Viktlös i ett rasande vitt ljus

Krönika publicerad i GP
Jag är på Nöjesguidens prisutdelningsfest på Scandic grand central. Jag har haft luftrörskatarr och gått ner säkert tre kilo, det är så fantastiskt. Mina handleder ser smala och bräckliga ut och jag känner mig yr och svag som någon som är alldeles för upptagen med sitt spännande liv för att hinna äta. Jag har varit i karantän i en vecka och är i chocktillstånd av att vara omgiven av fem hundra människor i glitterklänningar samtidigt. Man känner sig alltid så annorlunda när man har varit sjuk och inte har träffat folk på länge, deras ansiktsdrag ser förvridna och främmande ut, som en annan art. Som att man har slutat vara en människa och inte längre tillhör deras värld.
Och jag vet att den enda överlevnadstaktiken för sådana här situationer är att släppa taget. Jag lägger på mitt bästa flygvärdinneleende och min ljusaste röst och kliver ur personen jag brukar vara hemma och går snart på autopilot, viktlös i ett rasande vitt ljus. Mina ögon glittrar tomma och svarta och scannar mekaniskt rummet efter intressanta objekt, den målsöker utan att verkligen se. Personen jag pratar med glider snabbt ur fokus eftersom någon intressantare kanske står strax bakom.
Det är som att vara i en sådan där dröm där man vet att man drömmer och kan göra vad som helst eftersom man ändå kommer att vakna sedan, man skulle kunna hoppa från ett hustak bara för att testa hur det är att dö. Jag springer fram till killar jag inte känner och frågar dem var de kommer ifrån och om de inte är för gamla för att vara här, och förolämpningarna fungerar, allting jag lärt mig om att vara respektfull mot andra människor visar sig vara värdelöst eftersom alla bara vill ha den som är tillräckligt bra för att kunna döma ut dem. Och folk älskar hur man blir när man inte bryr sig, de dras magnetiskt till en som nattfjärilar mot ett dödligt ljus. De blir avundsjuka på min likgiltighet, den är som ett ogenomträngligt kevlar mot alla besvikelser. Det kanske bara är en roll, men den fungerar.
Och i början för flera år sedan trodde jag att det där rollspelet var något unikt för Nöjesguidens fester, men sedan förstod jag att det snarare är något som följer med att bli vuxen. Alla säger att det är så viktigt att hitta sitt sanna jag, men jag vet inte vad det skulle vara för något. Mitt jag går inte att avgränsa från rummen jag är i och människorna jag rör mig med. Det är som att när man skalar av alla lager av poser och miner och stereotyper finns det inget kvar, ingen mittpunkt, inget autentiskt och verkligt.
Jag går in på tjejernas toalett för att rekognosera med en kompis och ryggar tillbaka vid åsynen av personen i spegeln som ser blek och kladdig och smutsig ut i det fruktansvärda lysrörsljuset. Det är någon jag definitivt inte vill ha att göra med. Vi tar snabbt betäckning i det vänliga dansgolvsmörkret.
När jag kommer hem vid halv fem på morgonen faller jag ihop på luftmadrassen i min omöblerade lägenhet och det ekar när jag hostar. Kroppen är en tömd och överflödig kvarleva. Det känns som att ha varit i krig.