”För rosa för att tas på allvar”

Jag känner mig alltid så löjlig när jag lyssnar på hiphop, som en mexitegelförälder som vill vara down with the kids eller som en vit akademikerkille som vill vara någon i The wire och önskar att han hade mer arbetarklassbakgrund. Jag håller mig till min power metal och ler och nickar besvärat när de i min ålder börjar prata om rap och sånt. Men Nicki Minaj, åh! Jag har tittat på hennes video Moment 4 life ungefär 200 gånger de senaste dagarna, det är som när man såg samma Disneyfilm i flera veckor tills man kunde replikerna utantill. Låten handlar om att hon går runt och väntar på kvällen i en underbar sagovärld och kommer ihåg hur jobbigt allt var och är så glad för att hon lyckades ta sig därifrån. Hennes blick dryper av glitter och fuck offsjälvförtroendekapital. Hon har berättat i intervjuer att hon under sin jobbiga uppväxt skapade flera alter egon för att ha roller och världar att fly in i.  Hon svek dem aldrig, låter dem leva vidare som en drömsk psykos i musiken. Jag blir så glad när musiker teoretiserar sin musik och formulerar sig intelligent och genusmedvetet om den (när man mest lyssnar på power metal händer det sällan) som Minaj gör i den här intervjun. ”Jag är för flickig och rosa för att tas på allvar.”

Jag tänker på henne när de spelar samma gamla Håkan på dansgolvet och alla är söta, tråkiga och normala som disktrasor, och i skolan när jag skulle redovisa en uppsats och nästan avled av nevositet, så rädd att bli genomskådad. Jag bar hennes musik under min hud, den blev ett glashus av titan runt mig. I klassrummet var det jag och sex killar på redovisningen. Deras kläder var bruna, grå och beige. De smälte ihop med det snöblandade regnet utanför fönstret. De hade skrivit exakt samma saker om Foucault och pratade om detta i tre timmar. (Vi fick välja mellan tjugo olika böcker att skriva uppsats om men typ alla valde Foucault för att han är trendig….typiskt smyghipsters).
Det är ibland så svårt för mig med skolan eftersom jag helst önskade att mitt liv skulle vara som i en musikvideo.  Med  panoreringar över någon kuststad i solnedgång, fläktar i håret och slowmotionpartier innan crescendot då taket i den fula tegelkorridoren lyfts i snygga CGI:s och helikoptern hämtar en. Istället måste man sitta stilla i flera timmar och se städad och normal ut och prata om medeltiden.

”Att Nicki Minaj är signad till Cash Money och bär rosa peruk är tragiskt. Rapparen från New York är nämligen en gigantisk talang på micken, och hon skulle kunna bli hur bra som helst om hon bara var… någon helt annan” skriver någon på Dagensskiva.com. Eh, vad menar recensenten egentligen? Att Nicki Minaj skulle kunna bli hur bra som helst om hon bara såg seriös och nedtonad ut och kanske tillexempel var man? Jag tråkas till döds av alla fula, seriösa världar där man inte får klä ut sig. Snart ska jag hålla en föreläsning på Göteborgs universitet och två kurser på Folkuniversitetet i Stockholm, då ska jag nog ha rosa peruk som Tone Schunnesson hade när jag träffade henne på café Sodom.

De andras liv

GP Kultur hörde av sig och frågade om jag ville bli krönikör hos dem och jag sa ja. Här är första texten.

Våra väggar är så tunna. Jag hör konturerna av mina grannars liv, det sipprar stilla genom en porös gipsfond. Alla hus verkar vara byggda av papp eller plywood i Biskopsgården. Trots att mina grannar aldrig hälsar på mig i trapphuset så vet jag så mycket om dem, hör när de är ledsna och arga och lättade och glada. De blir så avdramatiserade, deras liv blir ett vänligt bakgrundsljud, en trygg hjärtrytm tillsammans med vattenrörens susande från lägenheten ovanför. Jag minns hur jag längtade efter att bo i lägenhet när jag växte upp i ett stort hus med långt till nästa granne. Jag gillar ljuden av tillvaror som pågår.
Jag blev inte ens skärrad när det var skottlossning i porten mittemot. Ibland gråter någon på andra sidan väggen, ibland bråkar de i många timmar på eftermiddagarna. En gång hörde jag hur en dörr slog igen efter deras bråk och sedan satte någon på Time to say Goodbye med Sarah Brightman.
Jag växte upp i en övergödd skånsk småstad där alla hade tjocka murar och lyxiga larmsystem runt sina sterila trädgårdar. Ibland skymtade jag nån uttråkad hemmafru vid poolen genom järngrindarna men jag hörde aldrig några ljud, såg inga ansikten.
Man fick inte leva så att det märktes. Om man gick på en promenad genom kvarteret fick man inte prata om något privat. Det var så tyst att det hördes när man andades ut: en postapokalyptisk tystnad som fick orden att fastna i en säkerhetsventil i halsen. Det märkliga är att nu när mina väggar är spröda som maränger så vågar jag för första gången leva så att det hörs.
Det bästa med att bli vuxen är att man fattar att det inte finns några normala människor. Till och med de som verkar jättevanliga och anpassade och professionella har lika mycket konstiga neuroser och defekter som en själv. När jag var yngre trodde jag bara att det bara var jag och min familj som var konstiga.
Nu har jag fattat att man bara behöver leva tillräckligt länge med någon för att den ska sluta gömma allt det kantiga och fula. Men när man bara är på tillfälligt besök hos någon så hinner den städa undan allt det missklädsamma.
Jag träffar några vänner från förr. Först pratar vi bara om hur bra det går för oss, jämför våra drömjobb och lägenheter och gratulerar varandra, vi är framme nu.
Efter ett tag börjar det andra krypa fram. De berättar plötsligt om erfarenheter av psykisk sjukdom och depressioner och ångest och allt annat man regisserar bort när man facebookuppdaterar. En avstängd, skyddad tunnel öppnas mellan oss när vi pratar om det här, en tunnel som gömmer oss från den skarpt lysrörsbelysta sociala sfär där bara det anpassade, friska, duktiga och socialt subventionerade får plats. Att facebooka om att man har lite tentaångest är okej, men inte panikångest. Jag kan tycka att det är så synd att det är okej att vara personlig men aldrig privat. Att alla försöker låta så anställningsbara, nöjda och trevliga hela tiden.

Kvarglömt i en avstängd tunnel

Jag är på en bokrelease där det luktar som gamla trapphus och diskreta NK-parfymer. Det är som på middagar hemma hos mina föräldrars vänner för länge sedan, skor som klapprar mjukt mot dyrt trä och svala dova skratt från främmande vuxna som frågar hur det går i skolan men aldrig väntar på svaret. Plötsligt ser jag honom bakom några förlagsmagnater. Han är här med sin nya tjej. De ser ut som folk jag sett i Norstedts höstkatalog. Hon är i hans ålder och har en gräddvit hals som försvinner i en naturfärgad blus. En sådan som visar nyckelbenen men inte urringningen, nyckelben är smakfullt, indie.
Efter en stund kommer han fram till mig och ler avmätt. Jag har aldrig sett honom ute bland folk. Vi träffades alltid hemma hos honom bakom hans tjocka gardiner från något random farligt land och tillslut kändes han som ett fantasifoster eller en psykos som man inte kunde berätta för andra om eftersom den kanske bara fanns i mitt huvud. Jag vet inte hur han är med andra människor, hur hans röst låter då.
Det går inte så bra att prata med honom. Det finns inte längre något att avbryta våra ointressanta repliker med. Han frågar om hur jag mår och allt det där och är måttligt road för att jag bloggade om hans fyra självporträtt, han har tagit ned några av dem nu säger han.

Vi lyssnar på författarens sömniga uppläsning och jag tänker längtansfullt på vinet i min väska. Det är så tyst att jag hör honom andas, han andas bara genom näsan. Minnet av hans sovljud är intrasslat i mitt system, kvarglömt i en avstängd tunnel.
Efteråt böjer han sig fram för att säga hejdå och fäller mjukt sina smala armar runt min kropp som gör ont av dansvärk. Dyrt rakvatten och flygplatser, saffran, en vecka i oktober, nykopierade papper, en billig duschkräm som kanske är för högstadie men som jag lärde mig tycka om.
Jag tittar ut genom fönstret och på andra sidan götgatan står några snygga killar som jag kanske känner. Jag ska snart gå över till dem och bjuda dem på dyr sprit och övertala dem till saker. Han ska hem till sin nya tjej som är i hans ålder och kanske har barn och en våning med möbler från Svenskt tenn och en röst som gör sig bra på p1 med sådana där stockholmska sjungande s. Jag vet inte ens var jag kommer att vakna.

Stridsskrift mot Alex Schulmans och Petrarcas kvinnosyn

Recension ur min senaste litteratursida i Nöjesguiden av Alex Schulmans Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.
Allt i den här boken är inte outhärdligt. Jag gillar verkligen betraktelserna av det filmiska i att sitta i en hotellbar och dricka sprit ensam. Schulman förklarar kristallklart hur det är på en stockholmsk nattklubb när man så gärna vill vara en betraktare istället för en del av den trögflytande gröt av ängsliga människor som rör sig på dansgolvet. Han vill vara hudlöst ärlig och försvarslös och jag tar den ambitionen på allvar. Problemet är att jag har så svårt att tycka synd om honom. Han verkar ha det rätt soft efter sin separation: han bor i någon andrahandslägenhet i centrala Stockholm, äter lyxiga middagar med medieklassen, går på roliga events och får ligga. Han får existentiella problem av att vara med i kändisversionen av Singing bee och bekymras över att rebrandingen inte har lyckats, är så rädd för att inte göra något viktigt, att inte bli tagen på allvar. Han har mindervärdeskomplex för att han betraktas som en kändisbloggare, men det är svårt att få medlidande med hans utanförskapskänslor. Han hade ju faktiskt Sveriges största blogg på sveriges största tidning, det är inte som att han slår underifrån direkt.  Detta omotiverade självömkande är en klassisk mediaskada.
Sedan blir det bara värre. När han träffar den underbara och fantastiska rådjurskvinnan Amanda Widell blir boken som en hysterisk Ronnie Sandahl-krönika eller en låt av Mauro Scocco. Amanda har vackra ögon men uppenbarligen ingen personlighet. ”Hon glimmar lika oåtkomligt som silvret hos pantlånaren.”  Vad hon svarar på hans trevande oneliners får man aldrig veta. Hon tittar på honom genom bakrutan på en taxi efter att han stammande försöker förklara vad han känner. När hon blir gravid sover hon nästan hela tiden och pratar därför ännu mindre.  Varför är han så nervös inför att prata med henne? Han skriver aldrig något om hur rolig och smart hon är, det är bara de där ögonen hela tiden.
Snälla, skona oss. Ulf Lundell och Petrarca ringde och ville ha tillbaks sin kvinnosyn. Den goda gamla traditionen att beskriva kvinnor som eteriska väsen som måste övertalas till att ligga grundlades av Dante och vidriga indiefilmen 500 days of summer och Schulman tar glatt emot stafettpinnen. Sedan är det så märkligt med den där pseudoöverklass-mediesvängen. De vill att allt ska se ut som i Brideshead revisited och det känns så stureplanigt, blodlöst och polerat. Jag förstår ingenting.

Laura is unreachable – the few physical descriptions are vague, almost impalpable as the love he pines for, and such is perhaps the power of his verse, which lives off the melodies it evokes against the fading, diaphanous image that is no more consistent than a ghost.
Ur wikiartikeln om Petrarcas Laura).

Jag  vill att när man är med mig så ska det vara som att gå med skoskav i motvind uppför en lerig uppförsbacke i snålblåst i november med en petflaska fylld med castillo de gredos på väg till ett disco.