Min senaste litteratursida

ur Nöjesguiden.


Dorothee Elmiger – Inbjudan till de våghalsiga. Kabusa
Två systrar letar sig runt i en kolgruveort i förfall. De söker efter en mytisk flod vars källa skulle kunna rädda landskapet från att förgås. Desperat söker de kopplingar mellan sig själva stadens förflutna. Elmigers ödsliga undergångsprosa känns symtomatisk för en sen 80-talistgeneration av författare. Den rymmer en passivaggressiv uppgivenhet, en känsla av att ha fötts strax efter något betydelsefullt, något slags sammanhang som skulle kunnat innesluta berättarjaget och fyllt det med mening. Miljöerna är tömda och övergivna och påminner om postapokalyptiska datorspel som Fallout 3. Den arkaiska ödsligheten påminner om Carolina Fredrikssons Flod och Jan Jörnmarks bilder av övergivna industribyggnader.

Naima Chahboun – Okunskapens arkeologi. Norstedts
I politisk litteratur blir ofta språket som en för trång tröja som författaren mödosamt försöker krångla på sina angelägna idéer. Men i Naima Chahbouns mycket vackra debut händer inte det. Hennes våldsamt associativa och vackra språk får mig i första hand att känna, tankarna kommer ikapp en stund senare.

Vendela Fredricson – Sapfos tvillingar. Modernista.
Ibland, för att rädda livet på någon, måste man kränka gränsen mellan helande och våld, kärlek och övergrepp. Det är vad den här boken handlar om, men berättelsen rör sig nästan ljudlöst i bakgrunden och låter språket ta den storartade huvudroll som det förtjänar. Det inspireras av anatomiska begrepp och kirurgi vilket ger en lyriskt makaber effekt. Boken graviterar viktlöst mellan poesi och prosa.

Loka Kanarp och Carl-Michael Edenborg – Hungerhuset. Kolik förlag
En vacker serieroman om två systrar som lämnar sina förhatliga fosterföräldrar för att gå genom den mörka skogen till ett ödehus där fönstren är krossade och klockorna för länge sedan har stannat. Medan väggarna murknar, växer husets hunger. The others-stämningarna är lätta att älska.

Åsa Moberg – Väninnorna och jag. Natur & Kultur
Ca 90% av alla amerikanska filmer handlar om bromance och härliga killar som gör saker tillsammans. Kvinnors vänskap anses sällan tillräckligt intressant för att gestaltas i mer än några få repliker (som oftast handlar om män som kvinnorna är kära i). Därför tycker jag om Åsa Mobergs skildring av vänskap mellan kvinnor, hur den uppstår, vilken roll avund kan spela och vad kan hända i den komplicerade relationen med tre väninnor.

Den folkliga högerextremismen

Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder påstod att Selma Lagerlöf hade varit Sverigedemokrat om hon levt idag. Varför är det så viktigt för SD att skaffa sig tolkningsföreträde på svensk kultur? För att få svar på det pratade jag med Anders Hellström, doktor i statsvetenskap och författare till boken Vi är de goda.
SD har slutat åberopa högerextremister som Jean-Marie Le Pen och hyllar i stället socialdemokratiska hjältar som värnade folkhemmet. Varför har folkhem och folklighet blivit så viktiga begrepp för SD?
– Folkhemmet för SD är drömmen om ett förlorat paradis. Enligt den egna självbilden ser SD till ”mannen på gatan” medan de ”nya” socialdemokraterna sedan länge har fjärmat sig från folket. Folkhemmet och folklighet är sorteringsinstrument för att utse vilka som får vara med och vilka som inte får det. SD hänvisar till folkhemmet för att axla manteln som folkets ”sanna” företrädare. Man menar att socialdemokraterna inte längre primärt sätter svenskarnas intressen främst. Enligt dem ska folkhemmet vara för kulturellt lika svenskar. Detta var en icke-fråga för Per-Albin Hansson, som inriktade sig på att utjämna klyftor i samhället.
Vad innebär egentligen folklighet idag?
– Det är ett begrepp som ständigt förändras. Att t ex Jimmie Åkesson med partikamrater iklädde sig folkdräkt under riksdagens öppnande förra året är ett uttryck. Det för tankarna till nationella ceremonier och finkulturella sammanhang, vilket onekligen ger folklighet en ganska så specifik innebörd.
Använder andra partier folklighetsbegreppet på ett sätt som liknar SD:s, t ex Kristdemokraterna med sitt Verklighetens folk?
Socialminister Hägglund återanvänder ett begrepp som också Ian och Bert nyttjade. Han menar att den radikala eliten har blivit Sveriges nya överklass medan KD vill lyfta fram de frågor som diskuteras runt köksborden. Och då handlar det snarare om att få ”livspusslet” att gå ihop än om queer-aktivism eller om postkoloniala strukturer. Efter att SD också anknutit till verklighetens folk så varumärkesskyddade KD begreppet i syfte att göra sig till företrädare för det folk som ogärna vill att politiker lägger sig i hur de lever sina liv och istället kan få titta på Så ska det låta ifred.
Många menar att SD avviker från de etablerade partiernas retorik. I din bok menar du att de snarare radikaliserar deras politik. På vilket sätt?
– På samma sätt som uttalanden från SD-representanter om att Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta är en kampbok mot etablissemanget, eller att Selma Lagerlöf antagligen hade varit Sverigedemokrat i dag mot bakgrund av hennes skildringar av svensk kultur, är referenserna till Per Albins folkhem en del av ett gemensamt symbolpaket för vad som håller ihop nationen. Man utgår från och radikaliserar redan populariserade föreställningar om vad som kännetecknar svensken och svensk kultur. SD är kortet i kortleken ingen vill ha på sin hand. Borgerliga kommentarer hänvisar till SD som ett välfärdschauvinistiskt projekt som attraherar missnöjda socialdemokrater, medan kommentatorer från den rödgröna sidan istället kan tala om partiet som ett typiskt högerorienterat parti.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s