Mordbrandsmetal som vapen mot patriarkatet

Krönika publicerad i GP
Mitt favoritband just nu är ett norrländskt krigsmetalband som heter Raubtier och i huvudsak skriver låtar med titlar som Mordbrandsrök, Låt napalmen regna, Det finns bara krig, Dieseldöden, Terror, Achtung Panzer och Götterdämmerung. I en intervju får sångaren Hulkoff frågan vad som inspirerar dem att skriva låtar, och han svarar att ”Det finns inget speciellt tema men jag tar ofta upp negativa aspekter av livet. Inspiration hittar vi i vildmarken och i skogen.”
När jag försöker annektera Spotify på en fest och spela några låtar med Raubtier blir omgivningens reaktioner mycket obehagliga. De flesta i min ålder gillar nämligen mjuk, långsam indiemusik med texter som handlar om nån tjej som en kille med gitarr var kär i förra sommaren.
Det finns bara en av mina vänner som har låtit sig övertygas om mitt favoritbands storhet.
Eftersom hon egentligen bara lyssnar på melankolisk pop som får en att vilja gråta sig till sömns så är hon väldigt överraskad av sin nya preferens. Hon säger att något händer med henne när hon lyssnar på Raubtier. När hon till exempel är olyckligt kär i någon ny dum kille och vill gå ner fem kilo så att han ska sluta vara taskig mot henne, så lyssnar hon bara en stund på en ”En starkare art”, ”Apokalyps” eller ”Terror” och plötsligt studsar hon runt i lägenheten och skriker och kastar stolar på golvet och vill bränna ner något istället för att skära sig i armarna.
Som tjej lär man sig tidigt att man hellre bör bli ledsen än arg. Ilska är ju en farlig känsla som inte kan avväpnas med tröst. Utagerad ilska måste konfronteras, den skuldbelägger omgivningen istället för självet.
När jag skriver krönikor kommer ungefär hälften av läsarmejlen från män som heter Kent, Jan eller Kenneth. Deras mejl ser alltid ut ungefär såhär:
”Hej Tycker du är sexig och vill knulla dej i rumpan och suga på dina härliga bröst. Varma Sommar Hälsningar” (Autentiskt exempel).
När jag var arton och fick sådana mejl blev jag alltid gråtfärdigt äcklad och så arg att jag ville slå sönder någon. Men eftersom jag var uppväxt i en kultur där tjejer lär sig vara förstående och svälja ilskan så tryckte jag bara på delete och tänkte att jag skulle vara tacksam som fick skriva i tidningar trots att jag var en ung, snygg tjej, som flera redaktörer definierade mig.
På mellanstadiet blev min kompis intryckt i en tegelvägg av en kille så att hon började blöda. Hennes lärare sa att killen inte skulle få någon utskällning eftersom misshandeln bara hade varit killens sätt att visa att han var kär. Det kan du väl försöka förstå, sa läraren till min kompis.
Jag är utled på att vara förstående. Visst är det kanske inte särskilt moraliskt uppbyggligt med ett band som skriver romantiserande texter om ”natriumalumninat, polestyren, ett bombplan och bensin, bensin”. Men när vantrivseln blir för stor i en kultur där tjejer förväntas vända smärtan inåt och skära sig i armarna hellre än att utagera sin ilska, kan musik som handlar om att låta napalmen regna och bränna ner hela världen vara ett välbehövligt andningshål. På 80-talet anklagades hårdrocken för att vara degenererande och göra ungdomar till kriminella satanister. Jag tror snarare att hårdrocken var den säkerhetsventil som förhindrade det (med vissa undantag).