När feminismen blir för farlig

I Nöjesguiden skrev jag om varför Horace Engdahl och Bob Hansson föredrar August Strindbergs kvinnosyn. Jag skrev en SVT Debatt-artikel på samma tema här.

About these ads

4 svar till “När feminismen blir för farlig

  1. Du är fantastisk.
    Essentialisering av kärlek (genus, passionssystem) är livsfarlig, verkligen ett skolboksexempel på ideologi i traditionell marxistisk mening. Att hota med att något förstörs om det inte är oberörbart. Helighet versus (intellektuellt) arbete och folk är i sådant desperat behov av helighet, och har knappast positiva erfarenheter av arbete. Du tillämpar den bästa strategin här: erkänna känslorna, men inte erkänna de villkor för dem som hävdas, eftersom dessa är falska.
    En direkt parallell till läget i religionskritiken: illusionen om att den enda möjliga kärleken är den okritiska, att endast ett medvetande i taget är möjligt. Farligt när anhängare hävdar det, lika farligt när kritiker accepterar det som utgångspunkt för kritiken. Alla som någonsin njutit av fiktion och tagit den med sig, vet att detta är falskt.

  2. Så. himla. bra. Som alltid.

  3. Det finns många orsaker att anmärka på Horace Engdahl. Men formuleringen ur hans aforismsamling: ”I författandet liksom i erotiken är megalomanin för män en ojämförlig kraftkälla, och varje anfall av förnuft innebär en riskabel energiförlust. Den man som tvivlar på att hans stil eller hans kuk är gudomlig, har inte en chans (…)” tycker jag inte är en av dem. Som kvinna måste man ju, i ärlighetens namn, veta mycket lite om vad det innebär att vara man eller att ha kuk. Vilket inte är kritik – jag vet ingenting om vad det innebär att vara kvinna eller att ha fitta – utan ett enkelt konstaterande. Själv finner jag formuleringen välfunnen, och tanken skarp och riktig: hybris är en förutsättning för den relativt klene författaren, annars gör självkritiken eller insikten i den egna begränsade förmågan så att ingenting blir skrivet, vilket torde gälla för såväl författande kvinnor som författande män. Och vad gäller kuken så är det ett måhända ömkansvärt men ändå obestridligt faktum att den kuk som inte tror på sig själv riskerar att falna likt en undervattnad trädgårdstulpan. Jag är ledsen att behöva säga det, men utan ett mått av manlig megalomani (i bemärkelsen självförtroende) i sexualakten så blir det tyvärr inga samlag (i bemärkelsen penispenetrering). Det är mannens svaghet och hans kors att bära; det är inget kukskryt, det är ett erkännande av en ynklighet! Kukskryt vore att säga: ”jodå, kuken den står i alla lägen, no probs, kuken är ofelbar”. Det är ju precis det som Horace inte skriver: i stället är det erkännande av hur sårbar mannens självkänsla är, hur ynklig han kan vara. Är det likadant för kvinnor? Det kanske det är! Det vet jag som sagt mycket lite om, och jag tror Horace gör bäst i att inte uttala sig om hur det känns att vara kvinna heller. Men Horace måste ju få säga hur det känns från hans horisont utan att bli häcklad på autopilot för att det står ”kuk” i texten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s