Monthly Archives: februari 2009

I senaste numret av Opus

skriver jag om dissonans, synestesi och vilka biologiska mekanismer som ligger bakom musikens känslopåverkan och det faktum att människor oftast föredrar konsonant musik. Finns på Pressbyrån och bibliotek.

tidning21

En studie i Brain: A Journal of Neurology visar att endast hjärnskadade människor kan uppskatta dissonant musik. Men då måste jag väl sannolikt befinna mig i något neuropsykiatriskt tillståd  av något slag, då jag alltid har förförts av de dissonanta delarna i Beethovens nionde symfoni och de magnifikt djävulska gitarrslingorna i många metalbands opus, Opeths Deliverance är ett exempel. Just de dissonanta, oförutsägbara partierna som sällan hörs i den slätstrukna popmusiken lockar fram obeskrivbart behagliga reaktioner av mitt nervsystems oanvända känselspröt. En abstrakt målning kan starta andra neurologiska reaktioner än de estetiska, retningar av vår ångest och sexualitet till exempel. Kanske fungerar det likadant med dissonant musik.


Annonser

Bilder på dvärjhamstrar?!

De här mycket normala ordföljderna har folk googlat på för att finna min blogg:

Bilder på dvärjhamstrar

att prata med sig själv+wikipedia

ADHD

rimma på hjärtklaff

kattvideo

eddie meduza

ligga på sjukhus metafor

ta ut spiral hos gynekolog i malmö

sadism

blind guardian bards song

världen är ett skämt

Brr, jag gillar inte  den där funktionen. Det känns panspektriskt och big brother-aktigt. Inte för att jag brukar googla avvikande och opassliga saker såsom naziporr eller så he he, och visst är man anonym.  Men det känns bara lite övervakarsamhälleigt. I framtiden kommer företag kunna skapa demografiska diagram över folks intressen, allt som kommer fram när fingrarna slött matar in vad hjärnan inte orkar cencurera kommer lagras och sedan blir vi förslavade batterier för deras profitering i ett ondskefullt panoptikon. Vad  brukar ni googla när ni har tråkigt? söta marsvin som leker, kvinnliga superhjältar, neurotransmittorer och mig själv hör till mina favoriter.

Köttsligt vs intellektuellt

dsc00864

Bland fördelarna med singelskap kan glasögonnappning räknas.  I Lund är glasögon the ultimate pussy magnet och alla har ett par,  och det händer ofta att nattens fångst glömmer sina oemotståndliga svarta på ens nattduksbord. Sedan kan man lyckligt promenera omkring i dem några dagar och behöver inte ens säga ordet po-mo för att  masterprogramsgossarna ska samlas runt en i små led. Plötsligt slutar alla fokusera på ens kropp och blir istället övertygade om att man är intellektuell och belevad.  – Näää, jag går inte på utseendet, bara på insidan, säger de såklart genusmedvetet, men trots det så måste man som kvinna jobba dubbelt så hårt för att övertyga dem om att man är intressant och har intellektuella kvalitéer när man har fel utseendeattribut (blont hår och  85E exempelvis).’

Det finns ett väldigt sjukt rådande synsätt i de meedvetna kretsarna, att köttslighet inte kan kombineras med andlighet,  ju mindre evolutionärt fertilitetssignalerande fysiska attribut desto fler intellektuella egenskaper. För att inte tala om hur många gånger jag blivit tillsagd att sitta stilla och inte röra mig för mycket ensam bland killar, eftersom min kropp gör att det ser utmanande ut och då kan jag bli våldtagen. Det händer hela tiden, senast jag fick höra det var  av en person som fått Stora journalistpriset och gjorde anspråk på att vara upplyst och genusmedveten.

Fuckers.

ADHD light

Eftersom jag har grövre koncentrationssvårigheter än ett barn med ADHD, så kan jag aldrig läsa mer än sex meningar av det viktiga innan handen tvångsmässigt för muspekaren till facebook-fönstret , random nördwikipediasidor eller något annat ofruktbart. Nyss så frågade min pojkvän mig vad jag egentligen satt så djupt försjunken i på datorn. ”- Ehh, en intressant text om internalism och prima facie-principer”, sade jag (jag har dödssvår tenta imorgon). I själva verket läste jag en wikipediaartikel om tamgrisar.

Idag

bloggar jag på studenttidningen Lundagårds blogg Syndrom om varför Sex and the city tydligen inte är feministiskt på riktigt.

Det blir en gullig katt-video istället för jag har för mycket att göra

Idag måste jag ta itu med arga bibliotikarier som förmodligen kommer att vilja fängsla och tortera mig, sedan ska jag plugga nonkognitivism med elitskärpta kursare som alltid är minst hundraåttio sidor före mig, sedan ska jag på feministcafé och prata om sex. Fastän jag i själva verket bara vill ligga i sängen och äta creme brulée. Den fria viljan, yeah right.

Skrämmande subliminal indoktrinering

radc6989pc2dmissionkellog27s

Mitt favoritdatorspel när jag var yngre var Mission Kellogs, ett reklamspel jag fått i ett Kellogs frosties-paket med diabeteskoma-sockrade frukostflingor. Jag minns inte hur många sportlov som spenderades med de talande majspuffarna Snap, Cracle and pop, apan Coco och Tony tiger, i bedrövligt platta 2D-landskap med produktplaceringen från helvetet. Spelet gick naturligtvis ut på att samla så mycket flingor som möjligt och i bland ta hjälp av den illa dubbade Cornflakes-tuppen Cornelius som dök upp och gav en goda råd. Detta upptog min autistiskt odelade uppmärksamhet, timme efter timme, månad efter månad. Jag var ganska ointresserad av andra människor när jag var i elvaårsåldern, datoranimerade flingpaketsfigurer passade mig utmärkt. Jag funderar på om min märkligt sympatiska inställning till Kellogs kan vara relaterad till det här.

Den perioden är så symbolisk för hur man fördes in i datorns magiska värld och stannade där. Hur man bekantade sig med de arga windows-felmeddelandeljuden och Caps lock-tangenten och lärde sig melodin när modemet ringde upp utantill. Början på en livslång kärlekshistoria. Hur minns ni era första upplevelser med datorn?