslag till texter baserade på relationsproblematik, det är en uttömd källa. klassiskt konstnärligt problem förvisso.

Idiotbra!

Röyksopps monotona dunsande mollljud och Robyns desperata röst utgör en helt magisk polyfoni. Från nya Röyksoppskivan Junior.

Junior är något ljummen. Enligt bandet så har den en ”vårkänsla.”  Brr. Det känns lite som det där vanliga fenomenet när artister verkligen slått igenom och lyckats och blivit…glada.  Första skivan är alltid den mest allvarliga, sinnrika, vemodiga, de följande blir ofta mer fun and games. Melody AM var fylld av njutbara djupdyk i saknadsstinn melankoli, Eple och Remind me exvis. The understanding hade oförglömliga Only this moment och Beautiful day without you. På Junior ingår en låt med det odrägligt förnöjsamma namnet Happy up here. Fast den är ganska fin. Den balanserar mellan moll och dur och dissonans och harmoniskt och sista biten är faktiskt lite som lagligt heroin, som någon kommenterar under youtubevideon. den kommande  skivan Senior ska ha en höstkänsla, enligt wikin. Det ser jag fram emot.

Var lagom eller var inte alls!

Det senaste halvåret har jag klätt mig efter den natuuurliga indiedoktrinens normer. söta DISKRETA blommiga FRÄSCHA pollyannaklänningar, vagt påminnandes om matlagningsförkläden för att förstärka den ariskt moderliga och kvinnligt harmlösa looken, har varit min uniform. Flera av dem har kommit från popmeckat Tjallamallas märke Fröken söt. (Kan ni tänka er ett klädmärke för män med namnet Herr söt? Inte jag.) Jag har fått väldigt mycket godkännande från omvärlden sedan jag slutade vara singel och började klä mig naturligt . Plötsligt slutade folk titta medlidande på mina en-decimeter-nedanför-fittan-klänningar och jag hörde inte längre några implicita  Det kan faktiskt vara farligt att klä sig sådär-förmaningar.

Idag fick jag  ett återfall. Jag fick syn på en monstruöst smaklös billig kort odiskret Samantha Jones-vulgär klänning med rosa glittrande Barbie-paljetter. Jag blev förskräckt av den starka förtjusning som genomred min kropp. Lite illamående, skamsen – det där tillhör ditt gamla liv. Du har ingen användning för något sådant längre. Som en före detta yrkesmördare som blivit hemmafru och får syn på en pistol som väcker nostalgin till liv. Den skulle förstöra ditt anseende!

Varningssignalerna larmade i huvudet, men som i en tyst revolution så gick jag fram och köpte den.

När jag kom hem med den såg min pojkvän ut som om julafton hade blivit inställd. Han tittade på discopaljetterna som man tittar på ett dött djur vid vägkanten.

Som Courtney Love en gång sade: I found my inner bitch and ran with her.

Djur jag har träffat den senaste veckan

1. And.

2. Nötskrika. min pojkvän vägrade mig ett levande djur, därför fick det bli ett uppstoppat på Tradera.

För övrigt så anser jag att Tobias borde varit mer tacksam över att en and bosatte sig på hans balkong. Om det hade hänt mig hade jag varit överlycklig. Ett överraskningshusdjur liksom, hur ofta får man ett sådant?

The frilansblues

Imorse insåg jag än en gång varför jag inte tycker om att träffa odrägligt framgångsrika människor.  den store Björn af Kleen frukosterade nämligen med min studenttidning Lundagårds kulturredaktion och höll ett föredrag på temat Vad du än har åstadkommit så var jag yngre än dig när jag gjorde samma sak. Han skickade runt sitt feta Expressenkontrakt så att vi fick hålla det i våra smutsiga, arbetarblodiga fingrar och för min inre blick prövade jag att byta ut hans underskrift mot min under det femsiffriga beloppet. När han berättade att han får tusentals kronor av Metro för att recensera lyxresturanger varje vecka så såg jag hur saliven började rinna i mungiporna på de lokalblaskedesillusionerade skribenterna runt mig och hur mörka lågkonjunkturår av tvåveckorsvikariat fladdrade förbi framför mina ögon. Plötsligt påmindes jag av någon outgrundlig anledning om scenen i Rammsteins Sonne då den helgonlika, ikoniserade Snövit besöker de bittra, gruvarbetande dvärgarna i deras mörka håla.

Men. Alltså. Det var ett intressant och kärnfullt föredrag. Jag fick svar på flera frågor jag funderat kring på sistone. (Jag får en känsla av att Björn likt mig och resten av frilanssvärje googlar sig själv och läser blogginlägg folk skrivit om honom med jämna mellanrum).

Facebook-grupper som du inte vill joina

Håhå, det bästa som finns är när folk som man aldrig var vän med i småstaden addar en på facebook så att man kan se vilka grupper de går med i . Favoriten just nu är nån som gick med i JA TILL FRA LAGEN! (särskrivet ftw). Det är ju fint att folk kan ta modiga initiativ till oppositionella grupper på facebook, verkligen. man får hursomhelst en praktisk demografisk studie över folks dåliga åsikter.

1 000 000 – för lägre bensin kostnad –  ” Men alla ser bara det media målar upp, isbjörnar som drunknar, sjukt att ni låter er manipuleras så, flytta på isbjörnarna om det är så jävla viktigt, för isen kommer att smälta inget vi gör kommer att ändra på det, det är redan för sent.”

Den är gruppen har åttio tusen medlemmar. Det illamåendeframkallande klimatförändringsförnekandet är utbrett i sverige.

Det heter negerboll – ” Däremot är det fördomsfulla svenskar, de som säger att mörkhyade tar åt sig av användande av ordet ”negerboll” därför ska de särbehandlas och man får inte provocera dem på något sätt, DET är rasism! ”

Ehh, så om ni ignorerar det faktum att neger är ett nedsättande ord som varit sammanlänkat med rasförtryck och slaveri i århundraden så är det plötsligt okej att använda det? Jag känner till flera mörkhyade personer som aldrig nånsin skulle vilja bli kallade neger.  Karin Rebas skriver bra.

Vi som gillar dansband & är stolta över det!!!!! ”Är inget stort fan av hipphopp då de mest sjunger hemska saker åt varandra.”

Vi som älskar våra barn!

Fuck you I’m from skåne!

FUCK ISLAM!

Fast den här gillar jag: Fuck you, you’re from skåne!

Morgondagslöst

Det finns låtar som är kvällsluft i ljudform. låtar som man haft surrandes i bakhuvudet när man ljuvt vodkaberusad småsprungit genom ett drömskt solnedgångskt festivalvimmel för att leta upp någon. som fått en glida fram i en polyfon ström av mod och som gett en alla de där replikerna som lett fram till närkontakten. låtar som inkarnerar den där morgondagslösa, knarklugna extaskänslan som man kanske bara upplever några gånger per livstid. som är lika rusig som amfetamin men lika stilla som en caspar david friedrich-målning. den där känslan som aldrig varar längre än en natt.  Den här låten är en sån låt.

(det är lite synd bara att någon spelade upp p3-remixen för mig på en fest och förstörde den för alltid).

Daft Punk transformerade alla sina låtar från skivan Discovery till en mycket vacker musikvideofilm, Interstella 5555. den lämnade mig bergtagen i veckor efteråt. Handlar om en fjärran planet där ett framgångsrikt houseband blir kidnappat av en ond skivbolagschef från Jorden, där de hjärntvättas och exploateras i Idol-tappning. men deras planets väktare, som är förälskad i gitarristen, följer efter för att rädda dem. Här är alla delarna: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11. jag har egentligen inte alls mycket till övers för manga, men den här blandningen av fantasy-epos, musikindustrikritik, siffermagi, ockultism och hemliga drömmar är så mäktig och stannar kvar. Låtarna och musikvideorna harmonierar perfekt och leji matsumotos yvigt tecknade stil är sällsamt vacker. Trots att det egentligen bara är en följd musikvideor så är det  en av de bästa filmerna jag sett och ett lysande exempel på hur musik kan transponeras till bilder.

Damn you, Peter Englund!

På grund av att du bloggade om det där fåniga krigsspelet så insåg min pojkvän att det var accepterat i humaniorasvängen och blev spelnarkoman. Förut läste han Upplysningens dialektik av Adorno, nu torterar han krigsfångar med samma lystna blick. Nu har krigsrop a la Sagan om Ringen blivit en konstant muzak i lägenheten och när jag försöker locka tillbaks honom till den materiella verkligheten så säger han bara ”Ja, ja, jag ska bara ta över Frankrike först.”Min hämnd har blivit att hela tiden byta bakgrundsbild på datorn mellan olika gulliga bilder av fluffiga djur (min pojkvän säger sig drabbas av diabetes-koma då på grund av djurens outhärdliga söthet.) Här är några exempel från de senaste veckorna:

Övergivna platser

Jag älskar öststatsbetong. det påminner mig om alla skolor jag gått på, på våren när allt smälter och är så smutsigt och sprött och nytt och den isblå himlen är som en kentlåt. Jan Jörnmark har fotograferat övergivna platser  i östeuropa och fulsverige.

en Litauisk gymnastiksal i ett övergivet samhälle som en gång livnärdes av ett kärnkraftverk. Det finns något alldeles fantastiskt  vibrerande ensamt över platsen. Sovjetiska efterlämningar och ruiner av en gång levande platser ger en känsla av en glömd civilisation. notera de olympiska spelen-påminnande freskerna på väggarna.

kärnkraftverket i ignalina lades ned.

grängesberg. jag älskar stora konstruktioner av metall och betong vars forna användningsområde man inte kan gissa sig till.

ett tbc-sjukhus i östeuropa. de flesta dog.

en nedstängd hållplats i västberlin, åh! verkligheten stängdes av 1980.

det är så intressant hur människor bygger upp naturliknande landskap av ett så dött material som betong.

sovjetiska propagandabilder som påminner om hällristningar från en glömd stenålder. wow.

svenska simhallar. så funktionella och åttiotalsdoftande.

finest jan jörnmark hittar du här.

Det funkar ju på teve

Jaja, min analogi mellan fildelning och förändrade naturlandskap var kanske inte riktigt färdigsnickrad. Att internet var som en slags vulkan som fick en jordägares smaskiga äpplen att spridas ut över stackars hungriga bönders marker så att de kunde plocka hur många äpplen de ville, och att det då vore fel att sätta upp elstängsel runt äpplena, var ungefär min tanke. Att internet är ett slags naturtillstånd.

Sedermera kom jag på att antalogin var aningen fantasifull och raderade de sista hastigt komponerade styckena. Därför låter jag nu istället ett avsnitt av världens bästa teveserie utgöra en slutgiltig metafor. Knatte, fnatte och tjatte hittar en maskin som Oppfinnarjocke har tillverkat. Den kan kopiera materiella ting i oändlig mängd. wow, jag älskade det där avsnittet som femåring. fortfarande längtar jag efter ett thepiratebay som kan kopiera och ladda upp hamburgare och små ryska rokoko-askar.  Ofta har jag kommit på mig själv med att tänka: jag behöver tre öl till, måste trycka  ctrl+c! så ipreddebattörer, varsågoda, den perfekta liknelsen mellan multiplicering av materiell och immateriell egendom.

Musikerna kanske svälter ihjäl!

Jag köper aldrig dagstidningar, för vad som står i dem kan jag ändå läsa på internet dagen innan det publiceras i pappret. Om jag blir författare tänker jag sannerligen inte vänta mig att kunna livnära mig på mitt skrivande. Att tro att man ska kunna helt livnära sig på kreativa arbeten idag är infantilt. Något som finns gratis överallt är ganska svårt att försöka sälja. i början av nittonhundratalet hade ingen frys hemma så man fick gå till en stor is-central långt iväg för att få tag på is. när frysar blev lättillgängliga så kunde tyvärr is-centralföretagen tyvärr inte överleva. åh vad synd om dem! man borde ju fortsätta använda och betala deras is-central, annars kommer de ju aldrig överleva! det är ju oss användare det är fel på, inte företagets användargränssnitt! eller? varför ska musiker öht förvänta sig att tjäna så mycket pengar på sin musik att de ska kunna leva på den? hanna fridén skrev om hur hemskt synd hon tycker det är om de stackars musikerna som inte längre kan mata sina barn eftersom folk laddar ner deras musik, jag svarade.

Odrägliga presenter

I fjortonårspresent fick jag en betongskål med till synes giljotinerade änglahuvuden i regnbågens alla färger som en släkting hade tillverkat själv av gips och kanske cement och guldfärg. Hon menade säkert väl, men saken var ju den att skålen vägde runt femtio kilo och var ett veritabelt mordvapen.

Vad ska man göra om man fått en fruktansvärd krukväxt i present som man verkligen inte har någon lust att nära vid sin barm?

”Det värsta för min del är ändå att jag tycker illa om krukväxter överlag. Jag förstod då de gav växten att det är en sann ära att ta emot denna växt som levt i över 25 år. Min fråga är nu vad jag ska göra. Växten gör mig lite arg varje gång jag ser den, den tar mycket plats och klibbar fast i fönstret den står vid. ”

skriver någon till  Magdalena Ribbing som föreslår att diskret ta livet av växten genom att ställa den i vilt drag eller undernära. I love her! Verkligen mina takter.

På tal 0m växter så är det dags att plantera påskgräset nu, glöm inte det. Jag har redan sått mitt.