Mordbrandsmetal som vapen mot patriarkatet


Krönika publicerad i GP
Mitt favoritband just nu är ett norrländskt krigsmetalband som heter Raubtier och i huvudsak skriver låtar med titlar som Mordbrandsrök, Låt napalmen regna, Det finns bara krig, Dieseldöden, Terror, Achtung Panzer och Götterdämmerung. I en intervju får sångaren Hulkoff frågan vad som inspirerar dem att skriva låtar, och han svarar att ”Det finns inget speciellt tema men jag tar ofta upp negativa aspekter av livet. Inspiration hittar vi i vildmarken och i skogen.”
När jag försöker annektera Spotify på en fest och spela några låtar med Raubtier blir omgivningens reaktioner mycket obehagliga. De flesta i min ålder gillar nämligen mjuk, långsam indiemusik med texter som handlar om nån tjej som en kille med gitarr var kär i förra sommaren.
Det finns bara en av mina vänner som har låtit sig övertygas om mitt favoritbands storhet.
Eftersom hon egentligen bara lyssnar på melankolisk pop som får en att vilja gråta sig till sömns så är hon väldigt överraskad av sin nya preferens. Hon säger att något händer med henne när hon lyssnar på Raubtier. När hon till exempel är olyckligt kär i någon ny dum kille och vill gå ner fem kilo så att han ska sluta vara taskig mot henne, så lyssnar hon bara en stund på en ”En starkare art”, ”Apokalyps” eller ”Terror” och plötsligt studsar hon runt i lägenheten och skriker och kastar stolar på golvet och vill bränna ner något istället för att skära sig i armarna.
Som tjej lär man sig tidigt att man hellre bör bli ledsen än arg. Ilska är ju en farlig känsla som inte kan avväpnas med tröst. Utagerad ilska måste konfronteras, den skuldbelägger omgivningen istället för självet.
När jag skriver krönikor kommer ungefär hälften av läsarmejlen från män som heter Kent, Jan eller Kenneth. Deras mejl ser alltid ut ungefär såhär:
”Hej Tycker du är sexig och vill knulla dej i rumpan och suga på dina härliga bröst. Varma Sommar Hälsningar” (Autentiskt exempel).
När jag var arton och fick sådana mejl blev jag alltid gråtfärdigt äcklad och så arg att jag ville slå sönder någon. Men eftersom jag var uppväxt i en kultur där tjejer lär sig vara förstående och svälja ilskan så tryckte jag bara på delete och tänkte att jag skulle vara tacksam som fick skriva i tidningar trots att jag var en ung, snygg tjej, som flera redaktörer definierade mig.
På mellanstadiet blev min kompis intryckt i en tegelvägg av en kille så att hon började blöda. Hennes lärare sa att killen inte skulle få någon utskällning eftersom misshandeln bara hade varit killens sätt att visa att han var kär. Det kan du väl försöka förstå, sa läraren till min kompis.
Jag är utled på att vara förstående. Visst är det kanske inte särskilt moraliskt uppbyggligt med ett band som skriver romantiserande texter om ”natriumalumninat, polestyren, ett bombplan och bensin, bensin”. Men när vantrivseln blir för stor i en kultur där tjejer förväntas vända smärtan inåt och skära sig i armarna hellre än att utagera sin ilska, kan musik som handlar om att låta napalmen regna och bränna ner hela världen vara ett välbehövligt andningshål. På 80-talet anklagades hårdrocken för att vara degenererande och göra ungdomar till kriminella satanister. Jag tror snarare att hårdrocken var den säkerhetsventil som förhindrade det (med vissa undantag).

Annonser

5 responses to “Mordbrandsmetal som vapen mot patriarkatet

  1. ”Som tjej lär man sig tidigt att man hellre bör bli ledsen än arg.” – Detta är så för att det är sant. Källa: genusvetenskap, 5p.

  2. Förbaskat konstigt att så fort en tjej blir arg så ska hon skärpa sig o sluta ”tjafsa” eller blir kallad ”lilla gumman”. Ettrig…

    Men det en tjej ska göra då är att reagera ännu mer! Nej jag tänker inte lugna ned mig för jag är förbannad punkt slut, nu kommer du att lyssna på mig.
    Kontra med ” du kanske är konflikträdd?”. Den biter ofast.

  3. Tack, det var ett intressant inlägg.

    Med åren har jag upptäckt att jag ständigt tycker synd om omgivningen, hittar ursäker när hon slår, hotar och hånar mig, istället för att bli förbannad och sätta stopp. År efter år tar jag emot och trycks ned istället för att säga ifrån. Det är först nu jag börjar inse det.

    Jag är ledsen att på ”vita kränkta män”-manér behöva mena att jag känner igen reaktionsmönstret. Att som man göra något åt att man släpas i skiten, utan att kunna ta sig ur det, är troligtvis lika svårt som för kvinnor. Med skillnaden att man istället för hjälp, får uppmaningar som ”men du får väl bara säga åt henne att sluta slå?” och ”du är ju starkare?”.

    Ni som varit där vet att det varken har med fysisk styrka eller kön att göra.

  4. Fan vad bra skrivet! Personligen lyssnar jag inte på Raubtier utan på punk, men melankolisk pop är fan FARLIGT! Man blir ju deprimerad och helt handlingsförlamad av skiten. Usch!

  5. Fortsätt med ditt mission att sprida Raubtiers aggressions-kraft (som de tyvärr har en för liten budget för att förmedla på scen) men jag vill höja ett varningens finger.

    Jag håller med i allt du skrivit men är ganska säker att jag läst en intervju med Raubtier där de ansåg sig vara anti-feminister och deras låt Dobermann tolkar jag i vart fall som väldigt könsrolls-romantiserande. Det gör det inte mindre viktigt att som feminist använda musiken som ett vapen, tvärtom, men det är en invändning som du bör vara beredd på att få.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s