Monthly Archives: mars 2010

En annan hållplats men ljusår bort

Bakfyllan har glidit bort och ersatts av ett dovt värkande i bröstkorgen. det är som regn. vi pratade länge, länge i eftermiddagsljuset och lyssnade på tystnaden i vår gamla vita lägenhet på femte våningen. – Det är viktigt att vi går vidare nu, sa han, jag höll med, naturligtvis. han stod i hallen och tog på sig sin nya rock och så sa han: Ta hand om dig. vi hörs.
och så gick han ut genom dörren för att ta bussen till en annan del av stan ljusår från mig .

Hon är nog många saker som jag inte är. Liten, finkultur, pärlande skratt, poppig personlig men inte vulgär klädstil, mogen, strukturerad, duktig. Jag minns att jag avundades henne första gången vi sågs på något tidningsmöte på en nation, hon var en typisk humanioratjej med ett stort popgäng vänner och många förtroendeuppdrag och beundrare. Hon verkade så engagerad och seriös också, jag ville bara vara med i tidningen för att få gå på festerna.
I två år bodde han och jag på 24 kvadratmeter och var bästa vänner och favoritpersoner och orsak att andas. Jag tänkte: det kommer aldrig finnas något annat än det här. Det här är inte vägens slut utan vägen som jag går på.

Nu bor de tillsammans på andra sidan stan. Jag undrar hur de har det fast jag inte vill veta. Om deras händer nuddar varandras på promenader i samma vårparker som vi gick i, om hon skriver opublicerade blogginlägg om hur det svindlar när man  tittar honom i ögonen. Hur hjärtat får en stöt när hans sms vibrerar till i mobilen. Hur man kan vakna till mitt i natten och bli livrädd över att det låter som att han har slutat andas, och sedan bli varm av dopaminrus över att han lever.  Det är så länge sedan jag kände allt det där och jag minns det som idag. Det var så skimrande nytt och skört och ändå oförstörbart i mina tankar. Jag går kvällspromenader i en frusen rosenträdgård vid Pildammsparken där vi låg bredvid och halvslumrade med hopflätade händer i somras.

jag saknar det första året så att det ibland inte får plats i min bröstkorg, det är en rent fysisk känsla av förlust. som mycket kraftfull träningsvärk, ibland för stark för att vara behaglig, ibland alldeles lagom vindlande smärtsam.

Annonser

Självsamhet och ensamhet

Jag vaknar postfull och desorienterad i en tom lägenhet med regnljud mot fönstret. Datoradapterns elektricitet är lite som kroppsvärme under täcket. Det pirrar i fingrarna av ensamhet, det är en intim, svagt vemodig men trivsam, dissonant, svindlande känsla som påminner mig om Heideggers ord hem-lig. En stark närvaro, en stark därhet, anwesen. Hemkänslan kan plötsligt dyka upp på en väldigt oväntad plats, i en ruin, i en lägenhet vi bestämde oss för att hyra i höstas när det fortfarande fanns ett vi.
Känslan har starka likheter med den affekt som kan inträda vid samförståndsmys, den som ilar genom fingertopparna och hjärttrakten så att det känns som att bröstkorgen ska sprängas av hemmahörighet. Den skulle kunna kallas självsamhet. Det var exakt den här känslan som jag längtade efter på slutet. När dörren gick igen efter honom och det blev magiskt tyst och det sved i fingertopparna av tillfredsställelse över att vara själv några timmar, jag insåg det inte då men det var ett symtom på en brist. Brist på en egen sfär och på ovetskap om vilka ljud som jag skulle vakna till nästa morgon.

Man kan sakna en person och framför allt kan man sakna en känsla man hade för en person. En känsla som långsamt löstes upp eller fridfullt  somnade in. Luften är varm och luktar jord  i malmö, allt tinar och det disiga ljuset smälter mot takåsarna. Det är exakt samma väder som för två år sedan då jag varje dag efter föreläsningen tog tåget till malmö och träffade honom i Pildammsparken och vi såg filmer och jag blev så lyckligt hög när jag vaknade i hans obekväma loftsäng, varje dag var så ny.

På festen med de gamla trygga vännerna från Lund får jag en vacker brunögd person på kornet, han har exakt de där axlarna och ett ädelt ansikte med karaktär och intelligent blick. Jag tar på mig glasögonen och lyckas hamna bredvid honom. Han öppnar munnen och börjar prata om sin hund på skånska i tjugo sövande minuter. Han kör effektivt över mina samtliga försök att leda in samtalet på andra ämnen än nämnda husdjur och håller en monolog om hur bra hans hund är på apport trots sitt synfel.
Jag tänker att det är extremt sällan man träffar någon som man blir fascinerad av. Att den personen dessutom blir fascinerad av en själv är en ännu omöjligare ekvation. – Ju mer annorlunda man är, desto svårare blir det såklart, säger min väns fästman som är femton år äldre. Det är en svindlande tanke men den gör mig inte så oroad som förut. Ibland är allt så främmande otäckt men i självlysande ögonblick känns tillvaron mer hemma än nånsin.

Än en gång ska jag föda
gångna höstar och förspilld grönska
även dina ögons färg
och den undanskymda vrå
på en gammal gård
där vinden bestal oss
sedan kärleken stillnat
som när en mekanisk nalle
med rosa trumma
slumrar mot en vägg.
Azita Gharehman


Placebonostalgi

Åttiotalisternas planlösa ökenvandring bland ruiner av ideologier får dem att törsta efter sammanhang. Jag tillexempel önskar att jag var med i en spännande motståndsrörelse under andra världskriget och fick infiltrera nazistfester där alla hade glitterklänningar med fjädrar och ondskefullt mjuka leenden och kristallglas.  Jag blev hjärtsjuk av placebonostalgi när jag såg Inglorious basterds och den nederländska filmen Black Book om en modig kvinna i motståndsrörelsen som överlever särdeles många bombattentat och mordförsök och till råga på allt måste inleda en skenrelation med en av de ondaste nazistofficererna (som visar sig vara god sen, vilket är bra eftersom han är ganska snygg) . Ja, ja, det var kanske inte en särskilt munter tid överlag, men de hade iallafall något som gav mening. Och florhattar. Jag älskar irc eftersom det känns som en mysig liten motståndsrörelse med spioner och hemliga små sammanslutningar och interna kodord och ritualer. Kanske gillar jag andra världskriget också för att jag ofta var i övergivna flyghangarer med grått ljus som barn eftersom morfar var pilot; lukten av flygbränsle och metall och gummi och mörkgråa avsomnade plan, stora oanvända flygfältsområden och dimma, åh. Nuförtiden om man ska infiltrera någon nazistorganisation så får man gå på bonniga sd-möten med lönnfeta landsortsrasister. Dressman-SS, som Lisa sa.

Åååh, det milda dimmiga ljuset, trenchcoatarna, den röda färgen på läpparna, de dolda agendorna, de förbjudna känslorna.

Hjärnstorm

Epilepsi är en plötslig storm av elektrisk aktivitet i hjärnan. När jag går på klubbar nu för tiden känns det nästan lite förbjudet och dödsföraktande att stirra in i stroboskopens kalla autoblixtrande blickar, som om det skulle kunna väcka en död gud i mig: urladdningar i storhjärnans barkskikt och snedkopplingar i maskinen som kan kortsluta mitt jag.

När jag blev tonåring så växte epilepsin bort och jag slutade äta den där medicinen som tydligen även används mot bipolär sjukdom.  Jag tänker att vissa felkopplingar kanske automagiskt växer bort med tiden. Det är märkligt hur det som gör en sjuk kan vara så vackert.

Jagtunneln och självkontrollens död

När jag tackat ja till att medverka i en  tv-debatt skäms jag lite. Jag har ju ingen kontroll över vilken bild av mig som kommer att förmedlas, hur mitt sköra jag kommer att slungas ut till receptorerna utan någon skyddande kapsel.  Men jag sväljer skammen och tänker att det kanske inte gör så mycket. Det där med jag är ändå bara 1900-tal.

Jaget är en illusion, menar filosofen Thomas Metzinger i sin The Ego Tunnel – The Science of the Mind and the Myth of the Self”. Hjärnan aktiverar och upprätthåller jaget som ett sätt att processa omvärlden, ett snävt urval av impulser utifrån. Rasmus bloggade lite om det här. Jagets upplevelse av världen äger rum inne i en jagtunnel, skriver Jan Söderqvist i en SvD-essä. Jag och Söderqvist pratade lite om det här över några drinkar efter vår medverkan i SVT Debatt i torsdags (hopplös show, jag log åt deras kasperteater) och jag kom fram till att idén om jagillusionen kan användas som en feministisk strategi.

Min tes är att kvinnor i mycket högre grad än män är självkontrollerande och skäms. De skäms när deras kroppar inte lyder och när de inte har kontroll över vilken bild som de ger av sig själva till omvärlden. Jan berättade att han under sina många år som redaktör i olika sammanhang insett att kvinnor tackade nej till uppdrag mycket oftare än män. Jag tänker att det beror på att kvinnor oftare oroar sig för att inte vara tillräckliga, att det de gör inte blir perfekt och att de inte har kontroll över hur de framstår. Medan män, i föreläsningssalen, i media, i politiska debatter, gärna uttrycker sig även om de inte är särskilt insatta i sakfrågor och inte har kontroll över vilken bild av dem som kommer att förmedlas.

Jag började strunta i vilken bild av mig som hamnade i  omvärldens händer för flera år sedan. Jag var ganska dålig på elgitarr och att stå på scen och sjunga och att argumentera i klassrumsdebatter och att verka normal. Jag gjorde allt det där ändå fastän det blev pinsamt och mitt distribuerade jag kontaminerades. Jag struntade i det, eftersom jag ändå inte upplevde mig som ett jag, snarare som ett vara som kände, tänkte och upplevde tillvaron olika från dag till dag.

Ibland när jag tittade mig i spegeln kunde en stark overklighetskänsla ta andan ur mig, det var som att bli överkörd av ett tåg: en person stod där, någon som jag kunde ha mött i folkvimlet i en stad, men jag kände inte att det var en enhet. Jag kände mig inte alls bekväm med tanken på att den där personen i spegeln skulle förväntas göra anpråk på att vara en och samma, ett representativt varumärke, en person. Vuxenblivande handlar mycket om krav på jagblivande. Det borde inte vara så. Varför förväntas vi bli de där sammanhållna jagen, som får skäll om vi gör något som inte hänger ihop med den av omvärlden definierade enhetliga bilden – ”det där är väl inte din stil”, ”det där är väl inte du” ?

Tunneln är i själva verket ett fängelse, men nu börjar vi ana ljuset i tunnelns slut, skriver Jan Söderqvist i SvD. Det är jag övertygad om; exempelvis skulle det här kunna sätta käppar i hjulen för trenden med självförverkligandeprojekt och självhjälpsböcker som handlar om att bli den man drömmer om, att bli det där enhetliga, genomtänkta, kontrollerade självet som Mia Thörnblom pratar om.  Det är ingen idé att ens försöka. Kvinnor tänker att det är upp till mig, det är mitt fel om omvärlden inte godkänner mig, jag måste ha fullständig kontroll och överblick. Det är så passé.

Tanken på jaget som alltid står ansvarig för sina handlingar och för hur omvärlden uppfattar det är väl ganska kristen: med nya testamentet lanserades tanken på att man kan synda även i tanken, att allt man gör skulle bedömas på räkenskapens dag, den dualistiska tanken på att kroppen därför måste kontrolleras hårt av sinnet. Det handlar mycket om värdighet.  Några tusen år tidigare trodde man att de impulser och infall som dök upp i hjärnan var order från gudarna och inget som man själv kunde stå ansvarig för. Oraklen uppfanns när den här idén dog ut. Nu med insikten om det medvetna jagets död kanske vi äntligen kan försonas med våra  infalls nyckfullhet och den frustrerande mystiken med vår brist på kontroll över handlingar och känslor.

Kommer kanske insikten om jagtunneln minska individens ansvar över vad den gör med sin kropp? Vi är ju divider snarare än individer. Söderqvist trodde inte riktigt det, han sade något om att vi fortfarande är kroppar, kroppar som kan välja. Min vän Lisa däremot sade något om att allt det vi gör med våra kroppar som vi inte riktigt kan förstå i efterhand är ett symtom på just vår jaglöshet.

Överinkvisitor Ask

Åh, jag älskar när livet blir lite mer som i Harry potter, tillexempel nu när allt fler likheter uppenbarar sig mellan Beatrice Ask och den fascistiska överinkvisitorn Dolores Umbridge. Hon utsänds av ministeriet som lärare till Hogwarts men blir snart en slags självutnämnd stasidomare som kontrollerar så att eleverna inte har ministeriefientliga åsikter. Hon säger sig värna om deras välmående och trygghet, vilket hon uttrycker genom att ge dem straffkommendering och fantasifulla undervisningsförordningar som förbjuder alla möjligheter till motstånd. Hon behandlar dem ungefär som utvecklingsstörda som inte vet sitt eget bästa (”Jag är här för att hjälpa er. Jag är er vän. Och vill ni nu vara så vänliga att fortsätta med läsningen.”)
Förutom att Beatrice Ask har exakt samma otäckt iskallt liderliga leende så är hennes retorik mycket likartad Umbridges; den innehåller en mängd olika förskönande omskrivningar av tvång, kontroll och straff. Ask uppfinner kreativa tvångsåtgärder för att ge snuten tillstånd att tvinga teens att ge urinprov . Hon viftar bort möjligheten att polisen någonsin skulle få för sig att trakassera unga. Jfr Umbridges ”Vem tror ni skulle vilja angripa barn som ni?”. Dessutom så vill Beatrice ha ”nätpoliser” för att ”minska en del avarter samt ge unga kriminella fotboja och utegångsförbud på  kvällar, nätter och helger, ”– Annars blir det ju bara ett fortsatt dåligt umgänge med andra som har begått brott.. På tal om Alliansens likheter med sadistiska barnbokskaraktärer, missa ffs inte Narnia-Tobias fantastiska Alfons Åberginlägg.


Verklighetsflyktfail

Ibland funderar jag på om jag ska vara lite mer som Niotillfem och försöka få min tillvaro att se ut lite mer som ett kaninland fotograferat med sockervaddstonade linser.

Med småarty bilder tagna genom en mystisk krukväxt så att allt ser ut lite som Alice i underlandet.

Men nä, mitt liv skulle få photoshoppas å det grövsta för att kunna vara hållbar kaninrosa verklighetsflykt för 100 000 krävande åttiotalister. Häromdagen sprängde snuten min grannes dörr och jag drömmer mardrömmar hela tiden och mitt rum ser ut såhär:

Fast jag har det ganska bra. Surreal but nice.