Möllanexotiseringen

Det här är min senaste ledare i Nöjesguidens malmöupplaga.

Samtliga utomsocknes människor jag känner beskriver gråtmilt Malmö och särskilt Möllan som något slags mysigt anarkistiskt semesterparadis. Här kostar ölen och maten tydligen typ ingenting och alla är sådär ”sköna och avslappnade” och har en helt annan, sorglösare livsinställning än folk i Göteborg och i Stockholm. Malmö har märkligt nog fått en image av att vara ett slags exotiskt u-land, som olikt den upplysta, rationalitetsstyrda västvärlden (läs resten av Sverige) inte tar saker på så stort allvar. Här är vi inte så stressade och fåfängt karriärbesatta som uppe i Stockholm, utan mer sydländskt, skånskt sävliga och mest intresserade av god mat och sena nätter i haciendan. Vi oroar oss inte för att missa möten och utsatta tider, istället handlar vi exotiska röror och gryn av turken i gathörnet, dansar afrikansk dans och tar livet med en klackspark. Här finns inga sterila och kommersiella gallerior och restauranger, för här jobbar alla mest för att det är så roligt och öppettiderna är sådär kontinentalt oförutsägbara. Vi har liksom en helt annan syn på arbete och fritid här, jobbet kommer ju aldrig i första hand för oss och om vi råkar ha rökt på innan föreläsningen är det bara roligt. Möllan är så fyllt av överraskningar och äventyr: man vet aldrig var natten kommer att ta slut, rätt som det är hamnar man på en hemlig bakgårdsklubb med tjejer som har sin egen second hand-butik och målar tavlor i en trädkoja på fritiden.

Folks romantisering av Möllan påminner lite om mystifieringen kring hur trivsamt allt är i sydeuropa och Tyskland. Myterna handlar ofta om hur autentiskt och äkta allting är där nere: där finns minsann inga stora, opersonliga köpcentrum, istället handlar man allt i små mysiga delikatessbutiker. Alla beter sig som om de känner varandra och alla kulturella barriärer är upplösta.

Det är inget nytt påfund att exotisera Den andre. Kultureliten på 1700-talet idealiserade det som de kallade ”naturtillståndet” och ”den ädle vilden”, som till skillnad från deras egna rationalitetsstyrda västvärldssamhälle inte hade domesticerats och alienerats av civilisationen utan kände till livets sanna, ursprungliga värden. Samma magiska skimmer höljer omvärlden kring Möllan, som  i själva verket är en ganska hipster-homogen plats där vita medelklasskids hänger i samma stela barer med dyr öl och dryga bartenders varje fredag. Alla hamnar på Debaser till sist och snyggdansar för att få hångla med någon identisk glasögonpoppare och polisen ropar Apajävel om den ser någon ickearisk person. Folk vill jobba med media och läser trettiopoängskurser för att verka intellektuella och äter minst lika mycket antidepressiva som resten av Sverige. Och nej, vi dansar inte afrikansk dans på gatorna. Det är bara en tidsfråga innan Möllan är lika gentrifierat och kommersialiserat som Lilla torg.

Förlorarkroppspråk

Jag nickar och ler väldigt mycket när jag pratar och lyssnar. Det är inte så bra. Att nicka signalerar undergivenhet, det inger ingen respekt.  Jag ser sällan män nicka på samma  sätt: de lyssnar stilla med orörlig mimik utan att ge några fysiska signaler som antyder huruvida de håller med eller emot. Otränade spegelneuroner, kanske? Spegelneuronerna får oss att börja skratta när någon annan gör det. De aktiverar samma nervimpulser i oss när vi ser någon skada sig som när vi själva skadar oss.

När jag skrattar för att få någon att känna sig bekväm och visa min uppskattning är det en flykt. Det är passiviserande och gör mig reaktiv: jag slipper svara med något eget, blir en mottagande kuliss. Jag måste sluta skriva ”hahaha” så mycket på irc och twitter! det devalverar värdet på mitt godkännande.

Kroppsspråket är en tunnel som släpper igenom så mycket ohörbara intentioner och tankar och bekräftelser och att  inga ord kan tävla i avslöjande. Att nicka och le gör att motparten känner sig trygg  och benägen att prata vidare och äga rum utan att vänta på muntlig bekräftelse.

(…)alla sökningar är reciproka. Du lämnar information genom att söka information, laddar upp när du laddar ned.

Så skriver Gunnar Blå i Övervakningen, omskriven av Rasmus här. Det funkar kanske lite så med bekräftande nickanden och leenden.  När man visar att man hör och vill veta mer och uppskattar blottar man genast sitt intresse, sin nervositet, sin roll som lyssnande och vördnadsfylld. När man frågar någon vad den tyckte om ens text gör man personen medveten om sin respekt inför denne.

Jag ogillar min röst också, den är lågfrekvent och svag och hörs sällan genom en föreläsningssal eller på en affärsmiddag med mycket bakgrundsljud. Jag måste använda magstödet, blir så frustrerad och stressad och indignerad över att bli felhörd och att folk missar det jag säger bara för att jag inte har en automatiskt lika basmörk och naturligt kraftfull röst som många män har utan ansträngning. Ibland säger jag saker till en utvald person vid bordet istället för att det är lättare att nå fram till en än till flera. Sedan kan han upprepa det jag sagt inför alla utan svårighet och få bifall och det känns så besvärligt. Jag läste en undersökning om att kvinnor med mörk röst statistiskt sett når högre poster i yrkeslivet. Det suger.

Idiotiska emotikoner

😉

Den här emotikonen är idiotisk. För det första är den orealistisk. Vem blinkar egentligen med ena ögat i vardagssituationer sådär nuförtiden? Det ser ju bara ut som att man har spasmer eller försöker vara lite sådär godmodigt käck som folk är i pilsnerfilmer från 40-talet där de säger ”Skepp och hoj, Johansson!”

Blinkemotikonen är frekvent använd av folk som vill påskina att det som de precis sagt har en viss humoristisk+ironisk touch och egentligen bara är lite ”på skoj”. Ofta nyttjad som alibi i samband med skälmska oanständiga idéer och förslag som slinker fram på msn/irc/twitter/facebook framåt halvettdraget då överjaget går och lägger sig. Jag är för övrigt övertygad om att nästan 99,9% av allt som man ”skämtar” om är en sublimerad hemlig önskan/rädsla eller liknande illa dold hemlighet.

Det värsta med blinkemotikonen är att jag bara associerar den till äckliga killar på gymnasiet som med smärtsamt fantasilösa raggrepliker försökte lura hem en på lite ”mys”. Ja, mys. Ja, sex. Det var aldrig de där känsliga konstnärskillarna med indieluggar och svarta glasögon utan bara de aggressiva bandykillarna i el-klassen.

Jag är inte död!

Jag har bara varit i Stockholm ett tag och blivit förälskad i midvintern i Haninge. De kristallblå förmiddagarna där är så mättat tysta som när den första snön hade fallit på mellanstadiet, man hade kanske sportlov och gick omkring för sig själv för att lyssna på frånvaron av ljud. Världen var så postapokalyptiskt ödslig och annorlunda och alla läten och färgskiftningar svaldes av snön. Det kändes efter några timmar som att man var ensam kvar i den på ett pirrigt, sällsamt sätt.

10.000 needles of light
Pin the drugs of last night

Förresten. Nu när jag precis har ingått i det besvärliga limbo mellan ett och noll som kallas It’s complicated och helst inte vill bli påmind om det hela tiden så är det ju HEMSKT snällt  av ett obehagligt filmbolag att tapetsera hela Sverige med affischen nedan.

Haningebilderna ovan kommer förresten härifrån och är precis sådana jag kunde söka upp på flickr när jag var yngre för att jag älskade att titta på stockholmsförorter. jag älskade betongen mot den ojämna grafitgrå berggrunden och de dystra tallarna och femtiotalshusen i bleka sjukhusfärger och fönster där det lyste, små minivärldar långt bort från min egen. Fantasykåta folk/blackmetalband beskriver känslan träffsäkert:

När solen sig sakta nedåt sänker
Och vindens viskning sakta vänder
Bäcken med liv och lust då stänker
Genom dystra barrskogsländer

Alver samlas för att beskåda
Solvagnens återtåg
När natten faller friden råda
Och de stjärnorna åter såg

Kvällning över trolska landskap
Rödfärgande nedgående sol
Skogens tysta mörker dämpas
När natten faller in

Ordet pepp och lagomentusiasmen

Jag minns hur jag avskydde ordet ”pepp” första gången jag hörde det. Jag associerade det till gladlynta sorglösa hipsters som aldrig skulle kunna älska något längre än en vecka. De som aldrig var rusigt förväntansfulla och gråtmilt vördnadsfulla inför en konsert de skulle se på fredag utan endast ”pepp”. Det finns en sådan lagomentusiasm i det, en sådan där nonchig obrydd coolhet som jag aldrig har lyckats införliva i mig.

Jag minns att altemark sa att det verkar som att jag tycker att allt är så ”spännande.” det låter så barnsligt, som en tvååring som inte kan låta bli att smaka och känna på allt för att världen är så ny och ovan och som dessutom inte har självbehärskning nog för att iallafall låtsas vara oberörd. Muren av nonchalans som man bygger upp när man lämnar den orala fasen och skapar sig ett ego är ett tryggt beskydd mot besvikelser, men gör en samtidigt mer blasérad och avtrubbad. Jag vill så gärna vara nihilistiskt oberörd och kall och skäms när jag misslyckas. Amanda Svensson skrev om hur innerligheten och hängivenheten försvann under 00talet och hon har en poäng.

I början tänkte jag att jag aldrig någonsin skulle ta det vidrigt nonchalanta ordet pepp i min mun. Det är som ”trevligt” eller ”jättekul”, nyanslösa looser-adjektiv som jag bara använder när jag är sömndepraverat fantasilös, tillsammans med en generation fyrtiotalister och amerikanska highschoolfilmtjejer – jag vet inte exakt vad den amerikanska motsvarigheten till ordet är, men jag tänker på hur det brukar låta i den där sortens filmer: ”That was like so much fun”. ”Yeah, that’s totally great.”

Men jag lyckades inte undvika det. Plötsligt låg det så bekvämt där förberett i munnen färdigt att användas för att uttrycka precis lagom mycket förväntansfullhet när jag kände mig lite osäker inför någon: för det är ett ord som inte berättar något om mig. Det är stulet från en enorm homogen grupps själlösa ordarsenal, det är opersonligt, det avslöjar inget om hur exalterad eller nervös jag eventuellt är utan betecknar något slags vagt lagomentusiastiskt tillstånd som alla andra också bekänner sig till.

Kanske är det därför jag också delvis älskar den där klyschiga nyanslösa funloving twentysomething-jargongen som finns i amerikanska filmer. Den påminner om någon slags väldigt stiliserad tillvaro där problemen bara är en nödvändig del av en dramaturgi, ett estetiskt projekt. Det är  som i MTVs The hills eller bloggen niotillfem (varifrån bilderna i det här blogginlägget är hämtade) , en slags flykt från den subjektiva privata ångesten. När jag börjar använda ett språk som en väldigt stor grupp människor använder så händer något med mig.  När jag använder den där tonåriga obrydda naivt omedvetna jargongen går jag upp i en roll som kunde varit spelad av vem som helst. När jag pratar om hur pepp jag är och när jag använder de platta amerikanska rollfigurernas nyanslösa plattityder så ser jag mig själv plötsligt utifrån, jag når bortom mig själv genom att härma en arketyp. Om jag talar om mina problem i highschoolfilmtermer ser jag plötsligt hur små de är, hur mitt liv inte är alltings centrum  och motgångarna inte är världens undergång utan ett lika meningslöst litet dominoaktigt händelseförlopp som det i vilken tv-serie eller roman som helst. Romanen tar slut sedan och det som hänt är bara gårdag om ett tag. Det kan låta cyniskt men att inse det skänkte mig en slags frid.

jag väljer nog hellre rick falkvinges barnsligt oförställda överförtjusning framför den beige hipstersvalheten, ändå

Förändringen

Jag minns när vi träffades på den där föreläsningspausen, jag kom direkt från Ängelholm, från ingenting, jag snurrade nervöst en servett mellan mina händer.  och jag skrev krönikor och blogginlägg utan att våga berätta vad de handlade om och det var så nytt. Att råka ringa någon vid halvtre på natten efter ensamma dansgolv och komma hem till, tapeter med främmande mönster och  ett badrum med någon annans tandborste i ett glas, en elektrisk, en tavla med frida kahlo och en lägenhet som luktade som ett hemma.  åtta timmar om dagen i sängen de första månaderna och vi lagade mat som jag bara läst om i böcker och Kvarteret skatan och musik som berättat om någon som skulle komma, långt innan vi hade träffats. vi tittade på gamla användarkonton på helgon.net och bilddagboken och alla texter som nånsin betytt något och vi åkte till fjällen en vecka den sommaren och du berättade att du  hade blivit kär i mig. ”nu blir det jobbigt” sa du.

what if leaving is a loving thing, jag förstod aldrig den raden. förstod inte hur man skulle kunna ge någon man älskar ett rum som man inte själv har åtkomst till, trots alla fina teorier så känns det så absurt.  allt är så overkligt nu, jag har aldrig gjort det här förut, jag har ingen handbok, ingen blueprint.  det finns så många anledningar, så mycket som varit i osynk och samtidigt så mycket som varit perfekt. jag kan inte sätta fingret på något specifikt, är det här rätt sak att göra ändå?

det är ju något inuti som säger precis det, att det mörka ingenting som jag klumpigt rör mig genom är rätt väg, att det finns ett annat sätt för oss att älska varandra på, ett i rätt storlek som inte skaver.

ingenstans lär man sig  hur sånt här funkar. jag vill veta om jag gör rätt, jag vill titta i facit nu. vad kommer det här pseudobeslutet göra med mig? hur kommer livet se ut? måste det vara så binärt? jag tror inte det. jag är trygghetskåt, förändringsfobisk och samtidigt vill jag inte veta var jag vaknar imorgon.

jag kan inte hjälpa att jag jämför situationen med när mitt marsvin dog när jag var femton. det var så fasansfullt tomt utan kuttrandet  som jag hade haft som bakgrundsljud i mitt rum i fem år, sedan jag var tio. när hon dog fattade jag för första gången hur ändligt allt är.

jag vet inte om det är allt omkring, att vi flyttade ihop nästan direkt, att vi inte behövde välja varandra utan fanns där jämt. jag minns för ett år sedan, jag blev sorgsen av bara tanken på att det skulle hända något med de här känslorna, de var så fullständiga, så glimrande stora vackra.

Jag vet inte om jag nånsin vill flytta ihop med någon igen. det är en död jord för kärlek.

åh, det är så galet märkligt att tänka sig att inte vakna bredvid varje morgon, att inte somna i takt och famla efter någons hand under täcket och inte hitta den. jag är i göteborg nu hos lisa, chrisk och karin. ljudet av deras tangentbordsknattrande är en trygg andningsrytm, en maskinkropp som vaggar mig mjukt mjukt som en nattbåt man långsamt somnar in på utan att veta var man kommer att vakna.

jag känner mig helt sönderskjuten inuti och samtidigt känns den kalla luften som drar in genom kulhålen så ny.

Allt tar slut. Antingen för att man vill det eller för att man dör står det på den gröna stolpen i Lindängen där jag bodde när jag var 2. När vi tog det här fotot så tyckte jag att det var en orimlig tanke.

Hen

bara så ni vet är ”hön” det nya ”hen”, enligt Staffan. Bra, tycker jag – är utled på hen. I vissa lägen är det enormt välfunnet, i de flesta andra så låter det så tvingat och jag orkar inte ställa om hjärnan till att aktivt dekonstruera kön i alla lägen och  ersätta gamla normer med nya.

Mitt nollnolltal

2000 Var tolv år, började sexan på montesorri. gjorde väggmålningar i klassrummet, lade pussel,  var hemligt förälskad i Harry Potter.

2001 frågade chans på en kille i klassen ca 200 gånger utan success, gjorde harry potter-quiz på nätet och lyssnade på Dido på helgerna, hade pottfrisyr och lila kläder med glitter.

2002 Montesorri lades ner, började i den kommunala skolan och blev jagad av killar som skrek  montesär och jagade mig med pinnar.

2003 som en lång och händelselös vinter. Hade alltid beige eller grå kläder. liza marklund var min idol.

2004 Var femton och innerligt kär i min samhällslärare. Började lyssna på Judas priest. Tvingade mig till att följa med till odrägliga discon i Båstad, vågade inte bli full, hade panikångest. sommarjobbade på ett sjukhus där jag oftast gömde mig i ett klädskåp och halvsov.

2005. Började ettan i gymnasiet, hade en pojkvän ett tag för att få gå på hans fester och få access till den goda frukosten som hans mamma gjorde. sjöng i hårdrocksband, fick hångla jättemycket på hultsfred och med äldre killar i trean och blev kallad hora av folk i skolan. Lärde känna saga och var jämt i danmark och köpte vodka och åt massor med mat och var på överklassfester i ängelholm.

2006.  Var sjutton. började Musikprofilen i skolan. kallade mig för idontbelonghere på helgon.net. började blogga. Lilla augustpriset, blev mediakåt. var i stockholm med sveriges ungdomsråd och blev kär, längtade till borlänge, lyssnade på Scorpions Tokyo Tapes och spelade elgitarr och såg på star trek på helgerna.  gjorde drömsk the magnetic fields-aktig musik hos simon i skydd från den allt mer hatade hemstaden

2007 Slutade gymnasiet och började plugga litteraturvetenskap i lund, hånglade jättemycket, blev nihilist.

2008. Var tjugo. Flyttade hemifrån, blev ihop, flyttade till Malmö, var på en massa festivaler, pluggade filosofi, levde studentikost

2009. blev lightalkoholiserad, blev redaktör, var med i tv och tidningar, var mycket i stockholm och göteborg, var postnihilistisk.

Det är arbetslägerlinjen, det.

Okej, jag trodde först att Reinfeldts pressekreterares statusuppdatering var ett obehagligt Anna Anka-inspirerat skämt, men det var det inte. (via tove).

arbetslinjen är alltså att knäppa med fingrarna och få hit flitiga utlänningar som torkar upp den vite mannens bajs medan han har söndagsbjudning i salongen. fresh.

jag har också alltid önskat mig tjänstefolk som finns tillgängliga dygnet runt. helst ska det finnas ett såntdär system med klockor som når ut till alla husets rum som man kan ringa i mitt i natten när man blir sugen på ett glas portvin. hos karin och lisa fyllde irc den funktionen, mycket praktiskt. ”jag är hungrig, var är mintchokladen?” ”jag kan inte sova, kom hit och underhåll mig!”

Hälsning från sanatoriet

Karins och Lisas boning i Majorna är lite som ett sanatorium för mig, ungefär som i Bergtagen. Frisk luft (eller eh, vi har nog varit utomhus max 10 minuter under helgen), obscent mycket sängdatande och ständig tillförsel av mat gör mina svaga nerver gott. Göteborg har en helt annan tideräkning, morgonen är ungefär klockan tre på eftermiddagen.

tågvin=win

dödsgod tonfisk och sås och couscous och potatis och curry och sånt hos monki som var en överraskande exemplarisk värd

jag gjorde saffranspasta åt lisa och karin och vi diskuterade vilka vi skulle döda helst med saffran (för det är ju faktiskt giftigt i tillräckligt hög dos).

vi var på tidningen ETCs releasefest på Social och dansade intensivt en stund. det var väldigt kallt och jag blev hungrig och tjatade mig till att få gå till Mcdonalds. Vissa helger är det mycket skönt att lägga de underförstådda kraven på att vara ungdomligt entusiastisk och outtröttlig åt sidan och tillåta sig att regrediera till ett väldigt driftstyrt, långsamt varande.

Brev till Samhället

Något jag tycker är fascinerande är att myndigheter och företag i det här landet svarar på hur idiotiska mejl som helst.  journalisten Eric Ericson testade detta genom att skicka olika bisarra hittepåbrev till institutioner och bolag. Han fick i princip alltid svar som tog hans koko-förslag på djupaste allvar. De hittas i boken Brev till samhället. Några exempel:

Om mitt hat mot mys

Rick Falkvinge perverterade för evigt begreppet mys med statusuppdateringen ovan. Att kalla sex med groupies för mys är beyond alla bisarra eufemismer. Att kalla sex för mys är något som vissa vuxna på föräldrarforum på nätet gör; det låter som kel, så äppelkäckt inlindat äckligt, så sjuttiotalistigt rejält som en kliande ylletröja, så RYSLIGT. Och det gjorde det redan innan Falconwings textismpervertering.

Själva ordet mys gillar jag egentligen, om det bara står utan prefix. Jag kan exempelvis utbrista ”myyys!” om en overload-trivsam situation, det är lite som att spinna. Men med prefix blir det outhärdligt krystat och påtvingat. Det implicerar att man bör känna vissa känslor i samband med utförandet av myset, att det är plats- och tidsbundet på ett rituellt sätt. Det är så prestigefyllt och uppfordrande.

Som den där chipsreklamen med den vidriga Nu är det dags för fredagsmys–låten. OLW använder fredagsmysets institutionaliserade status som något äkta svenskt, trevligt, autentiskt, medelsvenssonhederligt, de försöker marknadsföra sina äckliga chips genom att förtingliga och varumärka FredagsKänslan(tm) , precis som coca cola-tomten tagit patent på Julstämningen i USA. Facebookgruppen för Mysets vänner har ganska många medlemmar. Jag minns hur omysigt fredagsmyset ofta var när jag var liten, hur alla förväntningar mynnade ut i en stor besvikelse på mig själv, att jag inte kunde känna allt det där som folk pratade om, att jag kanske inte kände efter tillräckligt, att det var något fel på min känsla av bortlängtan och oförmåga att vara i det där mytifierade nuet, det där mys-varat.

Här är mina värsta mys:

1. Hästmys. Påminner mig om när jag red som tolvåring och ritade hästserier istället för att gå på discon som alla andra i min klass. Serierna handlade alltid om en tjej som försökte rädda sin favorithäst från att gå till slakt.

2. Familjemys.

3.Julmys

4. Medeltidsmys

5.Kaninmys

6.Rick Falkvinge-mys

7. Kattmys. det är bara hittepå. katter vill aldrig mysa med mig utan äter bara upp maten jag ger dem och springer iväg.

8. Mysdress

9.Collegefilmmys, när den snygga tjejen sitter obekvämt rakt i soffan i kläder som är för snygga för att råka spilla på, dricker te och läser en bok. Hon skulle aldrig äta ett helt paket glass och omvärldens blick är för internaliserad i henne för att hon skulle kunna bete sig som om ingen såg på.

10. Samförståndsmys, sånt som sker på DN:s ledarredaktion och andra klubbar för inbördes beundran där de står och gnuggar händerna och ler fryntligt åt varandras eminens. (Creds till Lisa Magnusson för detta tips). Att mysa definieras i SAOL som att ”le, utan att därvid göra ngn större rörelse med munnen l. ansiktets muskler o. i sht med mer l. mindre slutna läppar, små­le; ofta ss. uttryck för belåtenhet, välvilja o. d.; äv. med särskild tanke på det uttryck i ögo­nen som åtföljer ett småleende; förr äv. i uttr. mysa på mun(nen), mysa med munnen ”

Fyll gärna på med fler mys ni ogillar.

Mönster, musik och det som inte går att avkoda

Jag har hamnat i ännu en aspergersartad besatthetsperiod. Denna gång är objektet för min uppmärksamhet mönster, helst persiska  safavid-ornamenteringar från sextonhundratalet eller engelska majestätiska William Morristapeter från artonhundratalet. Jag gillar det abstrakta och repetativa i deras slingrande strukturer, hur de itererar i former som inte påminner om något verkligt. De är ansiktslösa, meningslösa, likgiltiga: de kommer inte att stirra tillbaka på mig om jag tittar tillräckligt länge.

Figurativ konst ger mig en uppmaning att värdera och känna på förutbestämda sätt. Ett ansiktsuttryck ger mig inlärda impulser att reagera med vissa sorters känslor och värderingar, ett landskap påminner mig om något jag såg som barn. De abstrakta mönstrena tar mig förbehållslöst med i ett tryggt nihlistiskt flöde som inte speglar mig eller påminner om något i mig. De tar mig en liten bit bort ifrån mitt ego och när jag tillåter mig att försvinna ned i dem, blir jag ett mig mer än ett jag.

Kanske finner jag frid av att titta på dem för att de inte får mig att associera till saker som pågår i mitt liv. Det finns något befriande i att de inte föreställer något, inte påminner om något människoskapat, inte liknar något jag ser eller hör. De dissocierar mig från mina känslor.

Alla filmer och bilder och texter jag ser utgörs av former och skeenden som jag kan relatera till mig själv och till det som stormar i mig. Detta gör det omöjligt att använda den typen av konst som verklighetsflykt, för den blir alltid en spegel och en referensram.

Abstrakta mönster förvirrar hjärnan eftersom den frustrerat famlar efter något att likna dem vid och associera dem till men inte finner det. Det är som instrumental musik, särskilt aphex twin – vordhosbn. Den illustrerar inte något motiv, den är vindlande meningslösa ickefigurativa flöden som varken går att konvertera eller avkoda. Hjärnan förvirras, ger upp sina försök att filtrera och låter musiken glida genom perceptionens  dörrar oavklädd, oavkodad, oöversättlig. Det är en behaglig kontrollförlust. Väldigt annorlunda från musik som handlar om något och föreställer något, den är lättsvald och trygg.

Jag tänker plötsligt på den vackra filmen Far from heaven om den hemliga romansen mellan en gift övre medelklasskvinna och en svart trädgårdsmästare på femtiotalet. De ses i hemlighet på en utställning med abstrakt konst och han får henne att förstå varför hon gillar det så mycket.

R: Miró.
C: Miró.Jag vet inte varför, men jag bara älskar det. Känslan det skapar. Jag vet att det förmodligen låter hemskt vagt.
R: Nej. Nej faktiskt så bekräftar det något som jag alltid har tänkt kring modern konst. Abstrakt konst.
C: Vad för något?
R: Att den kanske bara tar vid där det religiösa tar slut, och på något sätt försöker visa oss gudomlighet. Moderna konstnärer sönderdelar det till baselement av färg och form. Men när du tittar på den där Mirótavlan så känns det precis likadant.

Homoerotik i mainstreamfilmen

Det gick rykten om att Guy Ritchies nya Sherlock Holmesfilm skulle innehålla en flirt mellan Dr Watson och Sherlock Holmes. Tyvärr så var väl tönt-sponsorerna inte villiga att stå bakom ett sådant projekt, så vänta er inget hångel. Homoundertonerna genomsyrar ändock starkt vissa scener, som Holmes maktlösa besvikelse över Watsons (hetero)bröllop och hans flytt från deras gemensamma bostad. De har levt länge som sambos och nära vänner. Den aspigt nördiga,  lätt socialt handikappade Holmes verkar kunna handskas med verkligheten lite mer smärtfritt med Watson vid sin sida. När den senare beslutar sig för att lämna deras okonventionella livsstil och assimilera sig till den borgerliga heterosexuella äktenskapsinstitutionen krossar han deras normbrytande alternativa familjekonstellation och upphör att vara Holmes  livskamrat. Sherlock uttrycker tydligt  sitt missnöje med Watsons flytt genom att påpeka hur ospännande hans liv med den tillkommande kommer att bli och hur tråkig hon är. Jag hoppas att de svårmodiga blickarna mellan Robert Downey Jr och Jude Law kommer att förverkligas i köttet i den tydligt påannonserade uppföljaren och att fler mainstreamfilmer börjar inse att ickeheteronormativ romantik inte är någon slags cancer.
Filmen var för övrigt sevärd över förväntan. den puttriga viktorianska höststorstadskänslan gifte sig perfekt med den gotiskt tim burton-aktigt mörka apokalypsstämningen. Sherlocks excentrism och misantropiska världsfrånvändhet framhölls markant vilket gjorde mig förtjust.

Watson:  Holmes, does your depravity know no bounds?
Holmes: No.

Glitter – ett farligt hot

Mitt glitter har nu spridit sig till

• karins laptop, madrass, spegel och jacka, göteborg
• oräkneliga sängar i lund
• samtliga klubbar och bostäder i centrala malmö
• lägenheten där vi sov i berlin
• Lisas ansikte, göteborg
• chrisks spegel, göteborg
• isobels barn, stockholm (ett barn som jag inte ens träffade när jag besökte henne)
• dalias kläder, ängelholm
• rasmus katt, stockholm

Månader efter att jag sagt farväl till en person så upptäcker den ett lömskt oborttagligt glitter på sin kropp, sina kläder eller sitt möblemang. Det är min glitterögonskugga som stannat kvar som ett stjärndammigt eko av en framliden natt.  vissa kanske finner det något irriterande med den typen av barbie-estetisk brännmärkning,  men jag försöker få dem att se det positivt: som om min ande vandrar med dem var de än går!  Joh. 1.14 ”och Ordet (Jesus) blev kött och tog sin boning ibland oss…” (eh, hybris, någon?)

Det glimrar till i det trötta ljuset från föreläsningssalens lysrör och påminner om att natten aldrig är långt borta. Lite som en en slags förlängning av mig, en påminnelse om att jag när som helst kan dyka upp som ett överraskande kärnkraftskaos. Som lisa sa, de borde vara glada att det är glitter och inte hollandaisesås! eller könssjukdomar. Jag vill påpeka att det inte behövs någon närkontakt för att glittret ska smitta, det räcker med att vara i samma rum som mig någon minut, ungefär som med luftburen influensa. Kanske är halveringstiden för mitt glitter ungefär samma som för det radioaktiva nedfallet i Tjernobyl:

Det som skiljer de radioaktiva nukliderna är deras typ av sönderfall och halveringstid – som kan vara allt från några sekunder till tusentals år.

Även spridningen av mitt glitter har similariteter med Tjernobylnedfallet. här är en karta över dess ungefärliga spridningsradie:

Som ni ser har glitternedfallet rört sig ut från orter jag bevistat, mot orter som vänner till vänner jag har träffat bevistat och sedan mot östersjön och nordhavet.

be very afraid

Berlin <3

dimma över socialismfetischistiska monument i treptower park. de såg nästan romerska eller kanske kristna ut

jag träffade ca 2000000 datormän på det star trekaktiga internetjippot 26c3. rasmus viftar ivrigt med högerarmen och pratar om laser inför de entusiastiska jwalck & chrisk (denna diskussion varade oavbrutet i fem dagar och jag kunde till slut bara le svagt och nicka hjärntvättat åt deras hetsiga utläggningar om laserns potential att förändra världen).

dinosaurier på det övergivna tivolit Spree Park

när det kom till mat gällde devisen Allt genast hela tiden. om man slår upp begreppet ”mätt och nöjd” i ett lexikon hittar man nog den här bilden på monki.

jag tyckte att det gick ganska bra att göra saker som andra ungdomar gör, som att vara i utlandet och sådär.  var ofta hungrig och trött, men som tur var resesällskapet väldigt basbehovsstyrt. ❤ till berlin och resesällskapet!