En text jag läste upp i P1 Obs om varför Heideggers syn på ångest är en viktig motkraft mot dagens KBT-terapi.
Senaste kommentarer
Isabelle Ståhl om Nytt jobb emmeli om Nytt jobb Isabelle Ståhl om Sommarpratarna – lycklig… Isabelle Ståhl om Sommarpratarna – lycklig… befindlichkeit om Sommarpratarna – lycklig…
Isabelle Ståhl - istället för sömn 
”Motkraft till KBT… fått tolkningsföreträde när det gäller livsfrågor… en tillfällig systembugg …måste alltid botas innan den hinner tolkas… självförverkligandeprojektet ska fungera smärtfritt”. Vet inte vad du läst för att göra denna tolkning (skicka gärna en länk). Att du inte arbetar inom det terapeutiska må ju vara en ursäkt för det du säger, dock anser jag det kränkande mot alla de som blir hjälpta, att på ett så ytligt och oinsatt sätt generalisera kring någonting du uppenbarligen har mycket lite kunskap om. Var modig – angrip istället på ett sakligare plan. Det kräver iofs lite mer än att falla in i den rubrikmässiga shabloniserade kbt-kritiken. Då hade du gjort skillnad! Fast då tror jag inte du hade uttryckt dig på samma sätt. Inte Heidegger heller för den delen.
Lycka till i… självförverkligandeprojektet,
/Rikard
tja, Rikard vill kanske mena att ”det terapeutiska” är hela saken. Det är väl din poäng, Isabella Ståhl, att terapi inte täcker in all livsvisdom när det gäller det vi kallar ångest.
Rickard skriver:
”Var modig – angrip på ett sakligare plan”
Vad är poängen med det?
KBT är väl en ideologi som alla andra, det finns väl även existensiell psykologi, kritisk psykologi, psykodynamisk psykologi, osv.
Rickard du skriver inte något om din relation till KBT-terapi. Om du blivit hjälpt av att gå i KBT-terapi så är ju det väldigt bra. Du kanske använder KBT i din terapi av andra. Det skulle vara intressant att veta din roll eftersom du upprörs av den det du kallar den ”schabloniserade kbt-kritiken”. Ditt inlägg hade varit givande för mig om du (sakligt) bemöter denna schabloniserade kbt-kritik än att du skriver om att Isabelle har lite kunskap.
/Erik Johansson
Visst är det trist att Rikard tror att ett farbroderligt uppträdande ska ge auktoritet åt hans inlägg. Det hade varit mer intressant att få en seriös diskussion mellan olika terapeutiska och existentialistiska ståndpunkter.
Tack för en bra, pedagogisk (om än kort) text! Jag förstod helt plötsligt lite mer saker i mitt liv. Heidegger blir nästa läsning. Super!
tack!
Isabelle Ståhl: Ursäkta, men med vilken auktoritet talar du om Heidegger i P1? Kan du något om Heideggers filosofi utöver vad man kan läsa till sig på Wikipedia och i något schablonartat filosofilexikon? Jag tycker inte att det verkar så. Kan komma på ungefär hur många namn som helst som är bättre lämpade att tala om Heidegger i P1 (fast egentligen bör väl den helt omdömeslösa redaktören skyllas, han eller hon borde hellre jobba på RIX FM än på Sveriges Radio).
Dessutom med en så tröttsam, meningslös samtidsvinkel. Är det så in i berget omöjligt att skriva om något utifrån dess egna horisonter, och inte utifrån ett billigt krönikör- och bloggskitperspektiv? Tidigare har du krönikörat dumt om Husserl och Facebook.
Hur vore det om du visade ett minimum av respekt inför det du skriver om? Offentligheten idag är visserligen så korkad att den knappast kommer att syna dig. Ni är tyvärr av samma skrot och korn.
Hej Fredric!
Hur vore det om du berättade om hur du ser på Heidegger? Hur vore det om du, som den kunnige person du säkert är, delade med dig av lästips och tankespår som kunde fördjupa den diskussion kring begreppet ångest som Isabelle Ståhl har initierat? Hur vore det om du kunde ta människors existentiella skissförsök på allvar?
Sen kanske det vore passande för oss farbröder att försöka förstå att det vi har att bidra med i tankeutbytet generationerna emellan inte är att visa att vi har rätt en gång för alla. Det vi har att bidra med kan få en viss betydelse i en dialog mellan olika perspektiv. Isabelle Ståhl tog initiativ till dialog. Du vill inte ta det på allvar. Dumt av dig!
Vänligen
David Dickson
❤ isabelle ståhl och ❤ david dickson
❤
Man kan undra vad herrarna, som kanske är i min ålder kring 50, har emot att en smart vacker kvinna skriver om Heidegger. Någon frågar med vilken auktoritet Isabelle skriver, vilket genast väcker en motfråga i mig; med vilket auktoritet ställer en tölp en sådan fråga? Jag har inte träffad någon akademiker med 160p eller mer, med magister eller doktorshatt, som skulle komma på den plumpa och imbecilla frågan: ”Med vilken auktoritet skriver den härna jäntan?!”
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om trollen ovan. Men frågorna hopar sig.
* Känner dessa påstådda karlar sig hotade av att en intelligent ung och vacker kvinna har ett så brett spektrum att hon kan skriva i allt från Nöjesguider till djupare reflektioner i P1?
* Är det ren och skär avundsjuka som sprider sig likt en elakartad form av malignt melanom i deras psyken?
* Kan de inte tåla (stressen?) av att en kvinna visar sig verbalare och smartare än dem?
* Rasar deras självbild så totalt samman av läsa en text skriven av en kvinna att de inte längre kan upprätthålla skenet av att äga åtminstone ett rudimentärt intellekt med vidhängande social kompetens?
* Hur kan så mycket löje rymmas i mitt eget kön som dessa påstådda karlar uppvisar?
Den svåraste frågan:
* Hur kan en enda man i universum få för sig att rycka undan fikonlövet för sitt eget ynkliga lilla psyke på detta vis?
Bra Anders, då är det kanske äntligen möjligt att lämna de ångestfyllda messerschmittarna därhän och börja utbyta lite tankar. Jag diskuterade detta med ångest med en kille jag känner och han hade följande kommentar: ”Min erfarenhet är att mest förödande och handikappande är den ångest som bygger på vetskapen om hur förödande och handikappande ens ångest är. Och då undrar jag om inte både KBT och tung medicinering är en gåva.” Själv tänkte jag ”Måste det vara antingen eller? Vi skulle kanske fråga Isabelle Ståhl om hon ens menar det. Men nog tycker jag att det är för mycket kolartro på KBT och olika sätt att ‘bota’ och då behövs sådan motkraft som Ståhl talar om tycker jag. Ja jag säger ”kolartro” så länge läkekonsten utmönstrar viktiga delar av existensen från det vetbara. Förresten, om Heideggers och Laings syn tog över helt och hållet skulle det möjligen behövas en motkraft även där?
David – och Isabelle – den moment22-lika ångestspiral du beskriver är lite kul, men för egen del har jag inte känt av den. Jag har dock en kompis som på sitt sätt KBT:ar i form av 12-stegsprogrammet eftersom han numer är nykter alkoholist. Han kan falla in i det han kallar ”den ofrivilliga vinkelvolten” att själva ångesten och vetskapen om den rullar igång mer ångest. Så kom det sig att han började självmedicinera med den förrädiska och tunga drogen alkohol.
I övrigt tycks det mesta följa en sorts modenycker och efter att ha levat etthundra år med kokainisten Freud som överguru (att han hade fullständigt maniska sexuella fantasier och därmed baserade sin teoribildning på dessa beror givetvis på att han drog i sig kokain och skrev under påverkan av dopaminvärden som var 40.000 gånger över det normala, det står numer utom alla tvivel. Kokain och de vansinniga peakar av dopamin det ger är inte att leka med) har vi nu via beteendevetarna landat i en ny psykologisk modenisch; KBT.
Jag tillåter mig att vara skeptisk ett tag till, samtidigt anar jag att KBT är långt mer evidensbaserad än den dynamiska psykoterapin som inte på något sätt går att mäta eller kvantifiera.
Annars har jag haft stor nytta av KBT, inte som terapi, men väl som hjälpmedel att hitta verktyg för att rent idrottspsykologiskt lyckas nå bättre resultat. (Har en trevlig liten hög SM-medaljer i fallskärmshoppning) Inom den sfären av mitt liv tror jag Heidegger inte skulle kunna hjälpa mig lika bra som den idrottspsykologiska varianten av KBT.
Det var för mig ytterst intressant att genom Isabelle få vetskap om Laing. Efter en del googling finner jag att jag äntligen hittar en människa som starkt ifrågasätter gällande paradigm inom psykologin. Jag har spontant känt samma sak de gånger mitt liv brakat ihop och jag gått till psykoterapeuter för att om möjligt lite snabbare lappa ihop eländet igen. Men de där proffsen, som de tror att de är, har alltid i förhållande till min upplevda verklighet alltid varit tendentiösa åt fel håll, liksom fokuserat fel saker. Mitt problem har alltid varit total existentiell ångest i mötet med samhällskroppen, (där kan nog KBT stötta) en ångest som inte har ett skit med min troligen helt normala barndom att göra. Att gå i psykoterapi är att älta gammal smärta om och om igen. En smärta som inte var fel när den var, men blir fel om man tvingar sig själv att återuppleva den i en ändlös parodi på hjälp från en psykoterapeut som tror att hon sitter inne med sanningen.
Laing håller för troligt att smärta och ångest och även vansinne troligen är helt normala reaktioner på extrema livssituationer. Jag håller med. Jag håller med så mycket mer när Laing senare i livet mjuknar och tillstår att terapeutiska samtal av olika slag kan vara av värde, likväl som tung medicinering kan vara det.
Heidegger kan jag inte i någon djupare mening ta ställning till, jag har svårt att tränga in i honom och kanske har jag gjort fel som försökt ta vägen via Sartre och Kirkegaard. Ämnet är brännande för mig eftersom en av mina största livskamrater är just den existentiella ångesten i förhållande till samhällskroppen och det människorna i den gör mot varandra, men den förutan skulle jag sakna klangbotten helt, så jag vill inte bli av med den, bara i vissa lägen få ett gram mer kontroll, (så jag inte löper amok som en del av herrarna i kommentarerna ovan).
Visst skulle det vara kul att fråga Isabelle om mer förklaringar eller ännu hellre, mer utläggningar i ämnet. Men samtidigt vill jag lämna henne ifred och låta henne i full vetgirighet rusa vidare in i andra ämnen. Dessutom tycker jag att hon har varit slug i val av infallsvinkel på den här storyn. Hon driver ju ingen tes som någon enda kan bli irriterad på. Hon frågar hovsamt om det inte skulle vara förnuftigt med en motvikt till rådande paradigm. Hon för in ytterligare en dimension i debatten. Istället för en instrumentell syn på psyket får ämnet genom detta inte bara en motvikt, utan även en andlig dimension.
Och när jag skriver så, märker jag att det retar min egen nyfikenhet. Jag skulle vilja höra både dina och Isabelles funderingar kring de inte bara två, utan tre axlar jag nu skönjer, Psykologi (genom olika tider och modenycker) – Heidegger/Sartre/Kirkegaard-existentialism – Andlighet.
/Anders
Tankeutbytet om ångest går vidare. En liten bukett av killar/gubbar ser sig manade att dissa eller gilla ditt inlägg, Isabelle Ståhl. Nu börjar det bli mycket, och du får ju avgöra om du tycker det är intressant att låta diskussionen fortsätta!
Anders Widén är nyfiken på funderingar kring de tre ”axlarna” psykologi, filosofi och andlighet som han skönjer i diskussionen om ångest. Det skulle vara intressant om du, Isabelle tog upp detta på nåt sätt.
För mig är en viktig aspekt av Heideggers existentialism att han tar just upplevelsen på allvar. Upplevelsen av mötet mellan medvetande och materia är något som jag fascineras av. Mötet med det som inte är medvetande måste nog egentligen definieras mer noggrant, men det är ett våldsamt möte, och jag gillar att han vill se den sanningen i vitögat utan att väja för det. Att medicinera bort den ångest som uppstår där vore att väja för sitt möte med världen (Isabelle, är det här ‘mötet med världen’ kanske något annat än mötet med den värld där man är ”en statist i några intetsägande människors ointressanta tillvaro”?). Samtidigt finns det väl ångest som man fastnar i. Då kan man eventuellt behöva en dos som ger ett ögonblicks distans och reflektion. Men är det det som psykiatrins ångestbearbetning går ut på?
Laings förståelse av galenskap som en adekvat reaktion på en situation som är omöjlig att leva i motiverade honom att följa med patienter in i deras vansinnes landskap i syfte att i detta landskaps skiljevägar vara med som guide och handledare. Resultatet av detta var väl inte alltid helt lyckat (milt uttryckt). Likaså leddes han möjligen i vissa avseenden vilse av vad som kan kallas en övertro på drogers användning vid dessa ökenvandringar. Tanken är ändå intressant, och utan alla överdrifter och utan att blanda in nyandlighet kunde en guide ibland vara till hjälp i ens faktiska traumatiska möten mellan medvetande och värld.
Andligheten, till sist, är angripen av modenycker. Jag har inget patentsvar på andlighetens mer seriösa innehåll. Det som är lite kul är att jag alltsomoftast råkar ut för att jag som icke troende kommer väl överens med en del religiösa människor om var jag hämtar kraft för att leva. En intressant tänkare som jag hittat är filosofiprofessorn på Södertörn, Marcia Sà Cavalcante Schuback. På ett seminarium i Vadstena hörde jag henne tala om ”erfarenheten av det heliga” som något som alla, oavsett om de är troende eller ej hittar ett sätt att hantera. Erfarenheten av att befinna sig mellan livet och döden. Hon menade att alla skapar sin ”skiss” av hur de hanterar de erfarenheterna. Religionerna gör fasta former istället, men de är också skisser och om man förstår detta, kan man möjligen bli nyfiken på andras skisser istället för att försöka riva deras fasta byggen.
Lite funderingar från mitt håll alltså som respons till dig Anders W.
Isabelle, David.
Jag har funderat på din senaste kommentar David, men inte hunnit skriva. Jag har istället lagt min ”datortid” på en konversation med MEP Jens Nilsson (S) och MEP Amelia Andersdotter (PP). Om EU.
Jag ser gärna att (S) närmar sig (PP) i internetfrågor. Jag tror att det är helt nödvändigt för att vi ska få behålla Internet så öppet vi idag känner det. (ser gärna att alla partier förstår PP:s ställningstaganen men jag har endast ett litet mikroskopiskt inflytande i (S), inga andra partier). Internet har blivit min livsnerv, ett förlängt synapsfält rakt in i mina känslomässiga och kognitiva delar av hjärnan. Medan debatten ensidigt handlar om barnporr, terrorism och intrång i upphovsrätten finner jag den yttersta skönhet, medmänsklighet och chans till gränsöverskridande kunskapsutbyte som i sin tur ger en högre känslighet och på sikt bättre förståelse för andra kulturer, och allt detta kommer oss till del tack vare lite glasfiber som man gräver ned i marken, samt några helt informationsneutrala dataprotokoll som kan omvandla signalerna till mänskligt begripliga tecken!
Jag vill hinna fortsätta denna konversation, jag har fastnat lite för jag vet inte riktigt vilken riktning jag vill ta. Om jag ska ”våga” outa delar av mitt subjekt, mina upplevelser, hellre än att föra diskussionen på en mer abstrakt nivå. Båda vägarna är intressanta, jag vet inte vilken som kan vara mest givande.
/Anders
Alla har väl auktoritet att uttala sig om allt om man känner att det har relevans och berör? Jag tyckte att det hade det, i och med att du tog upp begreppet ”depersonalisation” i radio, det känns som det var första gången någonsin. Jag fick rysningar över hela kroppen, jag blev alltså berörd. Tack för det.
//en som lider av existentiell ångest.
Oj, tänker jag när jag går in på din blogg –är det så här det blir när man bloggar! Jädrans vad folk skriver! Mitt ärende är avsevärt mindre sofistikerat än debatten ovan.
Så här var det: i tisdags var det något som fick mig att stänga av maskinerna i snickarboden. Jag hade börjat lyssna på något utan att egentligen veta på vad, men detta något var alltså ditt OBS-inlägg. Vem du var till namn eller profession visste jag inte då, men du var kvinna och föreföll tämligen ung. Kunde det vara sant att i den biologiserade ångestens tidevarv få höra en ung människa spänna en tankebåge från Heidegger rakt in i en förenklad verklighet!
Det var sant. Jag njöt och när OBS var slut öppnade jag dörren och gick ut i en sol som inte lyst översnön på mången dag. Jag kände mig till min överraskning lycklig (jag är annars av princip deprimerad).
Kunskap är en kollektiv process och den formulerade kunskapen har bara arkeologiskt intresse om vi inte träder i dialog med den. Det gjorde du och ni (Heidegger och du) skapade ny kunskap.
Tack för det.
Jan Albinson
Av en slump hörde jag din text om H. Kunde inte slita mig. Lyssnade om vissa delar flera gånger. Googlade på Laing. På 80-talet försökte jag klara en tenta om H…han var för svår för mig. Önskar jag hade fattat det du så klart o vackert beskriver. För mig visar du på alla upplevelsers existensberättigande. Det är stort att våga ge utrymme åt det som gör ont, är operfekt och oproduktivt idag. Men jag tror vi måste våga. För att bli mer levande o mindre perfekta.
Anders Widén skriver: ”samtidigt anar jag att KBT är långt mer evidensbaserad än den dynamiska psykoterapin som inte på något sätt går att mäta eller kvantifiera.”
Jag vill hävda att så enkel är denna fråga inte. Jag vill tipsa om denna sida: http://psykodynamiskt.nu/?page_id=330, som nyanserar och visar var den dynamiska psykoterapin står idag, och inte för hundra år sedan.
Jag känner att jag måste skriva någonting här, eftersom jag tycker ursprungstexten var väldigt läsvärd och för att kommentarerna är intressanta. De kommentatorer som anser att man måste uttala sig grundligt och med klar auktoritet för att få ha en åsikt får mig att kräkas lite inombords, det låter som någon form av obehaglig åsiktsfascism att endast den som är extremt påläst i ett ämne skulle ha rätt att tycka/skriva någonting.
Som psykolog inom psykiatrin funderar jag väldigt mycket över sådana här frågor – om terapiformer, ångest, döden och allt möjligt som är relaterat till de här ämnena. Att KBT:s människosyn och filosofiska grunder över lag är ytliga, mekaniska och skapade i syfte att ”maximera människans effektivitet” är tankar som jag inte kan komma ifrån. Att eliminera ångest i syfte att vara mer produktiv, mer tillgänglig på arbetsmarknaden och liknande anser jag är ett verkligt fenomen då ytliga, symptomreducerande terapiformer får regera fritt.
Existentiell filosofi och synen på ångest som någonting mänskligt och nödvändigt ser jag också som en högst nödvändig motvikt till den ytliga människosyn som jag anser att KBT/BT/diagnostisera-och-medicinera-allt-strategier representerar.
@Maria: ”Det är stort att våga ge utrymme åt det som gör ont, är operfekt och oproduktivt idag. Men jag tror vi måste våga. För att bli mer levande o mindre perfekta.” Jag älskar den här kommentaren! Jag instämmer till fullo med ditt inlägg. Mer oproduktivitet och operfekthet är precis vad jag anser att den moderna människan är i störst behov utav!
Jan Albinsons kommentar: Du tar fram något som jag själv lätt missar i min besatthet av teorin: du visar på vad teori kan göra när den är som bäst – den kan låta sig dras in i den ”enkla verkligheten” och i den ”tankebågen” skapas kunskap. Härligt när det sker!
Maria, du sätter fingret på vad det är att leva, och Håkan – det är gott att höra din röst från psykiatrivärlden. Det är lätt att bli mörkrädd när den symptomreducerande ytligheten tar över för mycket.
@ Tom Bärlin, tack för länktips! jag raljerar i mitt inlägg ovan, liksom Isabelle väljer att polarisera ämnet för att sätta det i häftigare ljus.
På så sätt kom denna trevliga diskussion igång!
Jag hade inte för avsikt att belysa ämnet genom att loda i mitt eget liv, men det kan ändå vara på plats. Eftersom jag är författare gestaltar jag hellre än vecklar in mig i teorier.
För 26 år sedan hamnade jag i ett akut tillstånd av panik och förvirring, detta som den expressiva toppen av en djup depression, jag var då 24 och jag träffade min första psykodynamiska långt utbildade expert. Vi lodade mitt inre för att hjälpa mig men jag kände krypningar, att något var galet med både metod och det vi försökte få fram. Jag avslutade ”behandlingen” på eget initiativ.
Åren har gått, utan att förstå har jag levt i ett tillstånd av ett konstant oroligt känslobrus, en ångest som aldrig släppt taget. Om ni någonsin känt den hisnande och otäcka magkänsla man får när man är på väg in i en svår bilolycka, eller när ens barn håller på att drabbas av en livsfarlighet; så hade jag det inuti min själ, som ett kontinuum. Jag har alltid haft det, från barndomen, så jag har inte förstått att något varit fel. Jag har stagat upp mig genom att bygga en verbal och kognitiv rustning som jag visat utåt och även själv klamrat mig fast vid.
Jag vet inte hur många psykoterapeuter jag träffat, men jag minns 7 av dem, kloka och välutbildade som gjort allt som stått i deras makt för att hjälpa mig vidare i livet, men det enda som hände var att min förvirring stegrades. På sitt sätt skapade de sår i mig som tidigare inte funnits, som jag inte hade behövt lägga energi på om inte den psykodynamiska teoribildningen funnits. Vad värre är, samtalen skadade inte bara mig, utan även min mor och far, eftersom jag efter de psykodynamiska sessionerna lyckades skuldbelägga dem, inte medvetet från min sida, men som föräldrar sög de i sig skuld eftersom den psykodynamiska teoribildningen i sin populistiska form flyttar den individuella smärtan och ångesten tillbaka till orsaker och påstått traumatiska händelser i barndomen.
Det var deras fel att deras son led. Detta spridande av smärta åstadkoms trots att ingen gjort mig illa, jag bara led av mig själv. Från sex års ålder formades mina tankar i en enda logisk riktning för att hantera livets plåga, lösningen var seppuku.
Vid sju års ålder utsatte frågade jag varför det i vårt land betraktades som avskyvärt att begå självmord medan man i Japan hade skapat vackra traditioner kring samma sak. Jag uttryckte givetvis min fundering med en sjuårings språk. Min mor kunde inte hjälpa sig, hon förstod allvaret och kunde vare sig svara eller dölja sina ofrivilliga tårar, inte för att hon brukade dölja sina känslor, men denna gång ville hon uppvisa vuxenhet och kontroll inför sin son, men hon bröt ihop och hon fann sitt eget beteende oförlåtligt.
Efter 20 års ökande förvirring och de 7 kloka trerapeuternas enträgna försök att hjälpa mig begärde jag ut mina journaler. Jag blev skräckslagen, det visade sig att vi inte hade befunnit oss i samma rum, i samma koordinatsystem, i samma smärtbild eller ens universum.
Däremot kände jag intill identifikation igen mig i vissa författare, de enda riktiga människor som kom nära, om än på 2000 mils avstånd och ofta hundratals år i tid. Bukowski var en, Singer, Sartre och Kirkegaard några av de andra.
En av mina metoder för att skjuta upp mitt oundvikliga självmord var att snoka efter böcker i varje bibliotek, varje antikvariat efter fler riktiga människor som kunde ge ledtrådar i hur man knäcker livskoden. Jag hade inga planer på att uppsöka fler psykoterapeuter, men jag föll utan att märka det sakta ned i en allt mer förlamande depression. Jag blev till slut liggande i sängen, oförmögen att gå upp, vilket räddade mig eftersom det blev omöjligt att utföra det enda värdiga. Min hustru drevs allt närmare sin enda lösning, skilsmässa.
I desperation grälade hon på mig, jag vaknade ett grand ur koman; hon ansåg att jag måste söka hjälp. Jag tyckte det var meningslöst. Hon är intelligent och sa: ”Vi prövar något nytt, vi testar den medicinska vägen”.
Inte ens skymten av hopp väcktes i mig. Det tog mig flera veckor att ta kontakt med en av de 7 för att boka träff. (I klinisk depression kan en människa inte utföra de enklaste saker, att höja aktivitetsnivån till att leta telefonnummer är oöverstigligt).
Det tog inte många sekunder för psykoterapeuten att återskapa en förtrolig stämning. Hon var proffsig, hade återläst i journalen och memorerat, hon måste även ha fört egen privat journal över struntsaker, de små ord som får oss att stå ut i varandras närhet eftersom det ger en illusion av intresse, närhet och omtanke. Hon var så detaljerad att alternativet är svårt att tänka sig, att hon mindes allt.
Ändå var det hon som hade svårt att närma sig ämnet för mitt besök. Det var jag som fick pressa samtalet mot den punkt jag ville nå, alternativet för mig var skilsmässa, ensamhet, självmord, som jag ändå drog mig för eftersom jag har barn. Det skalv lite i mig där, trots allt. Denna tunna tråd av mänsklighet puffade mig framåt. Jag sa att det måste betyda något att jag inte känt mig frisk i hela mitt vuxna liv, trots all hjälp man försökt ge mig. Jag sa att alla alternativ var prövade, att jag inte hade något hopp kvar, att jag kunde tänka mig elchocker eller lobotomering, hellre än att ha den smärtan kvar inom mig.
“När jag betraktar min hustru ser jag en människa som dansar fram, det är solfläckar överallt, barn som skrattar. Jag vadar bredvid i brännhet lava, strax under ytan är det ett virrvarr av taggtråd jag ideligen fastnar i. Att överhuvudtaget leva är så energikrävande att jag inte kan se utanför min egen smärta mer än korta stunder. Ser jag ett fult hus i betong kan jag falla i konvulsatorisk gråt, jag är hudlös inför världen.”
“Är det ett konstant tillstånd?” frågade hon.
“Nej, jag lever i olika jagtunnlar. Ibland är jag framåt, har mer kraft än en framstormande noshörning. Jag kan jag rusa upp på vilken tidningsredaktion som helst, tio minuter senare är jag anställd. Folk fattar förtroende för mig, men när jag ska utföra det jag lovat brakar det åt andra hållet, jag hamnar i klinisk depression och kan inte lyfta kroppen ur sängen. Det finns inget samband mellan dessa två ytterligheter, är jag i den ena tunneln känns jag inte vid den andra, däremot kan jag intellektualisera om dessa två aspekter av varat, men att förstå dem eller validera dem känslomässigt är omöjligt. Jag vill inte åka mer ambulans efter fler förnedrande förgiftningsmisslyckanden.”
“Mellan dina tunnlar, vad finns där?”
“Ingenting vore det frestande att svara utan att fortsätta meningen eftersom det är här smärtan har sin boning. Filosofiskt är tomhet det svåraste för oss att uthärda, att stå inför tomheten är att erfara ren fasa, det är därur vår fruktan stiger. Jag fruktar inte döden, jag fruktar livet.”
“Så du menar att du tar din tillflykt antingen till den överenergiska tunneln där du gör saker, kanske rentav duperar både dig själv och din omgivning för att slippa skräck och ångest, eller också flyr du till din andra tunnel, kanske när du inte längre orkar vara så energisk, då flyr ditt psyke ned i depression?”
“Det är det här jag inte orkar. Dessa oändligt invecklade spegelsalar och överpsykologiserade teorier om varför jag känner än det ena än det andra. Det är det enda ni kastar i ansiktet på mig, den ena amöbatankerymden efter den andra. Det leder ingen vart. Jag mår inte ett gram bättre av det. Jag är sjuk i huvudet, jag upplever saker jag inte borde uppleva, för att komma undan vill jag döda mig själv eftersom jag inte ser någon lösning. Det går inte att prata bort, diskutera bort, vara introspektiv nog för att komma till rätta med, herregud, jag har försökt med hjälp av, jag vet inte hur många, terapeuter i över tjugo år.”
Jag fick min remiss och fylld av onda aningar infann jag mig på affektiva avdelningen. Jag träffade min medicine psykologidoktor och redan efter några minuter fann jag att marken var stabilare under mig än jag någonsin upplevt med en terapeut. Det som gjorde mig mest trygg var att han utan omsvep erkände att han inte förstod hur vare sig hjärnan, dess kemi, psyket eller själen fungerade. “Det enda jag vet är att vi har ett gäng fruktansvärt trubbiga mediciner som utprovade på större populationer statistiskt tycks ge lindring, ibland ta bort symtom helt.”
“OK. Hur fortsätter vi härifrån? Hur får vi bukt på tomrummet mellan mina jagtunnlar, som inte heller de är speciellt behagliga att vistas i?”
“Beväpnar oss med tålamod.”
“Va?”
“Jag och mina patienter brukar behöva två år på oss att hitta rätt medicin och även titrera dess exakta dos. Även om jag tror och tycker att din fallbeskrivning stämmer med någon jag läst om eller rent av har upplevt nära med en annan patient så slår de mediciner jag förfogar över fruktansvärt individuellt. Du kan förvärras av en medicin som din medbroder blir bra av. ”
Det kom att ta drygt två år, de flesta mediciner vi provade hade någon positiv effekt, jag kom upp ur depressionen men blev aggressiv, en var gudomlig bara för att förlora effekt efter någon månad. Jag tappade sexlusten, blev oförmögen att få orgasm, fick finnar, kliande hudutslag, huvudvärk, tinnituslika pip i öronen, gick upp i vikt, gick ned i vikt; allt biverkningar som var värda att ta eftersom varje medicin även förde det positiva med sig att jag erfor nya känslolägen. Jag kunde gå genom en hel stad utan att vilja gråta, jag fick lust att skämta med folk, ångesten var i bland borta. Ibland kunde vanliga enkla allergimediciner som Atarax i samverkan med tyngre preparat dämpa min kroniska ångest, men problemet med den närmast ofarliga Ataraxen var att den gjorde mig mer bakfull än jag blir på tre flaskor vin. Ataraxen var ett viktigt instrument på vägen eftersom den lärde mig att det fanns ett liv utan ångest. Jag häpnade eftersom jag först genom den fick reda på att jag haft ångest, en åkomma jag hela mitt liv föraktat människor för att de sade sig ha. Själv hade jag aldrig upplevt ångest. Den hade legat där så konstant att ångest var normalläge för mig, den kom att visa sig vara en av de tyngsta komponenterna i min sjukdom att bära.
Mitt liv kom i nytt ljus, jag förstod varför jag varit så bråkig under skoltid och varför jag inte lyckats koncentrera mig under gymnasiet. Min oförmåga att knyta an, min jakt att dämpa ångest genom febril seriemonogami, i vettlösa perioder stegrad till sexmissbruk. Orgasmen var små korta blänk av ro, en vag sekundsnabb förnimmelse av förnöjsamhet. Min maniska drift att hoppa fallskärm för att uppleva en gnutta respit från den molande själsliga smärtan, mitt periodvis kopiösa drickande medan jag andra stunder inte tål en droppe utan att falla i djupaste depression. I andra tillstånd fungerade spriten än som raketbränsle under maniska perioder, än som ångestdämpare för att komma till ro så att jag kunde somna.
För mig var det en upplevelse av religiös magnitud att kliva in i den nya värld medicinen gav. Mitt tankeinnehåll svängde från malande idéer om hur jag borde ta livet av mig för att slippa världens låghet till att uppleva världen som en behaglig plats. Jag slutade skälla ut postkassörskor och banktjänstemän som irriterade mig eftersom de inte längre misshagade mig. Jag slog inte längre sönder gräsklipparen när den krånglade eller bucklade till bilen för att avleda min aggression så att jag inte slog ihjäl någon.
Jag står nu på medicin som först användes för att dämpa epilepsi, men som även visat sig ha nivellerande effekt på bipoläras neurologiska anomali. Man vet inte hur eller varför det fungerar, bara att det fungerar.
Medicinen gör att jag slipper det smärtsamma känslobrus som alltid varit påslaget. Det är inte helt borta, men tillräckligt för att jag ska förstå hur varmt kärlek känns, men också hur en ren och fin existentiell ångest kan smyga sig över en. I mitt fall är den njutbar eftersom den säger mig att jag bör vidta åtgärder för att ordna mitt liv roligare och skönare, framför allt sprida glädje. Min tidigare kontinuerliga ångest ägde ingen skönhet, hjälpte mig inte att träffa livsval, den var min demon och självmordsmotor.
Anders Widén
_______________
P.S: Med detta vill jag på intet sätt nedvärdera någon disciplin inom psykiatrin. Det är inte min avsikt. Jag försöker endast spegla min kamp och hur fel psykoterapin kom in i mitt liv. Jag har vänner som haft stor nytta av terapi, och blivit hjälpta. För dem har terapin utgjort ett bra verktyg.
I mitt fall är det medicin som hjälper, kombinerat med att bygga upp nya handlingsmönster, vilket uppnås företrädesvis genom att betrakta livet ur en kognitiv vinkel. Någon skrev tidigare att KBT är en alltför förenklad diagnostik, nästan robotlik, gör si, så får du utfallet så. Men det stora är att om jag kan förändra ett så enkelt beteende som att gå och lägga mig vid regelbundna tider, så hjälper det mig att inte åter trilla ned i depression. Jag har under 50 års liv inte sett det enkla sambandet. Att kognitivt begripa enkla saker som att gå och lägga sig får stor effekt på min livskvalitet. Att jag även ska låta bli att festa, mycket alkohol är en av de mest kontrproduktiva självmedicineringar jag kan ägna mig åt, och jag som haft det som patentmetod.
Tillsammans med medicin räddar sådana kognitiva futtigheter mitt liv. De gör att min själ kan expandera, mitt känsloliv ta emot ett vidare spektra av varat. Det är som om alla trappsteg i Maslows behovtrappa äntligen är reparerade under mig så att jag slipper kampen för överlevnad utan faktiskt kan leva.
D.S.
PS2:
Det finns förlag som vill ge ut min story, men jag har inte ens börjat anteckna. Jag har inte haft lust. Nu inser jag att denna kommentar är min första anteckning, en tråkig kronologi, som möjligen kan hjälpa mig att börja strukturera det hittills känts som en enda röra av missmod och tråkigheter.
Vid tillfälle ska jag sätta mig och göra en parallell kronologi om de ljuspunkter och skratt ett liv i bipoläritet också ger. Kanske måste jag bara komma ut lite mer ur mina jagtunnlar innan det kan ske. Det känns som om jag är på väg.
DS2
Det låter som du har gått igenom en lång resa genom en snårig terapidjungel innan du hittade rätt för din bipolaritet. Vad skönt att du känner att du är på rätt väg nu.
Tyvärr är det många som fått göra samma resa, okunskapen är stor i primärvården, den första instans man råkar på, av ren okunskap kan de förskriva SSRI-mediciner, sk lyckopiller till både manodepressiva och bipolära, vilken kan få dessa personer att skena.
Nästa instans är dessa psykoterapeuter som ju tror på sin skola, sin dogm, så till den grad att de till och med fattat misstanke mot den medicinska grenen.
De senaste 20 åren har otroliga landvinningar gjorts. Diagnostiken har blivit bättre, kunskapen om bipoläritet, ADHD, ADD, Autism, Asperger osv stor. Just nu slår pendeln måhända över åt andra hållet och det överdiagnostiseras och därmed skrivs mer medicin ut än vad som möjligen är rimligt.
Om 10-20 år kan vi möjligen få se en normalisering av läget, men samtidigt rusar ju forskningen vidare och där forskarna stod för 20 år sedan, där erkänner mina läkare att de står idag….
Sammanfattning: Tyvärr är primärvård och kuratorer och psykoterapeuter fortfarande dåliga på att fånga upp neurologiska anomalier. De tror att det går att prata, eller möjligen förskriva ett av alla lyckopiller som läkemedelsindustrin hjälper till att skapa diagnoser kring, som Sertralin, tidigare Zoloft, Citalopram, Paroxetin, Fluoxetin, osv.
Hej, jag ser fram emot att läsa din bok Anders om du bestämmer dig för att ge ut den!
Hälsningar
Erik