Mordbrandsmetal som vapen mot patriarkatet


Krönika publicerad i GP
Mitt favoritband just nu är ett norrländskt krigsmetalband som heter Raubtier och i huvudsak skriver låtar med titlar som Mordbrandsrök, Låt napalmen regna, Det finns bara krig, Dieseldöden, Terror, Achtung Panzer och Götterdämmerung. I en intervju får sångaren Hulkoff frågan vad som inspirerar dem att skriva låtar, och han svarar att ”Det finns inget speciellt tema men jag tar ofta upp negativa aspekter av livet. Inspiration hittar vi i vildmarken och i skogen.”
När jag försöker annektera Spotify på en fest och spela några låtar med Raubtier blir omgivningens reaktioner mycket obehagliga. De flesta i min ålder gillar nämligen mjuk, långsam indiemusik med texter som handlar om nån tjej som en kille med gitarr var kär i förra sommaren.
Det finns bara en av mina vänner som har låtit sig övertygas om mitt favoritbands storhet.
Eftersom hon egentligen bara lyssnar på melankolisk pop som får en att vilja gråta sig till sömns så är hon väldigt överraskad av sin nya preferens. Hon säger att något händer med henne när hon lyssnar på Raubtier. När hon till exempel är olyckligt kär i någon ny dum kille och vill gå ner fem kilo så att han ska sluta vara taskig mot henne, så lyssnar hon bara en stund på en ”En starkare art”, ”Apokalyps” eller ”Terror” och plötsligt studsar hon runt i lägenheten och skriker och kastar stolar på golvet och vill bränna ner något istället för att skära sig i armarna.
Som tjej lär man sig tidigt att man hellre bör bli ledsen än arg. Ilska är ju en farlig känsla som inte kan avväpnas med tröst. Utagerad ilska måste konfronteras, den skuldbelägger omgivningen istället för självet.
När jag skriver krönikor kommer ungefär hälften av läsarmejlen från män som heter Kent, Jan eller Kenneth. Deras mejl ser alltid ut ungefär såhär:
”Hej Tycker du är sexig och vill knulla dej i rumpan och suga på dina härliga bröst. Varma Sommar Hälsningar” (Autentiskt exempel).
När jag var arton och fick sådana mejl blev jag alltid gråtfärdigt äcklad och så arg att jag ville slå sönder någon. Men eftersom jag var uppväxt i en kultur där tjejer lär sig vara förstående och svälja ilskan så tryckte jag bara på delete och tänkte att jag skulle vara tacksam som fick skriva i tidningar trots att jag var en ung, snygg tjej, som flera redaktörer definierade mig.
På mellanstadiet blev min kompis intryckt i en tegelvägg av en kille så att hon började blöda. Hennes lärare sa att killen inte skulle få någon utskällning eftersom misshandeln bara hade varit killens sätt att visa att han var kär. Det kan du väl försöka förstå, sa läraren till min kompis.
Jag är utled på att vara förstående. Visst är det kanske inte särskilt moraliskt uppbyggligt med ett band som skriver romantiserande texter om ”natriumalumninat, polestyren, ett bombplan och bensin, bensin”. Men när vantrivseln blir för stor i en kultur där tjejer förväntas vända smärtan inåt och skära sig i armarna hellre än att utagera sin ilska, kan musik som handlar om att låta napalmen regna och bränna ner hela världen vara ett välbehövligt andningshål. På 80-talet anklagades hårdrocken för att vara degenererande och göra ungdomar till kriminella satanister. Jag tror snarare att hårdrocken var den säkerhetsventil som förhindrade det (med vissa undantag).

Det senaste

I Obs i P1 medverkade jag med en text om vad trygghetslängtande 80-talister har att lära av exilfilosofi.
I samma program skrev jag en text om Emmanuel Levinas, jaget och sömnlösheten.
I P1 pratade jag om fantasyboken Eld och en bokbransch som blivit en underhållningsindustri, något som jag utvecklade i den här Nöjesguidentexten.

När man lämnar och kommer hem samtidigt


Jag satt på Intercity 171 till Göteborg och lyssnade på Hold it against me med Britney och såg hundra mil av såriga åkrar rasa förbi i blekt vinterljus. Jag kände inte igen någon av människorna i tågkupén men ändå kändes de mer bekanta än mitt eget ansikte i fickspegeln, som att jag sett dem tusen gånger förut. Kanske för att situationen var så bekant, det dova ruset och svindeln i hjärtat när man för några sekunder inte vet om man lämnar eller återvänder. Jag var både på väg hem till något och på väg från ett hem. Bara när man lämnar kan man skriva tillräckligt bra. Bara i exilen får man den där särskilda känsligheten för musiken och ljusets skiftningar.
Men svindeln i hjärtat gjorde mig inte rädd som förut. Jag var aldrig rädd längre. Jag hade blivit som tonårskillarna jag avundades på gymnasiet, de som aldrig verkade oroa sig eller skämmas för något. De körde i 200 km/h genom livet med ett dödsföraktande lugn som låg strax mellan dumhet och mod. De skröt för mig om hur många tjejer de gick hem med och sade suckande att det alltid var tjejen som blev kär, aldrig de själva. Jag skrattade åt de löjliga tjejerna men sa inte att jag var exakt som dem. Jag hade ingen hud, inga säkerhetsalgoritmer.
Men nu var allt annorlunda. Nu gled jag fram på ett glasklart fruset vatten där horisonten inte längre var en kant man kunde falla ned för. Jag rörde mig ovan som en främling i min nya kropp.


Chrisk hade flyttat in i samma monolitiska betongkomplex som Johannes. Nu bodde de nästan granne på en höjd tusen meter ovanför Göteborg där en dimma av smog rörde sig över hamnen och de korrupta företagsskraporna i det blågrå skymningsljuset. Gotham city. En ö av stål och glas skyddade oss från den iskalla, utsålda staden och de tomma människorna som bodde där.
Vi öppnade en flaska mousserande och slog oss ned i Chrisks läsfåtöljer och jag berättade att jag hade gjort precis som de lärde mig i Ukraina för länge sedan. Jag hade avreglerat mina känslor med ett smart hack.
De sa förmanande att de inte förstod vad det skulle vara bra för. De förstod ingenting. De visste inte hur det var att känna så mycket att inget av det som kallas jag fanns kvar efteråt.
Efter ett par glas började Johannes tala högmodigt om framtiden för nationen och vad som behövde göras i samhället. Han hade en idé om att när samhället slutligen föll sönder skulle han bygga ett gods ute i den småländska skogen där han och Chrisk växte upp. Där skulle vi och deras kompis Ekman ha en självförsörjande farm så att vi aldrig mer behövde återvända till människorna.
– När staten överger oss vänder vi oss till Gud. Vi ska leva ett enkelt, fromt liv med god europeisk bildning. Vi kan bygga en barriär med sandsäckar och skjuta alla som gör intrång på egendomen, sa Johannes.
Jag gillade idén men tänkte mig snarare att vi skulle gå i exil i Afrika och upprätta ett residens på landsbygden. Chrisk och Johannes skulle stega runt tropikhattar och hålla utläggningar om jagmoderniteten medan jag skrev västerlandets viktigaste existentiella texter och på kvällarna skulle vi sitta på punschverandan och blicka ut över savannen och tala om vår ungdom. Och vårt liv skulle inte vara ett projekt som det är i Stockholm. Allting är ett projekt där, kärleksrelationerna, barnen, arbetet, söndagarna.
Jag lade mig på soffan och lyssnade på Pie Jesu medan de lagade mat åt mig. När jag såg dem hacka grönsaker och röra i grytorna bredvid varandra som ett gammalt par rörde sig ett yrvaket djur i vintersömnen inuti mig och det kändes som när man tittar på små katter eller marsvin som man inte vet vad man vill göra med, man vill kanske bara hålla dem i famnen och kanske skydda dem, gulligheten är som ett slags raseri som nästan spränger sönder kroppen.


Det kostade mig 40 minuter av mitt liv

Krönika publicerad i Helsingborgs dagblad

Allting var perfekt. Jag skulle gå på månadens eller kanske seklets roligaste releasefest. Jag såg mig i spegeln och noterade att jag hade gått ned minst ett halvt kilo under min förkylning. Perfekt. Alla skulle bli oroliga och samtidigt avundsjuka på min värdigt utmärglade kropp. Jag förberedde olika repliker framför spegeln: ”Herr redaktör, så angenämt. Ja precis, det är jag. Åh, ni smickrar mig.”
Jag föreställde mig hans imponerade min: ”Jag är en stor beundrare.  Jaså, du vill skriva en roman? Det kan vi ordna, jag ringer några samtal.  Vi kan erbjuda två veckor i ett residens på Korsika som förskottspremie. Som en tacksamhetsgest.”
Jag begav mig ut i den milda vårkvällen och tänkte nästan tårögd av förväntan på buffén av gratisvin och tweedmän i trettiotvåårsåldern som skulle vara uppdukad när jag klev in, förmodligen på någon form av marmortrappa. Av någon anledning tänkte jag mig att  pompös amerikansk marschmusik skulle spelas i bakgrunden, som när presidenten gör statsbesök.
Så var det inte. Såhär var det:
När jag klev in på releasefesten insåg jag snabbt att jag var den enda under 80 år. Vissa såg så gamla ut att de höll på att falla ihop. Min kompis hade inte kommit ännu och jag halsade i mig två glas champagne på sju minuter. Snart lokaliserade jag redaktören jag ville imponera på. Showtime. Jag gled ljudlöst upp vid hans sida.
”Nej men heej! Vilken härlig kväll! Och god sprit! Är ni också hungriga? Var är snittarna!?” skojade jag hjärtligt. Han log med en min av djupt obehag och återgick till sitt samtal.
Äntligen dök min kompis upp. Hon var nyseparerad och bedrövad och tittade paralyserad av chock på festklientelet. Allting var fruktansvärt.
”Vi tar mer sprit när ingen ser och går innan uppläsningen börjar”, sade jag listigt. Men gratisdrinkarna var slut och våra jackor var djupt begravda under massor av gamla människors kappor. Vi var fångar.
När vi inte trodde att det kunde bli värre tågade nio människor utklädda till pandor fram genom dörren. De började framföra ett musiknummer på scenen. Dörren var blockerad av de gamla människornas barnbarn. ”Vi kan inte dricka mer champagne, det är minst 250 kalorier i ett glas”, sade min kompis och jag insåg bedrövad att hon hade rätt. Men när pandorna började sjunga en egenkomponerad extravers av Bröderna Herreys Gyllene skor hade vi inget val.
Den här upplevelsen kostade mig 40 minuter av mitt liv.


Sms-dokumentation från traumat

Viktlös i ett rasande vitt ljus

Krönika publicerad i GP
Jag är på Nöjesguidens prisutdelningsfest på Scandic grand central. Jag har haft luftrörskatarr och gått ner säkert tre kilo, det är så fantastiskt. Mina handleder ser smala och bräckliga ut och jag känner mig yr och svag som någon som är alldeles för upptagen med sitt spännande liv för att hinna äta. Jag har varit i karantän i en vecka och är i chocktillstånd av att vara omgiven av fem hundra människor i glitterklänningar samtidigt. Man känner sig alltid så annorlunda när man har varit sjuk och inte har träffat folk på länge, deras ansiktsdrag ser förvridna och främmande ut, som en annan art. Som att man har slutat vara en människa och inte längre tillhör deras värld.
Och jag vet att den enda överlevnadstaktiken för sådana här situationer är att släppa taget. Jag lägger på mitt bästa flygvärdinneleende och min ljusaste röst och kliver ur personen jag brukar vara hemma och går snart på autopilot, viktlös i ett rasande vitt ljus. Mina ögon glittrar tomma och svarta och scannar mekaniskt rummet efter intressanta objekt, den målsöker utan att verkligen se. Personen jag pratar med glider snabbt ur fokus eftersom någon intressantare kanske står strax bakom.
Det är som att vara i en sådan där dröm där man vet att man drömmer och kan göra vad som helst eftersom man ändå kommer att vakna sedan, man skulle kunna hoppa från ett hustak bara för att testa hur det är att dö. Jag springer fram till killar jag inte känner och frågar dem var de kommer ifrån och om de inte är för gamla för att vara här, och förolämpningarna fungerar, allting jag lärt mig om att vara respektfull mot andra människor visar sig vara värdelöst eftersom alla bara vill ha den som är tillräckligt bra för att kunna döma ut dem. Och folk älskar hur man blir när man inte bryr sig, de dras magnetiskt till en som nattfjärilar mot ett dödligt ljus. De blir avundsjuka på min likgiltighet, den är som ett ogenomträngligt kevlar mot alla besvikelser. Det kanske bara är en roll, men den fungerar.
Och i början för flera år sedan trodde jag att det där rollspelet var något unikt för Nöjesguidens fester, men sedan förstod jag att det snarare är något som följer med att bli vuxen. Alla säger att det är så viktigt att hitta sitt sanna jag, men jag vet inte vad det skulle vara för något. Mitt jag går inte att avgränsa från rummen jag är i och människorna jag rör mig med. Det är som att när man skalar av alla lager av poser och miner och stereotyper finns det inget kvar, ingen mittpunkt, inget autentiskt och verkligt.
Jag går in på tjejernas toalett för att rekognosera med en kompis och ryggar tillbaka vid åsynen av personen i spegeln som ser blek och kladdig och smutsig ut i det fruktansvärda lysrörsljuset. Det är någon jag definitivt inte vill ha att göra med. Vi tar snabbt betäckning i det vänliga dansgolvsmörkret.
När jag kommer hem vid halv fem på morgonen faller jag ihop på luftmadrassen i min omöblerade lägenhet och det ekar när jag hostar. Kroppen är en tömd och överflödig kvarleva. Det känns som att ha varit i krig.

Det senaste

Hej! Några saker jag har sysslat med på sistone:

I P1 pratade jag om Assanges skrytiga självbiografi.
På SVT Debatt skrev jag om Blondinbella och arbetslinjen mot döden.

På SVT Debatt skrev jag om varför en kvinnlig författare hade förstört sin karriär om hon gjort som Ranelid.

 

När feminismen blir för farlig

I Nöjesguiden skrev jag om varför Horace Engdahl och Bob Hansson föredrar August Strindbergs kvinnosyn. Jag skrev en SVT Debatt-artikel på samma tema här.