Etikettarkiv: eskapism

Verkligheten är överflödig

Krönika publicerad i GP
Fram tills att jag var sexton hände det så lite i mitt liv att jag inte kände någonting. Det var som att världen inte angick mig, den bara rörde sig vid sidan av mig som en grå, slät smet. Efter två års tid kunde jag fortfarande inte komma ihåg namnen på människorna i min klass, de hade ju ingen personlighet.
Jag kan verkligen inte minnas några känslor från den perioden som jag inte katalyserade på syntetisk väg genom böcker eller filmer. När Dumbledore dog i Harry Potter och Halvblodsprinsen grät jag i flera dagar. Jag var så tacksam över att känna något över huvud taget, även om det bara var placebo.
Med tiden började bokvärlden kännas allt mer som min primära verklighet. De sömniga dagarna i skolan och fikorna då jag bara upprepade samma inövade repliker kändes mer overkliga än det som hände Harry Potter. Det som pågick i mitt liv hade ju ändå inget att göra med mig, där var jag bara en statist i några intetsägande människors ointressanta tillvaro, en automatiserad funktion mer än en verklig person.
På gymnasiet när det började hända saker i mitt liv trappades behovet av verklighetsflykt långsamt ned. Jag backade försiktigt tillbaka in i de verkliga människornas värld där jag tydligen hörde hemma. Jag tänkte tillbaka på mitt forna missbruk med blandade känslor av skam och saknad. Visserligen hade det varit en ohållbar tillvaro i längden, men jag saknade förmågan att bli bortförd, att försvinna i något och bry mig så mycket om det att jag glömde världen.
Det krävs antingen mod eller en psykos för att lämna verkligheten och inte bekymra sig över huruvida den kommer att finnas kvar när man eventuellt vill göra ett återbesök. Jag trodde att jag hade förlorat det modet, att jag var botad.
Men så kom jullovet och jag åkte hem till Ängelholm och min bror gjorde misstaget att visa mig BBC:s serie Sherlock. Jag var hundra mil från alla jag kände och inget höll mig kvar i världen, kanske var det därför det var så lätt att tillåta sig att lämna den. Bara en liten stund, tänkte jag. Det här är inget återfall, jag har ändå inget tålamod med tv-serier, tänkte jag. När jag sett de första tjugo minuterna insåg jag att det var kört. Det var så kört. Serien var så bra att jag glömde kolla facebook på över 20 minuter, och det händer väldigt, väldigt sällan. Förut fattade jag aldrig hur folk kunde titta på The wire dygnet runt i fyra dagar och helt förlora behovet av sömn, mat och mänsklig interaktion, nu förstår jag allting. När man ser en serie som är sådär bra blir verkligheten bara som en blek kuliss eller en blindtarm som man inte har något behov av längre men tydligen måste släpa runt på ändå.
Internet triggar psykosen, för där finns det massor av människor som ägnar 98 procent av sin tid till att lägga upp gif-animationer på tumblr från serien och skriva om hur mycket sorgligare det känns att tänka på Reichenbach-avsnittet som sänds nästa vecka än att deras släkting avled i en tragisk bilolycka. De har ersatt alla sina gamla intressen med #fandom och kan bara kommunicera med intern referenshumor från serien. De har helt gett upp sina försök att försöka leva normala liv och alla besök i verkligheten upplevs som besvärliga transportsträckor fram till nästa handlösa återfall in i den gemensamma psykosen.
Eftersom Martin Freeman som spelar Watson är upptagen med att spela hobbit i Sagan om ringen 4 eller vad den nu heter (jag har aldrig förstått intresset för de där mördande tråkiga filmerna, de är ju bara ute på myren och slåss med träd eller dricker öl och pratar gamla minnen med några tjocka sagomän) och Benedict Cumberbatch som spelar Sherlock ska vara med i någon trist rymdfilm så kommer det säkert dröja åratal tills de hinner spela in fler avsnitt. Vad ska jag göra under tiden? Gå i skolan? Göra karriär? Umgås med folk? Boring, boring, boring.
I vår tid är det en statusmarkör att vara närvarande i nuet. Jag är inte intresserad av mindfullness och medveten närvaro, ibland vill jag bara få tillåtelse att vara frånvarande.