I senaste numret av Opus

skriver jag om dissonans, synestesi och vilka biologiska mekanismer som ligger bakom musikens känslopåverkan och det faktum att människor oftast föredrar konsonant musik. Finns på Pressbyrån och bibliotek.

En studie i Brain: A Journal of Neurology visar att endast hjärnskadade människor kan uppskatta dissonant musik. Men då måste jag väl sannolikt befinna mig i något neuropsykiatriskt tillståd  av något slag, då jag alltid har förförts av de dissonanta delarna i Beethovens nionde symfoni och de magnifikt djävulska gitarrslingorna i många metalbands opus, Opeths Deliverance är ett exempel. Just de dissonanta, oförutsägbara partierna som sällan hörs i den slätstrukna popmusiken lockar fram obeskrivbart behagliga reaktioner av mitt nervsystems oanvända känselspröt. En abstrakt målning kan starta andra neurologiska reaktioner än de estetiska, retningar av vår ångest och sexualitet till exempel. Kanske fungerar det likadant med dissonant musik.

Bilder på dvärjhamstrar?!

De här mycket normala ordföljderna har folk googlat på för att finna min blogg:

Bilder på dvärjhamstrar

att prata med sig själv+wikipedia

ADHD

rimma på hjärtklaff

kattvideo

eddie meduza

ligga på sjukhus metafor

ta ut spiral hos gynekolog i malmö

sadism

blind guardian bards song

världen är ett skämt

Brr, jag gillar inte  den där funktionen. Det känns panspektriskt och big brother-aktigt. Inte för att jag brukar googla avvikande och opassliga saker såsom naziporr eller så he he, och visst är man anonym.  Men det känns bara lite övervakarsamhälleigt. I framtiden kommer företag kunna skapa demografiska diagram över folks intressen, allt som kommer fram när fingrarna slött matar in vad hjärnan inte orkar cencurera kommer lagras och sedan blir vi förslavade batterier för deras profitering i ett ondskefullt panoptikon. Vad  brukar ni googla när ni har tråkigt? söta marsvin som leker, kvinnliga superhjältar, neurotransmittorer och mig själv hör till mina favoriter.

Köttsligt vs intellektuellt

Bland fördelarna med singelskap kan glasögonnappning räknas.  I Lund är glasögon the ultimate pussy magnet och alla har ett par,  och det händer ofta att nattens fångst glömmer sina oemotståndliga svarta på ens nattduksbord. Sedan kan man lyckligt promenera omkring i dem några dagar och behöver inte ens säga ordet po-mo för att  masterprogramsgossarna ska samlas runt en i små led. Plötsligt slutar alla fokusera på ens kropp och blir istället övertygade om att man är intellektuell och belevad.  – Näää, jag går inte på utseendet, bara på insidan, säger de såklart genusmedvetet, men trots det så måste man som kvinna jobba dubbelt så hårt för att övertyga dem om att man är intressant och har intellektuella kvalitéer när man har fel utseendeattribut (blont hår och  85E exempelvis).’

Det finns ett väldigt sjukt rådande synsätt i de meedvetna kretsarna, att köttslighet inte kan kombineras med andlighet,  ju mindre evolutionärt fertilitetssignalerande fysiska attribut desto fler intellektuella egenskaper. För att inte tala om hur många gånger jag blivit tillsagd att sitta stilla och inte röra mig för mycket ensam bland killar, eftersom min kropp gör att det ser utmanande ut och då kan jag bli våldtagen. Det händer hela tiden, senast jag fick höra det var  av en person som fått Stora journalistpriset och gjorde anspråk på att vara upplyst och genusmedveten.

Fuckers.

ADHD light

Eftersom jag har grövre koncentrationssvårigheter än ett barn med ADHD, så kan jag aldrig läsa mer än sex meningar av det viktiga innan handen tvångsmässigt för muspekaren till facebook-fönstret , random nördwikipediasidor eller något annat ofruktbart. Nyss så frågade min pojkvän mig vad jag egentligen satt så djupt försjunken i på datorn. ”- Ehh, en intressant text om internalism och prima facie-principer”, sade jag (jag har dödssvår tenta imorgon). I själva verket läste jag en wikipediaartikel om tamgrisar.

Idag

bloggar jag på studenttidningen Lundagårds blogg Syndrom om varför Sex and the city tydligen inte är feministiskt på riktigt.

Det blir en gullig katt-video istället för jag har för mycket att göra

Idag måste jag ta itu med arga bibliotikarier som förmodligen kommer att vilja fängsla och tortera mig, sedan ska jag plugga nonkognitivism med elitskärpta kursare som alltid är minst hundraåttio sidor före mig, sedan ska jag på feministcafé och prata om sex. Fastän jag i själva verket bara vill ligga i sängen och äta creme brulée. Den fria viljan, yeah right.

Skrämmande subliminal indoktrinering

Mitt favoritdatorspel när jag var yngre var Mission Kellogs, ett reklamspel jag fått i ett Kellogs frosties-paket med diabeteskoma-sockrade frukostflingor. Jag minns inte hur många sportlov som spenderades med de talande majspuffarna Snap, Cracle and pop, apan Coco och Tony tiger, i bedrövligt platta 2D-landskap med produktplaceringen från helvetet. Spelet gick naturligtvis ut på att samla så mycket flingor som möjligt och i bland ta hjälp av den illa dubbade Cornflakes-tuppen Cornelius som dök upp och gav en goda råd. Detta upptog min autistiskt odelade uppmärksamhet, timme efter timme, månad efter månad. Jag var ganska ointresserad av andra människor när jag var i elvaårsåldern, datoranimerade flingpaketsfigurer passade mig utmärkt. Jag funderar på om min märkligt sympatiska inställning till Kellogs kan vara relaterad till det här.

Den perioden är så symbolisk för hur man fördes in i datorns magiska värld och stannade där. Hur man bekantade sig med de arga windows-felmeddelandeljuden och Caps lock-tangenten och lärde sig melodin när modemet ringde upp utantill. Början på en livslång kärlekshistoria. Hur minns ni era första upplevelser med datorn?

Förklara den här bilden

Försök?

Natt elektriska natt

I konserthavet blir jag sexton igen och skriker  i stället för att uttrycka mig akademiskt. Stänger av musklerna och ansluter mig till publikkroppen. Vinfyllan och de älskade välbekanta mollmattorna får dimman av oro och vardagsmonotoni att glida undan och allting blir så klart. basen och gitarrerna vibrerar i bröstkorgen och de nihilistiska texterna leder in mig i det där ljuva extatiska tillståndet då man inser att allt ändå är meningslöst men att det inte gör nåt, att det inte är nån idé att oroa sig över att man inte lever tillräckligt för det gör ingen annan heller. Det spelar ingen roll hur många häftiga saker man skriver om i sina facebookstatus-uppdateringar.  musikens katalysering av signalsubstanser genom blodomloppet är det enda som betyder nåt just nu.

The heart we share is a virus in our chests

Its death in vouge in saturnalian nights

Kärlekskemi

”Vi kan redan stimulera djur att fästa sig vid varandra. På samma sätt kan vi manipulera kemin i hjärnan och förändra känslor, säger Larry Young, professor vid Yerkes National Primate Research Center vid Emoryuniversitetet” rapporterar DN.

Redan för flera år sedan när jag påbörjade mina praktiska studier i den fysiska beröringens signalsubstansmekanik  så visste jag att det inte skulle stå på innan forskarna skulle dra av den fånigt romantiserande slöjan från känslorna och kärleken. När jag insåg att närheten stimulerade hjärnan på samma sätt som heroin så förstod jag att det var ganska meningslöst att försöka råda över känslornas rörelseschema.

Det är intressant att iaktta människor på avstånd och upptäcka hur djurlikt de beter sig. Vi tror att vi styr allt med vårt medvetna jag, men vi mår som bäst när vi inte är medvetna om vad vi gör. Vårt mig styr oss i mycket högre usträckning än vårt jag, precis som i djurvärlden. Vi tror att neocortex reglerar känslorna men det är precis tvärtom. Sedan hittar vårt jag på olika bortförklaringar för våra känslostyrda impulser.

Artikeln ovan handlar om nån slags sork som är väldigt monogam och  ägnar flera timmar om dagen åt att putsa sin partners päls. Det är  olidligt sött. När en sork har sex med en annan sork utsöndras en hormoncocktail av bl a oxytocin vilket medför att den automatiskt vill bilda familj med den andra sorken. Samma modell kan appliceras på människor, menar forskarna.

När jag var yngre gjorde jag en lista på djur som min pojkvän skulle vara lik, och någon slags gnagare var det huvudsakliga målet. Mission succeeded.

Musiksmaken från helvetet

Ehhhh?!

Jag har alltid blivit naivt förtjust i banden som det är socialt självmord att tycka om. Sådana som reducerar ens credpoäng till noll i  vartenda upptänkligt sammanhang och sekundsnabbt raserar ens noggrant putsade medvetenhetsimage. I min officiella musiksmak ingår såklart  pytteminiminimal techno, sofistikerad extremmetal och dubstep. Min inofficiella är  helvetets innersta cirkel  av rysningsframkallande musikanomalier.

Topplistan:

1. Nightwish. Sago-metal med vuxna människor med pervers böjelse för lappland och synthar sjunger på missljudande bruten finskengelska om järvar, björnar och andra djur man träffar på fjället. Åh, vad jag sönderanalyserade dem på högstadiet (eh, okej, senast i torsdags).

The moonwitch took me to a ride on a broomstick, introduced me to her old friend Home Gnome
Told me to keep the sauna warm for him

Det bästa är att de aldrig är ironiska. Videorna är så bisarra blandningar av gnomer, tempelriddare, trollkarlar och och järvar att man får nördorgasm.  Dessutom anlitar de förmodligen blinda knarkande new age-klåpare som skivomslagsdesigners.

2. 90-talseurotechno. E-types musik kallas inte musik av medvetna människor. Någon gång i sexårsåldern runt 1994  så väcktes min fascination för loopade plastljud i moll och texter med titlar som Free like a flying demon. Ibland lyssnar jag njutningsfullt på de tidiga skivorna på tåget med låg volym i hörlurarna, paniskt livrädd att avslöjas. Det är som att gilla nazismen.

3. Power metal. Schlager-hårdrock. Oftast tyska män med fäbless för allt som har med fantasy att göra. Jag betvivlar att killarna i Blind guardian någonsin har umgåtts med människor som inte är bokkaraktärer i Sagan om Ringen. På Night fall in middle-earth har de hyrt in folk som låtsas vara dvärgar och läser upp de  passager som inte går att förmedla med de bombastiska syntindränkta gitarr-onanerandet. Nästan lika bra skivomslag som Nightwish. Se denna länk för en textad låt och bilder som rätt tydligt illustrerar ostigheten.

4. Ken ring. Sveriges  kanske mest kvinnoförnedrande och fåniga texter, men ett svårdefinierat förortsvemod mellan de odrägligt självgoda och miserabelt syntaxbristfälliga rimmen. Fick mig att vilja bo i Blue hills i Solna som min kusin när jag var yngre.

5. Smethårdrock. Till den här kategorin räknar jag blödiga popband med elgitarrer som alibi, såsom Def leppard och HIM (Det förstnämnda räknas till ett av NWOBHM-erans allra största och är väldigt respektingivande i hårdrockssammanhang. Def leppards romantiska texter handlar ofta om att sångaren betraktar sin tjej på sedvanligt förislamskt vis som en Personal property. Jag smälter direkt när jag hör de romantiska atmosfäriska elektronifierade gitarrlandskapen.

6. Deathstars. Texter som översatt lyder Döden dör hårt går inte hem i kulturkretsar, tro mig. När min pojkvän gråtande ber om att få lyssna lite på Dylan eller Aphex eller något subtilt så vräker jag snabbt på med Deathstars glam-döds-sleaze-pop-metal med texter om droger, sex och medicinska experiment så gnällen inte hörs längre.

7. Hår-metal. Som titeln. Melodisk arenametal av personer med stora frisyrer. Funkar inte som bakgrundsmusik för romantiska möten med prominenta personer från kulturvärlden, tro mig.

8. Krigs-metal. Manowar är fanatiskt parodisk krigsromantiserande amerikansk hårdrock med texter som uteslutande uppmuntrar till att dö i krig.  ”Tell my family how I died”. ”Hail and kill”. ”Die for metal”. Mmm. De fick mig att överleva högstadiet.

Om sjöjungfrur

Ilya Repin – Sadko

När jag var liten var jag paniskt rädd för maneter. För att känna min fiende så lärde jag mig allt om den på ett närmast autistiskt sätt. Jag känner ingen som vet så mycket om manetens reproduktionsprocess som jag. Bilden påminner mig om min skräckblandade förtjusning över det som fanns i djupet; den fångar  någon slags dov, ritualliknande,  magisk stämning  som man föreställde sig skulle finnas under ytan.  Jag var mycket fascinerad av fenomenet sjöjungfrur och gillade tanken på att de levde i en annan värld som fanns ganska nära till hands. Det fanns något så vemodigt och ödesdigert i att de aldrig kunde få access till världen ovan ens om de fick en crush på någon människa där. Det var en ganska snygg analogi över ens egen situation när man blev nerkärad i någon från en oåtkomlig värld (te x indieeliten på gymnasiet). Den ursprungliga sjöjungfrusagan är ingen jolmig vaniljhistoria modell Disney utan en ganska grym noirthriller; huvudsjöjungfrun byter sina fenor och sitt sisterhood med sjöjungrusystrarna mot att bli människa bara för att få vara med den playiga prinsen på land. Hon får dessutom fruktansvärda smärtor för varje steg hon tar. Känns snarlikt det som många kvinnor offrar för att få vara med den svåra killen.

Det här inlägget kan nog inte bli mer pekoralt och fånigt, så varför inte en teatral låt om lockande sirener i oceanen av ett världens kanske ostigaste orkestrala metalband på det?

Ljud och situationer jag gillar, pt 1

‘

Filosofipluggande i ett gammalt tiovåningsbibliotek med utsikt över ett vintrigt Lund, med frusna fönsterrutor, Aphex Twin och susande ventilationsljud. Dessvärre förtogs situationens stämningsfullhet lite av de parodiskt bratiga juriststudenter som lät sina stockholmska bräkanden gå som en mistlur genom lokalerna.

Ensamhet

är en känsla som 60% av alla mellan tjugo och trettio år upplever ofta men bara 49% av pensionärerna, enligt en avhandling från Uppsala universitet. Det är ganska intressant. Vi åttiotalister saknar sjuttiotalisternas kollektivism och hamnar lätt i utanförskap. Det kan också vara relaterat till att många unga studerar.

Jag och en redaktör diskuterade en gång det faktum att ensamheten är ganska utbredd bland studenter, trots att många föreställer sig studenttiden som en tid av ständigt vinmarinerad grupptillhörighet. Färre studenter väljer idag att bo i korridor utan bor ensamma istället och antalet seminarier och föreläsningar överstiger ibland inte sex timmar i veckan. När jag var ny i Lund var fredagssupandet med kursarna en välbehövlig paus från den konstanta känslan av att vara ny och utanför.

Nu när allt fler unga slackar i stället för att engagera sig i föreningar eller börja jobba så följer utestängdhet från sammanhang. Som i Ronnie Sandahsl Vi som aldrig sa hora, när huvudpersonerna småstadspassiviserat tillbringar sina dagar under täcket och låter tevens eftermiddagsprogram avdela dagens timmar. Jag vet hur likgiltig man blir av en sådan tillvaro. Hur alla sociala aktiviteter bara känns som svåröverstigliga och meningslösa projekt. Jag är glad att jag inte är där längre.

En episk låt från mitt hårdrocksuppvaknande

Den här följde mig många tågnätter under en odräglig familjeresa genom Europa på högstadiet. Den var som en injektion med självförtroende rakt in i mitt tonårsdesillusionerade hjärta. Den berättade om en annan verklighet, långt från plasttechno och låtsasmänniskor och Explorer-vodka på parkeringsplatser. Judas Priestsoundet ljöd av ett annat liv och en annan tid.