Det kostade mig 40 minuter av mitt liv

Krönika publicerad i Helsingborgs dagblad

Allting var perfekt. Jag skulle gå på månadens eller kanske seklets roligaste releasefest. Jag såg mig i spegeln och noterade att jag hade gått ned minst ett halvt kilo under min förkylning. Perfekt. Alla skulle bli oroliga och samtidigt avundsjuka på min värdigt utmärglade kropp. Jag förberedde olika repliker framför spegeln: ”Herr redaktör, så angenämt. Ja precis, det är jag. Åh, ni smickrar mig.”
Jag föreställde mig hans imponerade min: ”Jag är en stor beundrare.  Jaså, du vill skriva en roman? Det kan vi ordna, jag ringer några samtal.  Vi kan erbjuda två veckor i ett residens på Korsika som förskottspremie. Som en tacksamhetsgest.”
Jag begav mig ut i den milda vårkvällen och tänkte nästan tårögd av förväntan på buffén av gratisvin och tweedmän i trettiotvåårsåldern som skulle vara uppdukad när jag klev in, förmodligen på någon form av marmortrappa. Av någon anledning tänkte jag mig att  pompös amerikansk marschmusik skulle spelas i bakgrunden, som när presidenten gör statsbesök.
Så var det inte. Såhär var det:
När jag klev in på releasefesten insåg jag snabbt att jag var den enda under 80 år. Vissa såg så gamla ut att de höll på att falla ihop. Min kompis hade inte kommit ännu och jag halsade i mig två glas champagne på sju minuter. Snart lokaliserade jag redaktören jag ville imponera på. Showtime. Jag gled ljudlöst upp vid hans sida.
”Nej men heej! Vilken härlig kväll! Och god sprit! Är ni också hungriga? Var är snittarna!?” skojade jag hjärtligt. Han log med en min av djupt obehag och återgick till sitt samtal.
Äntligen dök min kompis upp. Hon var nyseparerad och bedrövad och tittade paralyserad av chock på festklientelet. Allting var fruktansvärt.
”Vi tar mer sprit när ingen ser och går innan uppläsningen börjar”, sade jag listigt. Men gratisdrinkarna var slut och våra jackor var djupt begravda under massor av gamla människors kappor. Vi var fångar.
När vi inte trodde att det kunde bli värre tågade nio människor utklädda till pandor fram genom dörren. De började framföra ett musiknummer på scenen. Dörren var blockerad av de gamla människornas barnbarn. ”Vi kan inte dricka mer champagne, det är minst 250 kalorier i ett glas”, sade min kompis och jag insåg bedrövad att hon hade rätt. Men när pandorna började sjunga en egenkomponerad extravers av Bröderna Herreys Gyllene skor hade vi inget val.
Den här upplevelsen kostade mig 40 minuter av mitt liv.

Sms-dokumentation från traumat