Monthly Archives: januari 2010

Möllanexotiseringen

Det här är min senaste ledare i Nöjesguidens malmöupplaga.

Samtliga utomsocknes människor jag känner beskriver gråtmilt Malmö och särskilt Möllan som något slags mysigt anarkistiskt semesterparadis. Här kostar ölen och maten tydligen typ ingenting och alla är sådär ”sköna och avslappnade” och har en helt annan, sorglösare livsinställning än folk i Göteborg och i Stockholm. Malmö har märkligt nog fått en image av att vara ett slags exotiskt u-land, som olikt den upplysta, rationalitetsstyrda västvärlden (läs resten av Sverige) inte tar saker på så stort allvar. Här är vi inte så stressade och fåfängt karriärbesatta som uppe i Stockholm, utan mer sydländskt, skånskt sävliga och mest intresserade av god mat och sena nätter i haciendan. Vi oroar oss inte för att missa möten och utsatta tider, istället handlar vi exotiska röror och gryn av turken i gathörnet, dansar afrikansk dans och tar livet med en klackspark. Här finns inga sterila och kommersiella gallerior och restauranger, för här jobbar alla mest för att det är så roligt och öppettiderna är sådär kontinentalt oförutsägbara. Vi har liksom en helt annan syn på arbete och fritid här, jobbet kommer ju aldrig i första hand för oss och om vi råkar ha rökt på innan föreläsningen är det bara roligt. Möllan är så fyllt av överraskningar och äventyr: man vet aldrig var natten kommer att ta slut, rätt som det är hamnar man på en hemlig bakgårdsklubb med tjejer som har sin egen second hand-butik och målar tavlor i en trädkoja på fritiden.

Folks romantisering av Möllan påminner lite om mystifieringen kring hur trivsamt allt är i sydeuropa och Tyskland. Myterna handlar ofta om hur autentiskt och äkta allting är där nere: där finns minsann inga stora, opersonliga köpcentrum, istället handlar man allt i små mysiga delikatessbutiker. Alla beter sig som om de känner varandra och alla kulturella barriärer är upplösta.

Det är inget nytt påfund att exotisera Den andre. Kultureliten på 1700-talet idealiserade det som de kallade ”naturtillståndet” och ”den ädle vilden”, som till skillnad från deras egna rationalitetsstyrda västvärldssamhälle inte hade domesticerats och alienerats av civilisationen utan kände till livets sanna, ursprungliga värden. Samma magiska skimmer höljer omvärlden kring Möllan, som  i själva verket är en ganska hipster-homogen plats där vita medelklasskids hänger i samma stela barer med dyr öl och dryga bartenders varje fredag. Alla hamnar på Debaser till sist och snyggdansar för att få hångla med någon identisk glasögonpoppare och polisen ropar Apajävel om den ser någon ickearisk person. Folk vill jobba med media och läser trettiopoängskurser för att verka intellektuella och äter minst lika mycket antidepressiva som resten av Sverige. Och nej, vi dansar inte afrikansk dans på gatorna. Det är bara en tidsfråga innan Möllan är lika gentrifierat och kommersialiserat som Lilla torg.

Förlorarkroppspråk

Jag nickar och ler väldigt mycket när jag pratar och lyssnar. Det är inte så bra. Att nicka signalerar undergivenhet, det inger ingen respekt.  Jag ser sällan män nicka på samma  sätt: de lyssnar stilla med orörlig mimik utan att ge några fysiska signaler som antyder huruvida de håller med eller emot. Otränade spegelneuroner, kanske? Spegelneuronerna får oss att börja skratta när någon annan gör det. De aktiverar samma nervimpulser i oss när vi ser någon skada sig som när vi själva skadar oss.

När jag skrattar för att få någon att känna sig bekväm och visa min uppskattning är det en flykt. Det är passiviserande och gör mig reaktiv: jag slipper svara med något eget, blir en mottagande kuliss. Jag måste sluta skriva ”hahaha” så mycket på irc och twitter! det devalverar värdet på mitt godkännande.

Kroppsspråket är en tunnel som släpper igenom så mycket ohörbara intentioner och tankar och bekräftelser och att  inga ord kan tävla i avslöjande. Att nicka och le gör att motparten känner sig trygg  och benägen att prata vidare och äga rum utan att vänta på muntlig bekräftelse.

(…)alla sökningar är reciproka. Du lämnar information genom att söka information, laddar upp när du laddar ned.

Så skriver Gunnar Blå i Övervakningen, omskriven av Rasmus här. Det funkar kanske lite så med bekräftande nickanden och leenden.  När man visar att man hör och vill veta mer och uppskattar blottar man genast sitt intresse, sin nervositet, sin roll som lyssnande och vördnadsfylld. När man frågar någon vad den tyckte om ens text gör man personen medveten om sin respekt inför denne.

Jag ogillar min röst också, den är lågfrekvent och svag och hörs sällan genom en föreläsningssal eller på en affärsmiddag med mycket bakgrundsljud. Jag måste använda magstödet, blir så frustrerad och stressad och indignerad över att bli felhörd och att folk missar det jag säger bara för att jag inte har en automatiskt lika basmörk och naturligt kraftfull röst som många män har utan ansträngning. Ibland säger jag saker till en utvald person vid bordet istället för att det är lättare att nå fram till en än till flera. Sedan kan han upprepa det jag sagt inför alla utan svårighet och få bifall och det känns så besvärligt. Jag läste en undersökning om att kvinnor med mörk röst statistiskt sett når högre poster i yrkeslivet. Det suger.


Idiotiska emotikoner

😉

Den här emotikonen är idiotisk. För det första är den orealistisk. Vem blinkar egentligen med ena ögat i vardagssituationer sådär nuförtiden? Det ser ju bara ut som att man har spasmer eller försöker vara lite sådär godmodigt käck som folk är i pilsnerfilmer från 40-talet där de säger ”Skepp och hoj, Johansson!”

Blinkemotikonen är frekvent använd av folk som vill påskina att det som de precis sagt har en viss humoristisk+ironisk touch och egentligen bara är lite ”på skoj”. Ofta nyttjad som alibi i samband med skälmska oanständiga idéer och förslag som slinker fram på msn/irc/twitter/facebook framåt halvettdraget då överjaget går och lägger sig. Jag är för övrigt övertygad om att nästan 99,9% av allt som man ”skämtar” om är en sublimerad hemlig önskan/rädsla eller liknande illa dold hemlighet.

Det värsta med blinkemotikonen är att jag bara associerar den till äckliga killar på gymnasiet som med smärtsamt fantasilösa raggrepliker försökte lura hem en på lite ”mys”. Ja, mys. Ja, sex. Det var aldrig de där känsliga konstnärskillarna med indieluggar och svarta glasögon utan bara de aggressiva bandykillarna i el-klassen.

Jag är inte död!

Jag har bara varit i Stockholm ett tag och blivit förälskad i midvintern i Haninge. De kristallblå förmiddagarna där är så mättat tysta som när den första snön hade fallit på mellanstadiet, man hade kanske sportlov och gick omkring för sig själv för att lyssna på frånvaron av ljud. Världen var så postapokalyptiskt ödslig och annorlunda och alla läten och färgskiftningar svaldes av snön. Det kändes efter några timmar som att man var ensam kvar i den på ett pirrigt, sällsamt sätt.

10.000 needles of light
Pin the drugs of last night

Förresten. Nu när jag precis har ingått i det besvärliga limbo mellan ett och noll som kallas It’s complicated och helst inte vill bli påmind om det hela tiden så är det ju HEMSKT snällt  av ett obehagligt filmbolag att tapetsera hela Sverige med affischen nedan.

Haningebilderna ovan kommer förresten härifrån och är precis sådana jag kunde söka upp på flickr när jag var yngre för att jag älskade att titta på stockholmsförorter. jag älskade betongen mot den ojämna grafitgrå berggrunden och de dystra tallarna och femtiotalshusen i bleka sjukhusfärger och fönster där det lyste, små minivärldar långt bort från min egen. Fantasykåta folk/blackmetalband beskriver känslan träffsäkert:

När solen sig sakta nedåt sänker
Och vindens viskning sakta vänder
Bäcken med liv och lust då stänker
Genom dystra barrskogsländer

Alver samlas för att beskåda
Solvagnens återtåg
När natten faller friden råda
Och de stjärnorna åter såg

Kvällning över trolska landskap
Rödfärgande nedgående sol
Skogens tysta mörker dämpas
När natten faller in

Ordet pepp och lagomentusiasmen

Jag minns hur jag avskydde ordet ”pepp” första gången jag hörde det. Jag associerade det till gladlynta sorglösa hipsters som aldrig skulle kunna älska något längre än en vecka. De som aldrig var rusigt förväntansfulla och gråtmilt vördnadsfulla inför en konsert de skulle se på fredag utan endast ”pepp”. Det finns en sådan lagomentusiasm i det, en sådan där nonchig obrydd coolhet som jag aldrig har lyckats införliva i mig.

Jag minns att altemark sa att det verkar som att jag tycker att allt är så ”spännande.” det låter så barnsligt, som en tvååring som inte kan låta bli att smaka och känna på allt för att världen är så ny och ovan och som dessutom inte har självbehärskning nog för att iallafall låtsas vara oberörd. Muren av nonchalans som man bygger upp när man lämnar den orala fasen och skapar sig ett ego är ett tryggt beskydd mot besvikelser, men gör en samtidigt mer blasérad och avtrubbad. Jag vill så gärna vara nihilistiskt oberörd och kall och skäms när jag misslyckas. Amanda Svensson skrev om hur innerligheten och hängivenheten försvann under 00talet och hon har en poäng.

I början tänkte jag att jag aldrig någonsin skulle ta det vidrigt nonchalanta ordet pepp i min mun. Det är som ”trevligt” eller ”jättekul”, nyanslösa looser-adjektiv som jag bara använder när jag är sömndepraverat fantasilös, tillsammans med en generation fyrtiotalister och amerikanska highschoolfilmtjejer – jag vet inte exakt vad den amerikanska motsvarigheten till ordet är, men jag tänker på hur det brukar låta i den där sortens filmer: ”That was like so much fun”. ”Yeah, that’s totally great.”


Men jag lyckades inte undvika det. Plötsligt låg det så bekvämt där förberett i munnen färdigt att användas för att uttrycka precis lagom mycket förväntansfullhet när jag kände mig lite osäker inför någon: för det är ett ord som inte berättar något om mig. Det är stulet från en enorm homogen grupps själlösa ordarsenal, det är opersonligt, det avslöjar inget om hur exalterad eller nervös jag eventuellt är utan betecknar något slags vagt lagomentusiastiskt tillstånd som alla andra också bekänner sig till.

Kanske är det därför jag också delvis älskar den där klyschiga nyanslösa funloving twentysomething-jargongen som finns i amerikanska filmer. Den påminner om någon slags väldigt stiliserad tillvaro där problemen bara är en nödvändig del av en dramaturgi, ett estetiskt projekt. Det är  som i MTVs The hills eller bloggen niotillfem (varifrån bilderna i det här blogginlägget är hämtade) , en slags flykt från den subjektiva privata ångesten. När jag börjar använda ett språk som en väldigt stor grupp människor använder så händer något med mig.  När jag använder den där tonåriga obrydda naivt omedvetna jargongen går jag upp i en roll som kunde varit spelad av vem som helst. När jag pratar om hur pepp jag är och när jag använder de platta amerikanska rollfigurernas nyanslösa plattityder så ser jag mig själv plötsligt utifrån, jag når bortom mig själv genom att härma en arketyp. Om jag talar om mina problem i highschoolfilmtermer ser jag plötsligt hur små de är, hur mitt liv inte är alltings centrum  och motgångarna inte är världens undergång utan ett lika meningslöst litet dominoaktigt händelseförlopp som det i vilken tv-serie eller roman som helst. Romanen tar slut sedan och det som hänt är bara gårdag om ett tag. Det kan låta cyniskt men att inse det skänkte mig en slags frid.

jag väljer nog hellre rick falkvinges barnsligt oförställda överförtjusning framför den beige hipstersvalheten, ändå

Förändringen

Jag minns när vi träffades på den där föreläsningspausen, jag kom direkt från Ängelholm, från ingenting, jag snurrade nervöst en servett mellan mina händer.  och jag skrev krönikor och blogginlägg utan att våga berätta vad de handlade om och det var så nytt. Att råka ringa någon vid halvtre på natten efter ensamma dansgolv och komma hem till, tapeter med främmande mönster och  ett badrum med någon annans tandborste i ett glas, en elektrisk, en tavla med frida kahlo och en lägenhet som luktade som ett hemma.  åtta timmar om dagen i sängen de första månaderna och vi lagade mat som jag bara läst om i böcker och Kvarteret skatan och musik som berättat om någon som skulle komma, långt innan vi hade träffats. vi tittade på gamla användarkonton på helgon.net och bilddagboken och alla texter som nånsin betytt något och vi åkte till fjällen en vecka den sommaren och du berättade att du  hade blivit kär i mig. ”nu blir det jobbigt” sa du.

what if leaving is a loving thing, jag förstod aldrig den raden. förstod inte hur man skulle kunna ge någon man älskar ett rum som man inte själv har åtkomst till, trots alla fina teorier så känns det så absurt.  allt är så overkligt nu, jag har aldrig gjort det här förut, jag har ingen handbok, ingen blueprint.  det finns så många anledningar, så mycket som varit i osynk och samtidigt så mycket som varit perfekt. jag kan inte sätta fingret på något specifikt, är det här rätt sak att göra ändå?

det är ju något inuti som säger precis det, att det mörka ingenting som jag klumpigt rör mig genom är rätt väg, att det finns ett annat sätt för oss att älska varandra på, ett i rätt storlek som inte skaver.

ingenstans lär man sig  hur sånt här funkar. jag vill veta om jag gör rätt, jag vill titta i facit nu. vad kommer det här pseudobeslutet göra med mig? hur kommer livet se ut? måste det vara så binärt? jag tror inte det. jag är trygghetskåt, förändringsfobisk och samtidigt vill jag inte veta var jag vaknar imorgon.

jag kan inte hjälpa att jag jämför situationen med när mitt marsvin dog när jag var femton. det var så fasansfullt tomt utan kuttrandet  som jag hade haft som bakgrundsljud i mitt rum i fem år, sedan jag var tio. när hon dog fattade jag för första gången hur ändligt allt är.

jag vet inte om det är allt omkring, att vi flyttade ihop nästan direkt, att vi inte behövde välja varandra utan fanns där jämt. jag minns för ett år sedan, jag blev sorgsen av bara tanken på att det skulle hända något med de här känslorna, de var så fullständiga, så glimrande stora vackra.

Jag vet inte om jag nånsin vill flytta ihop med någon igen. det är en död jord för kärlek.

åh, det är så galet märkligt att tänka sig att inte vakna bredvid varje morgon, att inte somna i takt och famla efter någons hand under täcket och inte hitta den. jag är i göteborg nu hos lisa, chrisk och karin. ljudet av deras tangentbordsknattrande är en trygg andningsrytm, en maskinkropp som vaggar mig mjukt mjukt som en nattbåt man långsamt somnar in på utan att veta var man kommer att vakna.

jag känner mig helt sönderskjuten inuti och samtidigt känns den kalla luften som drar in genom kulhålen så ny.

Allt tar slut. Antingen för att man vill det eller för att man dör står det på den gröna stolpen i Lindängen där jag bodde när jag var 2. När vi tog det här fotot så tyckte jag att det var en orimlig tanke.

Hen

bara så ni vet är ”hön” det nya ”hen”, enligt Staffan. Bra, tycker jag – är utled på hen. I vissa lägen är det enormt välfunnet, i de flesta andra så låter det så tvingat och jag orkar inte ställa om hjärnan till att aktivt dekonstruera kön i alla lägen och  ersätta gamla normer med nya.